Bokrecension: Folk som sjöng | Frans G. Bengtsson

Folk som sjöng är en samling texter av författaren, poeten, översättaren Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Samlingen sammanställdes efter Bengtssons död av historikern och riksantikvarien Ingvar Andersson (1899-1974). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1970.

* * *

Ingen av de tjugosex essayer som vi hittar i Folk som sjöng publicerades av Bengtsson själv i någon av de essayböcker som han gav ut under sin levnad.

Ingvar Andersson har hämtat en del av innehållet ur Bengtssons litterära kvarlåtenskap och en del av innehållet har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter, i några fall har de fungerat som förord i böcker. Förordet till Bengtssons översättning av Thoreaus Skogsliv vid Walden fungerade för övrigt som hans licentiatavhandling och finns med i Folk som sjöng. Vidare är somliga av texterna beskurna, andra finns med i sin helhet.

Texternas tillkomsttid spänner nära tre decennier. Den äldsta är från 1922, den yngsta är från 1950.

Artiklar i tidningar försvinner lätt i arkiven eller hamnar där tidningar eljest hamnar när de blivit en dag eller två gamla.

Därför var det en välgärning av Ingvar Andersson att fästa dessa essayer inom pärmar i ett något mer beständigt medium än vad tidningssidan kan erbjuda. Bengtsson för själv i "Resor från ifjor" ett resonemang om de olika mediernas syfte och plats, där tidningar är förgängliga och skall så vara, medan böckerna har en annan beständighet. Och nog är det så. I boken får texterna ett längre liv, når lättare fler generationer. Om boken än står orörd i decennier på en hylla, finns den dock kvar, och kastas inte lika lätt som en tidning.

* * *

Det finns åtskilligt att ta vara på i Folk som sjöng. Där har vi Bengtssons vanliga fascination för speciella individer. Han berättar om Robert Lee, Thoreau finns med, och Plutarchos behandlas utförligt. Men det finns också många personliga reflexioner.

Därtill kommer åtskilliga essayer som också fungerar som litteraturrecensioner. Jag får flera boktips av Bengtsson; böcker jag känner att jag vill skaffa mig och vars innehåll jag vill ta del av.

En av de intressanta texterna berättar om hur Bengtsson började arbeta med sin fortfarande omtyckta roman Röde Orm.

Han skriver om hur han en morgon låg och tänkte på gamla kunganamn, och fastnade för Harald Blåtand. Till sist såg han denne nästan framför sig. Där har vi fröet till Röde Orm: utifrån infallet om Harald Blåtand kommer sedan epoken som romanen ska utspela sig i att slås fast.

Steg för steg växer en väv fram, där historien utspelar sig. Och han bestämde sig för att använda den hårdkokta, fornnordiska stilen, där förstärkningsord skall vara sällsynta liksom onödiga adjektiv. Vidare skulle skeendet betraktas helt från utsidan: inga psykologiska introspektioner skulle förekomma. Bengtsson skriver:

"Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet."

Och det är ju en stil som jag personligen uppskattar, men väl inte har lätt att efterfölja: att inte skriva med två ord, vad som lämpligen skrives med ett, att inte dränka i ord vad som lämpligen kan uttryckas enklare.

* * *

Av politiska uppfattningar märks föga.

Undantaget är "Att vara neutral" från 1940. Bengtsson inleder texten med en utflykt till Dantes Den gudomliga komedin, där de som inte tagit ställning för eller emot, ja, de neutrala, snart möter upp – så visar Dante oss änglarna som vid det stora upproret i himlen varken tog Guds eller Djävulens sida. Det får sägas vara en kraftfull bild att använda också då andra världskriget rasade och Sverige förhöll sig neutralt, åtminstone officiellt.

Bengtsson reflekterar över att vad vi som enskilda människor aldrig kommit undan med – att betrakta ett mord utanför vårt fönster utan att agera – kommer en stat undan med, genom att hävda sådant som "politik", "högre politik" eller "realpolitik". Han ser de svenska undanflykterna och undfallenheten, men fäster ändå ett medvetet svagt hopp att Sverige som stat aldrig skulle gå så långt som – de andra. Fienderna, våldsverkarna.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en lätt gammaldags prosa, utan att den verkar konstlad; han håller gärna kvar vid de gamla pluralformerna på verben. Ja, han gör rentav en poäng av att talspråkighet bör hållas på armlängds avstånd från skriven prosa.

Att det är en bildad mans texter vi tar del av är uppenbart. De är bemängda med citat, inte minst små poetiska stycken, sällan översatta i de fall de är på annat språk än svenska. Därtill kommer icke så få belysande och illustrerande anekdoter.

Bengtsson talar som en vuxen till en vuxen; oftast känner man sig dock mindre än författaren: man sitter så att säga vid hans fötter och lyssnar till hans utläggningar, och man gör det gärna, så medryckande som de är. Eller kanske rättare: Bengtsson tar vara på det skriftspråkliga; man känner sig som mottagare av utsökt författade epistlar.

Frans G. Bengtsson dog 1954, men hans texter, hur gammaldags de emellanåt än klingar, är vitala och i högsta grad levande ännu, för var och en som värdesätter humanistisk bildning och gott berättande.
– – –
Folk som sjöng, Frans G. Bengtsson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1970. 223 sidor.

Bokrecension: Det är du själv som bestämmer! | Sven Delblanc

Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier är en samling texter av Sven Delblanc (1931-1992), utgiven 2009.

Redaktörer för antologin är Lars Ahlbom (f. 1945) och Crister Enander (f. 1960). De har också skrivit var sin text om Delblanc som ingår i boken. som utkom år 2009. Ahlbom har även försett en del av texterna med kommentarer, som ger ett sammanhang.

* * *

 Det är du själv som bestämmer! innehåller förutom artiklar som varit publicerade i pressen även generösa utdrag ur Delblancs böcker Åsnebrygga, Trampa vatten och Fågelfrö. Det är du själv som bestämmer! överlappar och kompletterar delvis samlingen Kritik och essäistik 1958-1991.

Tillsammans med artiklarna bidrar Ahlboms och Enanders två efterord till en nyanserad och intressant bild av författaren, litteraturhistorikern, kritikern och outsidern Sven Delblanc.

Fokus i Det är du själv som bestämmer! ligger inte i första hand på litterära ämnen i snävare bemärkelse: här är snarare fråga om opinionsbildning, polemik, inlägg i debatter, politiska betraktelser. De ger material för att skissa en uppfattning om Delblancs egen politiska åskådning, särskilt tillsammans med Ahlboms och Enanders texter, där i synnerhet den senare analyserar Delblancs politiska åskådning.

Nog lutar Delblanc åt vänster. Delblanc har arbetarbakgrund och kommer från en tidvis besvärlig uppväxt. Relationen till fadern var minst sagt ansträngd. Kanske bidrar det – skulle en hobbypsykolog säga – till Delblancs konsekventa misstänksamhet mot makt och överhet. Delblanc överger aldrig sin bakgrund. Men blir heller aldrig partigängare, om man inte räknar hans medlemskap i en socialdemokratisk studentförening dithän.

Delblanc står lika avvisande mot sovjetisk aggression – och klagar på den svenska intelligentians tysthet inför denna – som han står avvisande mot en hänsynslös kapitalism. I praktiken verkar han beundra pragmatiska socialdemokrater med, liksom han själv, verklig arbetarbakgrund. Gunnar Sträng får så en uppskattande artikel i samband med sin 75-årsdag 1981.

För eliter av alla de slag ger han annars föga; det gäller också akademiska socialdemokratiska eliter utan verklig förankring bland dem de skall företräda.

Men Delblanc går inte i ledband. Han river av följande mot den socialdemokratiska hållningen i början av 1980-talet: "Tror de på sina egna ord? Tror de att vi är idioter?"

Delblanc är skeptiker, pessimist, tror inte på ideologier, än mindre på utopier.

Han skriver:

"Det måste ge en besynnerlig trygghet att se världen i svart och vitt, i änglar och bovar. Men så enkelt är det inte. Den tryggheten får man köpa till priset av självmotsägelser och lögner."

Där kommer Delblancs nyansering till uttryck, en nyansering som inte hindrar att han tar tydlig ställning. Mot atombomben. Mot kulturnivellering. Mot bilism. Mot imperialism. Mot pacifism. Ja, han är kritiker i mycket. Han värnar sin ställning som fri skriftställare.

* * *

Det är lätt att läsa Delblanc som artikelförfattare; hans skönlitterära författarskap lämnar mer osagt och antytt, för läsaren att hantera. I artiklarna är det rejäl schvung i formulerandet, i polemiken är han ofta rolig, ibland elak, alltid underhållande. Det är inte alltid man kan instämma med honom, men ofta är han mycket träffsäker.

Vidare ger Det är du själv som bestämmer! inblick i ett Sverige och en värld som nu är försvunna. Där stod delvis andra frågor på agendan än nu, och i stor utsträckning var det andra aktörer som stod på scenen. Vi som inte var med på 50-talet och decennierna närmast efter får på så vis lära känna den tiden, åtminstone ur Delblancs perspektiv.

Således är Det är du själv som bestämmer! ett utmärkt komplement till den mer omfattande och mer litteraturinriktade Kritik och essäistik 1958-1991. I Det är du själv som bestämmer! tas texter med delvis andra perspektiv upp som berikar helheten: bilden av Sven Delblancs tankevärld och den värld mitt i vilken han stod.
– – –
Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier, Sven Delblanc. Red. Lars Ahlbom och Crister Enander. h:ström Text&Kultur  2009. ISBN: 978-91-7327-110-3. 298 sidor.

Bokrecension: Ljuset ur skuggornas värld | Lars Gyllensten

Ljuset ur skuggornas värld är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1995.

Ljuset ur skuggornas värld utspelar sig i samma miljö som Gyllenstens Anteckningar från en vindskupa (1993). Ljuset ur skuggornas värld står emellertid på egna ben.

* * *

Berättare i Ljuset ur skuggornas värld är en Johannes Wiktorsson. Vi får tänka oss honom som en man i sjuttiofemårsåldern, änkeman. Romanen utgör hans minnen, där han lager för lager ådagalägger sin egen historia och sin familjehistoria. I berättelsen kommer de döda honom till mötes, och ur det perspektiv han nu kan ta, bakåt, kan han omformulera den verklighet som han levt i.

Centralt i familjens liv har Firman varit, ursprungligen en skrot- och järnfirma, grundad var farmors far, driven vidare av Farfar och Farmor, senare av mor. Inte av far. Romanen uppehåller sig mycket vid hur Johannes rehabiliterar Far i efterhand.

I familjen var Far illa sedd. Farmor och farfar, affärsmänniskor, kalla, respekterade, respektkrävande, föraktade uppenbarligen sin son. Han var inte som de. Han var en drömmare, en man med svag personlighet – han var inte en dundrande, dominant gåpåare som de själva. De verkar ha överfört sitt hopp om Firmans framtid på sonsonen.

Men Johannes ser i sina minnen hur bilden av Far måste förändras. Den nedärvda bilden av Far, som han själv delat i sin barn- och ungdom, som någon att inte riktigt räkna med, förändras. Faderns personlighetsdrag framträder allt tydligare: han var en man som kanske inte riktigt fick veckla ut sina vingar, ty det fanns inte utrymme för det i hans familj. Han kippade efter andan i den atmosfär där han vistades. Han var vänlig, lyssnande, snäll, omtänksam.

Dessa mjuka värden stod lågt i kurs hos Farmor och Farfar. De önskade en affärsman. De fick en drömmare, en konstnärssjäl.

Mor verkar ha sett mer hos Far än vad Farmor och Farfar såg. Själv var hon av deras slag: hon arbetade själv för Firman på ansvarsfyllda platser. Men uppenbarligen såg hon något i honom, som gick de andra förbi.

Samtidigt, i Johannes tillbakablickande, framstår Farfar och Farmor som allt stelare och allt mer frusna. Det var såna de var. Själv är han väl varken riktigt av sina farföräldrars eller sin fars slag. Han verkar vara nåt mitt emellan, eller varken det ena eller det andra. Han har arbetat i Firman, men inte drivit den såsom Farmor och Farfar. Och väl inte heller gått där på nåder, som Far.

Johannes Wiktorsson tar oss med från tiden före sin egen födelse, via sin barndom och sin ungdom, till sin vuxna tid, och låter oss möta de människor som funnits omkring honom i Firman och i det stora, tunga hus i Stockholm som Farmor och Farfar låtit bygga och där Firman fanns.

Han möter kärleken, gifter sig, oroar sig för att hans hustru medvetet inte sökte läkarvård för att hon ville dö när cancern drabbade henne för längesen.

Johannes Wiktorsson möter de döda från sitt eget förflutet och gör i någon mening bokslut med dem. Han kasserar gamla bilder och skapar nya. Far framstår i nytt ljus, och kanske likaså Farmor och Farfar. Han värderar dem alla tre på annat sätt nu än han en gång gjort.

* * *

Ljuset ur skuggornas värld är en utmärkt berättad, nostalgisk och dyster skildring av en åldrande mans minnen av sin familj och det företag som stod i familjens mitt.

Berättaren anklagar inte, men vänder på det som varit, landar i något nytt. Tungt hänger minnena av de döda över honom. Själv är han den ende i berättelsen som lever, men i texten manar han de döda till liv igen.

Kanske kan romanen uppmana också sina läsare att fundera kring vad som varit och hur man skulle kunna se på det – om man väljer ett annat betraktelsesätt än det man först vant sig vid.
– – –
Ljuset ur skuggornas värld, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1995. ISBN: 91-0-056044-8. 141 sidor.

Bokrecension: Den fjättrade Clio | Hugo Valentin

Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet är en essäsamling av historikern Hugo Valentin (1888-1963).

Boken utgavs första gången 1957. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Något vi som uppskattar att fördjupa oss i historia har att ge akt på, är att undvika att bli anakronistiska. Det vill säga, att anlägga perspektiv på det förflutna som var främmande för förflutenhetens människor själva; att ta med oss vår tids fördomar och uppfattningar som ett facit och bedöma det förflutna utifrån detta.

Det är nog omöjligt att helt utesluta ett sådant förhållningssätt: hur vi än gör färgar vår egen tid av sig på vår tolkning av det som har varit. Men som en tumregel är tanken viktig – att låta var tid tolkas utifrån sina egna förutsättningar, idéer och motivationer.

Det är något av den här problematiken som Hugo Valentin behandlar i sin essäsamling Den fjättrade Clio. Ett genomgående tema i bokens texter är nämligen hur historiker nalkas sitt material med sin egen tids bagage: hur historiens gestalter tolkas utifrån historikerns egen tids idéer och ideologier; hur de förflutna människorna i värsta fall får fungera som projektionsytor för de egna idealen.

Särskilt uppehåller sig Valentin vid tysk historia och historieskrivning. Han visar till exempel hur olika en person som Otto von Bismarck har uttolkats av senare tiders historiker, allt utifrån deras egna politiska och ideologiska preferenser.

Men Valentin tar också upp en annan jättegestalt, Napoleon, som också han förståtts på olika sätt av olika historiker. Vidare möter vi Livius historieskrivning, vi möter hur historiker behandlar så kallade "stora män" och han belyser frågan huruvida historien styrs av enskilda sådana eller av andra, underliggande strömmar, såsom ekonomiska eller sociala faktorer. Han behandlar också den svenske diktaren Snoilskys historiebruk och har med en text om svensk historieundervisning.

* * *

Hugo Valentin slår fast:

"Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid."

Och det måste vara så. Lika lite som vi kan destillera fram ett historiskt skeende, fritt från senare tiders pålagringar, lika lite kan en historiker lyfta sig själv helt ur sin egen miljö och tid.

Det är inte så att Valentin begär det omöjliga. Tvärtom kan han se hur tolkningar utifrån samtidens förutsättningar kan vara fruktbärande. Han gör oss emellertid uppmärksamma på problematiken i sig. Han gör oss uppmärksamma på att:

"[v]arje betydande historiskt verk är [...] historiskt intressant genom den belysning det ger dels åt den skildrade tiden, dels åt författarens egen tid."

Olika tider hittar olika saker att plocka fram och analysera ur det förflutna. Själva det valet – vad man anser vara intressant – vittnar om historikerns egen tid. Så kan till exempel en i sig givande klassanalys givetvis vittna om en marxistisk historiemetod och därmed om en tid då en sådan analys kommit till och använts. Likaså kan en nationalistisk läsning av det förflutna vittna om en tid då ett nationalistiskt läsande av de förflutna var aktuell.

Och ibland blir en radikal omtolkning av det förflutna nödvändig. Ett givet exempel är Tyskland efter andra världskriget. De nazistiska tolkningarna av det förflutna föll, och nya tolkningar blir nödvändiga att göra.

* * *

Det historiska skeendet i sig är onåbart. Det finns inte längre kvar.

Vad vi som ägnar oss åt det förflutna har att hålla oss till, och då den professionella historikern i synnerhet, är källorna. Det är källorna, använda med en iskall och analytisk källkritisk metod, som kan ta oss nära – så nära som det är möjligt.

Resultat kommer väl alltid att vara omstridda; källkritik är inte en exakt vetenskap och även statistiska resultat kan tolkas olika. Anakronistiska jämförelser kan kanske rentav ge intressant utfall.

Det hindrar emellertid inte att man nog bör ha det vällovliga uppsåtet att nalkas källorna så förutsättningslöst som möjligt, avklädd samtidens ideologiska perspektiv, ställa sina frågor till dem utan att förutsätta svaren. Självklart? Kanske det.

Men Hugo Valentin visar med all önskvärd tydlighet hur vi om och om igen låter vår egen tids tankeöverbyggnader överflygla de tankar som en gång tänktes i historien. Det bör vi åtminstone vara medvetna om.
– – –
Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet, Hugo Valentin. Natur och kultur 1966. 165 sidor.

Bokrecension: Den sista grisen | Horace Engdahl

Den sista grisen är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom år 2016.

* * *

Välkommen till Horace Engdahls litterära värld! Välkommen till Den sista grisen...! Det är en elegant samling aforismer läsaren möter där, med smak av Cioransk bitskhet och doft av Gyllenstenskt ifrågasättande.

Det är desillusionerat, uppgivet, lite elakt, kallt betraktat, belevat. Jag tycker mycket om det.

Hur sanna är aforismerna? Sak samma, de är eleganta, träffsäkra. De är möjliga att inympa i den livserfarenhet många av oss har, som avväpnande lakonismer gentemot verklighetens förkonstling och skenverk. Det är djupt mänskligt – utan påtvingade leenden; åtminstone ett skådespeleri så realistiskt att det inte går att skilja från naturlighet.

Är det den riktige Horace Engdahl vi möter? Det vette tusan. Och det spelar väl föga roll: Den sista grisen står som litteratur på egna ben.

* * *

Vad jag tycker mig utläsa ur aforismerna är ett amor fati, en strävan efter att nöja sig med status quo; mödans obeständighet och förgänglighet. Det formuleras ur olika perspektiv.

"Missnöjet har dålig andedräkt. Det har kanske rätt, men man vänder sig bort."

I boken finns också tvivlet, ideologikritiken, liksom det mellanmänskliga behovet av lögnen.

"Trosvissheten och lögnaktigheten går han i hand, två hungriga barn utan samvete."

Vidare:

"Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre."

Åter vidare:

"Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern."

Ett annat tema som återkommer är döden. Döden som avdramatiserad händelse, och självmordets permanenta exil som given rättighet. Följande är vackert:

"Provisorier avlöstes av nya provisorier, och de blev till slut det verkliga livet. Liksom alla andra kommer jag att dö bland ouppackade kartonger."

Och så står där mycket om manligt och kvinnligt. Den biografiska kommentaren är svår att undvika, att dessa tämligen cyniska stycken hänger ihop med den skilsmässa Engdahl gick igenom samma två år innan boken kom ut.

* * *

Den sista grisen innehåller förutom aforismerna även ett teaterstycke, "Mannen på bryggan", en monolog. Men även i teaterstyckets skildring av en man som blir obehövd ligger aforistiken och livskänslan från de tidigare aforismerna insprängd.

När jag läser Den sista grisen blir jag alltmer övertygad om att det är en vishet jag får ta del av, en trött vishet, men likväl en vishet. Jag liksom nickar instämmande och igenkännande på insidan. Engdahl formulerar gång på gång mina erfarenheter av tillvaron. Hans aforismer inbjuder om och om igen till att bli citerade.

Jag hoppas att Horace Engdahl fortsätter att ha Moleskine-boken med sig på sina kafébesök även i fortsättningen. För det är så jag föreställer mig honom – sittandes där i kaffedoften, en bok på bordet, ett intryck: och så några pregnanta rader nedskrivna.
– – –
Den sista grisen, Horace Engdahl. Omslag: Sara R. Acedo. Porträtt, omslag: Jan Håfström. Albert Bonniers förlag 2016. ISBN: 978-91-0-015499-8. 277 sidor.

Bokrecension: Norge 9 april 1940 | Bjørn Bjørnsen

Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet) är skriven av den norske journalisten och författaren Bjørn Bjørnsen (f. 1937).

Boken utkom på norska år 1977. Jag har läst boken i svensk översättning av Marianne Pihlgren, utgiven 1978.

* * *

På natten till den 9 april 1940 inleder tyskarna invasionen av Norge. Samma sak händer i Danmark, men den här boken handlar om Norge. Tyska fartyg försöker ta sig in i ett antal norska hamnar. I vissa går det bra, i andra går det sämre. Vad som dock framförallt verkar känneteckna det första invasionsdygnet är förvirring.

Bjørnsen återskapar detta dygn – och i någon mån tiden före och efter – genom att låta en mängd personer komma till tals. Det är de stora händelsernas historia: hur regeringen lämnar Oslo och drar vidare för att undvika tyskarna. Men det är också de små händelserna: hur enskilda privatpersoner i Norge upplever dagen.

Björnsen skriver att närmare femhundra personer delgivit honom sina minnen. Utöver det vilar hans bok på en imponerande mängd källmaterial, både samtida tidningsartiklar och senare utredningar och historiska verk.

Nu är ju vare sig norsk inrikespolitik eller norsk geografi min starkaste sida. Det gör att den mycket stora mängden namn och de åtskilliga orter som figurerar gör att jag inte har helt lätt att hålla fast vid tråden. Ett antal kartor hade onekligen underlättat, liksom ett personregister, åtminstone för en utlänning.

* * *

Förvirring. Där har vi ett nyckelord. Först verkar många vara övertygade om att det nog är de allierade som är på väg: en incident tidigare under dagen före invasionen ger ytterligare skäl för den slutsatsen.

Måhända ville engelsmännen besätta Norge innan tyskarna hade chans att göra det. Måhända ville både de allierade och tyskarna skapa en krigsskådeplats utanför de egna territorierna: Skandinavien ligger då nära till hands.

Men det var tyskarna som bemannade de först oidentifierade fartygen. Mottagandet verkar först ha varit blandat. På vissa håll kan tyskar landstiga i hamnen. På andra håll utbryter intensiv beskjutning. Norge sänker den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden och tusen personer dör när fartyget går under.

Uppenbarligen är informationsöverföring en oerhört viktig sak i ett krisläge.

Boken beskriver gång på gång hur informationsbrist leder till att personer i ledande ställning har svårt att ta beslut; ska man till exempel mobilisera? Och i så fall – hur snabbt? Och vad är det som egentligen pågår? Och var pågår det? Ska vi strida? Ska vi lägga ner vapnen? Ska det evakueras?

Tyskarna säger att de kommer som vänner, för att beskydda Norge. Men samtidigt verkar de inte dra sig för att hota med vapenvåld för att få sin vilja igenom. Motstånd ser de inte vänligt på. Och ju längre dagen lider och kanske framförallt dagen därefter börjar en motståndsvilja växa fram i sådan utsträckning att den norska militären förefaller ha svårt att organisera den.

Regeringen försöker skaffa sig informationer, avvisar de tyska kraven, och är framförallt tillsammans med kungen tvärt emot att utse Quisling till ledare för en ny regering. Av boken att döma verkar Quisling snarast ha varit en belastning för tyskarna att ha som allierad och tilltänkt norsk ledare i detta läge.

* * *

Norge 9 april 1940 målar upp en jordnära bild av inledningen av tyskarnas ockupation av Norge.

Berättelsen får blod och puls genom att Bjørnsen väljer att inte bara beskriva de politiska och militära händelserna, utan även åtskilliga vanliga människor, och därtill de ledande personernas personliga liv: till exempel hur statsminister Nygaardsvold tillbringade kvällen innan invasionen, eller hur han den 10 april söker skydd i ett skjul för att undgå tyska jaktplans kulsprutebeskjutning.

Boken belyser dessutom vikten av korrekta informationer, och hur rykten lätt kan spridas snabbare än bekräftad information. Information var inte lätt att överföra under krisen 1940 – man fick så gott det gick lita till att det gick att etablera telefonkontakt med nyckelpersoner, och att den man nådde den vägen också hade korrekta uppgifter att meddela. Dessutom gällde det att rätt tolka vad den man fick tag i hade att säga eller i förekommande fall befalla.

* * *

Det är lätt att läsa historien baklänges: vi har facit, vi vet vad som hände. Från vårt perspektiv vet vi redan innan vi börjar läsa en bok som Norge 9 april 1940 att invasionen kommer att bli av, att Quisling kommer att få en ledande roll i de tyska nazisternas ledband.

Allt det vi ser kunde inte de agerande och beslutsfattande människorna då se. De tvingades göra antaganden om vad som kunde ske. De tvingades förhålla sig till frågan om vilken strategi som var lämpligast att hantera den uppkomna situationen genom. Ofta tvingades de agera utifrån skrala informationer.

Det är imponerande hur väl den norska ledningen och konungen förhöll sig till invaderande tyskarna: hur de satte sig på tvären så snart de tyska kraven presenterats för dem.

Frågan många måste ha ställt sig den 9 april 1940: "Är det krig nu?" kom att besvaras jakande. Åtminstone för en tid.
– – –
Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet), Bjørn Bjørnsen. Övers. Marianne Pihlgren. Atlantis 1978. ISBN: 97-7486-008-9. 320 sidor.