måndag 20 oktober 2014

Bokrecension: A Clockwork Orange | Anthony Burgess

A Clockwork Orange (ung. ”En apelsin med urverk”) är skriven av Anthony Burgess (1917-1993). Boken utgavs på engelska första gången 1962. Jag har läst den i översättning av Caj Lundgren, utgiven av Modernista 2012. I denna utgåva har den engelska titeln behållits.

* * *

Alex är femton år och ligist med klara asociala, psykopatiska drag.

Om nätterna drar han omkring i en aldrig namngiven stad tillsammans med sitt gäng och misshandlar de som råkar komma i deras väg. Alex drivs av längtan efter våld, blod och sadistiskt sex. Hans föräldrar tror att han tjänar extrapengar efter skolan, men de pengar han får in är stulna.

I gänget uppstår en maktkamp, och vid ett inbrott i ett pampigt hus, där Alex misshandlar kvinnan som bor där, blir han förrådd av kamraterna. Alex blir tagen av polisen och sätts i fängelse.

Efter ett antal år beslutar man sig för att pröva en ny rehabiliteringsmetod på Alex, nämligen den så kallade Ludvicometoden. Den går ut på att man tvingar Alex att se mycket våldsamma filmer, samtidigt som man injicerat ett medel i honom som framkallar starkt illamående.

Efter fjorton dagars mycket smärtsam behandling anses Alex genom denna form av betingning oförmögen att begå illdåd, och släpps ur fängelset som en maskin, utan möjlighet att göra fria val: dömd att vara god.

* * *

Alex värld existerar i en icke närmare specificerad framtid.

Vi befinner oss i Storbritannien, men ett Storbritannien som kantrat. Nätterna ägs av ligor och ligister. Det politiska systemet förefaller fortfarande vara demokratiskt, men det antyds att det regerande partiet har totalitära anspråk. Och ett starkt ryskt inflytande gör sig gällande i samhället.

Det blir bland annat uppenbart genom den rotvälska till slang som Alex talar. I själva verket har den tydligen språkintresserade Burgess i romanen skapat nästan en egen sociodialekt, under starkt inflytande av ryska språket. Det gör att det emellanåt kan låta så här:
”Dim såg väldigt häpen ut med råttan vidöppen och torkade krovis från goberna med rukan och tittade ömsom på det röda rinnande kroviset och på mig.”
Eller så här:
”Jag blev förvånad och kanske en malenkig aning pugglad av att slosa Dim gavarita så där.”
Och eftersom det är Alex som är berättaren romanen igenom, får man helt enkelt se till att vänja sig vid den här typen av språk. Allteftersom lär man sig dock de mer vanliga orden, och kan av sammanhanget förstå andra. Dessutom är boken behändigt nog försedd med en ordlista mot slutet.

Det innebär ett visst läsmotstånd, i synnerhet inledningsvis, att ta sig igenom denna snåriga vokabulär.

Men denna märkliga slang, som kallas Nadsat, tjänstgör också som en buffert mot det brutala våld som skildras: språket höljer sig kring våldet och sätter läsaren på visst avstånd ifrån det, eftersom förståelsen ofta inte är omedelbar och läsaren snarare anar sig till vad det egentligen är som Alex sysslar med.

* * *

Måhända kan man ställas inför vissa existentiella frågeställningar i och med läsningen av A Clockwork Orange. Främst då, huruvida det är gott och lämpligt att stävja kriminalitet genom att så förvandla den brottslige, att han förlorar möjligheten till självständiga val: att han tvingas att göra det goda, vare sig han vill det eller inte.

Naturligtvis skulle sådant ha stora fördelar för samhället — inte minst för den totalitära staten — som därigenom skulle få ett effektivt sätt att korrigera yrkeskriminella och destruktiva individer.

Men vad gör det med människan som korrigeras? Mister hon inte något väsentligt, något djupt mänskligt, när förmågan att göra det onda stympas? Vad händer med individen Alex, när de mest utmärkande dragen hos honom förbyts i sin motsats? Är det som blir kvar, den inverterade psykopaten, fortfarande Alex?

En fängelsepräst talar om vad Ludovicometoden innebär:
”Han upphör att vara en missdådare, men han upphör också att vara en varelse i stånd till en moralisk valhandling.”
En doktor får stå för det pragmatiska svaret:
”Vi sysslar inte med motiven eller den högre etiken. Vi sysslar enbart med att nedbringa brottsligheten …”
Och däremellan spänner frågeställningen: rätten till sina egna val kontra samhällets behov av att motarbeta destruktivitet.

* * *

Burgess lyckas på ett effektivt sätt berätta sin våldsamma och brutala historia genom den tonårige Alex’ ögon. Språket är inte bara späckat med halvt obegriplig slang, utan en viss barnslighet och en viss talspråkighet vidlåder det, ungefär såsom man kunde förvänta sig att en inte särskilt bokligt intresserad yngling skulle skriva. Illusionen vidmakthålls genom språket.

Våldsbeskrivningarna går inte till excess: Burgess gottar sig inte i våldet. Dels är de egentliga våldsbeskrivningarna relativt få innan Alex åker fast, och dels höljs de i slang så att intrycket av våldsamheten mildras till aningar. Våldet är inte huvudsaken i berättelsen: det räcker med att läsaren förstår att Alex är en våldsam och känslokall person. När väl det etablerats i läsningen förs historien vidare.

A Clockwork Orange är på många sätt en dystopisk framtidsskildring, där samhället utstår slag mot sina grundvalar på grund av det nattliga våldet, och metoden samhället tar till för att hävda sin överhöghet ska innebära att ligisterna får sin våldsamhet kastrerad.

Brottslingen förvandlas till en maskin programmerad att enbart göra gott. Så begår, kunde man måhända argumentera för, samhället i sin tur därigenom ett övergrepp mot den kriminelle, när det dödar friheten till förmån för säkerheten.
— — —
A Clockwork Orange, Anthony Burgess. Övers. Caj Lundgren. Modernista 2012. ISBN: 978-91-7499-234-2.

0 kommentarer: