 |
| "Vy över Stockholm", anonym efter Pieter Hendricksz. Schut (1726). Beskuren. Bild: Rijksmuseum. |
Boken utkom 1998.
* * *
Allt historiskt berättande måste, om man ska fästa vikt vid det, vila på gedigen grundforskning, som skapar själva fundamentet för det historiska vetandet. Med sina 587 fotnoter, tjogtals tabeller och delvis tekniska framställning kan inte Odygd och vanära kallas ett alldeles lättillgängligt verk, men desto mer röjer boken mark vad beträffar utbredandet av det historiska vetandet.
Vad Jarrick och Söderberg undersökt är hur rättskipningen i Stockholm tett sig vid främst två separata tillfällen. Dels 1681 och dels 1780. Fokus ligger inte på de största brotten, utan mer på vardagsbrottslighet och civilmål. Det gäller sånt som ärenden där folk anmäler varandra för förtal och okvädande, folk som tvistar rörande äktenskap, stölder och annat liknande.
De instanser som undersökts är vad beträffar 1681 Norra Förstadens kämnärsrätt, krigsrätten samt domkapitlet. När det gäller 1780 har företrädesvis Södra Förstadens kämnärsrätt undersökts tillsammans med poliskammaren och domkapitlet.
Materialet som utvinns ur dessa instansers efterlämnade texter angrips ur många olika perspektiv, de analyseras och kvantifieras för att urskilja kvoter, mönster och utveckling.
Det är alltså ett riktigt hästjobb som professorerna Jarrick och Söderberg har genomfört. Inte nog med att de vaskat fram konkreta resultat ur det stora materialet, de har också kontrasterat dessa resultat mot tidigare forskning, som de ibland ödmjukt kritiserar när deras resultat motsäger hävdvunna uppfattningar.
Särskild vikt lägger de också vid att undersöka könsmönster i materialet: hur vanligt det till exempel var att kvinnor var kärande respektive svarande, hur vanligt det var att de vann respektive förlorade ärenden i rätten.
* * *
Vad kommer författarna då fram till?
Jo, bland annat att kvinnor är representerade i materialet i högre grad än förväntat, samt att de hade rimliga chanser att bli hörda av rättsinstanserna. Egentligen förväntades, enligt lagen, inte kvinnor att framträda och driva fall, vad jag förstår, men i praktiken var det ändå vanligt. Författarna sätter detta i samband med att kvinnlig företagsamhet var vanlig i Stockholm, där kvinnor kunde syssla med handel och annat i större utsträckning än på landet.
Vidare visar det sig att man både 1681 och 1780 var tämligen känslig för verbala påhopp. Listan över ord man kunde slänga på varandra är lång. Vanligaste okvädandet av kvinnor gäller benämningen hora, vanligaste okvädandet av män tyckes vara det nu sällan nyttjade hundsfott, vilket betyder hundfitta. Epitet som går ut på att någon annan är en tjuv är också vanliga.
En tredje sak som blir tydlig av Jarrick och Söderbergs undersökningar är att kyrkans makt dramatiskt minskas. Där de i 1681 års värld fortfarande har en hel del att göra med folks intima samliv och utdelar skamstraff och annat, har dess inflytande 1780 begränsas betydligt och domkapitlet ägnar sig då främst åt interna ärenden.
Runt 1680, får vi lära oss, kunde personer från varje hushåll i Stockholm räkna med att bli kallade till rätten som kärande, svarande eller vittnen. Det verkar dock som att rättens funktion som social arena blir mindre påfallande med tiden.
Tesen om att statsapparaten i allt högre utsträckning använder rättsinstanserna för att civilisera folket så att säga uppifrån och ner ifrågasätts också.
* * *
Något som gör boken särskilt intressant är de många enskilda fall som presenteras. Det är genom dem man kommer det förflutnas människor särskilt nära. Statistiken och utredningarna skänker helhetsbilder och förståelse för historiska förlopp. Fallstudierna skänker värme, blod och puls. Det blir påtagligt att analyserna rör verkliga, historiska människor.
Ett sådant fall är dråpet på Jakob Kihl 1780. Denne blev misshandlad av sin fader, Simon Kihl, till exempel för att han inte lärde sig läsa i den takt som fadern förväntade sig. Grannar vittnar om faderns hårdhet och temperament. Till sist har han slagit sin son så övermåttan att denne avlider. Innan han dog berättar han för en läkare att det var fadern som slagit honom.
Fadern frikänns efter en utdragen process. Rätten med borgmästaren i spetsen underkänner tjänstefolkets omdömesgillhet och menar att fadern omöjligt kan ha varit känslolös gentemot sitt eget barn, eftersom han var så religiös. Fadern var nämligen pietist, en slags religiös rörelse som fokuserade på den personliga tron och bekämpades av den officiella kyrkan.
* * *
Odygd och vanära är välskriven om än inte alldeles lättläst. För inblickar i stockholmslivet under 1600- och 1700-talet, för insikter om hur folk då tänkte och vad de ansåg vara rimligt att dra inför rätten, för upptäckter kring hur det var att vara människa då är det en bra fördjupningsbok.
Boken kräver nog ett visst specialintresse för historia i allmänhet, men den som skänker verket tid har mycket att hämta ur dess tabeller, analyser och fallstudier.
– – –
Odygd och vanära: Folk och brott i gamla Stockholm, Arne Jarrick & Johan Söderberg. Rabén Prisma 1998. ISBN: 91-518-3178-3. 282 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar