Bokrecension: Bismarck | Jonathan Steinberg

Otto von Bismarck

Bismarck. A Life är en biografi skriven av historikern Jonathan Steinberg (1934–2021). Boken utkom första gången år 2011. Jag har läst en upplaga från 2013.

* * *

Otto von Bismarck (1815–1898) är en monumental person i tysk och europeisk historia och jag har väntat väl länge med att bekanta mig närmare med honom. Så nu blev det dags att sätta tänderna i en riktigt rejäl biografi, nämligen Jonathan Steinbergs tegelsten till verk i en volym, som täcker Bismarcks liv från födsel till död, med särskilt fokus på hans insatser som statsman.

Jag läste en del recensioner av boken innan jag köpte den, och noterade att de var tudelade. Jag såg de som hyllade verket för dess kvaliteter och de som kritiserade den för dess kritiska behandling av sitt undersökningsobjekt. Nu får jag välja sida, och jag måste ställa mig bland de som hyllar. 

Bismarck. A Life är gedigen och allt annat än glorifierande, men försöker inte heller skala ner Bismarcks otvetydiga kvaliteter. Resultatet blir ett detaljerat porträtt av en komplex person. 

Steinberg använder sig vid konterfejandet av en ovanligt omfångsrik mängd citat. Annars brukar man ju mena att längre citat gärna får refereras, snarare än att återges, och jag är benägen att hålla med rent generellt: citat av olika författare tenderar att stanna upp texten. Men här tillför de många citaten onekligen djup och bredd. Steinberg har grävt i Bismarcks närståendes och fienders efterlämnade texter, brev såväl som dagboksanteckningar, och vi kan med dessa personer se Bismarck såsom han framstod för dem. Detta under ledning av Steinberg som sätter samman helheten.

Vad är då denna helhet? Hos Steinberg framstår Bismarck som den geniale statsmannen som hela sitt liv ser politiken som ett stort spel, och där hans särskilda förmåga är att dominera spelplanen och förutse motståndarnas drag. Så flyttar han fram sina positioner tills han blir Preussens och det nya Tysklands starke man, underställd endast kungen-kejsaren i det semi-absolutistiska landet och senare federationen. 

I beroendet till kungen-kejsaren fanns också Bismarcks akilleshäl. Så länge den milde Vilhelm I var kejsare och Bismarck upprätthöll sin underdåniga och nästan sonliga relation till honom, så kunde han breda ut sig och ofta få sin vilja igenom. När Vilhelm I:s barnbarn Vilhelm II kom till makten efter Fredrik III:s knappt 99 dagar långa regeringstid var utrymmet för Bismarck inte detsamma. Kejsar Vilhelm II avknoppade den åldrade titanen, och så slutade Bismarcks långa tjänstgöring i statens tjänst.

* * *

Bismarck framstår som allt annat än en trevlig person. Ja, Steinberg visar hur charmig han kunde verka, men betonar också hans hänsynslöshet och brist på lojalitet: för honom framstår såväl vänner som bekanta ofta som medel för att nå de mål han ställt upp: statsnyttan och den egna maktens utbredande. Det är i sammanhang med Bismarck man pratar om realpolitik: att föra politik inte efter ideal, utan efter vad som faktiskt föreligger: ja, efter hur spelplanen ser ut, inte efter hur man önskar att den ska se ut. 

Men nog verkar hänsynslösheten och viljan att triumfera också ha sitt pris: Bismarck var sjuklig; efter att han då och då kommit ihop sig med kejsaren och tvingat vika sig kunde han rent bokstavligt talat bli sängliggande. Och hans vrede verkar emellanåt varit vulkanisk.

* * *

Sammanfattningsvis framstår Otto von Bismarck som en helt avgörande enskild individ i rörelsen mot ett enat Tyskland, avknoppat det Österrikisk-Ungerska kejsardömets inflytande. Han verkar varit en svår person, svår att ha med att göra, med en len och mjuk röst som kunde säga iskalla ting. En person som lämnade brustna vänskapsband efter sig, allteftersom han slitit dem på grund av paranoia eller på grund av maktsträvanden. Bismarck ser fiender överallt, och skapar fiender överallt. Likväl är han vid sin död en nationalsymbol. Steinberg fångar denna komplexa och komplicerade personlighet väl i sin betydande biografi Bismarck. A Life.
– – –
Jonathan Steinberg, Bismarck. A Life. New York: Oxford University Press, 2013. 577 sidor.

Bokrecension: Det sista äventyret | Per Gunnar Evander

Det sista äventyret är en roman av Per Gunnar Evander (1933–2022). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från 1975.

* * *

Jimmy heter egentligen Karl Erik Matsson. Han är väl runt 25 år gammal och sällsynt viljesvag. Han är en skuta som styrs inte av sitt eget roder utan av vindarna. Så knuffas han fram genom livet med kraftig slagsida. Jimmy har en dominant mor som inte gör någon hemlighet av vilken besvikelse hennes son har blivit. Och han är förlovad med en kvinna som mer verkar fungera som hans vårdare än som en romantisk kärlekspartner.

Livet fungerar dåligt för Jimmy. Han är neurotisk och besitter knappast förmågan att säga nej, ens när det gäller hans eget bästa. Dock lyckas han få en tillfällig anställning som högstadielärare i biologi efter att han skaffat sig ett påvert övernattningsrum i staden, ett boende knappast godkänt av hans moder.

I en klass han undervisar går Helfrid, sexton år gammal. Jimmy och Helfrid inleder en toxisk, erotisk relation. Jimmy är fortfarande förlovad och Helfrid visar sig ha åtminstone en annan man vid sidan av Jimmy, vilket hos honom odlar en sjuklig svartsjuka som resulterar i långa förhör där han vill höra av Helfrid vad hon gjort och med vem. Allt slutar till sist med att han misshandlar henne.

Eftersom Jimmy dessutom hyser en svår vanföreställning om att det är något fel på hans ögon, fastän alla han söker upp i ärendet säger att hans ögon fungerar fint, bryter han sig in hos en optiker och går bärsärkargång. Det leder till att han läggs in på psykiatrin. Tillsammans med ett antal andra patienter kommer han efter ett tag att få tillbringa en längre tid på en herrgård som ägs av sjukhuset, där man experimenterar med att ta ner patienternas medicinintag, gruppterapi och enskilda samtal. Doktor Davidsson arbetar här långsiktigt med att försöka hitta Jimmys djupt sittande knutar.

Så är det yttre händelseförloppet i Per Gunnar Evanders klaustrofobiska roman Det sista äventyret. Evander sätter med osviklig säkerhet läsarens blick på den alltmer psykiskt obalanserade Jimmys person och tar oss med in hans sammanbrott. Han låter oss skymta bidragande orsaker till den psykiska ohälsan, men skapar framförallt ett realistiskt porträtt av en ångestriden mans psykiska kollaps. 

* * *

Boken är svår att läsa. Inte på grund av språket, längden eller något annat sådant. Utan på grund av hur man drabbas av det oförsonliga öde som Jimmy fängslats vid. Hans viljelöshet, hans urlakade person, hans tomhet — hans förstördhet, allt är mycket realistiskt skildrat, nästan kliniskt. 

Jimmy har förstörts och skapar förstörelse där han drar fram, inte för att han vill det så mycket som för att det är sådan han är. Romanen är således konst som lyckas beröra genom att göra läsaren oroad. Konst som förmår det är stor konst.
– – –

Per Gunnar Evander, Det sista äventyret. Stockholm: Bokförlaget Aldus, 1975. 258 sidor.

Bokrecension: Hans kunglig höghet | Thomas Mann

Hans kunglig höghet (ty. Königliche Hoheit) är skriven av Thomas Mann (1875–1955). Boken utkom på tyska första gången 1909. Jag har läst verket i svensk översättning av Nils Holmberg i en upplaga från 1961.

* * * 

Prins Klaus Heinrich är yngre son till storhertig Johann Albrecht. När fadern dör är det Klaus Heinrichs äldre bror Albrecht II som tar över storhertigdömet. Albrecht, visserligen aristokrat ut i fingerspetsarna, men också sjuklig och kall inför folkets hyllningar, överlåter mer eller mindre hela mängden representativa uppgifter åt sin omtyckte yngre bror, romanens huvudperson, Klaus Heinrich. Och i sin roll glänser Klaus Heinrich. 

Prinsen är en godmodig och i grunden oskyldig man som i enlighet med sin plikt ställer artiga frågor vid rätt tillfällen, visar upp sig inför folket och intresserar sig för allt utan att egentligen bry sig om  något. Han är som prins en oförarglig symbol och inte en person, och han är medveten om det. Han inrättar sig villigt i det intrikata ceremonielet och blir den hans tungsinte äldre bror storhertigen inte orkar med att vara.

Nåväl. Storhertigdömet har en usel ekonomi, där man lever på lånade tillgångar. Nog vet man det bland de ledande ämbetsmännen, men Klaus Heinrich får visats på sitt inte alltför överdådiga slott, bära sin uniform och gå på sina åtaganden, skyddad från alltför hårda sammanstötningar med verkligheten.

Nu är det emellertid så att en sagolikt rik amerikan flyttar till storhertigdömet. Detta eftersom storhertigdömet har en hälsokälla som ska inverka gynnsamt på miljardärens njurstenskrämpor. Med sig har han sin dotter, en docklik, ironisk varelse vid namn Imma som prinsen givetvis börjar svärma för i en uppvaktningsdans till häst som drar ut över sida efter sida. 

Slutet är förutsägbart som i en folksaga. Prinsen får sin hjärtats dam och storhertigdömet räddas av miljardärens insatser för ekonomin. 

* * *

Hans kunglig höghet är en tidig roman av Thomas Mann, även om hans debutroman Huset Buddenbrook kommit några år tidigare och skänkt honom hans genombrott och längre fram motiverade hans nobelpris i litteratur. 

Jag är övertygad om att Hans kunglig höghet rymmer en mängd referenser som går mig helt förbi på grund av min okunskap både om Thomas Manns liv och den tyska samtid som fanns omkring honom vid tiden för författandet. Men vi kan ju notera att prinsen Klaus Heinrich väl fått låna sitt namn från Thomas bror Heinrich och son Klaus. Och att prinsen har en förtvinad vänsterhand anspelar rimligen på kejsar Wilhelm II som hade samma lyte.

Vad jag vidare kan konstatera är att romanen på ett fint sätt närmast satiriserar furstelivet i ett tyskt hertigdöme: hur symbolen för staten fungerar som en skådespelare i ett framställt statsdrama, med sina alldeles särskilda uppsättning miner och beteenden. Klaus Heinrich är som prins inte först och främst en människa utan en platt symbol för folket att samlas kring, att se upp till och att akta som något speciellt, fastän han väl egentligen är föga speciell utan högst — alldaglig.

Romansen mellan prinsen och Imma är ritad med ganska ljusa vattenfärger. Prinsen uppvaktar miljardärsdottern, som haft en nästan lika skyddad tillvaro som prinsen själv. Hon vrider sig i konstlade formuleringar, i sarkasm och ironi som håller uppvaktaren på behörigt avstånd, tills de till sist möts i äktenskap efter ett bröllop firat med all tillbörlig hertlig ståt i slottet.

* * *

Hans kunglig höghet är på det stora hela en tilltalande berättelse, där Thomas Mann ägnar sig åt utdragna beskrivningar av vackra inredningar i aristokratiska miljöer. Till verkets styrkor hör skildringen av den för folket oåtkomlige prinsens allmänmänsklighet eller rentav banalitet bakom all ståt och alla ceremonier och hänsyn. 

Och jag vill också nämna att det finns en och annan intressant figur som gör kortare visiter i berättelsen. Den besynnerlige och excentriske läraren Überbein som då och då dyker upp och har föga aktning för majestätiska ting tillhör den rika uppsättning bifigurer som gör berättelsen ännu mer intagande.
– – –
Thomas Mann, Hans kunglig höghet. Övers. Nils Holmberg. Stockholm: Bokförlaget Aldus / Bonniers, 1961. 318 sidor.

Bokrecension: Dolda gudar | Nils Håkanson

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning är skriven av Nils Håkanson (f. 1975). Boken utkom 2021 och belönades med Augustpriset för bästa fackbok samma år.

* * *

Jag fascineras av översättningar. Det grundar sig säkert i min tid som kristen, när jag ägnade mycket tid åt att studera Bibeln. Jag skaffade då mängder av olika översättningar till olika språk och från olika tider, allt för att försöka komma så nära den ursprungliga texten som möjligt, utan att kunna vare sig grekiska eller hebreiska. 

På den tiden förfäktade jag översättningsteknik som låg så nära originaltexterna som möjligt, och att man vid mångtydiga möjligheter borde översätta i kristocentrisk riktning. — Och det första ledet av den meningen har nog följt med mig senare också, vad gäller skönlitteratur: skulle jag få veta att en bok jag läser är översatt på ett sätt som fjärmar texten från dess originalförlaga på annat språk hade jag nog avbrutit läsandet. Kanske, om möjligt, hade jag läst i original istället.

Så man kan väl säga att översättningsfrågor intresserar mig sedan länge. Nils Håkanson, själv översättare, har skrivit en formidabel historia om svensk översättningshistoria som både utmanar en del av mina föreställningar och kastar ljus över sådant som jag aldrig reflekterat kring. 

Håkansson låter i Dolda gudar vartannat kapitel vara av mer historieskrivande slag och vartannat kapitel av mer teoretiskt slag. Upplägget är företrädesvis kronologiskt. Vi får följa med från tidiga översättningar av t.ex. teaterstycken där den svenska texten väl mer få sägas ha varit inspirerad av sin förlaga än en direkt återgivning av densamma, till nutidens översättningar som kan vara trogna förlagan ner på skiljeteckensnivå.

Håkansons bok ger oss läsare av översatt litteratur mycket att tänka på. Vi bör inte tappa bort att den svenska text vi har framför oss inte är identisk med den utländska förlagan. Den utländska förlagan är en och densamma, oföränderlig. Tolkningen till svenska kan se ut på flera sätt, vilket demonstreras av hur olika översättare löser sin uppgift på olika vis. 

Det är ju inte alltid så lätt att ett ord på t.ex. engelska har en direkt motsvarighet på svenska; även om något betyder i det närmaste exakt detsamma kan ju orden dock fortfarande ha olika tyngd, biklang och nivå. Associationerna kan bli olika. Därmed blir det inte alltid den mest exakta motsvarigheten som bäst motsvarar klangen i originalet.

Nåväl. Sådana överväganden hör rimligen till den gode översättarens specialkompetenser. 

Mer vågat förefaller översättarnas godtycke kunnat vara under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, när böcker översattes i närmast industriell omfattning och ibland vådligt beskars av förlagen, i de fall då man inte tilllade något, som Håkanson visar. Inte minst verkar ungdomslitteratur ha drabbats, som tydligen inte ansetts vara i behov av den typen av trohet i detaljer som litteratur som aktats högre gjort. Dessutom tvingades de som försökte leva på översättandet till en rent fantastisk arbetstakt för att få rimliga inkomster. 

Men, som Håkanson påpekar, har riktningen för översättningsutvecklingen gått mot ökad trohet mot de utländska textförlagorna. Samtidigt har översättarna som grupp lyckats organisera sig och därmed lyfta fram sin egen konstform och förbättrat sina arbetsvillkor.

* * *

Dolda gudar är en informations- och infallsrik bok, som både ger oss det svenska översättandets förflutna, dess utveckling och en och annan farhåga inför framtiden. Jag kan instämma i vad som verkar vara Håkansons uppfattning, att bokläsandet inte längre skapar naturliga gemensamma referenser, även om bokläsandet som sådant ännu ligger på höga nivåer. Men referenser hittas på annat håll än i böcker. Vi har, menar Håkansson, redan gått från en skriftkultur till en ”bildkultur, nöjen, konsumtion och åsikter”. 

Vi som fortfarande tycker att skriftkulturen är något värdefullt må inte göra oss blinda för att denna förändring redan har skett, snarare än att högdraget pusta över att referenser till skönlitterära verk riskerar att falla platt till marken. Det är nu vi som lever i en främmande värld, inte de andra som lever i vår värld.
– – –
Nils Håkanson, Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Omslag: Eva Wilsson. Stockholm: Nirstedt/Litteratur, 2021. 356 sidor.

Bokrecension: Katharina Blums förlorade heder | Heinrich Böll

Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung) är skriven av Heinrich Böll (1917–1985). 

Boken utkom i Tyskland första gången 1974. Jag har läst verket i svensk översättning av Eva Liljegren i en upplaga från 1975.

* * *

En serie händelser drar in Katharina Blum i andra händelser som förändrar hennes liv. Detta skildras för oss av en mystisk berättare, som jag inte riktigt kan identifiera. Men berättaren ger intryck av att undersöka vad som hänt genom dokumentation och andra källor och återberätta det för läsaren.

Katharina Blum, 27 år gammal, har en kärleksrelation med en viss efterspanad Ludwig Götten, som misstänks för rån och mord. Katharina förefaller ha hjälpt Ludwig att att ta sig ur polisens spaningsnät genom visa honom någon form av passager i källaren av hennes lägenhetshus. 

Av denna anledning tas hon in på förhör. Och av denna anledning hängs hon och hennes närstående ut i skandaltidningen ZEITUNG, en icke oblyg blinkning mot den tyska tidskriften Bild Zeitung, som Böll tidigare kritiserat i andra sammanhang. 

Tidningen i romanen förvränger citat, associerar Katharina med vänsterpolitik och lurar sig rentav in i hennes sjuka moders sjukhusrum för att klämma ur henne några citat. Tidningen gör allt vad den kan för att utmåla Katharina som en tadelvärd person, som smuts. Till saken hör att Katharinas moder dör strax efter journalistens besök.

Nåväl. Saker tar sina vändningar. Och redan från början av romanen låter den mystiske berättaren oss få veta att Katharina är en mördare. Hon mördar nämligen journalisten som varit drivande i drevet efter henne. Genom en gammal nazist får hon tag i en pistol, och med pistolen skjuter hon journalisten som besöker henne för att få en exklusiv intervju. Hon kan inte förmå sig själv att känna ånger under de timmar som följer och söker sedan självmant upp polisen.

Det kan nämnas att det också visar sig att hennes Ludwig Götten inte alls var någon rånare eller mördare. Han verkar ha stulit en del pengar från det militärförband som han tillhörde. 

* * *

På det stora hela är det alltså fråga om en tämligen tragisk historia. Udden måste sägas vara vänd mot vad Böll framställer som sliskig skandalmedia, som tar sig friheten att skapa sin egen verklighet och presentera den som sanning för sina läsare. Det går att ana en politisk dimension också, där författaren varnar för att låta ogillande av vänsterpolitik spela en roll i sammanhanget. 

Berättandet i Katharina Blums förlorade heder är krångligt. Boken är inte lång, men intrikat sammanflätad. Vi lär långsamt allt bättre känna denna Katharina Blum och hennes liv: hon arbetar hårt, har framgång, och slits in i en virvelvind av händelser som på några dagar helt förändrat hennes liv. 

Böll använder sig också av en aningen frustrerande men möjligen realismen förhöjande metod då han i sitt rappa berättande använder en stor mängd namn på mer eller mindre framträdande bifigurer. Namnen flyger som en bisvärm från sidorna, som redan huggits sönder av korta kapitel. Ja, boken, som är på knappt 160 sidor, är uppdelad i hela 58 kapitel.

Katharina Blums förlorade heder är en annorlunda kriminalhistoria, som kanske mer vill säga något om det obehagliga med media som använder sin makt för att skandalisera, än om det brott som här följer på att ett liv okvädats i spalterna.
– – –
Henrich Böll, Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung). Övers. Eva Liljegren. Stockholm: Bonniers, 1975. 156 sidor.

Bokrecension: Två förebildliga liv | Plutarchos

Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre är skriven av Plutarchos (c. 26 – c. 120) omkring år 100. Jag har läst verket i översättning av Stig Strömholm (f. 1931), som även försett texten med förord, inledning och kommentarer. Boken utkom år 2024.

* * *

Plutarchos hör till de antika grekiska författare av vars verk vi har en rejäl del kvar. Han är ju främst ihågkommen för sina dubbelbiografier, där han parallellställer en framstående grek och en framstående romare. Men han skrev även omfattande utredningar i allehanda frågor. 

Stig Strömholm har i här föreliggande bok översatt Plutarchos dubbelbiografi om den grekiske statsmannen Phokíon och den romerske politikern Cato den yngre.

Plutarchos framställer de båda männen som just förebildliga: syftet med biografierna är inte, som Strömholm framhåller, att skriva deras historia utan att ge läsaren exempel på förträfflighet. Båda herrarna är hårdnackade och tappra gestalter som står upp för sina ideal och för sitt försvar för sina respektive stater: Aten och Rom. De är båda obekväma men samtidigt på vissa vis överlägsna personer. De jagade inte popularitet, utan värnade i med- och motvind det de ansåg värt att värna. 

Själv fascineras jag sedan tidigare särskilt av Cato, som var en anhängare av den stoiska filosofin och mycket avgjord motståndare till Caesars strävanden efter allt större maktställning. För Cato var det den romerska republiken som var värd att försvara mot tyranniet. Plutarchos jämför honom med en frukt som visar sig vid fel säsong, varför han också fick samma öde som en frukt som så uppenbarar sig. Hans goda, friska ideal framträder så att säga i en tid av förruttnelse. Han var inte i synk med sin tids förfall.

Cato är alltså en fascinerande gestalt och Plutarchos ger oss en levande bild av honom, baserad, får vi förutsätta, på källor som sedan längre är förlorade för oss i dag.

Redan som barn i en romersk aristokratisk familj sägs det att Cato ”i sitt tal, sitt yttre och sina barnsliga lekar gav prov på ett sinnelag som var oböjligt, okänsligt och i allo stadigt.” Han avvisade smicker, skrattade sällan och var sen till vrede. Men när han väl blivit arg på någon ”var han oförsonlig”. Som äldre blev demonstrativ enkelhet något av ett signum för honom. Han gick barfota. Han visade sig utan toga på forum. Han red sällan, och gick hellre dit han skulle. 

Allra mest ”älskade han den form av godhet som består i en sträng rättrådighet, som inte låter sig böjas vare sig av mildhet eller vänskap.” Och han valde sina ord också i den offentliga debatten. Ett klassiskt uttalande av Cato som citeras av Plutarchos är det följande:

”Jag skall börja tala när jag inte kommer att säga sådant som förtjänar tystnad snarare än tal.”

Något som synes ha lagt Catos mer milda sida i dagen är den uppenbara sorg han visade när hans broder Caepio dog. Cato lär, enligt Plutarchos, i detta läge spendera för honom anmärkningsvärt stora summor på begravningen. Han reste också ett monument av marmor på torget i den stad där brodern dog. 

Cato blev djupt engagerad i det politiska livet i Rom. Han blev dock aldrig vald till statens högsta ämbete, konsul. Allmänt respekterad, fruktad och vördad synes han likväl ha blivit, både av dem som kämpade för samma sak som han och bland hans politiska fiender. Han blev känd för sin omutlighet och kämpade mot det utbredda systemet att personer som ville väljas till höga ämbeten mutade folket.

Och så fortsätter det i kapitel efter kapitel i Plutarchos framställning av Catos förebildliga liv. Cato slutar sitt liv genom självmord hellre än att rädda det genom att vädja till Caesars nåd, som han med all sannolikhet hade fått.

* * *

Plutarchos berättelse om Phokíon och Cato den yngre är levande litteratur fortfarande efter nära tvåtusen år. Phokíon vet jag ingenting om sedan tidigare, men Cato har varit en gestalt som jag vetat något om och som jag genom Plutarchos nu lärt känna än bättre. Och ja, det är som sagt inte fråga om historiska biografier, utan syftet är till synes att ge oss läsare exempel på lämpliga sätt att leva sina liv på. Och exemplen här är väl ägnade att inskärpa vikten av att agera omutligt, rättvist och troget höga ideal. 

Det kan vara värt att notera att Stig Strömholm i sitt förord gisslar vår samtid för att mer kittlas av synd och dekadens än av moralisk förträfflighet. Han anser att ”[l]äsning av Plutarchos är ett effektivt motgift mot denna puerila fördom.” Strömholm såg översättningsarbetet som en ”själslig hälsokur”, 

”där man befriar sig från den leda och det äckel som stora delar av det svenska – och för den delen västeuropeiska – kulturlivet ger upphov till, med  sitt instängda, självfixerade och självömkande kvalm, sin bildningsfattigdom, sin språkliga tafatthet och grovhet” 

och så vidare. Det är sannerligen uppfriskande att höra sådana klara verba, där samtiden ställs emot den blytunga men fjäderlätta humanistiska traditionen!

* * *

Att läsa Plutarchos är att ta del av antiken och av arvet från antiken i en av dess främsta uppenbarelseformer. Det är en tid som fortfarande i stor utsträckning är helt begriplig, även om perspektiven är delvis annorlunda för oss än vad de en gång var för den tidens människor, varav Plutarchos var en. 

Det är en enastående möjlighet att genom Plutarchos skrifter få stifta bekantskap med en värld som är så nära och så långt borta.
– – –
Plutarchos, Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre. Övers., förord, inledning, kommentarer av Stig Strömholm. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2024. 182 sidor.

Bokrecension: Förinta | Michel Houellebecq

Förinta (fr. Anéantir) är en roman av den franske författaren Michel Houellebecq (f. 1956). Boken utkom första gången i Frankrike 2022. Jag har läst verket i svensk översättning av Sara Gordan i en upplaga från 2023.

* * *

Frankrike år 2027. Paul Raison är en högt uppsatt politisk tjänsteman hos finansministern. Paul saknar intressen, är skicklig på sitt arbete och distanserad från sin omvärld. Han närmar sig sin femtioårsdag. 

Denne Paul följer läsaren under ett knappt år då mycket och litet händer. Som ett surr i bakgrunden genomförs avancerade terrorattentat runtom i världen, många av dem knutna till mystiska meddelanden över Internet. Först mot slutet av boken börjar vi ana vilka krafter som – möjligen – ligger bakom dessa attacker. 

Paul är gift, bor centralt i Paris. Och har inte legat med sin hustru på 10 år. Tills åtrån hastigt gör entré igen och de två åter finner varandra och Houellebecq får anledning att detaljerat skildra parets sexuella uttrycksformer.

Finansministern, som är en effektiv teknokrat, ställer upp som andreman bakom en populär och grund teve-personlighet i presidentvalet. Och allt i valet är orkestrerat som ett cyniskt spel, med spindoctors som dirigenter.

Och fler delar i pusslet: Pauls far, pensionerad underrättelseoperatör, hamnar i koma och när han vaknar är han svårt förlamad. Händelsen får Paul att återknyta kontakten med sina syskon. I en aktion av konservativa krafter befrias fadern från det omsorgsboende han har placerats för att istället vårdas i sitt vackra hem på landsbygden.

Och så vidare.

* * *

Det Frankrike som vi genom händelserna som inträffar med och kring Paul möter är kallt, cyniskt, och står på ett inte helt uttalat vis inför ett sammanbrott. Jag kommer att tänka på termen nihilism, i en sådan mening att få – eller i Pauls fall nästan inga – överordnade värden längre existerar för de agerande. Om man inte till dessa värden räknar makt och sex som krafter vilka får folk att fortfarande orka agera i en så trött, så trött, värld. 

Paul är inte en särskilt intressant person. En och annan misantropisk reflektion han gör upplever jag som träffsäker, men som karaktär är han intetsägande och platt – och just därför verklig. Det är mycket lätt att tänka sig honom vandrandes den korta vägen från lägenheten till ministeriet i Paris för ännu en dag av arbete i ett ansiktslöst maskineri, utan övertygelser och utan syfte. Han är intelligent, men inte särskilt intellektuell, till skillnad från sin chef ministern som är både-och. 

Och när Paul mot slutet av boken drabbas av en omvälvande händelse agerar han nästan lika avmätt som om det gällt någon annan, någon han känt lite ytligt.

Förintelse bjuder inte på en händelsekedja med en tydlig början och ett tydligt slut. Istället utgör romanen ett tvärsnitt av ett liv och dess närmaste omgivningar. Skildringen är mycket skarp i sina detaljer och i sin realism, bortsett från något inslag som jag inte övertygas av. Men det kan ju också bero på min stora obekantskap med närmare franska omständigheter. 

Det här är inte en optimistisk eller en upplyftande bok. Det är en bok om en trött man i ett trött land i en trött kultur. Och boken förtrollar mig inte som läsare, men den vaggar in mig i sin lågmälda melankoli.
– – –
Michel Houellebecq, Förinta. Övers. Sara Gordan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2023. 625 sidor.

Bokrecension: Tur och retur 1800-talet | Hans Levander

Tur och retur 1800-talet är en samling artiklar av Hans Levander (1914–2012), litteraturvetare och litteraturkritiker. Boken utkom år 1979.

* * *

När jag såg en bok med titeln Tur och retur 1800-talet kunde jag naturligtvis inte avstå från att skaffa den. Det är ju så att intressemässigt är 1800-talet en av mina centrala tidsperioder. Den lockar genom sina likheter med vår egen tid, förvånar genom sina olikheter med densamma — och dess råhet mitt i den gryende senmoderna kulturen kan man väl fördjupa sig i under en hel livstid. 

Boken visade sig vara en samling artiklar av litteraturvetaren och -kritikern Hans Levander. 

Titeln täcker till stor del — men inte helt — innehållet. Mot slutet av volymen hittar vi texter om Sartre och Pär Lagerkvist, som åtminstone jag anser hör hemma i ett senare litterärt skede än många av de andra storartade författarskap som Levander skänker introduktioner till och presenterar. 

Men nog ligger tyngdpunkten på författare som antingen verkade på 1800-talet eller som var tungt influerade av det litterära 1800-talet: Balzac, Bram Stoker, Dostojevskij (som också återkommer som given referenspunkt i texter om andra författare), Ibsen, Strindberg. Och så Thomas Mann, Herman Hesse, Julien Green, Hjalmar Bergman, med flera.

Artiklarna som Levander har samlat i Tur och retur 1800-talet vittnar otvetydigt om en nära förtrogenhet med de verk och författare som han behandlar. Han kan följa huvudmotiv inom författarskap, genom olika böcker. Och han kan följa samma eller liknande motiv också hos olika författare. 

* * *

I förordet, ”Försvar för klippbok”, menar Levander att hans egen referensram utgörs av 1800-talets litteratur. Andra av de författare han återvänt till ser han som direkta efterföljare till 1800-talets litteratur, bland dem Thomas Mann och Hjalmar Bergman. Den senare hör väl till de författare som mest utförligt behandlas i ett antal artiklar i boken. Sin egen kritikergärning ser vidare Levander som en ansträngning i att orientera läsarna i litteraturen: att skänka en uppfattning om ett visst författarskap. 

Vad gäller just 1800-talets stora litteratur prövar Levander att låta denna i till betydande del kännetecknas av formeln ”[s]plittring och psykologi”, med vilket väl får förstås att litteraturen liksom borrar sig in i människans inre liv,  i hennes ”inre vågrörelser” med Levanders ord. 

Levander undviker medvetet att ge artiklarna namnet ”essayer”, med hänvisning till danske författaren och konstnären Hans Scherfig som uttryckt att artiklar upphöjs till essayer så snart de kommer i bok. Gott så. Likväl fungerar Levanders artiklar i mina ögon i stor utsträckning som essayer, nämligen som litterärt genomarbetade facklitterära texter i – här – vittra ämnen. De har samlats från många år och olika håll. Ibland har de omarbetats. 

Artiklarna fungerar som Levander väl avsett: som orienterande texter, som texter som skänker läsaren ett hum om hur olika författares litterära landskap ser ut, och ofta hur de hänger ihop med sin tid eller andra författarskap. Och för min egen del får särskilt hans artiklar om Julien Green och hans författarskap mig att vilja läsa litteratur av honom, Det har jag inte tidigare gjort.
– – –
Hans Levander, Tur och retur 1800-talet. Stockholm: LiberFörlag, 1979. 272 sidor. 

Bokrecension: Tyll | Daniel Kehlmann

Tyll är skriven av den tyske författaren Daniel Kehlmann (f. 1975). Boken utkom första gången på tyska 2017. Jag har läst romanen i svensk översättning av Jesper Festin i en upplaga från 2019.

* * *

Tyll Ulenspiegel är en tysk folkloristisk gestalt, en narr som dyker upp under medeltiden. Honom blåser Daniel Kehlmann liv i och placerar lite längre fram i tiden än vad som eljest brukar ske, nämligen under 1600-talet, särskilt under trettioåriga krigets tid. Här får Tyll finnas med i allehanda sammanhang, både som barn, som ung och senare under livet. De olika kapitlen är inte placerade kronologiskt efter varandra, utan låter oss vid olika tider och utifrån olika personers perspektiv möta Tyll.

Vem är då Tyll såsom Kehlmann skildrar honom? 

Han växer upp som mjölnarson. Fadern är försänkt i grubblerier och söker intensivt förståelse för världen; fritänkeri i kombination med magiska föreställningar slår några passerande jesuiter för pannan och så blir mjölnaren anklagad för häxeri med givet resultat. 

Tyll drivs ut i världen, först med andra kringvandrande underhållare. Han blir duktig på att gå på lina och jonglera. Han blir duktig på att på narrars vis tala sanning till makten. Och han kan driva med populasen. 

Därtill har Tyll en besynnerlig förmåga att finnas tillstädes när stora händelser inträffar, såsom när den avsatte vinterkonungen möter kung Gustav II Adolf och sedan förnedrad får lämna svenskarnas läger. Långt senare är han också på plats när vinterdrottningen vid förhandlingarna inför westfaliska freden gör ett sista försök att återfå makt och inflytande, då på sin sons vägnar.

* * *

Vad jag särskilt anser tilltalande med Tyll är hur Kehlmann lyckas leka med vad som sker och vad som kanske sker. 

Genom att inte från allvetande perspektiv uttala vad som egentligen händer och genom att låta oss läsare tolka de agerandes upplevelser införs en osäkerhet som öppnar upp för möjligheten att rent sägenaktiga händelser kan ha inträffat, också inom den annars så realistiskt utformade berättelsen: Talade kanske verkligen åsnan? Vad hände den där natten då Tyll som barn fick övernatta i skogen? Hur kunde jesuiten fly ur vagnen? 

Kehlmann skiftar perspektiven på ett mycket tilltalande vis, som gör romanen lika opålitlig som verkligheten själv. Och lika trovärdig.
– – –
Daniel Kehlmann, Tyll. Övers. Jesper Festin. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019. 333 sidor.

Bokrecension: Tyskland | Carl Tham

Tyskland. En dramatisk historia är skriven av Carl Tham (f. 1939), tidigare politiker och svensk ambassadör i Berlin.

* * *

”So jung und doch so alt”
– Rammstein, ur ”Deutschland”

* * *

Det är onekligen ett mastodontprojekt att skriva Tysklands historia genom drygt tusen år. Carl Tham, tidigare politiker och även ambassadör i Berlin, åtog sig detta. Han ger oss, som han skriver, ”ett våghalsigt försök”. Problemen man ställs inför när man ska ge sig an något sådant är flera. Det första är väl vad som egentligen är ”Tyskland”. Landet har urgamla rötter men är relativt nytt som statsbildning. Gränserna har flyttats genom århundradena. Som Tham skriver är det bara gränsen mot Schweiz som varit stabil i mer än 70 år. Tysklands själva komponenter har varit minst sagt svåröverblickbara.

Tham begynner sin skildring med de germaner som omnämns av Tacitus under romersk tid. Han går vidare över franker, merovinger och Karl den store som i någon mening återupprättar det fallna västromerska kejsardömet, om än i radikalt annorlunda klädedräkt. 

Tysklands egentliga ursprung placerar Tham i 900-talet och Ostfranken. Därifrån fortsätter berättelsen genom århundradena och vi bekantas de krångliga turerna med olika territoriella områden som tyska kejsare härskade över eller hade inflytande över. Nog finns det kartor i boken, men jag hade behövt en hel kartplansch framför mig för att ha någon möjlighet att hjälpligt hänga med i var vi befinner oss geografiskt.

Och så tar oss verket fram genom förflutenheten ända till 2000-talet.

Tham ger oss de stora dragen, gör de nödvändiga nedslagen och skänker oss en överblick över vad som bör behandlas i en allmän tysk historia. En viss tyngdpunkt läggs på 1800-talet och framåt, inte minst världskrigen, nazismen och hanteringen av nazismen efter andra världskriget. 

* * *

Tyskland. En dramatisk historia har smak av ambitiös uppsats. Verket är i första hand redovisande. Källhänvisningar sker löpande i parentesform och inte sällan förses brödtexten med relativt långa citat ur andra böcker som behandlar tysk historia. För mig hade det känts betydligt mer ledigt i ett populärhistoriskt verk om de många citaten hade koncentrerats till referat och källhänvisningarna åtminstone fått bli fot- eller slutnoter. 

Jag kommer inte heller ifrån intrycket av att det finns ett inslag av politisk bias, särskilt i de senare delarna av boken. Konservatism gisslas tämligen konsekvent och det blir socialdemokrati och liberalism som framställs som de progressiva, historiens klarsynta aktörer. Det är otippat nog just de två politiska åskådningar som Tham själv har tillhört under sin politiska karriär. 

Med det inte sagt att tysk konservatism eller ens konservatism i allmänhet skulle vara problemfri. Kanske har Tham rätt. Och det är trots allt hans framställning av det förflutna jag tar del av i boken. Men jag hade gärna sett en större grad av problematisering här, om det nu inte är mitt eget möjligen förefintliga konservativa bias som talar.

Sedan hade det inte skadat om åtminstone den version av boken som jag läst, e-boksversionen, hade genomgått ytterligare en korrekturläsning innan den kom ut.

* * *

Carl Tham är inte historiker till professionen. Det vore väl från en forskare av det senare slaget man annars hade väntat sig ett verk om ett ämne av detta omfång och denna komplexitet. Men Tham ror sitt projekt i hamn. Tham skänker ett panorama över ett landskap som har enorma proportioner och förlorar sig inte mer i detaljer än vad formatet lämpar sig för. 

Den senare delen av boken som på olika sätt behandlar tiden efter nazismen och Tysklands hantering av detta arv är särskilt intressant. För hur hanterar man egentligen det som framstår som ohanterbart?

Och när jag läst ut boken vill jag egentligen läsa den en gång till, för att bättre förmå greppa vad detta Tyskland egentligen är och har varit.
– – –
Carl Tham. Tyskland. En dramatisk historia. Lund: Historiska Media, 2024. E-boksversionen.

Bokrecension: Förbjudet område | Per Wästberg

Förbjudet område är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången år 1960. Jag har läst en upplaga från 1963 med ett efterord tillagt detta år.

* * *

Författaren Per Wästberg får i december 1958 som 25-åring ett stipendium av Rotary International. Stipendiet avser göra det möjligt för honom att studera ett år i Sydrhodesia, som nu heter Zimbabwe men var då var en brittisk kronkoloni som ingick i Centralafrikanska federationen tillsammans med Nyasaland (nuvarande Malawi) och Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Genom federationen fanns ett relativt inre självstyre.

Tillsammans med sin dåvarande hustru Anna-Lena reser Wästberg därför 1959 till Afrika. De kommer inte att bli kvar i Sydrhodesia hela året.

Det som möter Per Wästberg är ett exceptionellt segregerat samhälle. Européerna bor för sig och afrikanerna bor för sig. Européerna styr oinskränkt med hjälp av rasistiska lagar och afrikanerna hänvisas till lokationer och reservat. 

Det ger en särskild känsla när Wästberg skildrar hur han och hustrun får bo hos en europeisk familj på en gård med svarta tjänare och arbetare och hur värdfamiljen ägnar sig åt utläggningar som är övningar i rent häpnadsväckande rasism. Värdfolket är uppenbarligen i vissa stycken mycket hyggligt och gästfritt folk: men de är samtidigt genomdränkta i ett rasistiskt tankesätt som chockar det fritänkande svenska paret. 

Rasismen i Sydrhodesia är till synes kombinerad med en von oben-välvilja som måste uppfattas som kväljande i dag: hur de vita menar att de svarta helt enkelt måste, för sin egen skull, hållas underkuvade och folken skilda på det vis som skedde i Sydrhodesia. Förhållningssättet verkar vara ett uttryck av det som kallades ”partnership” och Wästberg ser partnerships ”otäckaste sida” som detta: ”De vita tror sig utföra en humanitär gärning.” Men Wästberg ser:

”... orättvisan är så stor och synlig att jag tycker jag kan ta den och krama den till en isboll och slänga i ansiktet på de skyldiga, om de bara hade ett enda ansikte.”

Till sist lämnar Per Wästberg och Anna-Lena Sydrhodesia i förtid, efter att myndigheterna gjort klart att Wästbergs artiklar om landet i Sverige och andra länder inte tagits väl upp och att de inte längre är önskvärda. De känner hur utvisningen hänger över deras huvuden. Färden går vidare till Sydafrika, varom boken På svarta listan handlar.

* * *

Förbjudet område gör ett splittrat intryck med tvära kast mellan kapitlen. På många sätt påminner framställningssättet om en mosaik, där varje del tillför sin accent till helhetsbilden. Man kastas mellan livsglädjen i en afrikansk lokation, den relativa friheten på universiteten och yttringarna av lagarnas förtryck av den inhemska befolkningen, till exempel i till synes godtyckliga och långa frihetsberövanden utan rättegångar. 

En iakttagelse man kan göra är att den mängd vita européer som hyser rasistiska uppfattningar själva inte verkar alls medvetna om den förnuftsvidriga hållning de har. Det kan vara värt att tänka på för oss som menar att vi i allmänhet är ganska fördomsfria. Wästberg skriver: 

”Fördomar sover hos de flesta och blommar upp när de möts av gensvar och plötsligt blir goda egenskaper, emedan alla delar dem.” 

Månne vi hyser liknande men andra förnuftsvidriga hållningar i något avseende, som riskerar att blomma upp i något sammanhang? Ja, det är väl något att ge akt på. Dessutom kan en dylik insikt kanske hjälpa oss att inte omedelbart endast fördöma européerna på plats, utan försöka förstå mekanismerna bakom sakernas tillstånd: hur det kan bli som det blev. Det gagnar nog mer än att självklart och självgott konstatera: vi är inte som de.
– – –
Per Wästberg, Förbjudet område. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1963. 248 sidor.

Bokrecension: Bland de rättrogna | V. S. Naipaul

Bland de rättrogna. En islamisk resa (eng. Among the Believers. An Islamic Journey) är skriven av V. S. Naipaul (1932–2018). Boken utkom på engelska första gången 1981. Jag har läst den i svensk översättning av Rose-Marie Nielsen i en upplaga från 1982.

V. S.  Naipaul belönades med nobelpriset i litteratur 2001.

* * *

År 1979 påbörjar författaren V. S. Naipaul en halvårslång resa i islamiska länder. Han reser till Iran, som nyss skakats av revolutionen, till Pakistan, till Malaysia och till Indonesien. I alla dessa länder träffar han människor. Han skildrar inte islams expansion ur makroperspektiv, utan företrädesvis ur de enskilda människornas perspektiv. 

Han besöker byskolor, pratar med studenter, redaktörer, en stalinistisk kommunist, ayatollor, en poet och människor han möter i städer och på landsbygd. Han ställer frågor, ifrågasätter, försöker komma under skinnet på dem — för att förstå.

Länderna är givetvis inte utvalda på måfå. Iran har som sagt nyss skakats av den revolution som kastade ut shahen och etablerade ayatolla Khomeini som ledare. Pakistan har några decennier tidigare etablerats som en stat för indiska muslimer. Och både i Malaysia och Indonesien finns engagerade muslimer som verkar för islamisering av samhällen med mycket gamla traditioner.

Det är en mycket intressant skildring som Naipaul skänker oss. Åter och återigen möter han likartade problem. Ett av de största är relationen mellan västerlandet och islam. Å ena sidan ses Västerlandet oftast som något ont, degenererat och skadligt – i kontrast med ett renat, renlärigt islamskt levnadssätt. Å andra sidan vill man gärna ha västerländsk utbildning och västerländsk teknologi, teknologi som ibland inte ses som specifikt västerländsk utan som allmänegendom. 

Ett annat problem som Naipaul intresserar sig av är omsättningen av islam som religion till islam som politik. Det som vi nog kan kalla islamism. Alltså hur man tar steget från personlig trosövertygelse till praktisk politik. Det Naipaul framförallt ser av denna praktik är hur mängden av förbud ökar där islam etableras som samhällssystem, hur kvinnor börjar skyla sig, hur vanlig empati och vanligt rättspatos motiveras med teologiska skäl.

Ytterligare ett annat problem som Naipaul skriver om är mötet mellan en frambrytande islam och äldre kulturer på samma plats. Som t.ex. spänningen mellan islamskt och persiskt. Eller mycket gamla traditioner i Malaysia och Indonesien som blandas in i islam och stöter de renläriga för bröstet.

Kanske kan man rentav ana hur Naipaul ser likheter mellan en sådan sak som tidens engagemang för studentkommunism eller socialism och islam: den helhjärtade engagemanget för högre ideal kan vara likartat, men förklaringarna till engagemanget hos utövarna helt olikartat.

* * *

Naipaul drivs inte av en vilja att riva ner, utan av att förstå, särskilt enskilda människor: hur de tänker mitt i denna tid av omvälvningar, hur de ser på sina egna övertygelser och sin egen historia. Visst kan hans frågor ibland vara spetsiga och ibland lämnas utan svar som man annars hade varit intresserad av att veta. Det ser jag som att han inte klappar dem han pratar med på huvudet. Varför skulle ha inte utmana dem som vill omvandla samhället, varför skulle han inte utforska deras motiv?

Naipaul har ju dessutom möjligen personliga förutsättningar att se mångdimensionellt på hierarkiska och sociologiska frågor: han har brittiskt medborgarskap, är född på Trinidad i Västindien, och kommer från en helt indisk släkt. Själv är han icke-troende. Jag anar att hans bakgrund ger honom förmåga att förstå olika kulturer och kulturbrytningar på ett nyanserat sätt.

* * *

Bland de rättrogna är en dokumentär bok som i stora drag är upplagd som en reseskildring. Visst tar Naipaul upp bakgrundsinformation fortlöpande för att begripliggöra det han för övrigt berättar om, men huvudsaken är och förblir ändå alltid de enskilda mötena och de enskilda ödena. Han följer rekommendationer från dem han lär känna, besöker kanske någons hemby eller en plats som de pekat ut som intressant utifrån sina perspektiv. Han är skeptiskt inlyssnande. 

Det jag kan sakna i denna skildrande framställning är något mer av analys och slutsatser: det hade varit intressant att få höra Naipaul åtminstone i ett slutkapitel träda fram med sina egna uppfattningar om vad han sett hört och anat. Nu får man läsa sig till sådant något mellan raderna. Och också det kan vara sympatiskt: liksom han inte klappar dem han möter på huvudet skriver han ej heller sina läsare på näsan hur det han erfarit landat i honom själv.
– – –
V. S. Naipaul, Bland de rättrogna. En islamisk resa. Övers. Rose-Marie Nielsen. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1982. 531 sidor.

Bokslut 2024

Antal inlägg: 42 (2023: 43, 1022: 39)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,5 (2023: 3,6, 2022: 3,3)

Antal recenserade böcker: 41 (2023: 42, 2022: 38)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 1073.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Onda nätters drömmar av Peter Englund och Salamanderkriget av Karel Čapek.

Planer för 2025:

2023 uppnåddes det outtalade målet med denna litteraturblogg, nämligen att här skriva 1000 recensioner. Därmed kan det sägas att sidan haft en längre än förväntad livstid, även om frekvensen av recensioner är betydligt lägre nu än vad det varit förr om åren. Nåväl. Jag tänker att den väl får fortsätta att fyllas på med nya recensioner ett tag till. Huvudsakligen för att jag ska få en anledning att själv reflektera kring texter jag läst genom att skriva om dem.

Bokrecension: Konsten att citera och andra återblickar | Gunnar Brandell

Konsten att citera och andra återblickar är en samling essayer av litteraturhistorikern Gunnar Brandell (1916–1994). Boken utkom 1966.

* * *

Litteraturvetenskap och underavdelningen litteraturhistoria tillhör onekligen mina stora intressen. Då kan det vara en njutning att även utanför universitetsmiljön någon gång ibland läsa några texter som rör sig helt inom någondera av dessa sfärer. Jag har full förståelse för att ämnena inte livar alla andar, men de livar mina — åtminstone välskriven litteraturvetenskap, utan det abstraktionsslagg som emellanåt dessvärre vidlåder den. 

Icke så med Gunnar Brandell. Han skriver tydligt och rakt. Han draperar sig inte i den typ av jargong som ska förefalla intellektuell men såvitt jag kan se bara är ett beklagligt dunkel. Han belyser och döljer icke.

Konsten att citera och andra återblickar består av tolv essayer. Flera av dem handlar om enskilda författarskap och deras karaktär. De gestalter som där behandlas är sådana som Nietzsche, Ernst Jünger, Sartre och von Heidenstam, med flera. Men han skriver också om citationstekniken i litteraturhistorien, om litteraturteori, och presenterar som en av samlingens klarast lysande stjärnor en diktanalys av ”Samothrake”, en dikt av Gunnar Ekelöf.

Brandell själv var expert på August Strindberg. Det är om honom som Brandells doktorsavhandling handlar och han har också skrivit en omfattande biografi om honom. Någon renodlad Strindbergtext finns dock inte med i denna samling, men förståeligt nog dyker han upp som referens vid flera tillfällen ändå. 

* * *

Brandells uttolkning av Gunnar Ekelöfs ”Samothrake” är alltså en upplevelse. Han strukturerar upp denna dikt om ett dödens skepp på ett sätt som gör den mer begriplig än den kanske vid en första läsning verkar och visar hur Ekelöf låter flera olika röster eller toner höras inom ramen av en och samma dikt.

Intressant och lärt kåserande är också titelessayen ”Konsten att citera”. Han skriver där om hur citat kan användas för att ge författaren sken av lärdom, men också hur citat kan användas snarast lekfullt i diktverk (jämför återigen med Gunnar Ekelöf!). Brandell kan visa hur ”originalitets- och genikulten” under romantiken kunde gå ut över försöken att förankra sig i äldre litteratur, när man försökte formulera något nytt och eget. Mot detta kan ställas den hos Brandell anförde Vilhelm Ekelund, som var mycket medveten om att ingenting nytt av betydelse kunde sägas – det har redan sagts. 

För egen del undrar jag ibland om inte hela våra liv så att säga är citat av sådant som redan gjorts, levts och erfarits.

Intressant år också den polemik i litteraturteoretiskt ämne som Brandell ägnar sig åt när han kritiserar oklara distinktioner och definitioner inom viss internationell litteraturteori. Jag är inte tillräckligt skolad i ämnet för att helt hänga med, men njuter alltid när oklarheter rensas ur resonemang.

Vidare lyckas Brandell också göra mig mer intresserad av att läsa Ernst Jünger och mindre intresserad av att läsa Sartre.

* * *

Konsten att citera och andra återblickar består av texter varav, enligt Brandells efterord, ungefär hälften publicerats tidigare och resten här är tryckt för första gången. Texterna ger flera olika bidrag till förståelsen av olika författarskap likväl som till mer övergripande litteraturvetenskapliga ämnen.  Hans språk är föredömligt klart utan att någonsin bli banalt i en strävan efter förenkling. Han visar att man kan skriva begripligt även om sådana saker som ibland har en tendens att beskrivas i en dräkt av intellektuella dekorationer.
– – –
Gunnar Brandell, Konsten att citera och andra återblickar. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966. 127 sidor.

Bokrecension: Stanleys dagbok | H. M. Stanley

H. M. Stanley

Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley) av Henry Morton Stanley (1841–1904) är redigerad av Richard Stanley och Alan Neame. Per Wästberg har skrivit ett förord till den svenska upplagan, som översatts av Olof Starkenberg. 

Boken utkom första gången på engelska 1961 och på svenska året efter.

* * *

Några år efter att H. M. Stanley funnit David Livingstone är Stanley ute på sin andra expedition i Afrika. Och det går inte att komma ifrån att det ligger något äventyrligt och spännande i att följa resan från Zanzibar i östra Afrika tvärsöver kontinenten till Boma nära Atlantkusten och det direkt genom hans egna dagboksanteckningar.

Den senare delen av resan var han den förste europén att genomföra på den platsen. Den tidigare delen av resan hade blott få européer gjort före honom. Naturligtvis var det inte okänt land, såtillvida att det redan bodde mängder av folk här, men det var likväl okänt för personer för västerlandet. Stanley gjorde området känt där och blev samtidigt den förste att säkerställa var Nilens källa finns, denna gamla geografiska fråga. 

Per Wästberg kallar expeditionen för en rekognosceringstur före en fullständig vit erövring av områdena. Han sätter det i direkt samband med vad som kom sedan: den ökända Kongofristaden och dess massiva förtryck av invånarna. Kanske det. Men det var först två år senare Stanley var tillbaka i området på uppdrag av belgiske kung Leopold II och Internationella afrikanska samfundet för att organisera Kongofristaten, som Neame skriver.

Stanley själv berättar redan i den andra anteckningen om hur avsikten med expeditionen är att ”finna Nilens och Kongos källor”. I ett annat sammanhang skriver han att han ”kom för att se länder, folk och konungar och vatten”. Här betonas därmed själva upptäcktsresandet: att lösa geografiska problem och se dessa länder och dess innevånare. Sponsorer var tidningarna New York Herald och The Daily Telegraph.

Viktiga delar av expeditionen var att kringsegla Victoriasjön och Tanganyikasjön, samt att därefter följa Kongofloden ut mot havet. De tusen dagarna bjuder på mycket dramatik. Ibland samarbetar expeditionen med de stammar som passeras, ibland hamnar de i direkt strid med dem. I allmänhet kan expeditionens gevär hålla fiender på avstånd. 

Särskilt utmanande visar sig den sista delen av färden bli: färden utför Kongofloden är direkt livsfarlig i sig själv vid alla fall och strömmar, ibland lider man skriande brist på förnödenheter, ibland har aggressiva innevånare i landet vänt spjuten och bågarna mot dem. 

Särskilt påverkad verkar Stanley bli när hans ”tjänare, kamrat och gode vän” Frank Pocock dör drunkningsdöden efter en olycka med en kanot. Hans bror hade dött i sjukdom tidigare under expeditionen. Man hör senare talas om att Franks kropp har setts flyta nedströms, men den återfinns aldrig så att den kan begravas. Sedan går Stanleys rapporter alltmer i moll, och han ser alltmer negativt på både de egna expeditionsmedlemmarna och på folk han möter.

* * *

Vid inräkningen vid resans början i november 1874 består expeditionsstyrkan av 224 personer enligt Stanley. Året efter talar han om 347 personer. Enligt Wästberg var de inledningsvis 356 personer. Drygt hundra av dem kommer att avlida på vägen. Många deserterar också. Vissa sjuka måste lämnas.

Med sig för de mängder av gods att använda som handelsvaror, men också delarna till en monterbar båt, och mycket annat. Under delar av resan får Stanley hjälp av lokala hövdingar med manskap. Man kan tänka sig problemen med att hålla alla dessa människor med näring. Därför verkar det som att handeln Stanley bedriver när det är svåra tider för expeditionen kan vara ganska aggressivt förd, i syfte att hålla sitt folk vid liv. Hamnar man i strid med någon stam kan man föra med sig resurser från dessa som krigsbyte.

* * *

Stanley kom att skildra sin tusen dagar långa upptäcktsfärd 1874–1877 i Through the Dark Continent (1878). Men 1959 hittade Stanleys sonson Richard Stanley farfaderns dagbok och fyra reportageblock från upptäcktsfärden i en låda i Stanleys sista hem. Texterna visade sig ge en mer direkt, mindre litterärt utstyrd och mindre tillrättalagd skildring av vad Stanley och hans expedition varit med om under dessa år än det större bokverket.

Dagboken och reportageböckerna publicerades i en redigerad, kommenterad och något förkortad version. I en inledning förklarar Richard Stanleys samarbetspartner Alan Neamy hur man tänkt kring redigeringen samt något om dagbokens disposition. Vad jag förstår är den svenska översättningen en direkt motsvarighet till den engelska utgåvan, förutom att Per Wästberg, afrikakännaren, här också bistår med förord.

* * *

Wästberg beskriver Stanley som ”den minst tilltalande” av tidens upptäcktsresande i Afrika, men att han ändå ”ter sig här ganska sympatisk”. Jag har svårt att avgöra hur sympatisk Stanley framstår, men åtminstone framstår han som mycket levande; noteringarna har ofta en stor närhet till händelserna, allteftersom de inträffar. Han kommenterar fortlöpande vad som inträffar, hur miljön ser ut, vilka folk man möter och hur de beter sig. Jag ger omedelbart upp att försöka hålla ordning på namnen på stammar och orter, och följer blott med i skildringen.

Det går givetvis att anlägga litteraturvetenskapliga teorier på Stanleys dagbok och läsa texten medveten om kolonialism och rasism och maktstrukturer. Jag är väl ganska övertygad om att Stanleys böcker också har analyserats på dessa vis. I detta fall väljer jag emellertid att läsa dagboksanteckningarna som historiskt källmaterial, som utifrån sin tid och sina föreställningar vittnar om hur en upptäcktsresa i Afrika vid denna tid kunde gå till. Som sådan källa är boken mycket värdefull.
– – –
H. M. Stanley, Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley). Red. Richard Stanley, Alan Neame, förord Per Wästberg. Övers. Olof Starkenberg. Stockholm: Wahström & Widstrand, 1962. 210 sidor.

Bokrecension: Ros och dynamit | Heinrich Böll

Heinrich Böll, 1983

Ros och dynamit är en samling texter av Heinrich Böll (1917–1985), tysk författare och nobelpristagare i litteratur 1972. 

Jag har läst texterna i svensk översättning av Eva Liljegren samt Göran Löfdahl, som översatt Tal vid nobelbanketten 1972, i upplagan från 1974. 

* * *

Heinrich Bölls texter är ofta märkligt konturlösa; meningarna flyter ut och ibland undrar jag om de överhuvudtaget ska knytas ihop innan punkten följer. 

Hans mer teoretiska texter är generellt av samma slag: inte alldeles lätta att navigera i. Så vitt jag kan se saknas där klara verba. Eller så besitter jag helt enkelt inte kapaciteten att förstå honom om det nu skulle vara så att han i själva verket är tydlig. Emellertid kan man här och var hitta sådana fina aforistiska formuleringar som jag anser vara dyrbara och som förgyller varje litterär framställning:

”... allt skrivet har skrivits emot döden.”

eller

”... ett konstverk har lika många liv som de blickar som faller på det ...”

eller

”Var finns väl ett sådant odjur till människa att hon inte lider?”

Mest intagande är hursomhelst de självbiografiska texterna i Ros och dynamit och de texter som beskriver hans hemstad Köln. Där kan man få en känsla både för Bölls uppväxt och för den stad som han vistades i eller nära. 

En av de vackraste texterna i samlingen är ”De gamla ansiktenas stad”. Den handlar om de många människor han träffat i Köln, men som han inte kan namnet på; de har bara varit en del av hans upplevelse av staden — som en gatuförsäljare eller en polis. De har ansikten som han känner igen. Som en flicka han köpte bananer av 1929, och som han på samma plats 1959 återigen köper bananer av. Då är hon en medelålders kvinna. Eller glassförsäljaren som många år senare arbetar på ett café. 

Böll avläser tidens gång i åldrandet hos dessa människor som han ser genom åren, men inte är bekant med. Han kallar Köln ”en stad av obekanta som jag känner”.

* * *

Böll tillhör en generation som började publicera sig på allvar efter andra världskriget och den katastrof kriget ledde till för Tysklands del. Han är en del av det som kallas ”ruinlitteraturen”. Böll skriver:

”Vi skrev alltså om kriget, om hemkomsten och om det som vi hade sett unde rkriget och fann vid hemkomsten: ruiner.”

Hans författargeneration skildrade det som de såg omkring sig. Något som enligt Böll emellanåt togs illa upp. Likväl skrev de om det som de såg. Inte om idyller. De vill påminna om ”att förstörelsen i vår värld inte bara är av yttre art och inte så ringa till sin natur att man kan tro sig om att bota den på några år.”

Heinrich Böll är katolik, men inte försvuren till vadhelst påven eller kyrkan uttrycker. Han är tvärtom skarp i sin kritik av vad som kan komma från Rom, inte minst vad gäller hur kyrkan gett sin mening till känna avseende sexualiteten och sammanlevnaden människor emellan. Och hur man från katolskt håll stundom höll sig väl med den nazistiska regimen.

* * *

Ros och dynamit är en samling texter som hämtats ur Hörspiele Aufsätze (1961), Aufsätze Kritiken Reden (1967) samt Neue politische und literarische Schriften (1973). De är av olika slag, som antytts ovan. De handlar om litteratur, om Köln och Rhen, om kyrka och om politik. Kanske inte minst de politiska inslagen vittnar om den tid vari dessa texter skrevs. Där kan det handla inte minst om relationen till Sovjet.

Heinrich Böll skriver en vildvuxen prosa där det inte alltid är lätt för mig att få klara begrepp om vad hans ärende är. Det kan kanske åtminstone delvis vara kronologiskt betingat: texterna skrevs i en annan tid med en annan omvärldssituation än vår. Men en högre stramhet i de här samlade texterna hade åtminstone för min personliga del inverkat gynnsamt på denne nobelpristagares texter för att jag skulle fått större utbyte av dem.

– – –

Heinrich Böll, Ros och dynamit. Övers. Eva Liljegren samt, av Tal vid Nobelbanketten 1972, Göran Löfdahl. Stockholm: Aldus, 1974. 143 sidor.

Bokrecension: Hur tjuvar gör och tänker | Harry Houdini

Hur tjuvar gör och tänker (eng. The Right Way to Do Wrong – An Exposé of Successful Criminals) är skriven av Harry Houdini (1874–1926). 

Boken utkom på engelska första gången 1906. Jag har läst en upplaga från 2006 i svensk översättning av Charlotte Hjukström med efterord av Peter Glas.

* * *

Det går att skönja två huvudsyften med Harry Houdinis Hur tjuvar gör och tänker. Det ena är att varna människor för vanliga kriminella trick och bedrägerier. Det andra är att få utövarna av dessa trick och bedrägerier att avhålla sig från dem. 

Vad gäller det första syftet, att varna för trick och bedrägerier, torde väl i sin tid få personer varit mer lämpade för än Harry Houdini. Han var ju som bekant utbrytarkung, känd för att kunna ta sig ur varje låst situation som man försatte honom i: med kedjor, med fängsel, i låsta celler. 

Därtill kom en hos honom en vilja att avslöja bedrägerier: han skrev också en bok där han angrep falska medier. Houdini själv menade aldrig att han själv grep till övernaturliga metoder i sina uppvisningar, utan att han lyckades med sina nästan otroliga bedrifter genom teknisk skicklighet. En del av de sätt som han använde för att bryta sig loss kom han att avslöja, andra tog han med sig i graven. 

Klart är att Houdini var mycket medveten om skillnaden mellan vad som händer och vad som synes hända. Denna medvetenhet har han med sig i boken om tjuvar, där han går igenom en stor mängd olika metoder som sådana använder för att bedra och lura människor av deras ägodelar.

En del av dessa metoder är nu förlegade. I en tid av gänguppgörelser, internationell organiserad brottslighet och annan storskalig kriminalitet kan en del av det han berättar om synas jämförelsevis oskyldigt. — Men faktum kvarstår ju att människor fortfarande blir lurade och bestulna dagligen, vare sig det nu handlar om värdesaker eller pengar som orättmätigt avhänds dem, och att detta kan ställa till nog med lidande och besvär.

Slutsatsen man kan dra av Houdinis exposé i brottslighet är att man inte ska utgå ifrån att andra människor nödvändigtvis vill en väl och att sådant som verkar för bra för att vara sant naturligtvis i allmänhet är för bra för att vara sant. Alltså: var misstänksam. Alltså: var inte godtrogen.

* * *

För att så gå på lite mer detaljnivå. Houdini har samlat sina exempel från många olika källor, tydligen inte minst från olika poliser han talat med under sina resor runtom i världen. Annat material synes tidningarna ha fått bidra med. Och så har en och annan reformerad kriminell fått bidra med sina insikter i branschen.

Houdini förespråkar således att man inte bör bomma igen sitt hus när man beger sig iväg på resa. ”Det är som att offentligen kungöra att bostaden står tom och att det är fritt fram att gå in.” Istället bör det se så bebott ut som möjligt, och man bör berätta till exempel för grannarna, om man litar på dem, att man kommer att vara bortrest. 

Man bör vidare inte förfara sina värdesaker i sovrummet. Tar sig en inbrottstjuv in och denne dessutom fortsätter in i sovrummet i hopp om byte innebär det en naturlig risk för konfrontation som kan sluta illa för offret. 

Ett avancerat inbrottstrick som Houdini presenterar går ut på att några personer avlevererar en soffa hos i en framstående persons hus när denne inte är hemma. Man förklarar att han fått soffan som tack för sitt engagemang i någon förening som han är medlem i. Det förvånade tjänstefolket (ja, det här är några år sedan) låter männen placera soffan i huset. Någon timme senare återkommer de och förklarar med många ursäkter att de levererat till fel hus. De tar soffan med sig igen och försvinner. Därefter upptäcks att huset har länsats på värdesaker. 

Förklaringen? Det finns ett stort lönnfack i soffan där en liten flicka gömde sig, som när soffan placerats inne i huset vid lämplig tid kryper ut och plockar åt sig vad hon kan, placerar det med sig inne i soffan och sedan avvaktar att återigen bli hämtad.

Det är svårt att tänka sig något sådant i dag, men historien äger onekligen sitt värde som historisk kuriositet.

Houdini berättar också – bland annat – om förfalskningar av antikviteter och tavlor, om försäljning av falska guldtackor, om förfalskade pengar, om preparerade maskiner för spel om pengar, och förklarar hur sådant fungerar.

* * *

Houdini ger uttryck för en inställning som går ut på att brott i de allra flesta fall inte lönar sig. Jag är inte helt övertygad om i vilken utsträckning det stämmer, men risktagandet är hursomhelst stort för deras del som med större eller mindre kallblodighet attackerar andra människor med list eller bara ren fräckhet för att stjäla det som tillhör dem i syfte att göra någon form av ekonomisk vinst. 

Det är dock detta som Houdini vill inskärpa i den tjuv som möjligen läser hans bok: det lönar sig inte, du gör dig själv olycklig — begå inte brott! Den moralistiska udden må drabba hur den vill: brott beror inte bara på en viljehandling utan på så många fler och ofta samverkande faktorer. 

Men kanhända kan boken än i dag uppmuntra folk till sund misstänksamhet mot dem som utnyttjar deras förtroende och hänsynslöst stjäl eller lurar av dem deras ägodelar.
– – –
Harry Houdini, Hur tjuvar gör och tänker (eng. The Right Way to Do Wrong – An Exposé of Successful Criminals). Övers. Charlotte Hjukström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2006. 127 sidor.

Bokrecension: Berättarnas öden | Per Wästberg

Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval är en samling texter av Per Wästberg (f. 1933), författare, tidningsman och ledamot av Svenska Akademien. 

Boken utkom första gången 2007.

* * *

Jag erfar en instinktiv tveksamhet inför antologier i litterära sammanhang. Jag köper hellre ett samlingsverk med en poets samtliga verk än en antologi med ett urval av de bästa dikterna. Samma sak gäller väl med essäsamlingar: jag föredrar att köpa de originalsamlingar med essäer som författaren gett ut i ett sammanhang, snarare än en antologi med de bästa essäerna av samma författare, samlade från olika verk. 

Jag tror det har något att göra med att antologin bryter loss texter ur ett mer ursprungligt sammanhang, och misstanken om att sammanhanget faktiskt kan ha en betydelse. Även om redan den första essäsamlingen i sin tur sammanfogat texter från tidigare publiceringar.

Med detta sagt kan det givetvis vara bekvämt att ta del också av en antologi, för att på så vis få smak för en författares sätt att skriva och ta del av det som författaren själv eller dennes redaktör ansett höra till det bättre av vad den personen skapat.

* * *

Per Wästberg har gett ut många böcker, ett antal av dem har innehållit essäer av olika slag. Berättarnas öden innehåller ett urval av dessa, nämligen tjugo stycken. De flesta av dem har ett litterärt tema och behandlar i allmänhet en författare och dennes författarskap. Jag utgår ifrån att essäerna ursprungligen förekommit i tidningar eller tidskrifter, och att de för bokformen har bearbetats.

Typerna av gestalter som Wästberg berättar om är minst sagt av olika slag, även om flera av dem är människor som Per Wästberg själv har träffat och därmed har personliga intryck av. 

En av dem han inte har träffat är den beryktade markis de Sade. Honom ägnas ett omfattande parti, där Wästberg på ett mycket intressant sätt försöker hantera de Sades högst egenartade litteratur som blandade radikal filosofi med de kanske mest gränstänjande skildringarna av sexualitet i alla former som någonsin satts på pränt. Markis de Sade löper linan ut och utmanar i allra högsta grad sina läsare. 

Med hjälp av Angela Carter gör Wästberg en feministisk läsning som ställer de banala utläggningarna av de Sade på huvudet. Efter att ha läst och tagit intryck av en essä som denna kan inte de Sade avfärdas som bisarr författare av rå sadism, perversiteter och sexuell psykopatologi, utan som någon som låter sig läsas också på helt annat vis. 

* * *

Många fler udda personer passerar förbi. En av dem är Elisabeth Förster-Nietzsche, den store filosofens ökända, antisemitiska syster, som följde sin man till Paraguay för att där bygga upp en arisk koloni och som efter Nietzsches sjukdom, som svalde hans sista tio år i livet, under en längre tid tog vård om honom och hänsynslöst utnyttjade hans berömmelse och överblivna fragment. 

Nietzsche själv, som alla vet som ägnat honom visst studium, var knappast kompatibel med antisemitism eller den nazism vars företrädare åtminstone ett tag försökte göra honom till sin filosofiska heros. Wästberg skriver:

”...Nietzsche var elitist och antidemokrat men inte rasist. Han hyllade tankens rörlighet och konstens frihet. Att övertala och bedriva pedagogik låg inte för honom. Han avskydde kristendom och judendom, föraktade Wagner – vars musik han dyrkade – för dennes rikstyska nationalism, beundrade grekerna för deras blandkultur och engelsmännen för deras förtjusning i rostbiff. Han skilde på de upplysta andarna och massorna.”

Ytterligare fler behandlas. Ibland blir det så ingående studier att det blir svårt för den som inte är specialintresserad att hålla intresset vid liv. Som när Pierre Lotis liv och litteratur utvecklas på sida efter sida. För mig mer intagande är berättelsen om Karen Blixen, som Wästberg en gång sett på avstånd i hennes hus i Danmark, efter hennes vistelse i Afrika. 

J. L. Borges har Wästberg också träffat på dennes kontor på Buenos Aires nationalbibliotek. För litteraturintresserade själar är det obligatoriskt att uppskatta Borges. Och jag behöver inte hyckla när jag själv deklarerar min fascination för hans besynnerliga verk, inte minst de fiktiva essäer som han skriver, med noter och hänvisningar till böcker som aldrig har skrivits i verkligheten. 

* * *

Berättarnas öden bjuder på en intagande samling texter av någon som lever litteratur. Och inte bara lever litteratur, utan lever livet med litteratur. Alla texter är inte omedelbart tillgängliga, men alla texter är välskrivna och äger meningsbärande tyngd, vare sig nu Wästberg skriver om Jolo eller om Gerard Bonnier eller om Baden-Powell. Och ofta fogas Wästbergs eget liv och hans egen erfarenhet av läsning sömlöst samman med berättelserna om människorna han skriver om och analyserna av deras verk. 

Så nog var den här antologin med texter från olika håll av Per Wästberg väl värd att läsa. Och den ger mig smak för att söka upp de böcker där de första gången trycktes, efter att nog redan där ha samlats från tidigare publiceringsställen. I dessa böcker lär det finnas mer att uppleva och lära.
– – –
Per Wästberg, Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 287 sidor.

Bokrecension: Strindberg i Blå tornet | Torsten Eklund (red.)

August Strindberg 1911

Strindberg i blå tornet. Ögonvittnesskildringar 1908–1912 sammanställda av Torsten Eklund utkom år 1961 och är ett särtryck ur August Strindberg II. Mannaår och ålderdom av Stellan Ahlström (1916–1984) och Torsten Eklund (1900–1982) (red.) utkommen samma år.

* * *

Den 10 juli 1908 flyttade August Strindberg till Blå tornet på Drottninggatan 85. Den 14 maj 1912 avlider han på samma plats, 63 år gammal. Några dagar senare följer 60 000 människor honom till graven på Norra begravningsplatsen. 

Från tiden för flytten till hans sista dygn har litteraturvetaren Torsten Eklund samlat ett antal ögonvittnesskildringar av personer som träffat författaren. I skildringarna anar vi både den aktning som Strindberg åtnjöt och en del av de personlighetsdrag som utmärkte honom: både närheten till vrede och hans blyghet också i mer privata sammanhang. 

Detta är inte en skrift som företrädesvis handlar om Strindbergs litterära eller dramatiska verk. Detta är en skrift som handlar om människan August Strindberg under de sista åren som han var i livet.

* * *

Flera av skildringarna stammar från skådespelaren och  konstnären Fanny Falkner (1890–1963), som bodde på våningen ovanför Strindberg och vars familj ombesörjde hans mathållning och andra behov han kunde ha. Hon var också en tid hans sekreterare. Två gånger friade Strindberg till Fanny, två gånger tackade hon ja, och två gånger ändrade hon sig. 

En annan person som också bidrar med berättelser är skådespelaren August Falck (1882–1938) som Strindberg grundade Intima teatern tillsammans med. Falck följer med Strindberg till hans nya trerummare strax efter att han flyttat in, och noterar att Strindberg bara har med sig en liten väska dit, och att rummen då bara innehöll en säng, några stolar och ett bord.

Fanny Falkner berättar att allt Strindberg tog med sig till Blå tornet ”var ett par koffertar med böcker, fotografier och kläder”. Det övriga bohaget från den tidigare bostaden ska han ha magasinerat någonstans. 

Falkner berättar också att Strindberg hade mycket tidiga vanor. Efter en kopp kaffe tog han en morgonpromenad. Då kunde han se affischeringen inför kvällens teaterföreställningar och så märka hur många av hans egna pjäser som skulle gå, och han kunde få en uppfattning av nyhetshändelserna från tidningsrubriker han såg. Under tiden städades hans bostad.

Från promenaden återvände han vid 8-tiden, tog på sig sin rutiga nattrock och satte sig att arbeta. Sedan åt han en enkel frukost på senförmiddagen i form av några smörgåsar. Så middagsvila innan mer arbete fram till 16-tiden då det var dags för middag. Senare på kvällen lite kvällsmat. 

Familjen Falkners hushållerska Mina Boklund verkar med tiden mer eller mindre helt ha vikt sin tjänstgöring åt författaren på våningen under. Strindberg lät installera en slags signalsystem, varigenom han kunde meddela sig med Falkners om han önskade äta eller önskade träffa någon. 

Fanny Falkner ger också glimtar av författartitanens humör. Han kunde vara mycket vänlig, men när till exempel maten inte smakat honom kunde han skriva en lapp och berätta det. Skrev han med rött bläck var han riktigt ilsken. Vid något tillfälle ska han, enligt Fanny, ha skrivit ”Behåll er danska svinmat!” Andra gånger kunde han hylla vad han fått att äta.

Fanny skriver:

”Med alla sina stora sidor fäste han sig vid småsaker i häpnadsväckande grad. Allting i hans närhet blev så lätt förvirrat, fredlöst, bara oro, fullkomligt oberäkneligt.”

August Falck berättar om ettårsjubileet efter Intima teaterns öppnande. Strindberg hade önskat att det skulle firas med hela personalen. Efter en föreställning av Svanevit, en pjäs av Strindberg från 1901, blev det fest på scenen. Strindberg var på lysande humör. Han dansade med skådespelerskan Manda Björling (1876–1970), Falcks hustru. Allteftersom kvällen gick stegrades Strindbergs humör och han lade av titlarna med alla skådespelarna. 

Strindbergsfejden inleddes 1910. Då förde Strindberg krig i Aftontidningens spalter mot bland andra Verner von Heidenstam och Sven Hedin. Tidningens redaktör Valfrid Spångberg (1871–1946) finns också företrädd bland dem som delar med sig av minnen och berättar hur han försökte hantera Strindberg; någon gång blev det nödvändigt att övertala honom att stryka somt som han ville ha tryckt. Spångberg försökte dock undvika ändringar för att samarbetet med Strindberg inte skulle riskera att brytas.

Strindberg, berättar Spångberg, ville helst få in sina alster så snart som möjligt, om det än blev på undanskymt ställe på grund av platsbrist. Vänskapen med tidningen höll. Spångbergs omdöme blir:

”I all sin hänsynslöshet och all sin självkänsla var han den hänsynsfullaste och anspråkslösaste människa man kunde råka.”

I Dagens Nyheter fanns den 23 januari 1912 införd en skildring av det fackeltåg som passerat Strindbergs balkong på kvällen då denne fyllde 63 år, hans sista födelsedag, skulle det visa sig. Artikeln finns medtagen i denna samling. Det verkar ha varit en mycket stor uppslutning både av deltagare i tåget och av publik. Ut på balkongen träder Strindberg. 

”En storm av hurrarop lyfte sig från den fackelupplysta gatan, fanorna sänkte sig, facklor svängdes sprakande till hälsning, det viftades med hattar och näsdukar...”

Från balkongen kastade Strindbergs dotter ner blommor och ibland slängde Strindberg själv rosor ner på de passerande. 

* * *

Inte minst gripande blir vittnesmålen om Strindbergs allra sista tid och död. Hans svärson Wladimir Smirnoff (1876–1952) såg honom i kistan. Han noterade att ”det bleka ansiktet på den vita kudden hade ett egendomligt uttryck som är svårt att glömma, ett vackert småleende, nästan skälmskt...”

På natten som föregick dagen då han dog vakade sjuksystern Hedvig Kistner (1881–1972) och hushållerskan Mina Boklund vid hans säng. Strindberg gick in och ut ur sömn i svåra smärtor orsakade av den magcancer som drabbat honom. Man gav honom morfin. 

Det är sent på natten och Hedvig är trött. Hon lägger sig på golvet invid sängen, insvept i Strindbergs egen päls. Strindberg vaknar till och undrar om hon gått, och när han får syn på henne och hon börjar resa sig ber han henne att ligga kvar. Och så säger han sina sista kända ord:

”Nej, lägg sig där hon låg nyss, bry Er inte om mig, jag finns ej mer.”

Sedan gick Strindberg in i sömnen och vaknade aldrig mer. Han dog på eftermiddagen påföljande dag. 

* * *

August Strindbergs författarskap är av förblivande värde, bland det yppersta på svenska språket. Men Strindberg har också den egenheten att han i sin komplexitet är intressant som person. Han verkar ha varit en person som levde nära sitt eget känsloliv, vare sig det nu rörde sig om vrede eller glädje. 

Strindberg i Blå tornet ger exempel på hur älskvärd han kunde vara, och fastän sparsam för egen del dock generös i förhållande till andra, såsom när han skänker sina barn och sin första hustru inkomsterna efter att han sålt rättigheterna till sina samlade verk till Bonniers. 

Strindberg i Blå tornet är värdefull som källmaterial för den allmänt Strindbergsintresserade, genom att den lilla skriften genom sina samlade texter skänker omedelbar kontakt med dem som personligen träffat honom och erfarit hans person under slutet av hans liv. Säkerligen skulle mångfaldiga volymer kunna fyllas med mer eller mindre utförliga vittnesbörd om möten med Strindberg. (Jag erinrar mig att Bo Bergman berättar om hur han vid något tillfälle möter giganten utomhus i Stockholm, utan att tilltala honom). Jag hade i vilket fall som helst läst mer!
– – –
Strindberg i Blå tornet. Ögonvittnesskildringar sammanställda av Torsten Eklund, Torsten Eklund (red.), Stockholm: Victor Petterssons Bokindustri AB, 1961. 60 sidor. Särtryck ur Stellan Ahlström och Torsten Eklund (red.), August Strindberg II. Mannaår och ålderdom. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1961. 

Bokrecension: Men hur som helst ... | John Cleese

Men hur som helst … (eng. But anyway …) är en självbiografi av John Cleese (f. 1939). Boken utkom på engelska 2014. Jag har läst en svensk upplaga från 2015 i översättning av Marianne Mattsson.

* * *

Humor är en allvarlig sak. Den kan fungera som ett friskhetstecken och den kan fungera som ett vapen eller som desarmering. John Cleese skriver:

"En god portion humor är ett tecken på en sund inställning, och det är därför människor som har svårt för humor antingen är dumdryga (uppblåsta) eller neurotiska (överkänsliga)."

Och att skapa humor, lär vi oss av John Cleese, är inte latmansgöra. Den snabba kvickheten är en sak — men att skapa en sketch eller att skapa ett helt humorprogram, för att inte tala om att skriva en komedifilm, kräver omfattande arbete. 

Det är bland annat in i denna kreativa process som John Cleese tar med sina läsare i självbiografin Men hur som helst... 

* * *

John Cleese är ju minst sagt välkänd även i Sverige, väl främst för att han var en del av Monty Python och för den underbara serien Pang i bygget. Men i självbiografin berättar Cleeses framförallt om tiden innan dessa enorma succéer. Cleese börjar i barndomen och vi följer honom genom skolgången och universitetsstudierna, under vilka han först börjar engagera sig i humorsammanhang samtidigt som han pluggade till jurist. 

Och sedan vidare i olika sammanhang, främst som manusförfattare för olika projekt på BBC, ofta tillsammans med skrivarkompanjonen Graham Chapman, som ju senare också skulle bli en del av Monty Python.

Självbiografin tar slut när Monty Python nyss har bildats, omkring 1969. Kanhända tycker han att hans vidare öden redan formulerats. Men i det sista kapitlet, som är tillfogat efter att en återförening skett med Monty Python-herrarna 2014 under tre föreställningar i London, får han anledning att, efter ett flera decennier långt hopp, ta historien fram till den tid då han skrev boken.

* * *

Brittisk populärkultur under 1950-1960-talet är tämligen okänd mark för mig. Och Cleese självbiografi är mycket faktadiger beträffande namn och radio- och teve-program under denna tid. Det är få av dem som jag känner till sedan tidigare; jag gissar att mina referenser är så amerikaniserade att jag hade känt mig bättre orienterad om alltsammans utspelat sig i USA. 

Men nu får jag lära mig om Storbritanniens humorister, radio- och teve-personligheter, skådespelare och andra personer som John Cleese möter allteftersom tiden går och han anlitas för allt fler sammanhang. Inte sällan under David Frosts ledning. 

* * *

Men hur som helst ... är skriven med gott humör och inbjuder mig till ett och annat ljudligt skratt. Boken är också allvarlig. Cleese beskriver till exempel sin komplicerade relation till modern. Hans porträtt av vännen och kollegan Graham Chapman, som dog 1989, är vidare mycket nyansrikt, och Cleese kan samtidigt som han bugar sig för Chapmans talang också skriva om dennes mer komplicerade och oberäkneliga sidor. 

"För att sammanfatta var Graham vänlig, intellektuell och mycket begåvad, men delar av tiden hade han bara en svag relation till verkligheten. Lyckligtvis tycktes det aldrig påverka vår yrkesmässiga relation, och det påverkade heller inte den stora värme jag kände för honom."

Cleese själv beskriver sig, såsom jag tolkar det, i mycket som en typisk medelklassbritt med de sätt att fungera på som man nog ofta föreställde sig att de skulle göra, särskilt i yngre dagar: försiktig, något hämmad, oerhört artig och med en obändig vilja att aldrig genera andra människor. 

Något spännande sker onekligen när dessa personlighetsdrag kombineras med den absurda och vrickade humor som Cleese kom att vara en av företrädarna för, och som slog ut i full blom med Monte Pythons flygande cirkus.

Men Cleese är också mycket medveten om sitt sätt att vara och reagera, och reflekterar till exempel så här:

"Eftersom jag ville vara allmänt omtyckt och uppskattad försökte jag alltid vara trevlig mot alla, och det visade sig vara ett enastående effektivt sätt att tappa kontrollen över sitt liv."

Och det är väl en iakttagelse vi lite var och en kan ta till oss. Vänlighet intill självförnekelsens gräns resulterar onekligen lätt i att andra också får möjlighet trumfa de intressen man själv värnar.

Det finns fog för att anta att Cleese med åren blivit en smula cynisk. Han reagerar mot en politisk korrekthet där de hurmorfria dikterar vad man får skämta om, och om världen i stort säger han:

"Förr tänkte jag att världen i grund och botten var sund och vettig, med en fläckvis galenskap som skulle försvinna i takt med att förnuft och kul skämt tryckte ihop gränserna för den allt mer. Nu är jag av rakt motsatt uppfattning."

* * *

Men hur som helst ... skänker en inblick inte bara i humorgiganten John Cleeses liv, huvudsakligen från födsel till skapandet av Monty Python, utan också i det brittiska samhället under samma tid. Vi anar klassklyftor och dess markörer. Vi anar hur livet på en privatskola tedde sig. Och vi anar något om hur populärkulturen tog sig uttryck och avnjöts. 

Men framförallt får vi lära oss något om den kreativa processens utanverk när John Cleese, Graham Chapman och de andra skapade stor humor. In i deras huvuden för att se deras fantastiska associationsförmåga kommer vi kanske bara glimtvis. Men vi får ändå kika lite över axeln på dem och det är stort i sig.
– – –
John Cleese, Men hur som helst …. Övers. Marianne Mattsson. Stockholm: Månpocket, 2015. 385 sidor.