Bokrecension: Expedition Kon-Tiki | Thor Heyerdahl

Expedition Kon-Tiki (no. Kon-Tiki ekspedisjonen) är skriven av Thor Heyerdahl (1914–2002). 

Boken utkom på norska första gången 1948. Jag har läst en upplaga från 1952, i svensk översättning av expeditionsdeltagaren Bengt Danielsson.

* * *

Efter att häromsistens ha läst en artikel i Populär Historia (”Kon-Tiki 1947: Heyerdahls vågspel”, 2012:11) av historikern och Kon-Tiki-experten Axel Andersson påminde jag mig att jag hade skaffat mig Thor Heyerdahls egen bok om resan, Expedition Kon-Tiki.

Jag letade reda på den och började läsa. Läsningen gjorde mig inte besviken.

Boken, som var oerhört populär på sin tid, utgör en blandning av äventyrsskildring och argumentering för Heyerdahls kontroversiella teorier om befolkandet av Polynesien. 

Teorierna går ut på att öarna befolkades via flottar från Sydafrika, och inte västerifrån. Heyerdahl berättar om gemensamma drag i mytologi och legender mellan öarna och amerikanska folk. Själva resan med flotten Kon-Tiki skall utgöra belägg för att den 800 mil långa färden är praktiskt möjlig på en flotte av sådant slag som kunde komma i fråga vid de aktuella tillfällena när befolkandet skulle ha skett, femhundra år efter vår tideräknings början, samt därtill enligt Heyerdahl i en andra våg omkring år 1100.

Heyerdahl samlar verkligen ihop ett team på sex personer, honom själv medräknad. När den fjorton meter långa flotten konstruerats och sjösatts i Peru bogseras den ut från hamnen och på ett smått obegripligt vis lyckas besättningen ta sig ända till ett rev utanför en obebodd ö i Polynesien. På den ön upptäcks de snart av invånarna på en ö i närheten. Öborna tar kontakt och efter att ha tillbringat en tid med dem kan expeditionsdeltagarna hämtas upp med fartyg, och flotten får de med sig. 

Heyerdahl hade således visat att en resa sådan som hans teorier krävde åtminstone var praktiskt möjlig att genomföra.

* * *

Kon-Tiki-expeditionen skedde 1947. Året efter hade Heyerdahl skrivit en skildring av den, och boken blev en succé. 

Det är inte svårt att förstå varför. Skildringen är full av färg och fläkt. Den bjuder på eskapism av mycket effektivt slag: vem trollbinds inte av dessa människors riskfyllda 101 dagar på en  balsaträflotte? De möter haj och guldmakrill och spolas av saltvatten. En gång faller en medlem överbord och räddas innan flotten hunnit driva för långt bort. Och hur spännande låter inte följande:

”Vid ett par tillfällen gled vi förbi en stor mörk varelse som låg orörlig under havsytan som ett undervattensskär. Den var stor som ett ordinärt matsalsgolv. Det var förmodligen den berömda jätterockan, men den rörde sig aldrig, och vi kom aldrig tillräckligt nära för att klart se konturerna.”

Och så presenterar Heyerdahl på ett sätt som kan låta övertygande sina idéer kring hur ett mystiskt skäggigt, vitt folkslag skall ha utvandrat från Sydamerika och befolkat Söderhavet. Detta folkslag, spekulerar Heyerdahl dessutom halsbrytande i, kan ursprungligen ha kommit från den gamla världen. 

Man får då notera, som Axel Andersson påpekar i samband med den inledningsvis nämnda artikeln, att idéerna inte fick och inte får resonans hos modern vetenskap: konsensus är än i dag att Polynesien befolkades västerifrån. Det Heyerdahl hävdar var inte och är alltså inte allmänt accepterat bland fackfolk, något som givetvis är svårt att upptäcka när man givetvis inte får mycket annat än Heyerdahls egna påståenden att förhålla sig till i hans egen text, även om det klart framgår att han kämpar för att bli hörd.

* * *

Heyerdahl må inte ha vunnit genklang för sina teorier om hur Polynesien befolkades. Men ett äventyr av stora mått producerade han och hans kamrater onekligen. Äventyret kan man med fördel läsa om i hans egen Expedition Kon-Tiki. 

Boken är dessutom försedd med åtskilliga fotografier, även sådana som tagits ombord på flotten under expeditionen.
– – –
Thor Heyerdahl, Expedition Kon-Tiki. Övers. Bengt Danielsson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1952. 221 sidor.