Censur

Något av det vidrigaste jag vet är censur av litteratur. Litteraturcensur är en inskränkning av individens uttrycksfrihet och därför en inskränkning av vad jag menar att det innebär att vara mänsklig.

Nu läser jag Förbjudna böcker, en bok från femtiotalet om bokcensur genom tiderna, och Manguels En historia om läsning, och slås återigen av religiositetens och moralismens avsky för den fria litteraturen, så snart som den avviker från deras etablerade normer. Fy fan.

Nån gång i femtonårsåldern, under min kristna period, berättade jag för en pastor att jag gillade Stephen King. Pastorn demonstrerade sitt ogillande, och följden blev att jag, som ville ta religionen på allvar, och trodde att man gjorde det bäst genom att vara så sträng som möjligt, slutade läsa Stephen King – som var ett av mina första stora litterära möten som yngling, med Det, Den förskräckliga apan och vad det kan ha varit mer, böcker som inspirerade mig att skriva själv! Nå, skrivandet och det fria läsandet tynade under den kristna skäppan.

Något av upprorets behag ligger kanske fortfarande bakom min fäbless för uppkäftig och obekväm litteratur i dag. Jag tycker helt enkelt bättre om litteratur som får mig att reagera, än de slätstrukna bokstavsuppradningar som jag tillät mig förr: predikningar, essäer och apologetik vars budskap var så förutsägbart att man hade kunnat sammanfatta alltihop utan att ens läsa mer än boktiteln eller rubriken.

Så nu: fritt fram för det bestialiska, det pretentiösa, det burleska, det erotiska, det vansinniga, det motbjudande, det vackra, det udda; leken och allvaret! Nietzsche och Bukowski! Kafka och King! Fram för den ofängslade litteraturen! Tack Gud, för att det fria ordet inte längre förtrycks. Inte här. Inte nu.