Boken utgavs 2015. Jag har läst e-boksupplagan.
* * *
När man tänker på arkeologi tänker man lätt på uppgrävandet av det mycket gamla: av vikingalämningar, av krukskärvor från antikens Grekland, av byggnader i Egypten. Men vad Burström visar, är att även det som nyss var samtiden lämnat sina spår i landskapet, och att dessa är möjliga att anlägga ett arkeologiskt perspektiv eller att rent konkret gräva ut.
Det är dessa nästan samtida spår av det nyss förflutna nuet som texterna i Skärvor av 1900-talet handlar om. Texterna är tidigare publicerade i olika publikationer, främst som understreckare i Svenska Dagbladet. De har således en behaglig längd och nalkas på olika sätt det övergripande ämnet, för att i vissa fall gå in i detalj på särskilda platser.
Burström menar, förstår jag det som, att återupptäckandet av det nyss förflutna i jorden skänker en ny slags relief åt historieskrivningen; det arkeologiska arbetet kompletterar eller justerar de källor som finns kvar.
Till skillnad från folks minnen eller det nedskrivna är det svårt för tingen i jorden att vara vinklade eller att utlämna något. De är konkret, kvarbliven historia, som kanske just genom sitt återupptäckande förmår att justera synen på det förflutna. Dels genom vad de i sig själva kan berätta, men också genom att de återuppväcker minnen hos de som lever och som var med när tingen fortfarande fanns i nuet, och var aktuella. Burström skriver:
”Vi ser på välbekanta föremål med andra ögon när de uppträder i ett arkeologiskt sammanhang; vardagliga ting framstår plötsligt som en slags kulturbärare.”Ja, det bevarade, det i jorden bevarade, signalerar onekligen någonting om den tid – fastän det rör en tid som inte är avlägsen – då det först lämnades kvar.
* * *
Burström resonerar och associerar snarast meditativt över det fragmentariskas värde, hur det fragmentariska blivit en konstform i sig. Vi ser det i litteraturen likaväl som i konsten. Fragment lämnar något åt det upptäckande, det läsande, det kännande subjektet att fylla i på egen hand: de måste tolkas. Kanske ligger något av fragmentens lockelse just i detta aktiva ifyllande av betraktaren själv.
Burström ger många exempel på arkeologi där de undersökta områdena eller objekten för inte längesen var något toppmodernt eller åtminstone i bruk. Han skriver om bunkrar som ingått i Atlantvallen, och om vådan kring huruvida de ska bevaras eller förstöras eller helt enkelt lämnas åt sitt öde: de minner ju om ett sargande krig.
Vådan blir än tydligare när det kommer till en sådan plats som Bückeberg, där nazisterna årligen firade en nationell skördedag mellan 1933 och 1937.
Nu är det en dalgång, ytterst lite minner om de hundratusentals människor som där samlades för några decennier sedan: den pampigt anlagda, sexhundra meter långa Führervägen på området är gräsbevuxen och hus har börjat byggas på kullarna. När man i boken jämför bilderna från området som Burström tagit med en bild i boken från 30-talet är det nästan omöjligt att föreställa sig att det är samma plats.
Hur hanterar man arvet efter något man helst velat glömma? Genom att aktivt förpassa det till glömskan, eller genom att acceptera det som en del av historien, och bevara det för att man inte borde glömma? Burström skriver:
”Det kan finnas sammanhang där glömska är en rimlig strategi för den enskilde, men för arkeologin och kulturmiljövården måste målet vara att värna människors möjlighet att minnas, också det som är smärtsamt.”En annan plats som Burström besökt, är ökenområdet där en mastodontfilm under stumfilmseran spelades in, nämligen Cecil B. DeMilles första version av De tio budorden, 1923. Flera tusen skådespelare var där, och enorma kulisser byggdes upp, för att sedan gömmas i sanden. Med ledning av en notering i DeMilles postumt utgivna självbiografi blev man medveten om att mycket blivit kvar ute i öknen, och platsen utforskades igen, även om ekonomiska begränsningar har satt sin hov på själva utgrävandet.
En intressant sammansmältning av en bokanmälan av Johanna Dahlins doktorsavhandling och essä utgör texten ”Ryssland söker ännu sina stupade”, som handlar om de grupper som fortfarande söker avlidna soldater från andra världskriget på de tidigare sovjetiska slagfälten i syfte att om möjligt identifiera dem och i samtliga fall begrava dem. Sedan sökandet började 1988 har 450 000 döda påträffats.
* * *
Mats Burströms textantologi Skärvor av 1900-talet är välskriven, fundersam, associationsrik. Den får oss att fundera över hur vi minns och vad vi minns, och kring vad det som ligger i jorden kan förmedla till de som en gång låter det se ljuset igen.
Genom utforskandet av det nyss övergivna, det någorlunda förfallna, det som lämnats kvar i sin egen tid får vi rimligen också perspektiv på vår egen tid och vårt eget nu: vad vi valt att tillvarata, vad vi valt att låta förfalla. Vad som passar in, vad som inte passar in.
På så sätt är arkeologin, inte minst den arkeologi som sysslar med 1900-talet, en vetenskap inte bara om det som varit, utan också om det som är; inte bara om i går, utan också om i dag.
– – –
Skärvor av 1900-tal: Arkeologiska essäer, Mats Burström. Nordic Academic Press 2015. ISBN: 978-91-88168-01-6.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar