* * *
Grigoris Lambrakis var en grekisk medicinare, fredsaktivist och parlamentsledamot som mördades i Tessaloniki år 1963. Mordgärningen visade sig ha kopplingar till högerextremistiska dignitärer inom polis- och militärväsendet. Skandalen ledde till sist till dåvarande premiärministerns fall. Men när juntan tog över 1967 försökte man tysta ner allt som hade med Lambrakis att göra.
Det är om denne Lambrakis som Vassilis Vassilikos dokumentärroman handlar. Boken förbjuds samma år som juntans maktövertagande.
Vassilikos har i stor utsträckning ändrat namnen på de inblandade, och Lambrakis själv kallas uteslutande ”Z”, som står för första bokstaven i ”ζει”, grekiska för ”han lever”, vilket blev ett slagord efter Lambrakis död.
Jag är alls inte tillräckligt insatt i händelsen för att kunna bedöma hur nära romanen ligger de historiska händelserna, utan får läsa den som litteratur med verklighetsbakgrund.
Den som känner till det moderna Greklands historia är nog bekant med de enorma spänningar som funnits i landet mellan vänster och höger. Z framstår som en omtyckt ledare för fredssaken och blir av sina fiender kallad kommunist.
Z blir obekväm för nationalistiska krafter och en konspiration mot honom orkestreras, som leder till att två ljusskygga existenser fungerar som verktyg för att röja honom i vägen — genom att köra över honom med en motordriven trehjulig transportcykel i samband med att någon slår Z i huvudet. Z dör några dagar senare av sina huvudskador.
Konspirationen kan följas in i gendarmeriet, men hur långt upp i samhällshierarkin beslutet ursprungligen att skada eller röja Z ur vägen togs får vi inte veta.
Vassilikos har ingen huvudperson i sin roman. I stället använder han sig av en mängd olika perspektiv, där vi som läsare får följa både gärningsmän och de som försöker bringa klarhet i vad som hänt, såsom reportern och som utredaren.
Ytterligare perspektiv läggs till de andra genom de samtal olika personer har, i brev eller på annat vis, med den döde Z. Dessa partier av boken, vari Z alltmer antar symbolisk gestalt och blir förstorad efter sin död och i någon mån förlorar sina mer mänskliga sidor kan stundom framstå som ganska tröttande att läsa. Detta gäller också det långa avsnitt där Z:s själ i luften följer den döda kroppens resa till begravningen.
* * *
Romanen Z är inte lättflytande läsning. Men det är intressant läsning, särskilt om man vill få en inblick i och känsla av Greklands politiska landskap såsom det såg ut i början av 1960-talet, då fortfarande gamla motståndsmän av olika falanger och nazimedhjälpare från andra världskriget fanns kvar på scenen.
Det kanske är en cynisk inställning, men vi påminns genom Z om hur sanningen är något som de med makt och vilja att göra så åter och återigen böjer till den form som de önskar. Och det är väl en läxa för alla tider och platser att bära med sig.
– – –
Vassilis Vassilikos, Z. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1970. 338 sidor.
Inlägg
