Bokrecension: We | Yevgeny Zamyatin

Jevgenij Zamjatin av Boris Kustodijev

We är en dystopisk roman av den ryske författaren Yevgeny Zamyatin (sv. Jevgenij Zamjatin) (1884-1937). Boken stoppades av sovjetiska censuren 1921, men utgavs på engelska 1924. I Sovjet utgavs den först 1988. Jag har läst romanen i engelsk översättning.

* * *

Zamjatin, ursprungligen ingenjör, hade ett ansträngt förhållande till den sovjetiska regimen. Själv en gång bolsjevik såg han med oro på samhällsutvecklingen. Han arresterades mer än en gång och vistades långa tider utomlands och gick till sist i exil, beviljad av Stalin själv. Han har kallats en av de första sovjetiska dissidenterna.

We är Zamjatins dystopiska mästerverk, som sägs ha inspirerat verk som Orwells 1984 och Huxleys Brave New World.

* * *

I We möter vi inte bara den totalitära staten, utan den totala staten, där medborgarna reducerats till nummer, där varje individ följer ett exakt, kollektivt schema för vad de ska ta sig för, och där fantasi anses vara något som det är lämpligt att operera bort förmågan till.

Staten har blivit en maskin och människorna dess komponenter. Man känner som medborgare sin tabellreglerade ofrihet och är stolt över den - man anser sig helt enkelt ha nått så långt som möjligt i den historiska utvecklingen: man har nått historiens slut och uppgått i idealet.

Staten är inramad av en mur som håller ocivilisationen ute och civilisationen inne. Civilisationen inne består av arbete, av marschmusik under promenaderna, av schemalagd egentid, av genomskinliga glasbyggnader som döljer intet - utom när man fått en kupong för att ha sex, då får man sänka draperierna. Utomhus är mikrofoner monterade. Avvikare likvideras ceremoniellt.

Matematiken har blivit den högsta vetenskapen, och till och med poesin i Staten lovprisar sådant som multiplikationstabellen. Allt är superrationellt. Och allt övervakas av Väktarna. Och över allt regerar Välgöraren.

I denna värld, åtskilliga sekler in i framtiden från vår egen tid, lever D-503, som arbetar med prestigeprojektet att bygga en rymdraket som är tänkt att sprida Statens evangelium till andra världar, som tänks vara Staten utvecklingsmässigt underlägsen.

D-503 diagnostiseras emellertid av en läkare med att han utvecklat en själ — en obotlig åkomma. Påverkad av den förföriska och fria anden I-330 förvirras och förändras långsamt hans syn på tillvaron.

I den dagbok han för – som är tänkt att sändas med raketen som ett vittnesbörd om den egna kulturens höghet – märker vi hur D-5033 går från ett chauvinistiskt försvarande av Staten som den bästa av alla tänkbara världar, till tvivel och vilsenhet. Han alieneras från kollektivets vi.

* * *

We ställer läsaren inför viktiga frågeställningar, som till exempel om det är önskvärt att leva i ett samhälle där den materiella rationalismen överflyglar allting annat: även sådant som fantasin, föreställningsförmågan och de enskilda individernas frihet att själva styra över sina liv – för det allmännas bästa.

Och hur agerar man när den personliga friheten kommer i kollisionskurs med vad som matematiskt och ur kollektivets synvinkel sett är irrationellt? Som att t.ex. ägna sig åt något som inte direkt främjar samhällsgemenskapen, men ligger i linje med de egna intressena? Att försvinna in i fantasivärldar som litteraturens olika verkligheter?

Eller att helt enkelt tugga maten färre gånger innan man sväljer än vad Staten förordar?

Och hur önskvärt är det för en dödlig människa att tillbringa sin tid i livet med att anpassa sig efter kollektivet snarare än efter sin egen vilja, oaktat detta kan gå ut över en tänkt lyckonivå? Trumfar kollektivets bästa automatiskt individens frihet? Och är det att föredra att alla individer når ett bekvämt liv, om det sker på bekostnad av den personliga friheten?

Vill vi tvingas ingå i ett kollektiv som detaljstyr vårt liv i avsikt att det ska bli så bekymmersfritt och lyckligt som möjligt - och där egna strävanden utanför de marscherande leden innebär att man lider risk att bestraffas? Och där konst för konstens egen skull är bannlyst till förmån för Statens nytta?

Naturligtvis inte. Men We lyckas med förbluffande träffsäkerhet, om än i parodins uppförstorade gestalt, förutsäga de stora totalitära staternas experimentella individkontroll under decennierna som följde publiceringen. Och än i dag blir Zamjatins skapelse en profetia över tillståndet i Nordkorea.

Han var klarsynt, Zamjatin.

* * *

Språket i We är intressant. Zamjatin skriver med djärva penndrag; meningar avbryts, styckenas innehåll inom kapitlen faller ibland långt ifrån varandra. Men det speglar effektivt huvudpersonens tilltagande förvirring, och lyckas dessutom något förvirra läsaren.

Zamjatin dog 1937, i exil och fattigdom. Men hans roman lämnar åt eftervärlden ett rikt arv: en varning – och en ruskig historia.
– – –
We, Yevgeny Zamyatin. Övers. Mirra Ginsburg. EOS 1999. ISBN-13: 978-0-380-63313-5. 232 sidor.