* * *
Det är vanskligt att läsa äldre akademiska texter utan att vara närmare bekant med rön inom ämnet som tillkommit senare. Problemet med Julianus som ämne är att nästan ingenting mer omfattande skrivits om honom på svenska, förutom Julius Centerwalls Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken (1884), som jag recenserade tidigare i år.
Men på engelska finns givetvis en omfattande litteratur.
Fokus vid läsningen av en text som Jungs Om kejsar Claudius Julianus bör väl vara just hur en humanistisk avhandling kunde utformas under senare hälften av 1800-talet, även om jag tror att Jungs kontextualiserande behandling av Julianus åtgärder i religionsfrågorna har insikter att skänka fortfarande.
Det man då först lägger märke till är den blygsamma omfattningen jämfört med dagens avhandlingar inom humaniora. Jungs text är 45 sidor lång.
Citat förekommer och en hel del fotnoter. Till sin karaktär är avhandlingen främst en översikt rörande i synnerhet Julianus ageranden gentemot och för kristendom respektive hedendom. Man får inte glömma att avhandlingen då bryter ganska jungfrulig mark. Den torde varit speciell också ur den aspekten, att den antar en tämligen positiv bild gentemot kejsaren, som så länge stått i skottlinjen för kristna författares hat och förakt.
Visserligen avslutar Jung med att knyta an till hur förlegad Julianus mission var, och att den nya kristna tiden var vägen framåt. Men texten igenom för övrigt mildrar han de traditionella fördömelserna gentemot den siste hedniske, romerske kejsaren, och sätter in hans agerande i ett förklarande och försonande sammanhang.
För Julianus, menar Jung, handlade kampen mellan hedendom och kristendom bland annat om det romerska rikets väg tillbaka till storhet. Den väg man tidigare slagit in på, när man givit de kristna privilegier, var felaktig. Istället skulle källorna till kraft sökas i den gamla religionen, så nära förknippad med den romerska kulturen och historien. Att återuppliva den hedniska kulten blev, verkar Jung mena, för Julianus att också återuppliva ett trött romerskt imperium.
De kristna, som fick se sin gynnade position tillbakadragen, reagerade naturligtvis med ogillande.
Men Jung betonar ändå Julianus försiktiga framfart vid sin motreformation. Åtgärderna synes inte varit värre än de som genomförts mot hedningarna när de kristna idealen vunnit insteg i hovet. Mest kontroversiell var ordningen att kristna inte skulle få undervisa utifrån den klassiska litteraturen, vilket i princip utestängde dem från läraryrket. Men någon fysisk förföljelse orkestrerades inte av Julianus, även om sådana förekom av revanschistiska hedningar under hans tid.
* * *
Julianus tid på tronen blev kort. Vad som hade hänt om han inte stupat under fälttåget mot perserna kan vi inte veta. För Jung dog Julianus "[t]ill sitt eget och mensklighetens väl" när han gjorde det. Och även om det är en tillspetsad och sned beskrivning, får man nog anta, att kristendomen slagit för djupa rötter för att på sikt kunna tuktas genom de åtgärder Julianus vidtog.
Tio år till med Julianus på tronen hade givit hedendomen bättre nytt fäste och kanske hade dess av honom införda nya inrättningar och organisation hunnit bli mer stabila. Men redan innan Julianus var den romerska hedendomen stadd i tillbakagång; hans liv var några pulsslag på dess sotbädd. Och den nya orientaliska religionen grep omkring sig med både maktmedel och med begränsad men ändå allt större folklig uppslutning.
* * *
Om kejsar Claudius Julianus är inte en biografi; fokus ligger på hans åtgärder rörande hedendom och kristendom, samt hur man kan se på dessa åtgärder i dess sammanhang.
Trots dess i vetenskapliga sammanhang ansenliga ålder, är läsningen inte fåfäng, inte minst på grund av att avhandlingen till allra största delen antar ett så förstående perspektiv gentemot sitt forskningsobjekt. Jungs doktorsavhandling förmår fortfarande utan tvivel ge insikter i kejsar Julianus värld.
– – –
Om kejsar Claudius Julianus, Victor Jung. Malmö, Förlags-Aktiebolagets tryckeri 1871. 45 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar