torsdag 3 oktober 2013

Bokrecension: Blandade kort | Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf 1968. Källa: Sydsvenskan.se via Wikipedia
Blandade kort: Essäer är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907-1968).

* * *

Ett starkt minne från min gymnasietid, är hur min svensklärare tydligen såg mitt då fortfarande relativt nymornade litterära intresse, och vid en diktanalys satte Gunnar Ekelöfs "Jag tror på den ensamma människan" i mina händer. Alltsedan dess har Gunnar Ekelöfs poesi haft en särskilt plats hos mig, även om jag långtifrån läst honom så mycket som jag borde ha gjort, trots att jag skaffat mig hans samlade dikter i två versioner.

Nu har jag läst ett antal essäer av Ekelöf, nämligen de han samlade i Blandade kort, som första gången gavs ut 1957. Hans prosa gör mig inte besviken. I dessa sina texter, sina funderingar – som ibland är nästan av intellektuellt men personligt kåserande slag – möter vi en språkets odiskutabla mästare.

Ekelöf skriver:
"Att verkligen kunna handskas med orden fordrar en nästan apotekarmässig avvägningsförmåga."
Den förmågan besitter Ekelöf själv.

Trots prosans glasklarhet, är den ständigt på alpin höjd; trots dess rakhet är den vindlande, och går min tanke en kort stund någon annanstans mister jag tråden, och får läsa om.

Gunnar Ekelöf tar med läsaren på en ultralitterär upptäcktsresa. Han skriver om hur brevsamlingar och dagböcker är en underskattad litterär genre i Sverige, och jämför med utländska brevskrivare som fått hedersplatser i andra länders litterära kanon: Pepys dagbok i England och Madame de Sévignés brev i Frankrike. Han beskriver hur dessa källor sätter oss i en slags direktkontakt med förflutna tider: det är sann kulturhistoria, sådan som skolorna borde inympa hos eleverna.

Vidare finner Ekelöf poesi i recepten i kokböcker, som hos Cajsa Warg. Han finner litterära värden i Almqvists exempel i dennes rättstavningsbok.

* * *

Och så beskriver Ekelöf flera resor som han gjort. Särskilt gripande, är hans text om ett besök i Raviola i Finland 1938, då han åser Edith Södergrans grav – som senare kom att förstöras: han betonar då hur det ibland är av vikt för att verkligen förstå en dikt, att också känna det landskap vari den kom till och utspelar sig i. Ja, vissa dikter kan kanske inte riktigt förstås, utan att man själv besökt den plats där de är grundade.

När Ekelöf besökte Raviola hade Södergran själv varit död i tio år, men hennes mor levde ännu. Ekelöf besöker henne, och får se rummet där Södergran dog av sin lungsjukdom. Under andra världskriget förstördes kyrkogården. När Ekelöf skriver sin essä, är gravplatsen redan borta. I dag är graven omärkt, och Raviola är ryskt territorium. Av huset där Södergran dog återstår endast grunden.

* * *

Bland essäerna flimrar många människor förbi. En hel del av dem har jag aldrig råkat förut. Ekelöf presenterar dem dock med en självklarhet, som vore de gamla bekanta — vilka de emellanåt är, rent konkret, eller annars: som bekanta till honom genom den litteratur de skapat.

Andre Gidé får en hel text sig tillägnad, och skymtar även förbi i en del andra essäer. Uppenbarligen är Gidé en litterär bekant vars verk Ekelöf har högst ambivalenta känslor inför. Han verkar snarare se hela människan Gidé som ett konstverk och honom själv som ett slags skådespelare.

Rimbaud får sig också en hel essä tillägnad. Han är ytterligare en litterär bekant till Ekelöf, som Ekelöf dessutom själv översatt till svenska. Och så får Faulkner en essä. Karin Boyes Kallocain analyseras i en text, och en drömskildring i Boyes dystopi uttolkas – mer eller mindre välgrundat – som ett uttryck för hennes homosexuella begär.

* * *

I Blandade kort är ämnena eklektiskt samlade, men fogas ändå in under temat "litterärt". Man får nästan intrycket, att Gunnar Ekelöf var mer litteratur än människa, eller åtminstone lika mycket av vardera. Han skriver också:
"Poesi är något som görs blott med hela människan."
Han ser sina dikter som anknutna till musiken, och i sammanhang med andra konstarter, och gör vad han kan för att undvika att producera något litterärt program – att undvika att säga att något bör vara si eller så. Avslutningsvis lämnar han likväl det, som han själv tycker är närmast hans eget program: just dikten jag skrev om inledningsvis: "Jag tror på den ensamma människan".

* * *

Att läsa Blandade kort, är att ge sig ut på ett litet litterärt äventyr. Det går snabbt och är njutbart som ett varv i ett pariserhjul. På vägen får man del av utsikter man förut inte sett, och insikter man inte tidigare haft. De olika texterna passar in i varandra som i ett pussel som föreställer något slags abstrakt konstverk.

Kanske inte att jag kan hålla med om varje ord diktaren skriver, men det är ovidkommande: jag har fått nya litterära perspektiv och kanske gjort en litterär bekantskap lite fastare: en litterär bekantskap med Gunnar Ekelöf, en av de främsta av sitt slag.
– – –
Blandade kort: Essäer, Gunnar Ekelöf. Albert Bonniers förlag 2013. E-bok 1.0 ISBN: 978-91-0013700-7. Första utgåva 1957.

0 kommentarer: