Bokrecension: Tur och retur 1800-talet | Hans Levander

Tur och retur 1800-talet är en samling artiklar av Hans Levander (1914–2012), litteraturvetare och litteraturkritiker. Boken utkom år 1979.

* * *

När jag såg en bok med titeln Tur och retur 1800-talet kunde jag naturligtvis inte avstå från att skaffa den. Det är ju så att intressemässigt är 1800-talet en av mina centrala tidsperioder. Den lockar genom sina likheter med vår egen tid, förvånar genom sina olikheter med densamma — och dess råhet mitt i den gryende senmoderna kulturen kan man väl fördjupa sig i under en hel livstid. 

Boken visade sig vara en samling artiklar av litteraturvetaren och -kritikern Hans Levander. 

Titeln täcker till stor del — men inte helt — innehållet. Mot slutet av volymen hittar vi texter om Sartre och Pär Lagerkvist, som åtminstone jag anser hör hemma i ett senare litterärt skede än många av de andra storartade författarskap som Levander skänker introduktioner till och presenterar. 

Men nog ligger tyngdpunkten på författare som antingen verkade på 1800-talet eller som var tungt influerade av det litterära 1800-talet: Balzac, Bram Stoker, Dostojevskij (som också återkommer som given referenspunkt i texter om andra författare), Ibsen, Strindberg. Och så Thomas Mann, Herman Hesse, Julien Green, Hjalmar Bergman, med flera.

Artiklarna som Levander har samlat i Tur och retur 1800-talet vittnar otvetydigt om en nära förtrogenhet med de verk och författare som han behandlar. Han kan följa huvudmotiv inom författarskap, genom olika böcker. Och han kan följa samma eller liknande motiv också hos olika författare. 

* * *

I förordet, ”Försvar för klippbok”, menar Levander att hans egen referensram utgörs av 1800-talets litteratur. Andra av de författare han återvänt till ser han som direkta efterföljare till 1800-talets litteratur, bland dem Thomas Mann och Hjalmar Bergman. Den senare hör väl till de författare som mest utförligt behandlas i ett antal artiklar i boken. Sin egen kritikergärning ser vidare Levander som en ansträngning i att orientera läsarna i litteraturen: att skänka en uppfattning om ett visst författarskap. 

Vad gäller just 1800-talets stora litteratur prövar Levander att låta denna i till betydande del kännetecknas av formeln ”[s]plittring och psykologi”, med vilket väl får förstås att litteraturen liksom borrar sig in i människans inre liv,  i hennes ”inre vågrörelser” med Levanders ord. 

Levander undviker medvetet att ge artiklarna namnet ”essayer”, med hänvisning till danske författaren och konstnären Hans Scherfig som uttryckt att artiklar upphöjs till essayer så snart de kommer i bok. Gott så. Likväl fungerar Levanders artiklar i mina ögon i stor utsträckning som essayer, nämligen som litterärt genomarbetade facklitterära texter i – här – vittra ämnen. De har samlats från många år och olika håll. Ibland har de omarbetats. 

Artiklarna fungerar som Levander väl avsett: som orienterande texter, som texter som skänker läsaren ett hum om hur olika författares litterära landskap ser ut, och ofta hur de hänger ihop med sin tid eller andra författarskap. Och för min egen del får särskilt hans artiklar om Julien Green och hans författarskap mig att vilja läsa litteratur av honom, Det har jag inte tidigare gjort.
– – –
Hans Levander, Tur och retur 1800-talet. Stockholm: LiberFörlag, 1979. 272 sidor. 

Bokrecension: Tyll | Daniel Kehlmann

Tyll är skriven av den tyske författaren Daniel Kehlmann (f. 1975). Boken utkom första gången på tyska 2017. Jag har läst romanen i svensk översättning av Jesper Festin i en upplaga från 2019.

* * *

Tyll Ulenspiegel är en tysk folkloristisk gestalt, en narr som dyker upp under medeltiden. Honom blåser Daniel Kehlmann liv i och placerar lite längre fram i tiden än vad som eljest brukar ske, nämligen under 1600-talet, särskilt under trettioåriga krigets tid. Här får Tyll finnas med i allehanda sammanhang, både som barn, som ung och senare under livet. De olika kapitlen är inte placerade kronologiskt efter varandra, utan låter oss vid olika tider och utifrån olika personers perspektiv möta Tyll.

Vem är då Tyll såsom Kehlmann skildrar honom? 

Han växer upp som mjölnarson. Fadern är försänkt i grubblerier och söker intensivt förståelse för världen; fritänkeri i kombination med magiska föreställningar slår några passerande jesuiter för pannan och så blir mjölnaren anklagad för häxeri med givet resultat. 

Tyll drivs ut i världen, först med andra kringvandrande underhållare. Han blir duktig på att gå på lina och jonglera. Han blir duktig på att på narrars vis tala sanning till makten. Och han kan driva med populasen. 

Därtill har Tyll en besynnerlig förmåga att finnas tillstädes när stora händelser inträffar, såsom när den avsatte vinterkonungen möter kung Gustav II Adolf och sedan förnedrad får lämna svenskarnas läger. Långt senare är han också på plats när vinterdrottningen vid förhandlingarna inför westfaliska freden gör ett sista försök att återfå makt och inflytande, då på sin sons vägnar.

* * *

Vad jag särskilt anser tilltalande med Tyll är hur Kehlmann lyckas leka med vad som sker och vad som kanske sker. 

Genom att inte från allvetande perspektiv uttala vad som egentligen händer och genom att låta oss läsare tolka de agerandes upplevelser införs en osäkerhet som öppnar upp för möjligheten att rent sägenaktiga händelser kan ha inträffat, också inom den annars så realistiskt utformade berättelsen: Talade kanske verkligen åsnan? Vad hände den där natten då Tyll som barn fick övernatta i skogen? Hur kunde jesuiten fly ur vagnen? 

Kehlmann skiftar perspektiven på ett mycket tilltalande vis, som gör romanen lika opålitlig som verkligheten själv. Och lika trovärdig.
– – –
Daniel Kehlmann, Tyll. Övers. Jesper Festin. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019. 333 sidor.

Bokrecension: Tyskland | Carl Tham

Tyskland. En dramatisk historia är skriven av Carl Tham (f. 1939), tidigare politiker och svensk ambassadör i Berlin.

* * *

”So jung und doch so alt”
– Rammstein, ur ”Deutschland”

* * *

Det är onekligen ett mastodontprojekt att skriva Tysklands historia genom drygt tusen år. Carl Tham, tidigare politiker och även ambassadör i Berlin, åtog sig detta. Han ger oss, som han skriver, ”ett våghalsigt försök”. Problemen man ställs inför när man ska ge sig an något sådant är flera. Det första är väl vad som egentligen är ”Tyskland”. Landet har urgamla rötter men är relativt nytt som statsbildning. Gränserna har flyttats genom århundradena. Som Tham skriver är det bara gränsen mot Schweiz som varit stabil i mer än 70 år. Tysklands själva komponenter har varit minst sagt svåröverblickbara.

Tham begynner sin skildring med de germaner som omnämns av Tacitus under romersk tid. Han går vidare över franker, merovinger och Karl den store som i någon mening återupprättar det fallna västromerska kejsardömet, om än i radikalt annorlunda klädedräkt. 

Tysklands egentliga ursprung placerar Tham i 900-talet och Ostfranken. Därifrån fortsätter berättelsen genom århundradena och vi bekantas de krångliga turerna med olika territoriella områden som tyska kejsare härskade över eller hade inflytande över. Nog finns det kartor i boken, men jag hade behövt en hel kartplansch framför mig för att ha någon möjlighet att hjälpligt hänga med i var vi befinner oss geografiskt.

Och så tar oss verket fram genom förflutenheten ända till 2000-talet.

Tham ger oss de stora dragen, gör de nödvändiga nedslagen och skänker oss en överblick över vad som bör behandlas i en allmän tysk historia. En viss tyngdpunkt läggs på 1800-talet och framåt, inte minst världskrigen, nazismen och hanteringen av nazismen efter andra världskriget. 

* * *

Tyskland. En dramatisk historia har smak av ambitiös uppsats. Verket är i första hand redovisande. Källhänvisningar sker löpande i parentesform och inte sällan förses brödtexten med relativt långa citat ur andra böcker som behandlar tysk historia. För mig hade det känts betydligt mer ledigt i ett populärhistoriskt verk om de många citaten hade koncentrerats till referat och källhänvisningarna åtminstone fått bli fot- eller slutnoter. 

Jag kommer inte heller ifrån intrycket av att det finns ett inslag av politisk bias, särskilt i de senare delarna av boken. Konservatism gisslas tämligen konsekvent och det blir socialdemokrati och liberalism som framställs som de progressiva, historiens klarsynta aktörer. Det är otippat nog just de två politiska åskådningar som Tham själv har tillhört under sin politiska karriär. 

Med det inte sagt att tysk konservatism eller ens konservatism i allmänhet skulle vara problemfri. Kanske har Tham rätt. Och det är trots allt hans framställning av det förflutna jag tar del av i boken. Men jag hade gärna sett en större grad av problematisering här, om det nu inte är mitt eget möjligen förefintliga konservativa bias som talar.

Sedan hade det inte skadat om åtminstone den version av boken som jag läst, e-boksversionen, hade genomgått ytterligare en korrekturläsning innan den kom ut.

* * *

Carl Tham är inte historiker till professionen. Det vore väl från en forskare av det senare slaget man annars hade väntat sig ett verk om ett ämne av detta omfång och denna komplexitet. Men Tham ror sitt projekt i hamn. Tham skänker ett panorama över ett landskap som har enorma proportioner och förlorar sig inte mer i detaljer än vad formatet lämpar sig för. 

Den senare delen av boken som på olika sätt behandlar tiden efter nazismen och Tysklands hantering av detta arv är särskilt intressant. För hur hanterar man egentligen det som framstår som ohanterbart?

Och när jag läst ut boken vill jag egentligen läsa den en gång till, för att bättre förmå greppa vad detta Tyskland egentligen är och har varit.
– – –
Carl Tham. Tyskland. En dramatisk historia. Lund: Historiska Media, 2024. E-boksversionen.

Bokrecension: Förbjudet område | Per Wästberg

Förbjudet område är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången år 1960. Jag har läst en upplaga från 1963 med ett efterord tillagt detta år.

* * *

Författaren Per Wästberg får i december 1958 som 25-åring ett stipendium av Rotary International. Stipendiet avser göra det möjligt för honom att studera ett år i Sydrhodesia, som nu heter Zimbabwe men var då var en brittisk kronkoloni som ingick i Centralafrikanska federationen tillsammans med Nyasaland (nuvarande Malawi) och Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Genom federationen fanns ett relativt inre självstyre.

Tillsammans med sin dåvarande hustru Anna-Lena reser Wästberg därför 1959 till Afrika. De kommer inte att bli kvar i Sydrhodesia hela året.

Det som möter Per Wästberg är ett exceptionellt segregerat samhälle. Européerna bor för sig och afrikanerna bor för sig. Européerna styr oinskränkt med hjälp av rasistiska lagar och afrikanerna hänvisas till lokationer och reservat. 

Det ger en särskild känsla när Wästberg skildrar hur han och hustrun får bo hos en europeisk familj på en gård med svarta tjänare och arbetare och hur värdfamiljen ägnar sig åt utläggningar som är övningar i rent häpnadsväckande rasism. Värdfolket är uppenbarligen i vissa stycken mycket hyggligt och gästfritt folk: men de är samtidigt genomdränkta i ett rasistiskt tankesätt som chockar det fritänkande svenska paret. 

Rasismen i Sydrhodesia är till synes kombinerad med en von oben-välvilja som måste uppfattas som kväljande i dag: hur de vita menar att de svarta helt enkelt måste, för sin egen skull, hållas underkuvade och folken skilda på det vis som skedde i Sydrhodesia. Förhållningssättet verkar vara ett uttryck av det som kallades ”partnership” och Wästberg ser partnerships ”otäckaste sida” som detta: ”De vita tror sig utföra en humanitär gärning.” Men Wästberg ser:

”... orättvisan är så stor och synlig att jag tycker jag kan ta den och krama den till en isboll och slänga i ansiktet på de skyldiga, om de bara hade ett enda ansikte.”

Till sist lämnar Per Wästberg och Anna-Lena Sydrhodesia i förtid, efter att myndigheterna gjort klart att Wästbergs artiklar om landet i Sverige och andra länder inte tagits väl upp och att de inte längre är önskvärda. De känner hur utvisningen hänger över deras huvuden. Färden går vidare till Sydafrika, varom boken På svarta listan handlar.

* * *

Förbjudet område gör ett splittrat intryck med tvära kast mellan kapitlen. På många sätt påminner framställningssättet om en mosaik, där varje del tillför sin accent till helhetsbilden. Man kastas mellan livsglädjen i en afrikansk lokation, den relativa friheten på universiteten och yttringarna av lagarnas förtryck av den inhemska befolkningen, till exempel i till synes godtyckliga och långa frihetsberövanden utan rättegångar. 

En iakttagelse man kan göra är att den mängd vita européer som hyser rasistiska uppfattningar själva inte verkar alls medvetna om den förnuftsvidriga hållning de har. Det kan vara värt att tänka på för oss som menar att vi i allmänhet är ganska fördomsfria. Wästberg skriver: 

”Fördomar sover hos de flesta och blommar upp när de möts av gensvar och plötsligt blir goda egenskaper, emedan alla delar dem.” 

Månne vi hyser liknande men andra förnuftsvidriga hållningar i något avseende, som riskerar att blomma upp i något sammanhang? Ja, det är väl något att ge akt på. Dessutom kan en dylik insikt kanske hjälpa oss att inte omedelbart endast fördöma européerna på plats, utan försöka förstå mekanismerna bakom sakernas tillstånd: hur det kan bli som det blev. Det gagnar nog mer än att självklart och självgott konstatera: vi är inte som de.
– – –
Per Wästberg, Förbjudet område. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1963. 248 sidor.

Bokrecension: Bland de rättrogna | V. S. Naipaul

Bland de rättrogna. En islamisk resa (eng. Among the Believers. An Islamic Journey) är skriven av V. S. Naipaul (1932–2018). Boken utkom på engelska första gången 1981. Jag har läst den i svensk översättning av Rose-Marie Nielsen i en upplaga från 1982.

V. S.  Naipaul belönades med nobelpriset i litteratur 2001.

* * *

År 1979 påbörjar författaren V. S. Naipaul en halvårslång resa i islamiska länder. Han reser till Iran, som nyss skakats av revolutionen, till Pakistan, till Malaysia och till Indonesien. I alla dessa länder träffar han människor. Han skildrar inte islams expansion ur makroperspektiv, utan företrädesvis ur de enskilda människornas perspektiv. 

Han besöker byskolor, pratar med studenter, redaktörer, en stalinistisk kommunist, ayatollor, en poet och människor han möter i städer och på landsbygd. Han ställer frågor, ifrågasätter, försöker komma under skinnet på dem — för att förstå.

Länderna är givetvis inte utvalda på måfå. Iran har som sagt nyss skakats av den revolution som kastade ut shahen och etablerade ayatolla Khomeini som ledare. Pakistan har några decennier tidigare etablerats som en stat för indiska muslimer. Och både i Malaysia och Indonesien finns engagerade muslimer som verkar för islamisering av samhällen med mycket gamla traditioner.

Det är en mycket intressant skildring som Naipaul skänker oss. Åter och återigen möter han likartade problem. Ett av de största är relationen mellan västerlandet och islam. Å ena sidan ses Västerlandet oftast som något ont, degenererat och skadligt – i kontrast med ett renat, renlärigt islamskt levnadssätt. Å andra sidan vill man gärna ha västerländsk utbildning och västerländsk teknologi, teknologi som ibland inte ses som specifikt västerländsk utan som allmänegendom. 

Ett annat problem som Naipaul intresserar sig av är omsättningen av islam som religion till islam som politik. Det som vi nog kan kalla islamism. Alltså hur man tar steget från personlig trosövertygelse till praktisk politik. Det Naipaul framförallt ser av denna praktik är hur mängden av förbud ökar där islam etableras som samhällssystem, hur kvinnor börjar skyla sig, hur vanlig empati och vanligt rättspatos motiveras med teologiska skäl.

Ytterligare ett annat problem som Naipaul skriver om är mötet mellan en frambrytande islam och äldre kulturer på samma plats. Som t.ex. spänningen mellan islamskt och persiskt. Eller mycket gamla traditioner i Malaysia och Indonesien som blandas in i islam och stöter de renläriga för bröstet.

Kanske kan man rentav ana hur Naipaul ser likheter mellan en sådan sak som tidens engagemang för studentkommunism eller socialism och islam: den helhjärtade engagemanget för högre ideal kan vara likartat, men förklaringarna till engagemanget hos utövarna helt olikartat.

* * *

Naipaul drivs inte av en vilja att riva ner, utan av att förstå, särskilt enskilda människor: hur de tänker mitt i denna tid av omvälvningar, hur de ser på sina egna övertygelser och sin egen historia. Visst kan hans frågor ibland vara spetsiga och ibland lämnas utan svar som man annars hade varit intresserad av att veta. Det ser jag som att han inte klappar dem han pratar med på huvudet. Varför skulle ha inte utmana dem som vill omvandla samhället, varför skulle han inte utforska deras motiv?

Naipaul har ju dessutom möjligen personliga förutsättningar att se mångdimensionellt på hierarkiska och sociologiska frågor: han har brittiskt medborgarskap, är född på Trinidad i Västindien, och kommer från en helt indisk släkt. Själv är han icke-troende. Jag anar att hans bakgrund ger honom förmåga att förstå olika kulturer och kulturbrytningar på ett nyanserat sätt.

* * *

Bland de rättrogna är en dokumentär bok som i stora drag är upplagd som en reseskildring. Visst tar Naipaul upp bakgrundsinformation fortlöpande för att begripliggöra det han för övrigt berättar om, men huvudsaken är och förblir ändå alltid de enskilda mötena och de enskilda ödena. Han följer rekommendationer från dem han lär känna, besöker kanske någons hemby eller en plats som de pekat ut som intressant utifrån sina perspektiv. Han är skeptiskt inlyssnande. 

Det jag kan sakna i denna skildrande framställning är något mer av analys och slutsatser: det hade varit intressant att få höra Naipaul åtminstone i ett slutkapitel träda fram med sina egna uppfattningar om vad han sett hört och anat. Nu får man läsa sig till sådant något mellan raderna. Och också det kan vara sympatiskt: liksom han inte klappar dem han möter på huvudet skriver han ej heller sina läsare på näsan hur det han erfarit landat i honom själv.
– – –
V. S. Naipaul, Bland de rättrogna. En islamisk resa. Övers. Rose-Marie Nielsen. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1982. 531 sidor.

Bokslut 2024

Antal inlägg: 42 (2023: 43, 1022: 39)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,5 (2023: 3,6, 2022: 3,3)

Antal recenserade böcker: 41 (2023: 42, 2022: 38)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 1073.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Onda nätters drömmar av Peter Englund och Salamanderkriget av Karel Čapek.

Planer för 2025:

2023 uppnåddes det outtalade målet med denna litteraturblogg, nämligen att här skriva 1000 recensioner. Därmed kan det sägas att sidan haft en längre än förväntad livstid, även om frekvensen av recensioner är betydligt lägre nu än vad det varit förr om åren. Nåväl. Jag tänker att den väl får fortsätta att fyllas på med nya recensioner ett tag till. Huvudsakligen för att jag ska få en anledning att själv reflektera kring texter jag läst genom att skriva om dem.