Bokrecension: Döden i Venedig | Thomas Mann

Venedig. James Holland (1867). Beskuren, något redigerad.
Bild via Metropolitan Museum of Art.

Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig) är en långnovell av Thomas Mann (1875-1955). Berättelsen utkom första gången på tyska 1911. Jag har läst den i en översättning av Karl Vennberg, utgiven 1981.

* * *

Fastän Döden i Venedig inte är en tjock bok – bara 125 sidor med relativt stor stil i min upplaga — är den full av litterära referenser. Där finns ideliga blinkningar till antiken: till mytologin och till filosofin. Man finner nietzscheanska drag och inte heller Freuds inflytande är långsökt att läsa in.

Likväl är själva grundberättelsen inte särskilt komplicerad, även om berättandet i sig är komplext med avancerade tankegångar och långa meningar. Huvudpersonen Gustav von Aschenbach är en hårt självdisciplinerad tysk författare i övre medelåldern, nyligen adlad för sina förtjänster och med utdrag ur sina texter i skolböcker.

von Aschenbach får plötsligt en impuls att resa bort. Han hamnar på ett hotell i Venedig. Där drabbas han av en passion. Passionen stegras till ett rus, som får den strikte författaren ur balans. Men passionen är svårt tabubelagd. Målet för hans passion är nämligen en aristokratisk polsk pojke i fjortonårsåldern; inte längre ett småbarn, knappt en yngling.

Det som först fångar von Aschenbach är pojkens påtagliga skönhet: av estetiska skäl förhäxas han av honom.

"Med förvåning lade Aschenbach märke till att pojken var fulländat vacker."

Passionen för pojken, vars namn är Tadzio, övergår i besatthet. För att återknyta till det nietzschanska temat far von Aschnbachs apolliniska natur i bakgrunden när hans dionysiska dito tränger fram och bemästrar sig honom. Han blir berusad. Ja, det illustreras till och med av Mann i den dröm huvudpersonen har: han drömmer om en antik dionysisk-backanalisk fest.

Samtidigt med von Aschenbachs tilltagande förälskelse kommer något mörkt över Venedig. Det var dåligt väder när han anlände, men med tiden kommer något annat in i gränderna och över kanalerna. Turisterna börjar resa hem. Till sist lyckas han få veta vad myndigheterna försöker dölja: en koleraepidemi härjar i staden.

Någon närmare kontakt får von Aschenbach aldrig med Tadzio. De talas aldrig vid. Pojken märker nog sin beundrare, skänker honom något ögonkast då och då. Men von Aschenbach är en skugga, en betraktare.

* * *

Det ligger något mystiskt över Döden i Venedig. Som om i den utvecklades något nästan övernaturligt, fastän det inte gör det.

Det är något skrämmande med Venedig.

Och de tre rödhåriga personer (eller är de fler?) som på olika ställen i boken dyker upp: är de samma person? Vad representerar de? Den första ger von Aschenbach impulsen att resa, den andre är en medresenär som mycket äldre än han vill verka umgås i gott lag med några ungdomar, den tredje är en sångare utanför hotellet. Jo, något kusligt tillför också dessa gestalter.

Och så den smygande döden, unkna vindar och doften av bekämpningsmedel. Döden gör sig alltmer påmind, och tar sig till sist till berättelsens förgrund.

* * *

Naturligtvis kan ämnet i Döden i Venedig stöta en och annan moralist för pannan. ("Hur kan man skriva om sånt?!")

Själv kommer jag dock att tänka på sådana litterära mästerverk som André Gides Immoralisten och Pier Paolo Pasolinis Amado mio. För vad det här är frågan om är stor litteratur, enastående gestaltning och ett förmedlande av en berättelse som inte kan undgå att uppväcka känslor hos läsaren. Det finns ingenting slipprigt i novellen, men desto mer av skönhetsdyrkan.

von Aschenbach valde inte sin passion, passionen övertog honom. Den leder till ångest och i förlängningen till döden, men också till ett lösgörande av hans andar, när det apolliniska som dikterat hans liv ger efter för det dionysiska levnadsruset. Han dyrkar den grekiske gud han har funnit. Han kapitulerar inför och besätts av skönheten.

De litterära referenserna – varav flertalet säkert går mig förbi – kunde säkert göra skäl för både en och två avhandlingar i litteraturvetenskap. De ger boken tyngd, en rik associationsvärld och ett intryck av praktiserad lärdom.

Läs gärna Döden i Venedig för en känslomässigt omskakande erfarenhet, men också för att läsa ett stycke riktigt bra litteratur.
– – –
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig), Thomas Mann. Övers. Karl Vennberg. Bra Klassiker 1981. 125 sidor.