Bokrecension: Madame Bovary | Gustave Flaubert

Madame Bovary är en roman skriven av Gustave Flaubert (1821-1880). Verket utkom första gången på franska i form av en följetong år 1856 och i bokform året därefter.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ernst Lundquist i en upplaga från 1921.

* * *

Madame Bovary räknas ibland som en av de främsta romanerna någonsin. Klart är att den är utsökt komponerad. Flaubert tillhör realisterna, och därmed för han in oss i en värld så verklighetsimiterande att den känns helt påtaglig. Dessutom är gestalterna som förekommer i romanen så trovärdigt skildrade, med komplexa psykologier, att de gott kunde varit människor av kött och ben.

Huvudpersonen Madame Emma Bovary är realistiskt framställd, men själv hör hon romantiken till. Hon gifter sig villigt med småstadsläkaren Charles Bovary, som älskar henne över allt annat. Det dröjer dock inte länge innan hon får det svårt att förena vardagens prosaiska tillvaro med sina skimrande ideal om romantisk kärlek. Här uppstår det komplexa i hennes psykologi. Hon lever i en tillvaro, men drömmer nästan svärmiskt om något radikalt annat.

Hon börjar reta sig på sin make. Hon märker att hon har känslor för den unge skrivaren Léon, men det är aristokraten Rodolphe som hon tar som älskare. Hon älskar honom djupt, men han ser henne mest som en erövring, och när hon blir alltför hängiven drar han sig undan.

Det blir då till Léon som Emma vänder sig och de två inleder en affär, och allteftersom deras förbindelse fortsätter omvärver hon sig med lögner för att dölja vad som hade blivit en skandal om det kom ut: läkarhustrun har en otrohetsaffär.

* * *

Emma är inte en sympatisk människa. Hon manipulerar sin slätstrukne men hängivne make. Hon hyser ofta en avgjord kyla gentemot deras gemensamma lilla dotter. Allt skyms av hennes djupa behov av att nå den romantiska kärleken.

Till hennes livsföring hör vissa tillbehör; hon lever ett liv som är långt dyrare än hushållet har råd med.

”Emma levde helt och hållet upptagen av sina passioner och frågade lika litet efter pengar som en drottning.”

Så inte nog med att hon fastnar i ett nät av lögner, hon blir allt djupare skuldsatt.

Charles hade med all säkerhet varit beredd att förlåta henne allt: så djup är hans hängivna kärlek till sin hustru. Men själv står hon till sist inte ut. Nedtryckt under hotet av utmätning väljer hon att svälja en näve arsenik.

* * *

I Madame Bovary finns dessutom ett rikt galleri av bipersoner, och också de har fått intressanta personligheter. Inte minst apotekaren Homais, en fritänkande deist som dyrkar sin Gud i naturen och gärna opponerar sig mot vidskepelse och kristen religiositet:

"Min Gud är Sokrates’, Franklins, Voltaires och Berangers Gud! Jag erkänner inte en Gud som går och promenerar i sin lustgård med staven i hand och stoppar in sina vänner i magen på valfiskar, dör under jämmerrop och uppstår efter tre dagar, saker som äro absurda i och för sig och för övrigt helt och hållet strida mot alla fysikens lagar, vilket, i förbigående sagt, bevisar, att prästerna alltid ha vegeterat i en skamlig okunnighet som de vilja utbreda över hela världen."

Som motpol till honom har vi ortens präst, abbé Bournisien, som verkar vara en ganska rutinbunden ämbetspräst, fastän han mot romanens slut, i Emmas stora nöd, likväl finns där med ritualer, böner och nit.

En intressant figur är Lheureaux. Kanske kan han stå som symbol för en hänsynslös kapitalist. Det är han som säljer Emma diverse varor, inte sällan på kredit, inte sällan med övertalning och tubbande. Det är hos honom som skulderna till slut växer till väldiga proportioner, allteftersom Emma skriver nya räntebelagda skuldebrev hos honom för att täcka förfallna skulder.

* * *

Emma Bovary lever två liv. Hon lever som läkarhustru i en liten stad. Men i sitt inre vill hon därifrån. Hon känner sig fängslad och strävar efter en romantisk, allomfattande kärlek som kan befria henne från vardagligheten.

Spänningen mellan dessa två poler i hennes liv skildras mästerligt av Flaubert, så att Emma – så som hon är – framstår inför läsaren; man tycker både synd om och irriterar sig på henne. Emma är en människa, långt från en typ eller hjältegestalt. Men hon är en människa.

På samma sätt är hennes make Charles en människa, en människa som finner glädje i att få vara i sin hustrus närhet. Båda har ideal, men idealen är inte desamma. Och därför fungerar inte deras relation harmoniskt, och Emma skjuter iväg åt de håll där hon kan förverkliga sina ideal, vad hennes väsen kräver.

Gustave Flaubert åtalades för Madame Bovary, men frikändes. I dag är det väl inte Emmas affärer som får oss att lyfta på ögonbrynen: vi är vana från andra medier att se dylika kärlekskomplikationer. Det vi fängslas av i Madame Bovary kan vara Flauberts språk, som förmår levandegöra inte bara Emma på ett så påtagligt vis, utan även alla de människor som rör sig omkring henne, i den värld där de existerar.
– – –
Madame Bovary, Gustave Flaubert. Övers. Ernst Lundquist. Albert Bonniers förlag 1921. 327 sidor.