Bokrecension: Berättarnas öden | Per Wästberg

Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval är en samling texter av Per Wästberg (f. 1933), författare, tidningsman och ledamot av Svenska Akademien. 

Boken utkom första gången 2007.

* * *

Jag erfar en instinktiv tveksamhet inför antologier i litterära sammanhang. Jag köper hellre ett samlingsverk med en poets samtliga verk än en antologi med ett urval av de bästa dikterna. Samma sak gäller väl med essäsamlingar: jag föredrar att köpa de originalsamlingar med essäer som författaren gett ut i ett sammanhang, snarare än en antologi med de bästa essäerna av samma författare, samlade från olika verk. 

Jag tror det har något att göra med att antologin bryter loss texter ur ett mer ursprungligt sammanhang, och misstanken om att sammanhanget faktiskt kan ha en betydelse. Även om redan den första essäsamlingen i sin tur sammanfogat texter från tidigare publiceringar.

Med detta sagt kan det givetvis vara bekvämt att ta del också av en antologi, för att på så vis få smak för en författares sätt att skriva och ta del av det som författaren själv eller dennes redaktör ansett höra till det bättre av vad den personen skapat.

* * *

Per Wästberg har gett ut många böcker, ett antal av dem har innehållit essäer av olika slag. Berättarnas öden innehåller ett urval av dessa, nämligen tjugo stycken. De flesta av dem har ett litterärt tema och behandlar i allmänhet en författare och dennes författarskap. Jag utgår ifrån att essäerna ursprungligen förekommit i tidningar eller tidskrifter, och att de för bokformen har bearbetats.

Typerna av gestalter som Wästberg berättar om är minst sagt av olika slag, även om flera av dem är människor som Per Wästberg själv har träffat och därmed har personliga intryck av. 

En av dem han inte har träffat är den beryktade markis de Sade. Honom ägnas ett omfattande parti, där Wästberg på ett mycket intressant sätt försöker hantera de Sades högst egenartade litteratur som blandade radikal filosofi med de kanske mest gränstänjande skildringarna av sexualitet i alla former som någonsin satts på pränt. Markis de Sade löper linan ut och utmanar i allra högsta grad sina läsare. 

Med hjälp av Angela Carter gör Wästberg en feministisk läsning som ställer de banala utläggningarna av de Sade på huvudet. Efter att ha läst och tagit intryck av en essä som denna kan inte de Sade avfärdas som bisarr författare av rå sadism, perversiteter och sexuell psykopatologi, utan som någon som låter sig läsas också på helt annat vis. 

* * *

Många fler udda personer passerar förbi. En av dem är Elisabeth Förster-Nietzsche, den store filosofens ökända, antisemitiska syster, som följde sin man till Paraguay för att där bygga upp en arisk koloni och som efter Nietzsches sjukdom, som svalde hans sista tio år i livet, under en längre tid tog vård om honom och hänsynslöst utnyttjade hans berömmelse och överblivna fragment. 

Nietzsche själv, som alla vet som ägnat honom visst studium, var knappast kompatibel med antisemitism eller den nazism vars företrädare åtminstone ett tag försökte göra honom till sin filosofiska heros. Wästberg skriver:

”...Nietzsche var elitist och antidemokrat men inte rasist. Han hyllade tankens rörlighet och konstens frihet. Att övertala och bedriva pedagogik låg inte för honom. Han avskydde kristendom och judendom, föraktade Wagner – vars musik han dyrkade – för dennes rikstyska nationalism, beundrade grekerna för deras blandkultur och engelsmännen för deras förtjusning i rostbiff. Han skilde på de upplysta andarna och massorna.”

Ytterligare fler behandlas. Ibland blir det så ingående studier att det blir svårt för den som inte är specialintresserad att hålla intresset vid liv. Som när Pierre Lotis liv och litteratur utvecklas på sida efter sida. För mig mer intagande är berättelsen om Karen Blixen, som Wästberg en gång sett på avstånd i hennes hus i Danmark, efter hennes vistelse i Afrika. 

J. L. Borges har Wästberg också träffat på dennes kontor på Buenos Aires nationalbibliotek. För litteraturintresserade själar är det obligatoriskt att uppskatta Borges. Och jag behöver inte hyckla när jag själv deklarerar min fascination för hans besynnerliga verk, inte minst de fiktiva essäer som han skriver, med noter och hänvisningar till böcker som aldrig har skrivits i verkligheten. 

* * *

Berättarnas öden bjuder på en intagande samling texter av någon som lever litteratur. Och inte bara lever litteratur, utan lever livet med litteratur. Alla texter är inte omedelbart tillgängliga, men alla texter är välskrivna och äger meningsbärande tyngd, vare sig nu Wästberg skriver om Jolo eller om Gerard Bonnier eller om Baden-Powell. Och ofta fogas Wästbergs eget liv och hans egen erfarenhet av läsning sömlöst samman med berättelserna om människorna han skriver om och analyserna av deras verk. 

Så nog var den här antologin med texter från olika håll av Per Wästberg väl värd att läsa. Och den ger mig smak för att söka upp de böcker där de första gången trycktes, efter att nog redan där ha samlats från tidigare publiceringsställen. I dessa böcker lär det finnas mer att uppleva och lära.
– – –
Per Wästberg, Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 287 sidor.

Bokrecension: Strindberg i Blå tornet | Torsten Eklund (red.)

August Strindberg 1911

Strindberg i blå tornet. Ögonvittnesskildringar 1908–1912 sammanställda av Torsten Eklund utkom år 1961 och är ett särtryck ur August Strindberg II. Mannaår och ålderdom av Stellan Ahlström (1916–1984) och Torsten Eklund (1900–1982) (red.) utkommen samma år.

* * *

Den 10 juli 1908 flyttade August Strindberg till Blå tornet på Drottninggatan 85. Den 14 maj 1912 avlider han på samma plats, 63 år gammal. Några dagar senare följer 60 000 människor honom till graven på Norra begravningsplatsen. 

Från tiden för flytten till hans sista dygn har litteraturvetaren Torsten Eklund samlat ett antal ögonvittnesskildringar av personer som träffat författaren. I skildringarna anar vi både den aktning som Strindberg åtnjöt och en del av de personlighetsdrag som utmärkte honom: både närheten till vrede och hans blyghet också i mer privata sammanhang. 

Detta är inte en skrift som företrädesvis handlar om Strindbergs litterära eller dramatiska verk. Detta är en skrift som handlar om människan August Strindberg under de sista åren som han var i livet.

* * *

Flera av skildringarna stammar från skådespelaren och  konstnären Fanny Falkner (1890–1963), som bodde på våningen ovanför Strindberg och vars familj ombesörjde hans mathållning och andra behov han kunde ha. Hon var också en tid hans sekreterare. Två gånger friade Strindberg till Fanny, två gånger tackade hon ja, och två gånger ändrade hon sig. 

En annan person som också bidrar med berättelser är skådespelaren August Falck (1882–1938) som Strindberg grundade Intima teatern tillsammans med. Falck följer med Strindberg till hans nya trerummare strax efter att han flyttat in, och noterar att Strindberg bara har med sig en liten väska dit, och att rummen då bara innehöll en säng, några stolar och ett bord.

Fanny Falkner berättar att allt Strindberg tog med sig till Blå tornet ”var ett par koffertar med böcker, fotografier och kläder”. Det övriga bohaget från den tidigare bostaden ska han ha magasinerat någonstans. 

Falkner berättar också att Strindberg hade mycket tidiga vanor. Efter en kopp kaffe tog han en morgonpromenad. Då kunde han se affischeringen inför kvällens teaterföreställningar och så märka hur många av hans egna pjäser som skulle gå, och han kunde få en uppfattning av nyhetshändelserna från tidningsrubriker han såg. Under tiden städades hans bostad.

Från promenaden återvände han vid 8-tiden, tog på sig sin rutiga nattrock och satte sig att arbeta. Sedan åt han en enkel frukost på senförmiddagen i form av några smörgåsar. Så middagsvila innan mer arbete fram till 16-tiden då det var dags för middag. Senare på kvällen lite kvällsmat. 

Familjen Falkners hushållerska Mina Boklund verkar med tiden mer eller mindre helt ha vikt sin tjänstgöring åt författaren på våningen under. Strindberg lät installera en slags signalsystem, varigenom han kunde meddela sig med Falkners om han önskade äta eller önskade träffa någon. 

Fanny Falkner ger också glimtar av författartitanens humör. Han kunde vara mycket vänlig, men när till exempel maten inte smakat honom kunde han skriva en lapp och berätta det. Skrev han med rött bläck var han riktigt ilsken. Vid något tillfälle ska han, enligt Fanny, ha skrivit ”Behåll er danska svinmat!” Andra gånger kunde han hylla vad han fått att äta.

Fanny skriver:

”Med alla sina stora sidor fäste han sig vid småsaker i häpnadsväckande grad. Allting i hans närhet blev så lätt förvirrat, fredlöst, bara oro, fullkomligt oberäkneligt.”

August Falck berättar om ettårsjubileet efter Intima teaterns öppnande. Strindberg hade önskat att det skulle firas med hela personalen. Efter en föreställning av Svanevit, en pjäs av Strindberg från 1901, blev det fest på scenen. Strindberg var på lysande humör. Han dansade med skådespelerskan Manda Björling (1876–1970), Falcks hustru. Allteftersom kvällen gick stegrades Strindbergs humör och han lade av titlarna med alla skådespelarna. 

Strindbergsfejden inleddes 1910. Då förde Strindberg krig i Aftontidningens spalter mot bland andra Verner von Heidenstam och Sven Hedin. Tidningens redaktör Valfrid Spångberg (1871–1946) finns också företrädd bland dem som delar med sig av minnen och berättar hur han försökte hantera Strindberg; någon gång blev det nödvändigt att övertala honom att stryka somt som han ville ha tryckt. Spångberg försökte dock undvika ändringar för att samarbetet med Strindberg inte skulle riskera att brytas.

Strindberg, berättar Spångberg, ville helst få in sina alster så snart som möjligt, om det än blev på undanskymt ställe på grund av platsbrist. Vänskapen med tidningen höll. Spångbergs omdöme blir:

”I all sin hänsynslöshet och all sin självkänsla var han den hänsynsfullaste och anspråkslösaste människa man kunde råka.”

I Dagens Nyheter fanns den 23 januari 1912 införd en skildring av det fackeltåg som passerat Strindbergs balkong på kvällen då denne fyllde 63 år, hans sista födelsedag, skulle det visa sig. Artikeln finns medtagen i denna samling. Det verkar ha varit en mycket stor uppslutning både av deltagare i tåget och av publik. Ut på balkongen träder Strindberg. 

”En storm av hurrarop lyfte sig från den fackelupplysta gatan, fanorna sänkte sig, facklor svängdes sprakande till hälsning, det viftades med hattar och näsdukar...”

Från balkongen kastade Strindbergs dotter ner blommor och ibland slängde Strindberg själv rosor ner på de passerande. 

* * *

Inte minst gripande blir vittnesmålen om Strindbergs allra sista tid och död. Hans svärson Wladimir Smirnoff (1876–1952) såg honom i kistan. Han noterade att ”det bleka ansiktet på den vita kudden hade ett egendomligt uttryck som är svårt att glömma, ett vackert småleende, nästan skälmskt...”

På natten som föregick dagen då han dog vakade sjuksystern Hedvig Kistner (1881–1972) och hushållerskan Mina Boklund vid hans säng. Strindberg gick in och ut ur sömn i svåra smärtor orsakade av den magcancer som drabbat honom. Man gav honom morfin. 

Det är sent på natten och Hedvig är trött. Hon lägger sig på golvet invid sängen, insvept i Strindbergs egen päls. Strindberg vaknar till och undrar om hon gått, och när han får syn på henne och hon börjar resa sig ber han henne att ligga kvar. Och så säger han sina sista kända ord:

”Nej, lägg sig där hon låg nyss, bry Er inte om mig, jag finns ej mer.”

Sedan gick Strindberg in i sömnen och vaknade aldrig mer. Han dog på eftermiddagen påföljande dag. 

* * *

August Strindbergs författarskap är av förblivande värde, bland det yppersta på svenska språket. Men Strindberg har också den egenheten att han i sin komplexitet är intressant som person. Han verkar ha varit en person som levde nära sitt eget känsloliv, vare sig det nu rörde sig om vrede eller glädje. 

Strindberg i Blå tornet ger exempel på hur älskvärd han kunde vara, och fastän sparsam för egen del dock generös i förhållande till andra, såsom när han skänker sina barn och sin första hustru inkomsterna efter att han sålt rättigheterna till sina samlade verk till Bonniers. 

Strindberg i Blå tornet är värdefull som källmaterial för den allmänt Strindbergsintresserade, genom att den lilla skriften genom sina samlade texter skänker omedelbar kontakt med dem som personligen träffat honom och erfarit hans person under slutet av hans liv. Säkerligen skulle mångfaldiga volymer kunna fyllas med mer eller mindre utförliga vittnesbörd om möten med Strindberg. (Jag erinrar mig att Bo Bergman berättar om hur han vid något tillfälle möter giganten utomhus i Stockholm, utan att tilltala honom). Jag hade i vilket fall som helst läst mer!
– – –
Strindberg i Blå tornet. Ögonvittnesskildringar sammanställda av Torsten Eklund, Torsten Eklund (red.), Stockholm: Victor Petterssons Bokindustri AB, 1961. 60 sidor. Särtryck ur Stellan Ahlström och Torsten Eklund (red.), August Strindberg II. Mannaår och ålderdom. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1961. 

Bokrecension: Men hur som helst ... | John Cleese

Men hur som helst … (eng. But anyway …) är en självbiografi av John Cleese (f. 1939). Boken utkom på engelska 2014. Jag har läst en svensk upplaga från 2015 i översättning av Marianne Mattsson.

* * *

Humor är en allvarlig sak. Den kan fungera som ett friskhetstecken och den kan fungera som ett vapen eller som desarmering. John Cleese skriver:

"En god portion humor är ett tecken på en sund inställning, och det är därför människor som har svårt för humor antingen är dumdryga (uppblåsta) eller neurotiska (överkänsliga)."

Och att skapa humor, lär vi oss av John Cleese, är inte latmansgöra. Den snabba kvickheten är en sak — men att skapa en sketch eller att skapa ett helt humorprogram, för att inte tala om att skriva en komedifilm, kräver omfattande arbete. 

Det är bland annat in i denna kreativa process som John Cleese tar med sina läsare i självbiografin Men hur som helst... 

* * *

John Cleese är ju minst sagt välkänd även i Sverige, väl främst för att han var en del av Monty Python och för den underbara serien Pang i bygget. Men i självbiografin berättar Cleeses framförallt om tiden innan dessa enorma succéer. Cleese börjar i barndomen och vi följer honom genom skolgången och universitetsstudierna, under vilka han först börjar engagera sig i humorsammanhang samtidigt som han pluggade till jurist. 

Och sedan vidare i olika sammanhang, främst som manusförfattare för olika projekt på BBC, ofta tillsammans med skrivarkompanjonen Graham Chapman, som ju senare också skulle bli en del av Monty Python.

Självbiografin tar slut när Monty Python nyss har bildats, omkring 1969. Kanhända tycker han att hans vidare öden redan formulerats. Men i det sista kapitlet, som är tillfogat efter att en återförening skett med Monty Python-herrarna 2014 under tre föreställningar i London, får han anledning att, efter ett flera decennier långt hopp, ta historien fram till den tid då han skrev boken.

* * *

Brittisk populärkultur under 1950-1960-talet är tämligen okänd mark för mig. Och Cleese självbiografi är mycket faktadiger beträffande namn och radio- och teve-program under denna tid. Det är få av dem som jag känner till sedan tidigare; jag gissar att mina referenser är så amerikaniserade att jag hade känt mig bättre orienterad om alltsammans utspelat sig i USA. 

Men nu får jag lära mig om Storbritanniens humorister, radio- och teve-personligheter, skådespelare och andra personer som John Cleese möter allteftersom tiden går och han anlitas för allt fler sammanhang. Inte sällan under David Frosts ledning. 

* * *

Men hur som helst ... är skriven med gott humör och inbjuder mig till ett och annat ljudligt skratt. Boken är också allvarlig. Cleese beskriver till exempel sin komplicerade relation till modern. Hans porträtt av vännen och kollegan Graham Chapman, som dog 1989, är vidare mycket nyansrikt, och Cleese kan samtidigt som han bugar sig för Chapmans talang också skriva om dennes mer komplicerade och oberäkneliga sidor. 

"För att sammanfatta var Graham vänlig, intellektuell och mycket begåvad, men delar av tiden hade han bara en svag relation till verkligheten. Lyckligtvis tycktes det aldrig påverka vår yrkesmässiga relation, och det påverkade heller inte den stora värme jag kände för honom."

Cleese själv beskriver sig, såsom jag tolkar det, i mycket som en typisk medelklassbritt med de sätt att fungera på som man nog ofta föreställde sig att de skulle göra, särskilt i yngre dagar: försiktig, något hämmad, oerhört artig och med en obändig vilja att aldrig genera andra människor. 

Något spännande sker onekligen när dessa personlighetsdrag kombineras med den absurda och vrickade humor som Cleese kom att vara en av företrädarna för, och som slog ut i full blom med Monte Pythons flygande cirkus.

Men Cleese är också mycket medveten om sitt sätt att vara och reagera, och reflekterar till exempel så här:

"Eftersom jag ville vara allmänt omtyckt och uppskattad försökte jag alltid vara trevlig mot alla, och det visade sig vara ett enastående effektivt sätt att tappa kontrollen över sitt liv."

Och det är väl en iakttagelse vi lite var och en kan ta till oss. Vänlighet intill självförnekelsens gräns resulterar onekligen lätt i att andra också får möjlighet trumfa de intressen man själv värnar.

Det finns fog för att anta att Cleese med åren blivit en smula cynisk. Han reagerar mot en politisk korrekthet där de hurmorfria dikterar vad man får skämta om, och om världen i stort säger han:

"Förr tänkte jag att världen i grund och botten var sund och vettig, med en fläckvis galenskap som skulle försvinna i takt med att förnuft och kul skämt tryckte ihop gränserna för den allt mer. Nu är jag av rakt motsatt uppfattning."

* * *

Men hur som helst ... skänker en inblick inte bara i humorgiganten John Cleeses liv, huvudsakligen från födsel till skapandet av Monty Python, utan också i det brittiska samhället under samma tid. Vi anar klassklyftor och dess markörer. Vi anar hur livet på en privatskola tedde sig. Och vi anar något om hur populärkulturen tog sig uttryck och avnjöts. 

Men framförallt får vi lära oss något om den kreativa processens utanverk när John Cleese, Graham Chapman och de andra skapade stor humor. In i deras huvuden för att se deras fantastiska associationsförmåga kommer vi kanske bara glimtvis. Men vi får ändå kika lite över axeln på dem och det är stort i sig.
– – –
John Cleese, Men hur som helst …. Övers. Marianne Mattsson. Stockholm: Månpocket, 2015. 385 sidor.

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. II) | Sven Hedin

Sven Hedin hälsas av studenter i Manchester år 1909.

Stormän och kungar. Senare delen är skriven av Sven Hedin. Boken utgavs år 1950.

* * *

Häromsistens skrev jag om första volymen av Sven Hedins Stormän och kungar. Nu har jag läst den andra och avslutande volymen, där Hedin fortsätter att berätta om stora män han haft med att göra genom sitt långa liv. Det är en gammal man som på sitt livs senhöst återigen ställer gamla bekanta framför sig, varav många redan då var döda. I denna volym viks dessutom ett kapitel åt en kvinna, nämligen hans kollega i Svenska Akademien Selma Lagerlöf.

I volym två berättar Hedin om ett trettiotal personer. Några av dem är kejsar Wilhelm II, marskalk Mannerheim, Gustaf V, Verner von Heidenstam, Paul von Hindenburg, Erich Ludendorff, Henry Ford, Robert Baden-Powell och dåvarande kronprins Gustaf Adolf, sedermera Gustaf VI Adolf. 

De flesta porträtten åtföljs av återgivanden av samtal han haft med de berörda personerna och i många fall åtskilliga längre eller kortare citat av eller ur brevväxling med dem.

Tendensen är som vanligt tyskvänlig. För Sven Hedin upphörde aldrig Tyskland att vara synonymt med kultur och civilisation, med den konsekvensen att de som utmanade och besegrade Tyskland motarbetade samma civilisation och kultur. 

Det stora hotet för mänskligheten var för Hedin inte fascism eller nazism, utan diktaturen i öst, det kommunistiska Sovjet. Därmed inte sagt att Hedin var nazist. Men hans okritiska kärleksrelation till det mesta som är tyskt gjorde honom sannolikt hart när blind för skadligheten hos rörelser, så länge de syftade till tysk återuppbyggnad eller storhet.

Vidare verkar Hedin bländas av sin egen begapelse i det som han uppfattar som stort, starkt och framstående. Så gnistrar hans porträtt av Henry Ford på det stora hela, fastän han samtidigt låter honom uttrycka en vidrig antisemitism: att judarna är nödvändiga för mänskligheten på samma sätt som lössen i hundens päls: de håller hunden alert. Det verkar inte förändra Hedins syn på Ford något nämnvärt: Ford förblir för Hedin en stor man som arbetade för mänsklighetens bästa. Hedin öser lovord över honom.

* * *

Genom sitt upplägg säger Stormän och kungar mindre om de som Sven Hedin skildrar än om Sven Hedin själv. Det handlar nämligen ofta om hur dessa nästan alltid utomordentligt förträffliga, trevliga, storartade, manliga människor trivs med Sven Hedins sällskap och hur de respekterar vad han uträttat opinionsmässigt eller som upptäcktsresande.

Detta blir i längden en smula tröttande läsning. Förvisso var Sven Hedin en världskändis på sin tid som genomfört stora bedrifter, men samtidigt verkar han ha ett behov av att framhäva hur nära han kom de många gånger världshistoriska aktörer som han lärt känna, och hur högt dessa höll bekantskapen med Sven Hedin själv.

I mångt och mycket blir Stormän och kungar en skuggbiografi över Sven Hedin, genom att han låter dem han berättar om relatera till hans resor och ibland vad de betytt för deras genomförande såsom mecenater eller på annat sätt uppmuntrande krafter.

* * *

Mest intressanta blir det när Sven Hedin inte skymmer sina skildrade personer med sin egen lekamen och detaljer kring deras personligheter får lov att träda fram.

Vi kan ta den gamle tyske kejsaren Wilhelm II som exempel, en onekligen komplex gestalt.

Sven Hedin fördjupar sin relation till monarken från det första samtalet på en nyårsfest i Berlins stadsslott 1903 över första världskriget till långt fram i tiden när Wilhelm II abdikerat och bor som landsflyktig på det nederländska slottet Doorn.

Besynnerligt nog tycks Hedin minnas enskilda replikväxlingar dem emellan; man bör inte utesluta att han har han fört anteckningar efter mötena för att fästa hågkomsterna på pränt. Om inte Hedin fabulerar förefaller de två männen utvecklat någon form av genuin bekantskap, om än inte vänskap.

Sven Hedin ser den tidigare monarken hugga ved i skogen. Han hör honom hålla en kristen predikan. I enskilt samtal vid en testund på Doorn med kejsaren och kejsarinnan låter Wilhelm den officiella masken falla och han dundrar, enligt Sven Hedin, över krigets elände och berättar om sitt liv. ”Han talade med oerhörd kraft och sprudlande temperament. Hans ord ljödo som hammarslag mot malm och hans ögon blixtrade.” Vid ett senare möte står Wilhelm inför sin 78-årsdag. ”Blicken var alltjämt ungdomlig, trotsig, vemodig, blixtrande allt efter ögonblickets stämning.”

Den sista kommunikation Sven Hedin har med Wilhelm II är ett brev från november 1940 från Wilhelm som Hedin genast besvarar. Några månader senare är den gamle kejsaren död. Sven Hedins omdöme om mannen är tydligt:

”Den propaganda, som allt sedan 1914 förgiftat människorna, skall efter hand förlora sin makt och framtiden skall en gång fälla en rättvis dom över kejsar Wilhelm.”

* * *

Sven Hedin skriver en mycket god svenska. Han har en stor litterär begåvning och var, som bekant, oerhört produktiv vad gällde att skriva böcker. Vad han skriver i Stormän och kungar är ordentligt färgat av hans ideal och hans sympatier; det går inte att missta sig kring var hans hjärta är beläget. Hur väl han än kan tala om någon engelsk Lord eller amerikansk gynnare är det ändå alltid det tyska som är hans resonansbotten och för honom är Tyskland, malträterat av fiender eller ej, det yppersta som tänkas kan i kultur- och nationsväg.

Man lämnar läsningen av Stormän och kungar med en vemodig känsla. Här står en man som ägnade sitt liv åt upptäcktsfärder och umgänge i de allra högsta societetssammanhangen, när han inte skrev på sina böcker. Han brevväxlade med personer som för alltid kommer att ha givna platser i historieböckerna. Och samtidigt anar jag — kanske fördomsfullt — att han, 85 år gammal, är en mycket ensam man. Hans älskade Tyskland är sänkt i vanära och därmed blir också Hedin genom sina ställningstaganden persona non grata i svenskt officiellt liv. Nästan alla hans högt uppsatta bekanta är sedan länge döda. Han själv står som åldring inför en ny tid, som han åser med mycket mörk pessimism.

I dag läser vi Stormän och kungar och lär oss om framstående personer från en annan tid. Men ännu mer om en man som ville vara deras vän, Sven Hedin själv.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Senare delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 498 sidor.

Bokrecension: Om livets korthet och andra skrifter | Seneca d.y.

Seneca d.y.

Om livets korthet och andra skrifter är skriven av Lucius Annaeus Seneca (omkr. 4 f.vt. – 65 e.v.t.). Texterna är översatta av latinprofessorn Magnus Wistrand. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Seneca d.y. är nog den mest kända romerska företrädaren för den stoiska filosofin. Åtminstone utifrån det perspektivet att vi från honom har kvar de ojämförligt mest omfattande texterna. 

Några av dessa texter har översatts av Magnus Wistrand och getts ut i Om livets korthet och andra skrifter, nämligen ”Till Paulinus om livets korthet”, ”Till Gallio om det lyckliga livet”, ”Till Serenus om den vises ståndaktighet” och så ”Trösteskrift till min mor Helvia”. Till detta kommer en informativ inledning med både biografiska och textkritiska uppgifter.

Den stoiska filosofin var mycket utbredd i antiken, både i Grekland – där den har sitt ursprung – och i Rom. 

En grundläggande tanke är att det enda egentligt goda i tillvaron är dygden. Redan här stöter vi på eventuella stötestenar. Dygd ska nämligen inte förstås som det 17-åriga brittiska flickor förväntades inneha under 1800-talet, utan hör, som Wistrand påpekar, mer ihop med ordets etymologiska släkting ”duglighet”. I engelska sammanhang tolkas ibland begreppet med ordet ”excellence”. 

Dygden, latinets virtus och grekiskans ἀρετή, handlar alltså om att sträva mot och försöka uppnå människans förnämsta egenskaper, såsom vishet, tapperhet, rättvisa och självbehärskning. Allt annat än detta, menar stoikern, är indifferent eller direkt skadligt. Det inbegriper hälsa, rikedom, lycka och så vidare. Den som vinner dygden och därmed uppnår vishet får emellertid som konsekvens av detta värn och vapen mot de saker som ödet slänger i ens väg. 

Stoikern skulle mena att den som följer filosofin på intet vis besparas angrepp från de yttre tingen, men den vise skulle ha lärt sig att hantera sådana slag, utmaningar och även framgångar. Den vise skulle uppnå sinnesro och oberördhet, vilket är den förnämsta konsekvensen av att ha blivit en vis person. 

Det leder tanken fel att här tala i termer om synd och goda gärningar. 

Den som inte är söker visheten riskerar inte att dra på sig straff från gudarna eller fördömelse efter döden. Men han vandrar genom livet blind och som en slav under ödet, inte insiktsfullt och med en beredskap som gör honom oberörd av ödet. En sådan person kan vara rik eller fattig, frisk eller sjuk och ändå förbli i ett tillstånd av sinnesro. För, som Seneca skriver: ”vad kan vara över den som står över ödet?” och ”[d]et enda som skänker oss frihet är likgiltighet inför ödet...”. 

Med detta sagt förnekar emellertid inte Seneca att vissa egentligen indifferenta ting dock kan göra livet enklare och mer behagligt. Sådana ting är inte och får inte vara avgörande för dygdens kultivering och en vis livsföring.

* * *

Det är utifrån stoiska grundföresatser som Seneca i sina skrifter försöker leda sina adressater fram mot visheten. Han är noga med att påpeka att han själv inte nått fram. Han, liksom de allra flesta andra, är inte vid målet, men försöker röra sig i riktning mot det. Seneca skriver: 

”Kräv alltså av mig, inte att jag skall vara jämbördig med de bästa, utan bättre än de dåliga: för mig räcker det att varje dag ta bort något av mina fel och att gräla på mina misstag.” 

Han skriver också: ”när jag kritiserar brister är det framför allt mina egna jag kritiserar: när jag blir kapabel till det skall jag leva som jag bör.”

* * *

Seneca varnar för att sätta sig i begärens malström. Ett begär kan nämligen aldrig mättas: ”för de önskningar som gått i uppfyllelse måste man göra sig nya.” Man kan nog säga, att den vise mannen jagar inte efter nytt och annat, utan nöjer sig med det som är. Han uppnår ἀπάθεια, oberördhet inför lidelser.

Inte heller rättar sig den vise mannen efter andras tyckanden: den vise mannen följer inte vad folk säger, utan sitt förnuft. Det är förnuftet som ska styra den vises liv, inte åsikter andra skänker en av vare sig gillande eller tadlande art. Inte minst ska man se upp för majoritetsuppfattningar:

”Alltså bör vi fråga oss vad som är bäst att göra, inte vad som är vanligast, och vad som kan ge oss tillgång till evig lycka, inte vad som funnit gillande hos folk i allmänhet, som är de som sämst förstår sig på sanningen.”

Den visa personen följer naturen, detta stoiska ledord, som är allt annat än enkelt att begripa sig på. Det synes handla om att anpassa sig till det som är naturgivet och inte gå emot sin egen natur och de förutsättningar naturen skänkt oss. Att leva i enlighet med naturen, menar Seneca, blir synonymt att leva lyckligt. 

Det beständiga hos människan är det som är inre i henne, den dygd som hon kultiverat. Allt annat är flyktigt, såväl människor i ens närhet, ägodelar, och hälsa. Den visa människan hämtar sin glädje ur den egna källan, och placerar dem inte i det yttre. På så vis gäller enligt Seneca att ”var och en kan göra sig själv lycklig.” 

* * *

Det är uppmuntrande att läsa Seneca. Det är tröstande också. För egen del är jag fascinerad av den stoiska levnadskonsten, även om jag inte i egentlig mening är anhängare av den. Jag menar dock att det finns avgjort mycket värdefullt i stoikernas filosofi. 

Visst finns det mycket som stöter mig för pannan: det i grunden radikala oberoendet av yttre ting, inklusive människor som står en nära, är svårt att acceptera. Jag har svårt att se hur man kan vara en mänsklig och social varelse och äga en övertygelse om sitt oberoende av andra människor i den utsträckning som stoikerna menar att den vise gör. Och tudelningen av själ och kropp, såsom den finns hos Seneca, gör att man enklare kan åtminstone teoretiskt kan göra sig oavhängig sin kropps lidanden. När man knappast kan komma ifrån övertygelsen om att jag är min kropp och inget mer än min kropp blir det mer komplicerat. 

Detta och sådant oaktat förblir värdet stort av att studera stoikerna, och bland dem Seneca. Vi lär oss att se förnuftigt på världen omkring oss, och att sätta fenomen i yttervärlden i perspektiv, vilket nog kan medverka till att uppnå sinnesro. En sänkning av ångestnivån kan nog märkas hos den som verkligen förmår hålla ödets slag för indifferenta, inklusive andras tyckanden och göranden och inklusive den egna döden.
– – –

Seneca, Om livets korthet och andra skrifter. Övers. Magnus Wistrand. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 2019. 194 sidor.

Bokrecension: Z | Vassilis Vassilikos

Z är skriven av Vassilis Vassilikos (1933–2023). Boken utkom på grekiska första gången 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Kerstin Tovi, i en upplaga från 1970.

* * *

Grigoris Lambrakis var en grekisk medicinare, fredsaktivist och parlamentsledamot som mördades i Tessaloniki år 1963. Mordgärningen visade sig ha kopplingar till högerextremistiska dignitärer inom polis- och militärväsendet. Skandalen ledde till sist till dåvarande premiärministerns fall. Men när juntan tog över 1967 försökte man tysta ner allt som hade med Lambrakis att göra.

Det är om denne Lambrakis som Vassilis Vassilikos dokumentärroman handlar. Boken förbjuds samma år som juntans maktövertagande. 

Vassilikos har i stor utsträckning ändrat namnen på de inblandade, och Lambrakis själv kallas uteslutande ”Z”, som står för första bokstaven i ”ζει”, grekiska för ”han lever”, vilket blev ett slagord efter Lambrakis död. 

Jag är alls inte tillräckligt insatt i händelsen för att kunna bedöma hur nära romanen ligger de historiska händelserna, utan får läsa den som litteratur med verklighetsbakgrund.

Den som känner till det moderna Greklands historia är nog bekant med de enorma spänningar som funnits i landet mellan vänster och höger. Z framstår som en omtyckt ledare för fredssaken och blir av sina fiender kallad kommunist.

Z blir obekväm för nationalistiska krafter och en konspiration mot honom orkestreras, som leder till att två ljusskygga existenser fungerar som verktyg för att röja honom i vägen — genom att köra över honom med en motordriven trehjulig transportcykel i samband med att någon slår Z i huvudet. Z dör några dagar senare av sina huvudskador. 

Konspirationen kan följas in i gendarmeriet, men hur långt upp i samhällshierarkin beslutet ursprungligen att skada eller röja Z ur vägen togs får vi inte veta.

Vassilikos har ingen huvudperson i sin roman. I stället använder han sig av en mängd olika perspektiv, där vi som läsare får följa både gärningsmän och de som försöker bringa klarhet i vad som hänt, såsom reportern och som utredaren. 

Ytterligare perspektiv läggs till de andra genom de samtal olika personer har, i brev eller på annat vis, med den döde Z. Dessa partier av boken, vari Z alltmer antar symbolisk gestalt och blir förstorad efter sin död och i någon mån förlorar sina mer mänskliga sidor kan stundom framstå som ganska tröttande att läsa. Detta gäller också det långa avsnitt där Z:s själ i luften följer den döda kroppens resa till begravningen.

* * *

Romanen Z är inte lättflytande läsning. Men det är intressant läsning, särskilt om man vill få en inblick i och känsla av Greklands politiska landskap såsom det såg ut i början av 1960-talet, då fortfarande gamla motståndsmän av olika falanger och nazimedhjälpare från andra världskriget fanns kvar på scenen. 

Det kanske är en cynisk inställning, men vi påminns genom Z om hur sanningen är något som de med makt och vilja att göra så åter och återigen böjer till den form som de önskar. Och det är väl en läxa för alla tider och platser att bära med sig.
– – –
Vassilis Vassilikos, Z. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1970. 338 sidor.

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. I) | Sven Hedin

Sven Hedin

Stormän och kungar. Förra delen är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Verket utkom år 1950.

* * *

Man frestas att fundera kring huruvida inte Sven Hedin än i dag hade hyllats som uppburen svensk upptäckare om det inte varit för hans avgjorda tyskvänlighet. En tyskvänlighet som ställde honom klart på tysk sida inte bara under första utan också under andra världskriget. 

Men en icke tyskvänlig Sven Hedin skulle emellertid inneburit att man också fått subtrahera de historiska och biografiska omständigheter som skapade hans person: studierna i Tyskland, fosterlandskärleken, miljöerna han vistades i. En Englandstillvänd snarare än Tysklandstillvänd Sven Hedin hade på det stora hela inte varit Sven Hedin — utan någon helt annan. 

Mot bakgrund av detta förhållande trädde Sven Hedin in i skuggorna redan medan han fortfarande levde. 

Icke desto mindre samlade han sig, 84 år gammal, till att utge ett verk i två volymer om världsberömda eller på annat sätt bemärkta människor han mött under sitt långa liv. I den första volymen, som jag läst, ryms ett drygt trettiotal sådana personer, samtliga män, många högt eller mycket högt uppsatta inom sina respektive verksamhetsfält: monarker, militärer, ämbetsmän, företagare, kulturpersonligheter, upptäckare och andra.

Samtliga av dessa människor har Hedin träffat. Hans på sin tid välkända och ofta flera år långa upptäcktsfärder in i Asien som syftade till att kartlägga de sista ej kartlagda områdena på jorden utanför polerna och till att lösa andra geografiska problem gav honom tillgång till de flesta av dem som beskrivs; han har deras öron och åtskilliga av dem knyter han vänskapsband med.

* * *

De skildringar som utgör Stormän och kungar är inte bara berättelser om de människor som Hedin mött. Tillsammans blir de också fragment till en självbiografi över författaren själv. Han berättar om sina stundom livsfarliga äventyr genom att låta dem återspeglas i hur han blir bemött av dessa sin tids kändisar, vad de pratar om, vad de hjälper honom med, och omständigheterna kring att de träffades.

I detta läge har den åldrige Sven Hedin ingenting att förlora på att låta dem fritt berömma honom och framlyfta hans egen betydelse, både i skildringarna själva och i de många brev som han återger. Han skriver därom i sitt förord, att det nog kan stöta en och annan att han återger sådana lovord. Men han menar att minnesbilderna av hans möten med dessa människor hade förfalskats om han inte tagit med dem, och att han själv inte tagit skada av berömmet.

* * *

Man kunde med lätthet fylla en avhandling med material utifrån stoffet i Stormän och kungar. Det har jag ingen ambition att göra. Men några nedslag må ha sin plats.

Ett av hans första möten med en storman rör kung Carl XV. Som liten såg han kungen vid några tillfällen, och hans farbror Svante Hedin, en skådespelare, hade tydligen i sin brevsamling flera mer eller mindre vågade verser från kungen, ”olämpliga att återgiva i tryck”. Dessvärre brände Svante Hedin denna samling. 

Mest levande står ändå för Sven Hedin hans minne av hur han som sjuåring med sin far ser den döde kungen på lit de parade i slottet, där han slås av hur gammal den blott 46-årige monarken då såg ut.

En uppenbarligen mycket god relation hade vidare Hedin till många andra upptäcktsresande. En av dem var norrmannen Fridtjof Nansen. Deras vänskap överlevde en vass polemik dem emellan i brittiska Times rörande unionsfrågan. De skickar varandra sina respektive böcker och utbyter många brev.

Några ytterligare av dem som fått sina egna kapitel är Oscar II, Alfred Nobel, tsar Nikolaj II, S.A. Andrée, H.M. Stanley, Taschi Lama, Lord Curzon, Lord Kitchener of Khartum, med många flera. Ytterligare andra skymtar förbi på grund av sin koppling till de gestalter som är huvudpersoner.

Ofta ger Sven Hedin en karaktäristik av dessa stormän och monarker på ett eller annat område. Berömmet och prakten flödar, men han har väl i regel tagit med dem i sin uppteckning just för att han på något sätt beundrar dem eller åtminstone aktar dem, ja, anser dem vara något utöver det vanliga. 

Hedin beskriver också ofta deras egenheter och specialintressen, såsom Alfred Nobels tankekast i konversationer, Lord Kitcheners faibless för kinesiskt porslin, eller tsar Nikolajs enkelhet i klädedräkt och bemötande när han och Sven Hedin träffas. Ärkebiskop Nathan Söderblom verkar ha varit en riktigt rolig figur, av hans återgivna brev att döma och Sven Hedins omdöme.

Inte minst intressant är Hedins beskrivningar av hur det gick till i alla de olika miljöer där han vistades, vare sig det nu rör sig om i österländska hov, hos brittiska vicekungar i Indien, eller industrimagnater. Slående är den påfallande och sirliga artighet som överallt synes varit rådande i alla kontakter, och den vanligen påfallande stora förmåga till konversationer personerna besitter, när de talar bort timmar tillsammans med Sven Hedin, varvid han ofta får berätta om sina expeditioner.

* * *

Sven Hedin nådde genom sina omfattande upptäcktsfärder som geograf och kartograf  rakt in i sammanhang där för historieböckerna välkända personer vistades. Hans vittnesbörd om dem tillför kännedom om hur dessa människor upplevdes, ibland i vardagslag, vilket kanske är det allra mest intressanta. 

Hans porträtt är i allmänhet hövliga, som det sig bör om i allmänhet sedan länge döda, men han kan också kosta på sig kritik någon gång emellanåt. Således döljer han inte Oscar II:s avvisande vresighet när Hedin söker upp honom i syfte att vinna honom som sponsor, men denna anekdot presenteras i kontrast mot att kungen kort efteråt bytt sinnelag och förvisso förser Sven Hedin med medel som hjälper honom att genomföra sin då aktuella expedition.

Särskilt sagoskimrande är Hedins beskrivningar om sina vistelser i ett Indien, där han underhålls av och underhåller den brittiska eliten, såsom vicekung Curzon, som tillsammans med vicekung Minto och överbefälhavaren över den indiska armén Lord Kitchener of Khartum får några av de längre avsnitten i verket. Samvaron med sådana som de i Indien verkar hämtade ur någon slags halvt verklig värld, i palats och sköna trädgårdar.

* * *

Det krävs större kunskaper än mina för att kunna skärskåda Hedins berättelser om de trettioen män som han gör till huvudföremål för sin första volym av Stormän och kungar. I vad mån han förskönar och förtiger kan jag inte avgöra, lika lite som jag kan avgöra huruvida hans ibland framskymtande gliringar äger fog för sig. Det är möjligen ett arbete för den tänkte avhandlingsförfattaren jag hänsyftade på ovan. 

Klart är emellertid att Stormän och kungar. Förra delen är fylld av intressanta möten med intressanta personer, personer som i allmänhet haft stort eller mycket stort inflytande på världshistorien eller åtminstone nationell historia i de länder där de hörde hemma. Alltsammans är uttryckt på ett vackert språk, som alltid i Sven Hedins nästan alltid rejält omfångsrika böcker. 

Jag ser fram emot att läsa volym II och att ta del av fler av hans personliga intryck av människor han mött och sammanhang där han har vistats — människor och sammanhang som nu sedan länge hör förflutenheten till.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Förra delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 511 sidor.

Bokrecension: Europa, mitt Europa! | Arthur Koestler

Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967 (eng. Drinkers of Infinty) är skriven av Arthur Koestler (1905–1983). Boken utkom på engelska 1968 och i svensk översättning av Margareta Nylander 1970.

* * *

Arthur Koestler är i dag mest ihågkommen som författaren av Natt klockan 12 på dagen (1940, sv. öv. 1941), en klaustrofobisk roman om Moskvarättegångarna som skildrar helvetet för dem som då fängslades av sovjetregimen.

Men Koestler skrev också mycket annat, inte minst essäer. En samling av dessa essäer, artiklar och tal möter vi i Europa, mitt Europa! Samlingens texter är tydligen i stor utsträckning utvalda på grund av sina kopplingar till andra verk av Koestler. 

Flera av essäerna behandlar ämnen som endast mycket begränsat finns på min kunskapshorisont, och jag kan därför på intet vis bedöma Koestlers insatser som insatt amatör på fälten evolutionsbiologi och psykologi. Och ärligt talat står jag tämligen främmande inför det som där för mig ofta framstår snarast som vetenskapliga teknikaliteter, även om mer insatta personer säker kan förklara varför det han tar upp är av mycket stor betydelse, vare sig nu han har fått rätt eller fel.

Koestler ägnar sig också en hel del åt vetenskapshistoria. Han belyser bland annat i vilken stor utsträckning vägröjande vetenskapsmän samtidigt som de kom något stort på spåren i annat i högsta grad var barn av sin tid: hur klarsynen så att säga kunde vara begränsad. Han vill också lyfta fram hur Galileo Galileis obstinata hållning gjorde att han hamnade i betydligt större konflikt med kyrkan än vad som hade varit nödvändigt. 

Helt andra ämnen finns också representerade, såsom exempel på hur Koestler engagerade sig mot dödsstraffet i England och exempel på hur han engagerade sig mot Englands absurda karantänsregler för hundar och katter. Det senare kan kanske för någon synas perifert, men Koestler lyckas genom dessa texter visa hur en statsapparat kan göra sig fullständigt blind för förnuft och bita sig fast i hållningar av ren blind envishet.

Till de mest intressanta texterna i samlingen hör kanske Koestlers småroliga och hyllande beskrivning av Norge och dess folk. Dit hör också beskrivningen av en lång kanotfärd i Frankrike, som innebar paddling på dagtid och god mat och dryck på kvällarna. 

Även beskrivningen av Österrike några år efter Andra världskriget är mycket givande och påminner också om hur landet led under den sovjetiska frammarschen, med 86 000 fall av dokumenterade våldtäkter, innan åtminstone Wien slets ur den sovjetiska björnens käftar och staden föll i västmakternas intressesfär, även om delar av Österrike till långt senare stod under sovjetisk ockupation. 

Koestler glömmer inte vidrigheterna då landet legat under den Nazi-tyska makten. I Wien finns 1954, då Koestler besöker staden för första gången sedan 1934, inga av hans vänner kvar, de flesta judar. De har emigrerat eller dött i gaskamrarna. Likväl finns hos Koestler en optimism avseende Österrikes framtid.

* * *

Europa, mitt Europa! tyngs av naturvetenskapliga inlägg som nog bara kan fängsla de i ämnena insatta; det är uppenbart att Koestler intresserade sig för sådana saker som återgång i evolutionen som möjliggör ytterligare evolutionära steg och för den konstnärliga och naturvetenskapliga skaparprocessen, inte minst dess undermedvetna inslag, men beskrivningarna är svårt tekniska och avsedda för insatt publik, inte för mig. 

Den som är specialintresserad av Koestler eller ämnena må läsa med intresse. Jag kan inte ha en åsikt om vad han i dessa saker skriver. Mer givande blir för mig är då hans texter i andra, mycket blandade, ärenden.
– – –
Artur Koestler, Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967. Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1970. 211 sidor.

Bokrecension: Minnas | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

Minnas är en roman av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1928. Jag har läst en upplaga från 1950. Eyvind Johnson fick nobelpriset i litteratur 1974.

Vid utgivningen av originalutgåvan av Minnas valde Johnson att utesluta en del av boken som utspelade sig i himmelen. Detta för att han inte trodde den skulle falla förlaget på läppen. Delen har på senare år införts i verket, dock ej i denna upplaga, som alltså är en nyutgåva av textens första publicerade version.

* * *

Minnas är en psykologiskt komplex roman. Till det kommer att mycket av det som utspelar sig i boken gör det i en tid före händelserna som skildras som berättelsens nutid; det är genom ett antal personers minnen som romanen får sin fyllighet, och låter läsaren förstå sammanhang.

Johnson skriver också i sitt förord att boken, som är tidig i hans produktion, att det är troligt att hans läsning av Freud och Proust påverkat utformningen, något som för läsaren framstår som sannolikt. 

Vi befinner oss i en småstad någonstans i Sverige, väl någon gång under förra seklets tidigare del. I staden bor ett antal människor som läsaren allteftersom berättelsen utvecklas får lära känna allt bättre. De är inga silhuetter, de är komplicerade gestalter.

Något av ett nav i boken är väl Ivar Barr, en ung man i 19-årsåldern som inledningsvis mitt under en fotbollsmatch då han ska slå in 12-0 väljer att inte fullfölja sparken; det är som att själva meningsfullheten i det han gör rinner av honom. 

Ivar Barr arbetar på kontor, bor tillsammans med sin mor, som är änka, och sin yngre bror Martin. Ivar är svårmodig och besatt av sin kärlek till Birgit, som är några år äldre och driver en egen rörelse. Hon behandlar honom som något försumbart, ett nöje för stunden, något att leka med och att inte ta på allvar.

Brodern Martin är en enklare person, ambitiös och godmodig. Han ägnar sin tid åt studierna för att kunna fortsätta läsa framöver.

I staden bor också doktor Clerk, stadsbibliotekarien, våldsamt beläst och eftertänksam, med minnen av en äldre tid då han nog hade en relation med Ivars och Martins mor, som möjligen resulterade i att doktor Clerk blev fader till Ivar, utan att Ivar nu själv vet om det.

