Återbesök: Handbok i livets konst | Epiktetos

Efter några år återvänder jag till Epiktetos och hans nätta skrift Handbok i livet konst. Detta efter att jag häromdagen läst Marcus Aurelius Självbetraktelser. Aurelius stod ju i samma åskådningsskola som Epiktetos och påverkades av denne, även om de båda herrarnas inställning förefaller mig äga olika nyanser.

Stoicismen fascinerar hursomhelst. Såsom den bevarats i Epiktetos och Marcus Aurelius ord är den inte främst en filosofi bestående av abstraktioner, utan tvärtom en systematiserad form av levnadsvisdom, en lära om hur man lämpligen bör leva om man vill undvika oro och smärta.

Jag tror inte att stoicismen är förlegad. Jag tror fortfarande att den kan hjälpa människor att leva sina liv lite lättare än de eljest hade gjort.

* * *

Men med det sagt står Epiktetos lära fram som en kärvare variant av stoicismen än Marcus Aurelius variant. Det är en lära för människor som är av järn eller vill bli till människor av järn. Inte för att det är något särskilt tilldragande i hårdheten i sig, utan för att oberoende av den yttre världens påverkan på dig skall bevara dig från både stötar och slag.

Och där kommer Epiktetos kärvhet fram så tydligt.

Kärnelement i hans stoicism är att orsaken till vår inre oro är de föreställningar om den yttre världen som vi gör oss. Att någon talar illa om oss får oss att lida, inte för att vårt rykte försämras därav, utan för att vi har föreställningen att ett försämrat rykte är något vi bör lida av. Problemet är alltså inte bakdantaren och hans ord, utan att vi uppfattar bakdantaren och hans ord som något som bör få oss att oroa oss eller känna smärta.

Nå, på den nivån äger förhållningssättet relevans. Men Epiktetos drar det långt. Som att en människa inte bör brytas ner om ens barn dör, för döden är en del av livet, och naturens gång kan vi ändå inte hindra. Därför bör vi inte ha föreställningen att att vi drabbats av något ont i och med barnets död: det har bara skett som i naturen sker.

Adderat till detta finns stoicismens fatalism: att det som sker i naturen sker är en sak. Determinismen föreskriver därtill att det som sker måste ske. Därigenom blir orsaken till inre oro än mindre: varför oroa sig över nåt man ändå inte kan påverka? Människan åligger det bara att styra sitt inre liv och sina föreställningar, så att det inre lugnet bevaras. Exakt hur en sådan styrning kan vara möjlig i en deterministisk värld kan vi kanske lämna därhän: emfasen ligger hursomhelst på den inre världens balans för att motverka obalans i den yttre världen.

Jag har tidigare varit starkt negativ till Epiktetos. Min recension av Handbok i livets konst från 2011ger uttryck för det. I dag är jag inte lika negativ, även om jag inte kan bli hans efterföljare. Det betyder emellertid inte att jag avfärdar hans livsfilosofi i sin helhet: han kan lära människor att må bättre. Men må de då inte förlora sin mänsklighet och bli blott järn.
– – –
Handbok i livets konst, Epiktetos. Övers. Nino Runeberg. Björck & Börjesson 1963. 80 sidor.