Bokrecension: De fega förtryckta | Einar Håkansson

Einar Håkansson

De fega förtryckta är en antologi med texter av typografen, anarkisten och författaren Einar Håkansson (1883-1907) i urval av Per Holmer (f. 1951), som även skrivit efterord och kommentarer.

* * *

Einar Håkansson var bara tjugofyra år när han avled i TBC i oktober 1907.

Det stormade då omkring den unge anarkisten. Hans bok Draksådd hade åtalats för hädelse och gäckeri med gudstjänsten. Dom kom att falla påföljande år, och den då döde Håkansson dömdes till fängelse.

De fega förtryckta samlar ett antal noveller och artiklar av Håkansson, till exempel den postumt utgivna berättelsen Kval och tre av de fem novellerna i Draksådd. Bland novellerna från Draksådd märks bland annat Herrens heliga nattvard. Den texten hade tidigare publicerats i tidningen Brand och då åtalats, men frikänts.

* * *

I urvalet av texter man kan läsa i De fega förtryckta återkommer några teman.

Ett av dessa teman är kristendomsfientligheten.

För till skillnad från Socialdemokraterna, som kommit att anse att religion var en privatsak, så menade Einar Håkansson uppenbarligen att religionen var något att bekämpa och kyrkan en "av mänsklighetens tyranniska institutioner".

I skönlitterär form angriper han den kristna kulten i den ovan nämnda, välskrivna novellen Herrens heliga nattvard. Den uppehåller sig framförallt vid ett mässfirande i någon landsortsby.

Det är pingsttid och konfirmanderna begår sin första nattvard. Håkansson belyser nattvardens karaktär av blodsoffer, släkt med hednisk kult. Och de många dricker av kalken.

"Mun efter mun beröra samma fläck av kalkens rand, som snart blir slemmig av stelnad saliv..."

Mot detta, mot kristendomens praktik och tro, sätter han en vacker bild av den sprudlande, gudlösa naturen.

"Men medan den rena och ljusa naturen därute jublar i yster livsglädje, utan bekymmer för övernaturliga makter, och bjuder människorna komma och göra sammaledes, sitta dessa istället – fångna i sina villfarelser – inne i det skumma templet med dystra miner och söla ned sina själar i vantrons smuts . . ."

För Einar Håkansson var det ingen skillnad på kristen plägsed och vidskepelse. Han skriver i en av texterna:

"... jag anser det som min okränkbara rätt att håna och gäckas med det som jag tycker är dumt och löjligt och värt hån. Jag kan icke vara förpliktigad att iakttaga vördnad för andras gudar, liksom ej heller andra för – mina."

Det var ord som i samtiden torde varit utmanande.

* * *

Håkansson återfinns alltså långt ut på vänsterkanten i ett politiskt spektrum. Som anarkist är målet för honom inte bara kapitalets undergång utan dessutom statens dito. Han siktar på en individualitet bortom förtryckande institutioner och drömmer i en text om att spränga de stockholmska maktens byggnader i luften.

Vänsteridealismen återkommer i uppfattningen att privategendom bör avskaffas. Arbetarens plats, vidare, är inte bland socialdemokraterna, skriver han, utan bland "anarkisterna och de revolutionära socialisterna".

Håkansson skriver i en artikel:

".. det socialdemokratiska samhället [är icke] det idealsamhälle vi bör sträva efter att uppnå, utan ett bättre och friare, där varje slag av vare sig kapitalist-, ämbetsmanna-, präst- eller stats- (militarism) tyranni är bannlyst."

Men intressant nog återkommer Håkansson till tesen att arbetarnas situation som utsugna löneslavar inte egentligen är kapitalismens och arbetsgivarnas fel, utan deras eget: de kunde ha rest sig; ingen hade kunnat förtrycka dem om de bara satt sig tillräckligt på tvären.

* * *

I den först postumt utgivna novellen Kval låter Håkansson ett namnlöst berättarjag förtälja hur han, påhejad av moder och flickvän, gått ut i kriget. Väl där händer det att

"... en granatskärva träffade mig i underlivet och slet bort alla de yttre könsorganen."

Berättaren var inte entusiastisk inför kriget, men väl tillbaka blir han alltmer uttalad antimilitarist i våndan över att ha förlorat sina könsdelar, varigenom han tycker sig ha förlorat sina framtidsutsikter: att kunna tillfredsställa sin flicka när de väl blivit gifta, att skänka sin moder barnbarn.

Tung bitterhet vilar över texten. En sista natt före bröllopet går han ut i skogen och drömmer där om det antimilitaristiska anförande han velat hålla.

Håkansson menar att militarismen – all form av militärväsen, får vi anta – ställer arbetare från olika länder mot andra arbetare, personer av samma klass som inget har att vinna på att döda och lemlästa varandra. De förmås genom militarismen att döda sina kamrater.

Per Holmer betecknar Håkansson med det passande epitetet "radikalpacifist", och nog ger han uttryck för en sådan hållning i de texter som berör ämnet i De fega förtryckta. Inte ens Branting klarar sig från svår polemik, när denne efter indelningsverkets avskaffande förordat skapande av en skytterörelse, en slags folklig militarisering av gemene man.

* * *

Einar Håkansson var en god stilist och satiriker. Hade han inte dräpts av lungsoten, så hade han med all säkerhet gått en ljus framtid till mötes som skriftställare i socialismens tjänst.

Även om novellerna i De fega förtryckta förvisso har en stark tendens, är de utförda så skickligt att jag måste tro att Håkansson inte bara skrev för att driva sina politiska poänger, utan av en uppriktig kärlek till hantverket, för vilket han hade så uppenbar fallenhet. Texterna känns inte brådmogna, utan helt enkelt – mogna.

Därför äger texterna värde både som litterära skapelser – det gäller även artiklarna – och som vittnesbörd om den politiska sfär där författaren hade sin hemvist.
– – –
De fega förtryckta, Einar Håkansson. Urval, efterord och kommentarer av Per Holmer, Federativs klassiker, Federativs klassikerserie 5, 1979. ISBN: 91-85016-54-3. 104 sidor.

Bokrecension: Förnekelsens förbannelse | Pär Alexandersson

Viktor E. Lennstrand

Förnekelsens förbannelse: Viktor Lennstrand som förkunnare och blasfemiker är en postdoktoral avhandling skriven av litteraturvetaren Pär Alexandersson (f. 1963). Avhandlingen utgavs 2014.

* * *

Ett halvsekel före 40-talets mullrande Tro och vetande-debatt skakade en annan strid om på liknande tema. Den hade sitt epicentrum kring en ung agitator från Gävle, Hädarynglingen kallad, men vid namn Viktor E. Lennstrand (1861-1895).

Lennstrand var tidigare kristen i frikyrklig miljö, men hade lämnat tron och omsider börjat bekämpa kristendomen genom föreläsningsturnéer, småskrifter och via föreningen Utilistiska samfundet, som han grundat, och dess tidning Fritänkaren.

Det är Lennstrands retorik, särskilt vad beträffar blasfemi, som ingående har analyserats i Förnekelsens förbannelse, en mycket välresearchad och gedigen postdoktoral avhandling av litteraturvetaren Pär Alexandersson. I avhandlingen agerar Lennstrands texter trådarna i en väv där Alexandersson också tydligt målar upp Lennstrands biografi.

Och där ryms en hel del tragik, lär vi oss av Alexandersson.

Lennstrand fick vara med om hur den socialdemokrati som han sympatiserade med tog avstånd från honom och den utilistiska folkrörelse som han försökte skapa. Vissa tidningar attackerade honom och hans antikristna mission mycket skarpt, han hamnade i konflikter med kamrater och gång på gång ställdes han inför rätta för vad han sagt eller skrivit och någon gång ledde dessa åtal också till fällande domar. Totalt satt Lennstrand fängslad i nio månader, uppdelat på två omgångar.

Med dagens ögon sett är Lennstrands retorik inte särskilt stötande. Men i hans egen tid var den kriminell. Lagen värnade de troende från att behöva höra något anstötligt gentemot deras religiösa känslor.

* * *

Alexandersson betonar att ståhejet omkring den allvarlige agitatorn visar hur den antikristna förkunnelsen tvingar in offentligheten på Lennstrands planhalva: den måste agera mot hädelserna. Samtidigt går Lennstrand in på den offentliga religionens planhalva, använder dess begrepp mot densamma. De triggar varandra, med modernt språkbruk.

Jag förstår det som att Alexandersson menar att kontrahenterna fastnar i en cirkeldans av ömsesidig underordning, där de dansar efter varandras villkor och leds till ideliga konflikter.

* * *

Typiska angreppssätt för Lennstrand var religionshistoriska kommentarer som ruckade på föreställningar om kristendomens unicitet. Men också bibelkommentarer som gav fog för annan syn på Gud än vad som kan antas varit gängse inom tidens svenska kristenhet.

Ett kraftfullt angrepp bestod även i det effektfulla greppet att publicera en nekrolog för Gud, prytt med ett svart kors. Den texten återges i sin helhet av Alexandersson. Och som inledning till en föreläsning kunde Lennstrand slå an tonen på följande vis, som vid ett framträdande i november 1888:

"Jag uppträder afgjordt och bestämdt mot kristendomen, derför att den är en föråldrad religion — den är antikvarisk och strider mot vetenskapen, sunda förnuftet och våra personliga lifserfarenheter."

Jag uppfattar det som att Lennstrand bedrev sin verksamhet som ett befrielseverk. Och det var för honom inte nog med att konstatera Guds död. Han ville också erbjuda ett substitut, för att undvika förtvivlans utbredning i tomheten.

Det är där utilismen och det utilistiska samfundet kommer in, den ateistiska förening som han grundade och ledde och som bekände sig till en inomvärldslig, nyttobetonad etik.

Samfundet lyckades samla runt tusen medlemmar, samtidigt som Socialdemokraterna samlade runt tretusen dito, berättar Alexandersson. Konkurrenssituationen är uppenbar och torde ha medverkat till brytningen, i synnerhet som socialisterna och utilisterna vände sig till samma publik: de ville nå arbetarna.

I allmänhet verkar Socialdemokraterna vid denna tid ha velat föra det religiösa in i det privatas sfär, för att det där torde avtyna. Men Lennstrand tonade inte ner angreppen mot sin huvudfiende, det som han uppfattade som en förljugen lära: kristendomen.

* * *

Lennstrand verkar aldrig riktigt ha återhämtat sig från den sista fängelsevistelsen. Det vittnas om en personlighetsförändring, en ökad stingslighet. Han dör 1895 i sin födelsestad Gävle, efter att ha drabbats av en ovanlig svampsjukdom i höften.

Snart tynar den rörelse han dragit igång bort, även om de uttalat antikristna Ungsocialisterna längre fram skulle dra den gamle missionären ur glömskans skuggor.

I dag är Lennstrand nästan helt glömd. Det är väl åtminstone delvis ett resultat av aktiv glömska. Men må vi minnas honom för den kamp han förde, som skänkte en tydlig illustration av hur godtyckligt makten med sina åtal rasade mot dem som avvek från och skarpt kritiserade den officiella religionen. Lennstrand var inte ensam i kampen, men han är en av de mest orättvist bortglömda.

Så, att läsa Pär Alexanderssons gedigna avhandling är ett utmärkt sätt både att minnas Viktor E. Lennstrand och att lära sig om den kultur han var verksam i, femtio år före Hedenius frontalangrepp på kristen tro.
– – –
Förnekelsens förbannelse: Viktor Lennstrand som förkunnare och blasfemiker, Pär Alexandersson. Uppsala universitet 2014, i serien Acta Universitatis Upsaliensis: Uppsala Studies in Systematic Theology and Worldviews 3. ISBN: 978-91-554-9080-5. 425 sidor. Avhandlingen finns nedladdningsbar via DiVa.

Bokrecension: Känn dig själv | Claes Lindskog

Känn dig själv: Antik livssyn och levnadskonst är en essaysamling av Claes Lindskog (1870-1954). Boken utkom 1934 och innehåller arton texter, utöver förordet.

* * *

Claes Lindskog var professor i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet. Han blev på sin tid känd som populariserare av antiken genom föreläsningar och skrifter.

Lindskog engagerade sig också politiskt. Först radikal blev han senare en debattglad riksdagsman för Högern. Under en var han ecklesiastikminister, varunder även utbildningsväsendet sorterade.

* * *

Känn dig själv. Frasen är sliten. Och, vågar jag påstå, missförstådd. För vad som åsyftas med formuleringen, som ursprungligen fanns inristat i Delfi, är inte en uppmaning till introspektion för att finna sina kvaliteter. Utan känn dig själv betyder: vet dina begränsningar, vet att du inte är en gud, håll dig på din plats.

Det är alltså fråga om en varning för hybris, övermod, en föreställning som genomsyrar grekiska myter, sagor och texter i hög grad. Den som inte tar sig till vara för hybris, föreställde man sig, honom eller henne drabbar nemesis: den gudomliga hämnden, som balanserar tillvaron igen. Alltså: känn dig själv, lyder den antika varningen, så att du inte förhäver dig.

Känn dig själv är också titeln på Claes Lindskogs essaysamling. Själva samlingen är i två delar: en första del som innehåller en serie radioföreläsningar, och därigenom hålls samman som en helhet, och en andra del som innehåller texter i diverse olika ämnen. Bland de ämnen som tas upp märks till exempel synen på ålderdomen, drömmar, vänskap, kärlek och annat under den grekiska antiken.

En av de allra mest intressanta texterna är Lindskogs undersökning av hur man såg på skönhet i naturen under antiken.

Lindskog gör gällande, att för antikens grek var ideallandskapet ett bördigt slättland. Numera kan en lummig skog och höga berg verka romantiskt och slående på oss; för greken var dessa ogästvänliga trakter, svåra att leva i, ur ett nyttoperspektiv, så Lindskog menar står i förbindelse med synen på de öppna fälten som en sinnebild för skönhet.

Och det urbana livet, snarare än ensamheten i markerna, äger prominens: där kan människan få skydd, vara trygg. Återigen speglar idealet en nyttosynpunkt.

* * *

Lindskogs skriver med en kristen referensram, som åtminstone på mig verkar en aning störande. Det kristliga lyser måhända även igenom i den stränga syn som författaren ger uttryck för rörande den i grekisk miljö inte ovanliga homoeroticismen. Det är ett ämne som svårligen kan passeras i tystnad om man tar upp ämnet kärlek inom ämnesområdet.

Lindskog citerar Sapfo och en text tillskriven Teognis där den förra ger uttryck för kärlek till en annan kvinna, och den senare för en ung man. Men han kan inte låta bli att kalla kärlek "mellan personer av samma kön" för något "för vår känsla [...] i högsta grad stötande och sårande". Varefter han går in på pederastrin, kärleken mellan man och yngling – ett ämne som i allra högsta grad är komplext.

Men liksom vi bör ha samtidens ögon på fenomenen när vi studerar grekerna, bör vi väl likaledes ha det på Lindskog. Ett fördömande av samkönad sexualitet är väl helt enkelt vad man kan förvänta sig av en högerman under första hälften av 1900-talet, när samkönad sexualitet var illegalt.

* * *

Lindskog skriver vad som måste uppfattas också för sin tid en aning gammaldags språk.

Framställningen är emellertid inte utan en viss humor, som lyser igenom här och var i framställningarna. Formen är övergripande den fria essayens eller lärda betraktelsens och han illustrerar gärna sina poänger med poesi från långt senare tider. Särskilt Schiller synes ha varit en favorit.

Tiden har gått och Lindskogs ibland en aning snåriga prosa har själv fått något av antik smak över sig. Det stör inte mig, men som introduktion till det antika Greklands kulturhistoria bör man kanske läsa något annat, och låta Lindskogs essaysamling fungera som en fördjupning.
– – –
Känn dig själv: Antik livssyn och levnadskonst, Claes Lindskog. Hugo Gebers förlag. 1934. 266 sidor.

Utflykt till Svenljunga avrättningsplats

På lördagskvällen åkte jag på en liten utflykt. Det var en utflykt jag länge tänkt göra, men som inte blivit av. Målet var den gamla avrättningsplatsen i Svenljunga, omkring tre mil söder om Borås. Galgberget.

Jag har besökt avrättningsplatser förut som ett del av mitt historiska intresse, men detta var speciellt på så vis, att avrättningsplatsen i Svenljunga var platsen där avrättningar skedde i häradet som jag kommer ifrån – Kinds härad i sydöstra Västergötland.

Nåväl, jag lokaliserade galgbacken på Riksantikvarieämbetets utmärkta karttjänst Fornsök, lade in koordinaterna i mobilen och gav mig i väg. Jag hittade en avfartsväg från landsvägen som passerar platsen, och där en skogsväg försvann in i terrängen kunde jag ställa bilen. Och så upp med kamerastativet på ryggen och kameran över axeln; sen var det bara att traska ut i markerna med kartappen i mobilen som vägvisare.

Det var inte svårt att hitta Galgberget. En del stigar kunde jag följa, och efter något hundratal meter nådde jag en större kulle eller ett litet berg. Väl uppstigen därpå såg jag en långsmal platå, kanske åtta meter bred och kanske ett femtiotal meter lång.

Ingenting däruppe minner om vad som en gång hänt där. Den exakta platsen för halshuggningarna och steglingarna kan inte längre röjas, fastän en uppgift gör gällande att lämningar efter avrättningar funnits kvar en god tid efter att den sista avrättningen ska ha genomförts 1828. Min gissning blir ändå, att halshuggningarna skedde på en del av platån som vetter mot landsvägen, och som är nära kullens brant. Det är den öppna ytan som syns på bilden högst upp i detta inlägg.

Jag tog några fotografier och gick lite fram och tillbaka. Bilarna på vägen hundrafemtio meter bort hördes tydligt, men syntes inte alls. Alldeles för många träd har vuxit upp sedan förr, då berget skall ha varit synligt där nerifrån. Androm till skräck och varnagel.

Det kan inte förnekas att jag kände ett lätt obehag. Att jag kände mig betraktad. Att platsens historia grep tag i mig. Men det är också en del av syftet med mina utflykter av detta slag: att skapa en förbindelselänk till det förflutna genom att befinna mig på samma geografiska plats där något speciellt hänt.

Och det krävs inte mycket föreställningsförmåga för att där se delinkventen föras fram, se skarprättaren med sin yxa, se männen i spetsgården som håller de många nyfikna på avstånd.

Alla åskådarna är borta nu, platsen är i det närmaste glömd och inte utmärkt i skogen på något vis. Men det är troligt att de som dödats där fortfarande ligger begravda någonstans på eller bredvid kullen: man gjorde ofta så.

Jag tog mig ner från galgbacken, kom lite snett och ramlade ut på landsvägen något hundratal meter från bilen. Jag rökte en cigarett samtidigt som bilar med husvagnar och folk från trakten körde förbi mig. Det var en lyckad utflykt.