söndag 11 november 2018

Bokrecension: Den fjättrade Clio | Hugo Valentin

Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet är en essäsamling av historikern Hugo Valentin (1888-1963).

Boken utgavs första gången 1957. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Något vi som uppskattar att fördjupa oss i historia har att ge akt på, är att undvika att bli anakronistiska. Det vill säga, att anlägga perspektiv på det förflutna som var främmande för förflutenhetens människor själva; att ta med oss vår tids fördomar och uppfattningar som ett facit och bedöma det förflutna utifrån detta.

Det är nog omöjligt att helt utesluta ett sådant förhållningssätt: hur vi än gör färgar vår egen tid av sig på vår tolkning av det som har varit. Men som en tumregel är tanken viktig – att låta var tid tolkas utifrån sina egna förutsättningar, idéer och motivationer.

Det är något av den här problematiken som Hugo Valentin behandlar i sin essäsamling Den fjättrade Clio. Ett genomgående tema i bokens texter är nämligen hur historiker nalkas sitt material med sin egen tids bagage: hur historiens gestalter tolkas utifrån historikerns egen tids idéer och ideologier; hur de förflutna människorna i värsta fall får fungera som projektionsytor för de egna idealen.

Särskilt uppehåller sig Valentin vid tysk historia och historieskrivning. Han visar till exempel hur olika en person som Otto von Bismarck har uttolkats av senare tiders historiker, allt utifrån deras egna politiska och ideologiska preferenser.

Men Valentin tar också upp en annan jättegestalt, Napoleon, som också han förståtts på olika sätt av olika historiker. Vidare möter vi Livius historieskrivning, vi möter hur historiker behandlar så kallade "stora män" och han belyser frågan huruvida historien styrs av enskilda sådana eller av andra, underliggande strömmar, såsom ekonomiska eller sociala faktorer. Han behandlar också den svenske diktaren Snoilskys historiebruk och har med en text om svensk historieundervisning.

* * *

Hugo Valentin slår fast:
"Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid."
Och det måste vara så. Lika lite som vi kan destillera fram ett historiskt skeende, fritt från senare tiders pålagringar, lika lite kan en historiker lyfta sig själv helt ur sin egen miljö och tid.

Det är inte så att Valentin begär det omöjliga. Tvärtom kan han se hur tolkningar utifrån samtidens förutsättningar kan vara fruktbärande. Han gör oss emellertid uppmärksamma på problematiken i sig. Han gör oss uppmärksamma på att:
"[v]arje betydande historiskt verk är [...] historiskt intressant genom den belysning det ger dels åt den skildrade tiden, dels åt författarens egen tid."
Olika tider hittar olika saker att plocka fram och analysera ur det förflutna. Själva det valet – vad man anser vara intressant – vittnar om historikerns egen tid. Så kan till exempel en i sig givande klassanalys givetvis vittna om en marxistisk historiemetod och därmed om en tid då en sådan analys kommit till och använts. Likaså kan en nationalistisk läsning av det förflutna vittna om en tid då ett nationalistiskt läsande av de förflutna var aktuell.

Och ibland blir en radikal omtolkning av det förflutna nödvändig. Ett givet exempel är Tyskland efter andra världskriget. De nazistiska tolkningarna av det förflutna föll, och nya tolkningar blir nödvändiga att göra.

* * *

Det historiska skeendet i sig är onåbart. Det finns inte längre kvar.

Vad vi som ägnar oss åt det förflutna har att hålla oss till, och då den professionella historikern i synnerhet, är källorna. Det är källorna, använda med en iskall och analytisk källkritisk metod, som kan ta oss nära – så nära som det är möjligt.

Resultat kommer väl alltid att vara omstridda; källkritik är inte en exakt vetenskap och även statistiska resultat kan tolkas olika. Anakronistiska jämförelser kan kanske rentav ge intressant utfall.

Det hindrar emellertid inte att man nog bör ha det vällovliga uppsåtet att nalkas källorna så förutsättningslöst som möjligt, avklädd samtidens ideologiska perspektiv, ställa sina frågor till dem utan att förutsätta svaren. Självklart? Kanske det.

Men Hugo Valentin visar med all önskvärd tydlighet hur vi om och om igen låter vår egen tids tankeöverbyggnader överflygla de tankar som en gång tänktes i historien. Det bör vi åtminstone vara medvetna om.
– – –
Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet, Hugo Valentin. Natur och kultur 1966. 165 sidor.

0 kommentarer: