* * *
Texterna som utgör I egen sak - och andras har i vissa fall tidigare varit införda som artiklar i tidningar. Endast en har förut varit tryckt i bok.
Samlingen är därför med nödvändighet en aning fragmentarisk och de enskilda texterna är givetvis uttryck för då i tiden aktuella fenomen. Texterna har dock ansetts ha sådant värde att de tryckts i bok, som ju är av hållbarare karaktär än tidningsartiklar. Det må vi läsare drygt fyrtio år efter utgivandet vara tacksamma över.
Stor tematisk ordning åstadkommes dock genom indelningen av texterna i ett antal block. Det första blocket innehåller texter av livsåskådningsfilosofisk art: om döden, om livet, om känslor. Andra blocket en del om det akademiska livet, tredje blocket innehåller personporträtten, fjärde delen teologiska ärenden och sista blocket försvarstexter rörande Israel.
* * *
Att läsa Hedenius är en aning som att nå öppet hav. Prosan ger klara vyer, friska vindar. De många starkt polemiska inslagen i boken är aldrig, så vitt jag kan bedöma, dunkla, utan raka och ibland obarmhärtiga. Där han visar hur hans kritiker är dolska, ljuger och missuppfattar, bländar Hedenius med sitt ljus.
Hedenius berättar i åtskilliga av texterna hur han blivit sanslöst kritiserad, främst från kristendomens försvarare. Han invänder inte mot angrepp där man till äventyrs använt sakskäl, utan mot angrepp som försökt desauvera honom som person, som ryter på honom utan att förankra det i vad han faktiskt skrivit.
Men Hedenius är inte en man som man sätter sig på. Han äger huggtänder, och i de fall där han blivit hänsynslöst kritiserad, kan han mycket väl vara fullkomligt tillintetgörande tillbaka. Dessa lustmord i textform är en fröjd att läsa, för polemiken bemästrar Hedenius till mästerskap.
* * *
Av bestående värde är de personporträtt av en gång kända kulturpersonligheter som Hedenius känt.
Särskilt utrymme får den ännu högst aktuelle Vilhelm Moberg. Men även andra, i dag mindre ihågkomna, akademiker och författare har i boken sina minnestexter skrivna. Filosofen Gunnar Oxenstierna är bland dem. Författaren Arnulf Øverland också.
Texterna är i regel välvilligt hållna; det är ju Hedenius vänner det handlar om. Men han blundar inte för sina vänners brister eller mörkare sidor när det är befogat att omtala sådant.
* * *
En av de texter som tidigare tryckts, då i Om dödshjälp, är "Prästernas dilemma och humanisering". Hedenius låter den inflyta även i denna bok, för att motverka det intrycket att han i själva verket står på de fundamentalistiska prästernas sida.
Det är inte så enkelt, låter Hedenius oss förstå.
I essän ställer professorn två typer av präster mot varandra.
Den ena typen av präst är vad vi kan kalla human. Han låter sådant vika i kristendomen som är människofientligt, och predikar det som kan uppfattas som gott.
Den andra typen av präst är den ortodoxa, det vill säga den renläriga. För honom är det bibliska och ideologiska budskapet det viktigaste, även om detta gör att han genom en sådan hållning blir människofientlig.
Hedenius ser förtjänster och brister hos båda typerna.
Den humana prästen har den typ av kristendom som han i mänsklighetens intresse vill se som segrare. Men denne prästen tvingas vara inkonsekvent i förhållande till de bibliska budskapen och dogmatiken. Han sätter sitt eget omdöme över läran, och dömer över vad som kan vara ännu aktuellt och vad som får anses förlegat. Kanske kan man säga att en sådan präst styr kristendomen, snarare än att han låter kristendomen styra honom.
Den renläriga prästen uppfattar Hedenius, som jag förstår honom, som mer intellektuellt ärlig och konsekvent, fastän en helt konsekvent genomförd kristendom knappast är möjlig. Men denne präst följer sin ideologi dit den tar honom, även om det är inopportunt. Han tror vad han ger sken av att tro. Å andra sidan skapar denna form av hållning en avgjord människofientlighet med sin helvetestro – som Hedenius på andra ställen mycket uppehåller sig vid – och andra vidriga ting.
Hedenius ger alltså trots allt den renläriga prästen ett erkännande för sin intellektuella hederlighet och konsekvens. Han skriver om denne:
"Bland de kyrkliga tycks dessa, låt vara på ett ofullkomligt sätt, vara de enda bärarna av så fundamentala dygder som uppriktighet och intellektuell begriplighet."Men den humana prästen vinner hans större gillande helt enkelt för att den typen av präst bättre tjänar om inte den gamla kristendomen så dock mänskligheten. Vi bör berömma dessa präster för deras humanitet, och klandra de andra för deras omänsklighet, snarare än att klandra de humana prästerna för deras inkonsekvens och berömma de renläriga för deras intellektuella redlighet.
Hedenius skriver:
"Hur i Jesu namn är den fritänkare beskaffad som inte föredrar humana präster framför till hälften konsekventa dogmatiker?"Av dessa präster önskar dock Hedenius att de är öppna med att de inte är konsekventa i vad de tror på. Och han ser dessutom möjligheten av en "radikal reformation", där prästerna "i enlighet med förnuft och samvetets bud" kan "vraka rubb och stubb av uppenbarligen barbariska gudsord."
* * *
I egen sak - och andras är inte företrädesvis en bok med fackfilosofiska resonemang, även om de finns där, och särskilt Hedenius vilja att använda väl definierade begrepp lyser igenom.
Texterna är relativt ledigt hållna, men aldrig på något sätt slarviga. Och de är ständigt intellektuellt hederligt skrivna, så långt jag kan bedöma. Hedenius var inte bara en filosof, han ägde dessutom en betydande litterär begåvning som kommer till uttryck i de artiklar och essäer som ryms i denna samlingsvolym.
Hedenius är stimulerande att läsa. Att hans obarmhärtiga intellektuella nedslagskraft träffar sånt som han rimligen uppfattar som dimridåer – och vad vi i dag kanske skulle kalla flum – och att han därigenom framkallade så stor frustration och ilska kanske inte är förvånande.
Men det ruskade sannerligen om de fromma båtarna inomskärs, som fick en smak av fria nordanvinden i form av en professor från Uppsala.
– – –
I egen sak - och andras, Ingemar Hedenius. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91-29-47377-2. 287 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar