tisdag 27 oktober 2015

Bokrecension: Tiden och döden | Erik Janson

Tiden och döden: Kungliga gravöppningar är skriven av journalisten Erik Janson (f. 1942).

* * *

Döden är något att förfasa sig över, men också något som lätt kan väcka nyfikenhet. Erik Janson använder skickligt denna läsarens nyfikenhet när han skriver sin bok om kungliga svenska begravningar och gravöppningar genom tiderna. Ofta i stor detalj rekonstruerar han begravningsförfarandena, och ej sällan i lika stor detalj skildrar han hur gravöppningar gått till: dels rent praktiskt, dels vad man kunnat lära av dem.

Det är ur detta ovanliga perspektiv som vi i Tiden och döden möter Birger jarl, Magnus Ladulås, den heliga Birgitta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Erik XIV, Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII samt Gustaf III.

De flesta av dessa bemärkta personer har någon eller till och med flera gånger fått sina vilorum störda genom öppningar, vare sig dessa öppningar nu kommit sig av att någon helt enkelt velat se de timliga resterna av berömdheterna, eller om man velat genomföra reparationer av kistor och monument som hotat förfalla, eller om man velat genomföra vetenskapliga undersökningar.

Det sistnämnda var ju fallet med den kanske mest berömda gravöppningen i någorlunda modern tid: när Karl XII:s kista öppnades i Riddarholmskyrkan 1917. Karl XII:s döda kropp fotograferades, analyserades, mättes och undersöktes med extrem noggrannhet, och bilden av kungens mumifierade huvud har nog nästan alla historieintresserade svenskar sett.

* * *

Janson funderar en del kring intresset för de döda kungarna såsom just döda kroppar. Han skriver rörande intresset för DNA-analyser som genomförts på dem:
"För egen del har jag börjat luta åt att det i grunden handlar om vårt sätt att se på oss själva, att det är en existentiell fråga. Analyserna kan på ett allmänmänskligt plan upplevas som ytterligare ett sätt att formulera vårt behov av äkthet och identitet, fast för en gång skull inte uttryckt på ett humanistiskt utan på ett naturvetenskapligt språk."
Så kan det säkert vara emellanåt. Men själv tror jag att en sådan tolkning ofta är att gå över ån för att hämta vatten. Förklaringen till intresset för de döda kungarnas lik kan måhända vara mycket mer närliggande. Jag tror att det handlar om den ovan anförda nyfikenheten.

Jag tror att det var ren nyfikenhet som fick tusentals människor att köa för att 1958 betitta Erik XIV:s ben i Västerås domkyrka. Inte nödvändigtvis existentiella grubblerier över den egna dödligheten eller den egna identiteten som dödlig människa.

Jag tänker mig att funderingarna inte så mycket rörde "Den du är har jag varit, den jag är skall du varda", utan kanske: hur ser ett skelett ut? För hur många har egentligen sett ett äkta skelett — hur många har sett ett äkta skelett av en kunglighet som man läst om i historieböckerna? Och hursomhelst är ju en kunglig gravöppning något utöver det vanliga som också genom sin ovanlighet kan vara lockande i sig.

* * *

De döda kungarnas begravningar framstår i mycket som storslagna skådespel som manifesterar konungarikets makt och prestige. Janson berättar om hur till exempel allt svart tyg i Göteborg tar slut när kung Karl X Gustaf avlider där. Ett annat exempel ur boken är hur häpnadsväckande Riddarholmskyrkan omvandlats för att bli ceremonilokal när Gustaf III begravs.

Akterna är uppenbart symboltyngda och jag kan tänka mig att själva riterna blir stöd att luta sig mot när riket hamnar i ett slags liminalstadium, när det skall säga farväl till en monark och förbereda sig att mottaga en ny.

Det som sedan följer, långt efter, är förvisso intressant ur ett historiskt perspektiv. Möjligen kan detta överbrygga den snöda nyfikenheten för något vidare. Gravöppningarna skapar för den medvetne betraktaren en situation där det närvarande mycket påtagligt får besök av det förflutna.

Inför Karl XII:s sönderskjutna skalle är i någon mening den 30 november 1718 närvarande även tvåhundra år senare, när experter undersöker densamma. Inför Gustaf Vasas högtidsklädda kropp är det omöjligt – även om man bara ser det på bild – att inte slås av hans majestätiska framtoning.

Och kanske framför allt: inför de berömda döda får man möjligheten att skapa sig en bild av vilka de verkligen var, rent fysiskt: deras längd, deras ansikten, deras krämpor, deras kroppsbyggnad, och så vidare.

Erik Jansons rikt illustrerade bok hjälper till att koppla ihop det förflutna med det närvarande: att genom de kungliga döda kvarlevorna ge utrymme i dagens värld för gårdagens värld, till gagn både för nyfikenhet och historiskt intresse – var nu det ena slutar och det andra begynner.
– – –
Tiden och döden: Kungliga gravöppningar, Erik Janson. Wahlström & Widstrand 2004. ISBN: 91-46-21019-9. 229 sidor.

0 kommentarer: