Bokrecension: Onkel Toms stuga | Harriet Beecher Stowe

Onkel Tom och plantageägaren Simon Legree. Teckning: Karl Aspelin. Bild: Projekt Runeberg.

Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly) är skriven av Harriet Beecher Stowe (1811-1896). Verket utkom första gången på engelska som följetong med början år 1851 och som bok 1852.

Jag har läst en upplaga från 1952 i översättning av Nils Holmberg och med illustrationer av Stig Södersten.

* * *

Onkel Toms stuga är en kontroversiell och omdebatterad bok. I dag av andra skäl än när den först kom ut. Då sågs boken, som var den näst mest tryckta boken i USA under 1800-talet efter Bibeln, främst som ett slag mot slaveriet.

I dag ser många annorlunda på den, och upptäcker i romanen, bredvid antislaverietbudskapet de rasistiska föreställningar som fanns också hos Beecher Stowe, som uttrycks i hur hon beskriver slavarnas egenskaper med mera.

* * *

Grundhistorien följer i första hand två gestalter. Dels den mycket fromme Onkel Tom, dels den aktive George Harris med familj. De angriper sina respektive predikament på två mycket olika vis.

Onkel Tom accepterar sitt öde och i kristlig ödmjukhet underkastar han sig att bli såld och vidaresåld, att bli slagen och illa behandlad – så länge han inte behöver agera mot sin kristna övertygelse. George Harris och hans familj tar till flykten när de hotas att säljas; på äventyrliga vägar vinner de sin frihet.

Kring dessa gestalter utspinner sig därutöver en mängd sidohistorier.

* * *

Onkel Toms stuga är tendsroman. Naturligtvis har den udden vänd mot slaveriet, som boken emellanåt skildrar i all sin vidrighet. Men ändå får man intrycket att det viktigaste för slavarna inte nödvändigtvis är att bli fria eller att göra sig fria, utan att bli goda kristna. Det kristna motivet stärks alltmer ju längre in i romanen man kommer, och det egentliga hoppet för slavarna och för slavdrivarna när de är benägna att lyssna, är himlen.

Onkel Tom själv personifierar denna inställning. Han slits från sin familj och säljs när ägaren hamnat i skuld. Han hamnar hos en överklassfamilj i New Orleans, där husbonden är trevlig nog, dottern Eva änglalik och husfrun Marie möjligen en av de värsta människor som skildrats i tryck i sin fanatiska egoism och självömkan.

När både dottern och husbonden dött säljs Tom igen, och hamnar hos en grym plantageägare, där han också omkommer som en konsekvens av att han vägrar att piska en annan slav, och senare vägrar att uppge var två slavar på rymmen gömmer sig. Han offrar sig kristuslikt för sin nästa.

Och här har vi ursprunget till att ”Onkel Tom” blivit ett så laddat begrepp ännu i dagens offentliga samtal: en god människa, som dock finner sig i sakernas tillstånd och inte blir aktivist och motståndsman, utan uttrycker de kristna dygderna genom offervillighet och underkastelse. Han säger:

”Jag ska ge mina händers arbete och all styrka jag har i min kropp, men min själ skänker jag ingen dödlig.”

På en nutida människa gör nog George Harris ett bättre intryck. Han och familjen flyr, han försvarar sig med vapen i hand, och omsider skaffar han sig universitetsutbildning i Frankrike och emigrerar till Afrika. Han får till och med vid ett tillfälle hålla något av ett försvarstal, när han argumenterar för sin rätt att fly:

”Vilka lagar gäller för oss? Vi har inte stiftat eller biträtt någon lag, alla lagar är avsedda att krossa och förtrycka oss! […] Varför kan inte jag vara en människa lika väl som någon annan?”

* * *

Onkel Toms stuga är inget litterärt mästerverk. Dialogerna är styltiga och konstruerade. Personerna är typer och har inga komplexa psykologier. Den lilla Evas änglalika dygderikhet, lillgammalhet och innerliga kristendom står mig som läsare upp i halsen: hon talar så förnumstigt att det i sig är häpnadsväckande.

De onda är onda, de goda är goda – såtillvida att de inte omvänder sig till kristendomen. Någon är trickster.

Åtskilliga av slavägarna vi kommer i kontakt med framställs som relativt hyggliga människor, som på någon nivå förefaller inse att det där med slaveri inte är ett optimalt sakernas tillstånd – men de har slavar ändå. Adressen till slavägare verkar tydlig: ni är nog hyggliga, men ta in lite mer kristendom, så ska ni hantera slavarna bättre eller rentav frige dem. Ja, ni kan nog rentav få slavarna att bli kristna människor.

Slavarna själva framställs ofta som ociviliserade, ofta hedniska. De har likheter med barnen, och är alltså omogna, outvecklade. Berättaren konstaterar:

”… det är lika lite idé att låtsas vara ond på en neger som på ett barn: båda märker instinktivt hur det förhåller sig, hur man än bär sig åt …”

Slavflickan Topsy beskrivs som att hon…

”… hade något animalt och ’hedniskt’ över sig …”

Samma flicka beskrivs i kontrast till den änglalika Eva, som sägs vara dimmigt medveten om det följande:

”Där stod de båda barnen som representanter för två ytterligheter i samhället. Å ena sidan den vackra väluppfostrade flickan med sitt guldgula hår, sina kloka tankfulla ögon, sin ädla panna och sin prinsesslika grace, å andra sidan den illmariga, underdåniga men samtidigt sluga negerungen. Och de var också representanter för var sin ras, den anglosaxiska, frambragt under århundraden av kultur, härskarställning, bildning, fysisk och moralisk överlägsenhet, och den afrikanska, ett resultat av seklers förtryck, underkastelse, okunnighet, arbete och laster.”

Det är också påfallande hur ofta Beecher Stowe påpekar att de slavar hon skriver om är mulatter eller kvartsfärgare. Och ofta synes det vara något som förhöjer deras skönhet, liksom de vita ofta framställs som vackra, men aldrig de som är helt svarta.  Onkel Tom är emellertid svart, utan blod från de vita. Men George Harris kan till och med i lätt förklädnad passera som spanjor.

* * *

Tiden har farit hårt fram med Onkel Toms stuga. Den försvarar emellertid sin plats som viktig läsning. Dels för att den säger något om hur slaveriet sågs från det perspektiv som Beecher Stowe hade som vit medelklass i samtiden, dels för att verkets egen historia är av ofantlig betydelse, särskilt i amerikansk kontext.

Idag läser vi boken annorlunda än vad man en gång läste den. Och det är anakronistiskt av oss att förvänta oss att man i en annan tid hade vår tids uppfattningar. Analysen av boken kan likväl vara mycket givande, och kan kanske rentav säga något om hur vi själva kan ha och uttrycka uppfattningar som är lika tidsbundna som de Beecher Stowe gav uttryck för i Onkel Toms stuga.
– – –
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly),  Harriet Beecher Stowe. Övers. Nils Holmberg. Illustrationer av Stig Södersten. Bonniers Folkbibliotek 1952. 329 sidor.