Bokrecension: Dracula | Bram Stoker

Dracula är skriven av Bram Stoker (1847-1912). Boken gavs ut första gången 1897.

* * *

Jag har aldrig sett någon Dracula-filmatisering, så vitt jag vet. Det gör måhända att min Dracula-reception är förhållandevis oförstörd, och mitt möte med greven är därför relativt förutsättningsfritt, även om naturligtvis den aristokratiske mantelbärande transylvaniern nästan är en arketyp i kulturen.

Men aldrig trodde jag, att Dracula-gestalten — i original — var en så formlös, mörk, demonartad varelse. Det finns nästan inget mänskligt kvar i honom, förutom den form han ibland visar sig i. Vi är här inte längre ens i samma land som Twilight-vampyrernas gnistrande, bleka uppenbarelser. Dracula är inte en gestalt som man kan resonera med, om inte nu Dracula själv har ett syfte med det. Han är ett övernaturligt rovdjur med smak för blod.

* * *

Den första tredjedelen eller fjärdedelen av romanen blir just en introduktion av Dracula. Där berättas om hur den unge juristen Jonathan Harker skickas till slottet i Transylvanien för att vara greven behjälplig med ett husköp i London. Då märker Harker ganska kvickt, att greven inte bara är en excentriker, utan ett monstrum, vän med vargar och gastar och — zigenare.

Det är den här första delen som är den klart mest fängslande i hela boken. Här har berättelsen högt tempo och betydande gotiska skräckinslag. Skildringen av hur Harker i smyg ser den gamle greven klättra huvudstupa nerför utsidan av slottsväggen är till exempel mästerlig.

Men sedan liksom börjar berättelsen om, och upplevelserna i Transylvanien blir blott ett slags preludium till en allt långsammare händelseutveckling i London. Berättelsen mister efter ett tag en slags omedelbarhet och känns — lång.

Detta kan säkert ha med att göra, att boken skrivits i viktoriansk tid, med ett fullkomligt prunkande blomsterspråk, med svåruthärdligt galanteri och knäfall för att kyssa kvinnohänder och hjärtan som brister och så vidare.

Dessutom är berättartekniken sådan, att vi följer skeendet genom utförliga dagboksanteckningar, fonografinspelningar, telegram, tidningsklipp och annat. När det är som bäst skänker det autencitet. Men när anteckningarna sväller till små uppsatser känns de emellanåt konstruerade. För sin tid torde tekniken dock varit nydanande.

* * *

För den som vill göra en genusanalys av Dracula, finns det en hel del att sätta tänderna i... Kvinnorna är skyddslösa och svaga, männen är starka och modiga. Och när dr. Van Helsing berömmer Mina för hennes intelligens, säger han helt frankt att hon har en mans hjärna... — Kort sagt är väl Dracula bemängd med sin tids fördomar och ideal, vare sig det nu handlar om manligt och kvinnligt eller om romer.

* * *

Dracula förtjänar förvisso att läsas. Här har vi födelsen av den vampyrtradition som levt vidare under 1900-talet och slagit ut i full blom – återigen – under de senaste åren. Trots bokens ålder förmår faktiskt den gamle, ursprunglige Dracula, i Bram Stokers version, vara skrämmande i sin totala ondska och empatilöshet. Och frågan är, om inte denne Dracula, är ondast av alla sina epigoner.
– – –
Dracula, Bram Stoker, epub från Feedbooks, text från Wikisource.