onsdag 1 februari 2012

Litterär hållbarhetstid

Den som till äventyrs följer bloggen, kanske har observerat, att jag inte tar särskilt stor hänsyn till när böcker givits ut. Det är medvetet. Jag tror nämligen inte, att intressant litteratur med nödvändighet definieras som sådan genom att den givits ut i år, eller ens det här decenniet.

Jag tänker så här: om en bok som gavs ut 1925 eller 1955 innehåller material som är värt att ta till sig och som ger mig som läsare något, så har den litteraturen rätt till samma utrymme i min läsning som nyare dito. Dessutom, även litteratur som på något sätt blivit förlegad — till exempel facklitteratur som inte längre presenterar något i enlighet med aktuellt forskningsläge — kan äga sin tunga relevans, som ett historiskt vittnesbörd om hur man såg på saker och ting när just den litteraturen var dagsfärsk.

Internetiseringen av samhället har också gjort det förfärligt mycket enklare att komma åt äldre litteratur. Via sidor som Antikvariat.net, Bokbörsen och Tradera tillgängliggörs ofantliga mängder böcker, som tidigare säkerligen kunde vara hart när omöjlig att få tag på — om man inte bara vill låna den på ett välförsett bibliotek, utan faktiskt äga den.

Visst, fortfarande gör jag mängder av fynd av intressanta böcker som jag inte visste fanns på fysiska antikvariat och diverse utförsäljningsställen, som t.ex. Röda korset. Men många gånger är det också litteraturlistor i böcker som riktar mitt intresse mot någon viss volym. Och är inte volymen oerhört ovanlig, så går den i regel enklast att få tag i via någon av dessa kanaler.

Så jag tror inte — om nu någon gör det — på tanken att litteratur äger aktualitet främst när den är ny. För mig äger texter betydelse så länge de faktiskt säger någonting som är intressant för mig att ta del av, vare sig det handlar om skönlitterära mästerverk som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, eller, som den facklitterära bok jag nu läser — Alf Åbergs bok Karolinerna och Österlandet från 1967.

För mig är det ovidkommande om en bok är välläst, sönderläst eller om ryggen aldrig knäckts och sidorna är bländande vita. Tvärtom, jag kan ofta tycka att det är charmigare att läsa en bok som är lite medfaren: gulnade blad, åldrad typografi och ett språk som frusit fast i den tid då det skrevs.

Så — litteratur har en hållbarhetstid på exakt så lång tid som den av någon anledning fortfarande är intressant att ta del av.

5 kommentarer:

violen sa...

Kan bara hålla med!
Om allt!

Creutz sa...

Åh! Vad gott, en meningsfrände!

Mattias Irving sa...

Jo, texters tidsbeständighet går på tvärs med konsumismens nyhetstänkande. Min tes är att internettexter befinner sig någonstans mitt emellan, vilken exemplet Annika Dahlström illustrerar. Att de är till sin natur både tal- och skriftspråkliga, och därför åldras - men med vissa förbehåll.

Litteratur som en av de mest skriftspråkliga genrerna åldras verkligen inte enligt någon enkel logik. Att plocka upp Mallarmé eller De Sade kan vara minst lika givande för att förstå samtiden som någonsin en nyutgiven pocket från Ordfront.

Creutz sa...

Mattias, så sant! Det är ändå skönt att icke allt fungerar enligt konsumismens ordinära förbrukningslogik.

Hanneles bokparadis sa...

böcker är inte färskvara, tål lagring