Bokrecension: Uppgörelser | Karin Boye

Uppgörelser: Skisser och noveller är en novellsamling av Karin Boye (1900-1941), först utgiven 1934.

* * *

I samlingen Uppgörelser ryms fjorton noveller. Somliga av dessa läser jag märkligt oberörd, och några finner en resonansbotten djupt inom mig. Jag kan emellanåt tycka att prosan är något överlastad och beskrivningarna väl långt drivna. Men allvaret, utanförskapet och den rena kroppsligheten och naturromantiken som andas genom texten kompenserar väl för detta.

Redan samlingens första novell, "Den blinda", andas detta allvar, när det unga syskonbarnet besöker sin äldre blinda släkting, som hon tidigare vårdat. Och båda känner av ett främlingskap i världen: syskonbarnet tycker att herrskapet hon arbetar som hushållerska hos icke ser, trots att de har ögon att se med. Ett nästan kusligt samförstånd finns så i det gemensamma medvetandet om en djupare verklighetsuppfattning hos den unga och den äldre, blinda.

* * *

Ett stillsamt uppror mot konvenansen blir den vackra berättelsen "Pietet", som handlar om Gerda och hennes väninna fröken Sellman, vilken får ärva den tidigt bortgångna Gerda. Släktingarna till Gerda tycker bestämt att det är olämpligt både det ena och andra som Gerda tagit sig för i livet, inte minst att låta sitt föräldraarv gå till denna fröken Sellman! Och inte minst att hon inte tänkt något på sin sedan länge, länge döda syster, som vilar på en kyrkogård långt bort.

Men släktingarna bedrar sig. Är det någon som visat pietet, är det Gerda. Och som läsare är det uppenbart: är det någon som brister i pietet, så är det de förnumstiga, konservativa och av konvenansen bundna släktingarna.

Vill man anlägga ytterligare ett perspektiv på texten, kan det vara intressant att spekulera kring vad Gerdas och fröken Sellmans relation egentligen bestod i. Att Karin Boye själv levde med en kvinna i många år är ju bekant. Kanske anar man här, i novellen "Pietet", helt försiktigt, en ansats till att hantera en HBT-problematik?

* * *

I "Möjligheternas man" kolliderar på ett effektfullt sätt en människas ideal med den krassa verkligheten, när den åldrade professorn efter många år träffar på en genialisk studiekamrat, som dock fastnat i sina ideal och därmed aldrig kunnat anpassa sig till samhället, och därför hamnat utanför detsamma. Principerna ställs här mot livets praktikaliteter.

Jag nämner någon ytterligare berättelse ur samlingen.

"Det förändrar saken" fungerar utmärkt som illustration av hur tankarna kan gå, inuti en människa som blivit övertygad om att hon blott har en kort, kort tid kvar att leva, och hur den människans prioriteringar justeras allteftersom tanken på dödens väldighet likväl som befriande effekt blir henne uppenbar.

Ytterligare en studie i döendet utgör den värdiga, stillsamma, känslosamma "Vid en dödsbädd", där en dotter vakar just vid sin faders dödsbädd, och funderar över vad gåtfullheter den mannen erfar vid sitt borttynande.

* * *

Slutligen måste nämnas den novell som gjorde ojämförligt starkast intryck på mig. Nämligen "Gudarnas spår". Den utspelar sig någon gång kring Sveriges kristnande, i ett landskap där naturen fortfarande är förtrollad av väsen och medvetanden i dunklet. Historien vibrerar i spänningen mellan den väna kristna unga kvinnan Unn och Stenfinna, en sejdkvinna och anhängare av en mystisk naturväsensreligion, där själve Oden är ny, men skogens väsen är gamla

Stenfinna varnar att Vite Krist kommer med slaveri till kvinnan, och nog lockas Unn av skogen och de väsen hon anar därute, men samtidigt skräms hon av den.

I "Gudarnas spår" pulserar naturromantiken, en gammal naturromantik, som uppstigen ur en mycket mörk folksaga. Berättelsen skildras med en språklig briljans, och spänningen mellan det nya — i kristendomens gestalt — och det gamla — i naturreligiositetens gestalt — är påtaglig, ja, slår mot bröstet på läsaren.

* * *

Karin Boyes livsöde har fascinerat mig länge. Hennes känslofulla poesi har drabbat mig. Och med dessa nu lästa noveller, har min respekt för hennes författarskap bara ökat.

Det är inga muntra berättelser vi möter här i Uppgörelser, knappast några goda sagor — i betydelsen att man här hittar många glädjefulla slut. Nej. Här finns en klangbotten av ensamhet, av främlingskap. Men här finns också en påtaglig kroppslighet och sinnlighet. Man inbillar sig, att man lär känna författaren något, att man har med en mycket kännande människa att göra.

Kanske påverkar inte alla novellerna mig. Det var jag inne på. Men flera av dem når mig, och det med en nästan bedövande styrka. Och känslan jag fick vid läsningen av "Gudarnas spår" kommer nog att eka dovt inom mig dagar framöver. Det är så jag vill att litteratur ska påverka mig.
– – –
Uppgörelser: Skisser och noveller, Karin Boye. Albert Bonniers förlag 1934. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.