söndag 25 december 2011

Bokrecension: Alla monster måste dö! | Magnus Bärtås & Fredrik Ekman

Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage är skriven av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman.

* * *

Nordkorea står som antitesen till mina egna ideal. Jag vill se fria individer, med fri rörlighet över alla gränser, en minimerad byråkrati och att beslut fattas så nära dem som berörs av besluten som möjligt. Nordkorea är kanske världens mest isolerade och totala diktatur, en kommunistisk, rasorienterad, ultranationalistisk stat, där folket är uppdelat i olika kaster. Den nyligen avlidne Kim Jong-Il, den käre ledaren, skulle utan problem platsa som skurk i vilken James Bond-film som helst.

Men just för att Nordkorea är ett så fantastiskt absurt land, är det också mycket fascinerande. Jag recenserade den utmärkta Nothing to Envy av Barbara Emick 2010. Genom den boken fick jag kanske för första gången upp ögonen lite för hur fantastiskt absurt landet är. Och nu har jag alltså läst Bärtås och Ekmans Alla monster måste dö.

* * *

Bärtås och Ekman är båda verksamma inom den konstnärliga sfären. Bartås är professor på Konstfack, och Ekman är musikdramatiker. Och kanske på grund av deras kulturintresse, har de valt att lägga upp berättelsen liksom på två plan: dels handlar Alla monster måste dö om den gruppresa på åtta dagar som de 2008 är med på. Men det handlar också om skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok, två sydkoreaner som tidvis är gifta med varandra. Dessa två kidnappas helt enkelt 1978 av Nordkorea, för att få fart på landets filmindustri.

Bärtås och Ekman har träffat Madame Choi i Sydkorea innan sin resa i grannlandet. Hon är åldrad nu, och det är en tid sedan hon och dåvarande maken, numera avsomnad, flydde.

Så dessa två berättelser löper parallellt med varandra genom texten: dels de två svenskarnas egna erfarenheter av landet allteftersom de föses omkring i flock till de obligatoriska sevärdheterna, kombinerat med informativa fördjupningar om landets historia, och Madame Choi och Shin Sang-oks öden före, under och efter sin tid som nordkoreanska lyxfångar.

* * *

Nordkorea är som en egen värld i världen. Man håller sig till exempel med en egen tideräkning, som utgår från Kim Il Sungs födelse år 1912. Och in i denna världen kommer nu ett tjugotal turister. Att resa på egen hand till Nordkorea kommer inte på fråga. Turisterna kommer att hållas under noga uppsikt, de bor på ett avskärmat hotell i huvudstaden Pyongyang, där bara utlänningar arbetar.

De kommer under sin resa inte att få möjlighet att tala med en enda vanlig medborgare i landet, och deras guider kommer att dela med sig av den officiella nordkoreanska historieskrivningen. Eftersom inga författare släpps in i landet, får Bartås och Ekman presentera sig som konstnärer, vilket tydligen är helt i sin ordning.

Man får känslan av att mycket i Nordkorea är illusioner och kulisser. Bartås och Ekman berättar till exempel, om hur man, när de besöker "Minnesmuseet över fäderneslandets segerrika befrielsekrig", släcker ljuset i de salar de precis gått igenom. Man behöver väl spara på elen. På natten, genom utsikten från hotellet, har de framför sig en stad med miljoner invånare, nästan helt nedsläckt.

En amerikansk statstjänsteman som besökte Nordkorea gjorde dessutom en signifikativ och intressant iakttagelse. Han satt och tittade ut genom sitt hotellfönster på personerna som kom upp ur tunnelbanestationen, och de som åkte ner. Efter en stund lägger han märke till att det är samma personer som kommer upp och åker ner, om och om igen. Allt är skådespel.

Avhoppare har dessutom berättat, skriver Bärtås och Ekman, att upp till tusen personer kan engageras som skådespelare i huvudstaden, för att spela fotgängare och bilister utmed den färdväg som utländska viktigare besökare skall ta sig fram på.

* * *

Folket i Nordkorea är isolerat och hjälplöst i händerna på makten. Det sägs att omkring 200 000 nordkoreaner sitter i fångläger. Det vill säga — koncentrationsläger. Om en person av någon anledning har misshagat ledningen sätts kanske inte bara den enskilda personen i läger, utan hela familjen: i Nordkorea är blodsmystik nämligen högst relevant. En person som man funnit anledning att sätta i läger, smittar ner sin blodslinje i tre led. Man bär sina fäders synder högst påtagligt, följaktligen.

Synderna som kan föra en människa till ett läger är av högst varierande slag: det kan räcka med att man blir påkommen med att ha en bild av ledaren på golvet...
"De flesta av fångarna får inte veta varför de internerats. Man läser inte upp några anklagelseakter och håller inga rättegångar. Många har hamnat där för att någon i deras släkt anses opålitlig. [---] För flyktförsök finns bara ett straff: offentlig avrättning. Då samlas alla fångar för att tvingas bevittna hängningarna."
Och somliga av oss trodde månne att nazisternas grymheter dog med just deras system.

* * *

Det verkar finnas en sorts offentlig sanning i landet. Bärtås och Ekman berättar om den svenske diplomaten Lars Bergqvist, som hade tillfälle att träffa den gamle ledaren Kim Il Sung på åttiotalet. Han lade då märke till att Kim hade en enorm svulst på halsen, varvid han frågade en nordkorean, om inte Kim skulle låta ta bort den. Nordkoreanen svarade helt enkelt, att Kim inte har någon svulst.

Vid ett tillfälle besöker deltagarna på gruppresan "Det revolutionära heliga berget Baekdu", på vars sluttning Kim Il Sung skall ha fötts. Att stugan i fråga där ledaren skall ha fötts, av författarna bedöms vara bygd på åttiotalet stör inte legenden...

Men en guide sveper med handen över bergstopparna på Baekdu och säger i megafon att de alltid är snötäckta. Det är emellertid uppenbart för alla på gruppresan, att ingen snö finns på bergstopparna, vilket de påpekar. Guiden upprepar då helt enkelt: "Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta." Och så var det med det.
"Kultplatserna i Nordkorea tycks knappt dölja sina egenskaper av kulisser. Benämningarna och orden tycks viktigare än materialiseringarna."
Det verkar onekligen så.

* * *

Boken berättar livfullt om författarnas upplevelser på resan, och mixar på ett utmärkt sätt det historiska berättandet med de dagliga erfarenheterna tillsammans med gruppen.

Givetvis är det fullt av exempel i boken på den galenskap som florerar i Nordkorea, som väl i princip är helt omöjlig för en västerlänning att tänka sig in i. Nordkorea kan ge sken av att vara en nästan komisk karikatyrstat, men man ska inte låta sig luras. Landet har provsprängt kärnvapen två gånger. Anspänningen mellan Syd- och Nordkorea har ökat de senaste åren.

Och när nu Kim Jong-Il nyligen avlidit, och man ännu inte riktigt vet hur hans son, Kim Jong-Un kommer att fylla hans plats, är anledningen till vaksamhet gentemot världens striktaste diktatur stor. Ett sätt att vara vaksam på, är att informera sig om landet och hur det fungerar: Bärtås och Ekmans bok Alla monster måste dö är en utmärkt, svenskspråkig volym att då ta sig an.
— — —
Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage, Magnus Bärtås och Fredrik Ekman, Månpocket 2011. ISBN: 978-91-7232-247-9. 218 sidor.

3 kommentarer:

Anonym sa...

kolla mailen

Anonym sa...

Den ena författaren heter Magnus Bärtås, inte Bartås

Creutz sa...

Se där! Tack för påpekandet; justerat.