Om ett beroende

Jag bär nästan alltid med mig en anteckningsbok. Moleskine, i fickformat, innehåller många sidor, och med rätt penna blir det lätt att skriva på både sidornas fram- och baksidor. Det blir en liten loggbok. Ibland skriver jag ner någon reflexion över något religionsproblem eller kanske något politiskt; ibland bara en iakttagelse av vad jag gör just för stunden.

Vi gör det igen. Vi slutar röka. I rökningen ligger nån form av tillfredsställelse – det ger ett lugn, en paus. – Men nu, sent på kvällen, med lätt huvudvärk känns det som om saknaden av cigaretterna kommer att vara överkomlig.

Jag skriver inte med tanke på att någon ska läsa det, möjligtvis med undantag för en tid då jag inte längre finns kvar. Om någon skulle vilja få någon sorts inblick i mitt liv då. – Men det kan också vara små poetiska strofer, ett utkast till en berättelse. Eller något som jag just för stunden, för mitt eget nöje, skriver ner.

Fascineras av vatten... vatten som fyller brunnar och svämmar över... rinner över asfalten och skapar vidsträckta sjöar där marken är plan... faller från grå moln som oräkneliga droppar... översvämmar källare som blir till dammar... reptiler och småfiskar... trä ruttnar, allt blir blött... saker flyter omkring, halvt ovan, halvt under, ytan... —

Jag försöker följa mina ideal för skrivande: att undvika pladdrighet, att försöka vara koncis. Jag har slutat att försöka skriva läsaren (om det så bara är mig själv) på näsan. Att inte förklara varje referens. Jag vill lämna utrymme, utan att vara otydlig. Men samtidigt som jag vill skriva i enlighet med mina ideal vill jag undvika ortodoxi; jag tillåter mig att blanda fiktion med fakta. Ja, jag tillåter mig.

Jag förstår inte hur en människa kan leva utan att skriva.