Bokrecension: Hans kunglig höghet | Thomas Mann

Hans kunglig höghet (ty. Königliche Hoheit) är skriven av Thomas Mann (1875–1955). Boken utkom på tyska första gången 1909. Jag har läst verket i svensk översättning av Nils Holmberg i en upplaga från 1961.

* * * 

Prins Klaus Heinrich är yngre son till storhertig Johann Albrecht. När fadern dör är det Klaus Heinrichs äldre bror Albrecht II som tar över storhertigdömet. Albrecht, visserligen aristokrat ut i fingerspetsarna, men också sjuklig och kall inför folkets hyllningar, överlåter mer eller mindre hela mängden representativa uppgifter åt sin omtyckte yngre bror, romanens huvudperson, Klaus Heinrich. Och i sin roll glänser Klaus Heinrich. 

Prinsen är en godmodig och i grunden oskyldig man som i enlighet med sin plikt ställer artiga frågor vid rätt tillfällen, visar upp sig inför folket och intresserar sig för allt utan att egentligen bry sig om  något. Han är som prins en oförarglig symbol och inte en person, och han är medveten om det. Han inrättar sig villigt i det intrikata ceremonielet och blir den hans tungsinte äldre bror storhertigen inte orkar med att vara.

Nåväl. Storhertigdömet har en usel ekonomi, där man lever på lånade tillgångar. Nog vet man det bland de ledande ämbetsmännen, men Klaus Heinrich får visats på sitt inte alltför överdådiga slott, bära sin uniform och gå på sina åtaganden, skyddad från alltför hårda sammanstötningar med verkligheten.

Nu är det emellertid så att en sagolikt rik amerikan flyttar till storhertigdömet. Detta eftersom storhertigdömet har en hälsokälla som ska inverka gynnsamt på miljardärens njurstenskrämpor. Med sig har han sin dotter, en docklik, ironisk varelse vid namn Imma som prinsen givetvis börjar svärma för i en uppvaktningsdans till häst som drar ut över sida efter sida. 

Slutet är förutsägbart som i en folksaga. Prinsen får sin hjärtats dam och storhertigdömet räddas av miljardärens insatser för ekonomin. 

* * *

Hans kunglig höghet är en tidig roman av Thomas Mann, även om hans debutroman Huset Buddenbrook kommit några år tidigare och skänkt honom hans genombrott och längre fram motiverade hans nobelpris i litteratur. 

Jag är övertygad om att Hans kunglig höghet rymmer en mängd referenser som går mig helt förbi på grund av min okunskap både om Thomas Manns liv och den tyska samtid som fanns omkring honom vid tiden för författandet. Men vi kan ju notera att prinsen Klaus Heinrich väl fått låna sitt namn från Thomas bror Heinrich och son Klaus. Och att prinsen har en förtvinad vänsterhand anspelar rimligen på kejsar Wilhelm II som hade samma lyte.

Vad jag vidare kan konstatera är att romanen på ett fint sätt närmast satiriserar furstelivet i ett tyskt hertigdöme: hur symbolen för staten fungerar som en skådespelare i ett framställt statsdrama, med sina alldeles särskilda uppsättning miner och beteenden. Klaus Heinrich är som prins inte först och främst en människa utan en platt symbol för folket att samlas kring, att se upp till och att akta som något speciellt, fastän han väl egentligen är föga speciell utan högst — alldaglig.

Romansen mellan prinsen och Imma är ritad med ganska ljusa vattenfärger. Prinsen uppvaktar miljardärsdottern, som haft en nästan lika skyddad tillvaro som prinsen själv. Hon vrider sig i konstlade formuleringar, i sarkasm och ironi som håller uppvaktaren på behörigt avstånd, tills de till sist möts i äktenskap efter ett bröllop firat med all tillbörlig hertlig ståt i slottet.

* * *

Hans kunglig höghet är på det stora hela en tilltalande berättelse, där Thomas Mann ägnar sig åt utdragna beskrivningar av vackra inredningar i aristokratiska miljöer. Till verkets styrkor hör skildringen av den för folket oåtkomlige prinsens allmänmänsklighet eller rentav banalitet bakom all ståt och alla ceremonier och hänsyn. 

Och jag vill också nämna att det finns en och annan intressant figur som gör kortare visiter i berättelsen. Den besynnerlige och excentriske läraren Überbein som då och då dyker upp och har föga aktning för majestätiska ting tillhör den rika uppsättning bifigurer som gör berättelsen ännu mer intagande.
– – –
Thomas Mann, Hans kunglig höghet. Övers. Nils Holmberg. Stockholm: Bokförlaget Aldus / Bonniers, 1961. 318 sidor.