Bokrecension: Berättelser om lyckliga människor | Lars Gustafsson

Berättelser om lyckliga människor är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), författare och filosof. Boken utkom första gången 1981.

* * *

Ibland undrar jag i vad mån folk i allmänhet har ett rikt inre liv. Eller finns där bara tomhet och tystnad? Vad sysselsätter sig de andra med på insidan? Vad är viktigt för dem? Vad gör dem egentligen lyckliga? Frågor som dessa utforskar Lars Gustafsson i Berättelser om lyckliga människor.

Nå, så särdeles lyckliga eller så mycket till ett rikt inre liv visar inte alla de människor upp, som Gustafsson berättar om. Det kunde varit motiverat att ge boken en alternativ titel: Berättelser om olyckliga människor.

Men likväl: de flesta av gestalterna har något som särskilt sysselsätter dem; där finns något i deras liv som upptar dem — vare sig det nu finns i minnena, i föreställningarna eller i den yttre, fysiska verkligheten. Vare sig det är ytligt sett viktigt eller inte viktigt. 

Någon räknar ut exakt på vilken latitud han bor. Någon annan gläder sig åt att kunna börja bygga en modelljärnväg och så få överblick över en bit verklighet.  Ytterligare någon annan lider av sömnlöshet en timme varje natt och lindrar sin insomnia till exempel genom att på hotellrum runtom i världen läsa telefonkatalogen och hitta historier i namn. 

En person med utvecklingsstörning lever i den alltid närvarande stunden. En äldre dam lyssnar till de ljud som kommer inifrån henne, tills en fågel som sjunger där tvångstystas genom medicinering.

* * *

Det är alltså en lång rad människor och människöden som Lars Gustafsson skapar och visar läsaren. En hel del av dem är flacka. Inte som konstnärliga figurer, utan som personligheter: människorna i sig är psykologiskt flacka, tämligen tomma, men trovärdiga. Andra har djup. Vissa har bråddjup, så djupa att få kan följa med ner i dem. 

Och kanske hittar verkligen en och annan av dem någon form av lycka; de flesta verkar dock inte särdeles lyckliga. Kanske består deras lycka mer i effektiv bedövning så att inte livets törnar känns lika hårda, lika vassa.

Lars Gustafsson förmår skapa levande människor. Icke nödvändigtvis människor man skulle söka, men icke desto mindre fullt levande och trovärdiga människor. Icke nödvändigtvis människor med rikt inre liv, men med tillräckligt medvetande för att skydda sig mot livets meningslöshet.
– – –
Lars Gustafsson, Berättelser om lyckliga människor. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1981. 226 sidor.