Bokrecension: Inre memoarer | Ebbe Linde

Ebbe Linde

Inre memoarer. Retrospektivt är skriven av Ebbe Linde (1897–1991).  Boken utkom år 1976.

* * *

Det är något sant uppfriskande med de människor som tänker annorlunda; de som vägrar att tänka enligt manualer och förväntningar och som istället säger: ”Vänta nu!”, och ”Varför inte så här istället?” Det kan också samtidigt vara något irriterande med dem.

Jag vågar hävda att den intellektuelle mångsysslaren Ebbe Linde var en sådan människa. 

Själv kyrkoherdeson drogs han till politikens vänstersida, men behöll sin klara blick för urspårad politisk ortodoxi och den stalinistiska terrorn österut; för sådant varnade han. Han säger, att om han måste använda en etikett för sig förutom sitt namn, så blir det anarkosocialist – och det är en hållning jag kan respektera.

Inre memoarer. Retrospektivt är inte memoarer i förväntad mening (där fick han oss igen!), utan istället ett antal artiklar av Linde, som tillkommit från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet. De flesta av dem har han själv kommenterat; han förefaller mena att i de allra flesta fall är hans hållning densamma som när artiklarna kom till. Han är densamma, även om världen har förändrats. 

Linde skriver i bokens avslutande text:

”För min egen subjektiva del må jag emellertid bekänna att jag känner mig precis likadan nu som vid femtio, som vid tjugo, ja som vid två tre år: driven av samma nyfikenhet, samma oppositionslusta, samma begär att peta sönder älskade leksaker för att se hur de ser ut inuti.”

* * *

Ämnena i artiklarna är av olika slag. Men nog får man säga att man känner igen dragen av Linde, oavsett vad han polemiserar mot eller argumenterar för. Han är emot yttre och inre tyranni, emot tankeoreda och irrationalitet, emot en effektiviserad industrialisering som bara kräver än större produktivitet snarare än att ge mer utrymme åt meningsfull fritid åt människan. 

Linde är en förespråkare av frihet och gemenskap.

När han drar slutsatser om något följer han dem till sina logiska konsekvenser. Det gör honom kontroversiell än i dag i somliga frågor, som när han – förvisso långt innan nazistisk rasbiologi – sätter i fråga huruvida somliga personer borde få sprida sina gener vidare, då det skulle förmera de asocialas, våldsammas och enfaldigas antal.

Vad gäller kriminalitet är han för övrigt mycket framåtseende. Han vänder sig kraftigt mot vedergällningsprincipen, och anser att samhällsskyddet bör vara det enda utslagsgivande vad gäller åtgärder mot kriminalitet. 

Linde skriver axiomatiskt:

”Brott kommer till stånd under inflytande av en situation och en personlighet. Det finns situationer, som framkallar brott av vilken person som helst. Det finns karaktärer, som leder till brott i snart sagt alla situationer.”

Man bör således, lär oss Linde, noga se både till situationen i vilken brottet begåtts, och till personen som begått brottet, och vilket som varit utslagsgivande. Straffet för brottet bör så avpassas efter resultatet av denna analys, och anpassas utifrån vad som främst bör minska nya brott.

Vi kan säga att vi rört oss långt i denna riktning från hur det kan tänkas ha sett ut när Linde skrev om ämnet 1927.

* * *

För övrigt är det givetvis de stora ämnena i det förflutna som Ebbe Linde skriver om. Han återkommer till det spanska inbördeskriget och omvärldens flathet visavi fascismens handräckning åt de upproriska. Och han skriver med vredgad glöd om Sovjets bombningar av Finland 1939. Han får då anledning att fördöma Sovjetkommunismen:

”Hur mycket socialism finns det i Ryssland? Minimalt, är nog den bittra sanningen. Den ryska socialismens saga är slut. […] Jag har aldrig varit i ett land, där gemene man haft så litet att säga till om.”

Men ännu skulle andra vänsterintellektuella fortsätta att ursäkta Sovjet och dess syskonstater år efter år efter år. 

* * *

Den som läser Ebbe Lindes Inre memoarer får känna pulsslagen från 1900-talet, särskilt från det politiska blodomloppet, tydligt mot fingertopparna. De strider som en gång rasade mellan olika inriktningar lever här upp igen. Den oro som flög över jorden flyger mot läsaren ännu en gång.

När Linde talar om sina artiklar besväras han inte av någon skymmande blygsamhet. Men faktum är att han ofta visar sig ha fått rätt i sina observationer. Han ser till exempel Sovjet för vad det var, och gör ingen hemlighet av vad han ser denna stat som, fastän han själv befinner sig på den vänstra sidan av den politiska skalan.

Och så bör man säga något om Ebbe Lindes språk. Det är nämligen mycket vackert, väl avvägt och kryddat med diverse ovanliga glosor, som inte i något fall verkar snobbism utan bara variation. Att läsa Ebbe Linde blir på så vis inte bara en skola i att tänka annorlunda än de flesta, utan också i att skriva en svenska av särskild skönhet.
– – –
Ebbe Linde, Inre memoarer. Retrospektivt. Göteborg: Zindermans, 1976. 206 sidor.