Bokrecension: Tur och retur 1800-talet | Hans Levander

Tur och retur 1800-talet är en samling artiklar av Hans Levander (1914–2012), litteraturvetare och litteraturkritiker. Boken utkom år 1979.

* * *

När jag såg en bok med titeln Tur och retur 1800-talet kunde jag naturligtvis inte avstå från att skaffa den. Det är ju så att intressemässigt är 1800-talet en av mina centrala tidsperioder. Den lockar genom sina likheter med vår egen tid, förvånar genom sina olikheter med densamma — och dess råhet mitt i den gryende senmoderna kulturen kan man väl fördjupa sig i under en hel livstid. 

Boken visade sig vara en samling artiklar av litteraturvetaren och -kritikern Hans Levander. 

Titeln täcker till stor del — men inte helt — innehållet. Mot slutet av volymen hittar vi texter om Sartre och Pär Lagerkvist, som åtminstone jag anser hör hemma i ett senare litterärt skede än många av de andra storartade författarskap som Levander skänker introduktioner till och presenterar. 

Men nog ligger tyngdpunkten på författare som antingen verkade på 1800-talet eller som var tungt influerade av det litterära 1800-talet: Balzac, Bram Stoker, Dostojevskij (som också återkommer som given referenspunkt i texter om andra författare), Ibsen, Strindberg. Och så Thomas Mann, Herman Hesse, Julien Green, Hjalmar Bergman, med flera.

Artiklarna som Levander har samlat i Tur och retur 1800-talet vittnar otvetydigt om en nära förtrogenhet med de verk och författare som han behandlar. Han kan följa huvudmotiv inom författarskap, genom olika böcker. Och han kan följa samma eller liknande motiv också hos olika författare. 

* * *

I förordet, ”Försvar för klippbok”, menar Levander att hans egen referensram utgörs av 1800-talets litteratur. Andra av de författare han återvänt till ser han som direkta efterföljare till 1800-talets litteratur, bland dem Thomas Mann och Hjalmar Bergman. Den senare hör väl till de författare som mest utförligt behandlas i ett antal artiklar i boken. Sin egen kritikergärning ser vidare Levander som en ansträngning i att orientera läsarna i litteraturen: att skänka en uppfattning om ett visst författarskap. 

Vad gäller just 1800-talets stora litteratur prövar Levander att låta denna i till betydande del kännetecknas av formeln ”[s]plittring och psykologi”, med vilket väl får förstås att litteraturen liksom borrar sig in i människans inre liv,  i hennes ”inre vågrörelser” med Levanders ord. 

Levander undviker medvetet att ge artiklarna namnet ”essayer”, med hänvisning till danske författaren och konstnären Hans Scherfig som uttryckt att artiklar upphöjs till essayer så snart de kommer i bok. Gott så. Likväl fungerar Levanders artiklar i mina ögon i stor utsträckning som essayer, nämligen som litterärt genomarbetade facklitterära texter i – här – vittra ämnen. De har samlats från många år och olika håll. Ibland har de omarbetats. 

Artiklarna fungerar som Levander väl avsett: som orienterande texter, som texter som skänker läsaren ett hum om hur olika författares litterära landskap ser ut, och ofta hur de hänger ihop med sin tid eller andra författarskap. Och för min egen del får särskilt hans artiklar om Julien Green och hans författarskap mig att vilja läsa litteratur av honom, Det har jag inte tidigare gjort.
– – –
Hans Levander, Tur och retur 1800-talet. Stockholm: LiberFörlag, 1979. 272 sidor. 

Bokrecension: Tyll | Daniel Kehlmann

Tyll är skriven av den tyske författaren Daniel Kehlmann (f. 1975). Boken utkom första gången på tyska 2017. Jag har läst romanen i svensk översättning av Jesper Festin i en upplaga från 2019.

* * *

Tyll Ulenspiegel är en tysk folkloristisk gestalt, en narr som dyker upp under medeltiden. Honom blåser Daniel Kehlmann liv i och placerar lite längre fram i tiden än vad som eljest brukar ske, nämligen under 1600-talet, särskilt under trettioåriga krigets tid. Här får Tyll finnas med i allehanda sammanhang, både som barn, som ung och senare under livet. De olika kapitlen är inte placerade kronologiskt efter varandra, utan låter oss vid olika tider och utifrån olika personers perspektiv möta Tyll.

Vem är då Tyll såsom Kehlmann skildrar honom? 

Han växer upp som mjölnarson. Fadern är försänkt i grubblerier och söker intensivt förståelse för världen; fritänkeri i kombination med magiska föreställningar slår några passerande jesuiter för pannan och så blir mjölnaren anklagad för häxeri med givet resultat. 

Tyll drivs ut i världen, först med andra kringvandrande underhållare. Han blir duktig på att gå på lina och jonglera. Han blir duktig på att på narrars vis tala sanning till makten. Och han kan driva med populasen. 

Därtill har Tyll en besynnerlig förmåga att finnas tillstädes när stora händelser inträffar, såsom när den avsatte vinterkonungen möter kung Gustav II Adolf och sedan förnedrad får lämna svenskarnas läger. Långt senare är han också på plats när vinterdrottningen vid förhandlingarna inför westfaliska freden gör ett sista försök att återfå makt och inflytande, då på sin sons vägnar.

* * *

Vad jag särskilt anser tilltalande med Tyll är hur Kehlmann lyckas leka med vad som sker och vad som kanske sker. 

Genom att inte från allvetande perspektiv uttala vad som egentligen händer och genom att låta oss läsare tolka de agerandes upplevelser införs en osäkerhet som öppnar upp för möjligheten att rent sägenaktiga händelser kan ha inträffat, också inom den annars så realistiskt utformade berättelsen: Talade kanske verkligen åsnan? Vad hände den där natten då Tyll som barn fick övernatta i skogen? Hur kunde jesuiten fly ur vagnen? 

Kehlmann skiftar perspektiven på ett mycket tilltalande vis, som gör romanen lika opålitlig som verkligheten själv. Och lika trovärdig.
– – –
Daniel Kehlmann, Tyll. Övers. Jesper Festin. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019. 333 sidor.