Och så har vi den gamle gardisten J. A. Galén, numera innehavare av en matservering tillsammans med hustrun. Galén, med ett övertydligt efternamn, är kanske tillsammans med Ivar den psykologiskt mest komplexa personen i hela romanen. 

Galén kämpar nämligen med sina demoner. Han har periodvis ett svårt alkoholmissbruk, men han kämpar också med vad han inte vågar låta bli helt medvetet för sig själv: hans åtrå till pojkar och ynglingar. Hans hustru älskar honom, men kan inte riktigt nå honom. Galén är full av neuroser och till sist utvecklas hans själstillstånd till ren sinnessjukdom.

* * *

Minnas är en dyster bok. Den är helt utan hjältar och ställer framför läsaren idel lidande varelser, tragiska människor och oblida öden. Stämningen tenderar stundom det rent mardrömslika i sin laddade ångest. Det krävs en stor författarbegåvning för att åstadkomma ett sådant konstverk som Minnas i sin helhet blir. 

Hela romanen utspelar sig huvudsakligen under ett knappt år. Väderleken och årstiderna följer tätt med berättandet om människorna. Men genom att människorna ständigt gräver i sina minnen, uttryckligen eller genom antydningar, utspelar den sig också under flera decennier. Händelser som vi aldrig riktigt får veta något om kan vi ändå ana. Vi får erfara hur vad som sker i berättelsens ytskikt har rottrådar ner genom åren, tillbaka i tiden.

Ja, det är en dyster bok. I dess slut, när tragedin nästan har spelat ut, går en av huvudgestalterna genom staden i ett mästerligt avslutande stycke, och passerar platser och funderar på vad som har hänt. Vi är då något år framåt i tiden. Denna vandring avrundar historien och låter melodin långsamt klinga ut, men inte i durackord. 

Minnas är en stor bok genom sin psykologiska trovärdighet och sitt berättartekniska djup. Med något undantag händer inte mycket. Likväl vibrerar texten av spänningar. Därigenom blir läsningen en drabbande upplevelse.
– – –
Eyvind Johnson, Minnas. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1950. 239 sidor.

Bokrecension: Greklands moderna historia | Antonios Antoniadis

Greklands moderna historia är skriven av Antonios Antoniadis (f. 1992), journalist. Boken utkom första gången 2022. Jag har läst eboksversionen från samma år.

* * *

Grekland är mycket gammalt och samtidigt ungt. Allt utifrån anlagt perspektiv. Skådar man bakåt i tiden tappar man inte siktet på det grekiska förrän på tusentals års avstånd. Men ser man till nationen Grekland har den bara funnits i en handfull generationer. Sitt historiska arv är således något den relativt unga staten Grekland får leva med och hantera, knyta an till och kanske i någon mån tyngas av, genom dess enastående glans.

Den svenske journalisten Antonios Antoniadis, som genom sin grekiske far har nära anknytning till Grekland, har skrivit ett översiktsverk om denna grekiska nation, företrädesvis från frihetskrigets utbrott 1821 intill år 2022 och corona-krisen. För mig är Greklands moderna historia mycket nyttig läsning.

Jag vet inte hur många böcker jag läst som på något sätt beskriver om, vrider och vänder på, eller stammar från den grekiska antiken. Det gör att jag känner mig mer hemmastadd i Greklands historia såsom den präglades av Athen och Sparta för drygt 2000 år sedan, än det nuvarande Greklands historia, det land som jag gärna besöker om och om igen, både för att njuta av dagens grekiska kultur och lämningarna av det mycket gamla Grekland.

Antoniadis bok utgör en lättillgänglig orientering över det moderna Greklands politiska historia. Vad vi möter är strider, kriser, problem, resningar. Och det inte bara i det förflutna, utan ända in i våra dagar. Grekland är alldeles uppenbart ett land med en stolt och frihetsälskande befolkning, men också ett land med med stora utmaningar, inte minst ekonomiska sådana. 

Antoniadis skriver själv, ”att det moderna Grekland aldrig har varit ett fungerande land”. Och på ett annat ställe: ”Ända sedan den grekiska nationalstaten etablerades på 1800-talet har landet präglats av dramatiska konflikter, folkmord, diktaturer, ockupationer, inbördeskrig och militärkupper.”

Men nog försöker det grekiska folket gång på gång resa sig upp och stå stadigt, trots korruption, nepotism, underskott och politisk extremism.

En mycket intressant aspekt som Antoniadis lyfter fram är Greklands kluvenhet. På många sätt vill man göra landet till en traditionell västerländsk stat. Samtidigt har landet genom sin historia stått under ett överväldigande stort inflytande från österlandet. Det märks inte minst på musiken, på maten, på sättet att umgås. Grekland är inte det ena eller det andra. Det är både och. Antoniadis skriver: ”man är kvar i ett ingenmansland mellan väst och öst.”

* * *

Jag ska inte här sammanfatta hela boken. Det vore ogörligt redan av det skälet att Greklands tvåhundraåriga historia är alldeles för snårig för att kunna förkortas utan att bli helt obegriplig. Vi har konfliktytorna mot andra länder, inte minst Turkiet, vi har de politiska spänningarna inom landet, som bland annat gjort att ett nazistiskt parti under en period på 2000-talet innehade parlamentsplatser. Vi har dragkampen mellan att ta utländska lån och att följa de utländska kraven som kommer med lånen. Vi har andra länders påtryckningar på Grekland utifrån dess strategiska position på kartan, och så vidare.

Jag känner inte till något om författaren Antoniadis, förutom det han själv berättar i boken och att han uppenbart är en pedagogisk berättare. Men jag lockas ändå att notera att han använder sig av vändningar och förklaringsmodeller som hör till en vänsterideologisk uppsättning troper. 

Läsaren märker tydligt av skepsisen mot Amerika. Det talas om USA:s imperialism. I samband med beskrivningen av hur miltärjuntan tar över makten i Grekland står dessa skarpa ord: ”Att avveckla demokratin och införa diktatur låg i linje med amerikanska intressen.” Någon problematisering av den inhemska kommunismen märks däremot inte alls. 

Kapitalismen som sådan kritiseras också mot bakgrund av finanskrisen 2008: ”Det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd” och lite senare: ”Den globala kapitalismen är ett krisdrabbat system.”

Amerikansk inblandning och kapitalism kan möjligen vara rimliga förklaringsfaktorer bakom Greklands öden; jag noterar dock att förklaringssätten faller in i en viss bekant argumentationsfåra. 

Jag hade önskat få veta mer om varför vänsteraktivisterna (observera, inte ”vänsterextremister”, ty extremister kallas i boken enbart de som är till höger) sågs som ett sådant hot för så många greker, och mer om deras eventuella kopplingar till totalitära regimer i östblocket, och så vidare. 

Naturligtvis önskar jag inte på något vis att kritik därigenom mildras mot det vidriga förtrycket och förföljandet och fängslandet och dödandet av politiskt engagerade på vänsterkanten under långa tider. Jag önskar bara förstå lite mer. Min egen okunskap om ämnet gör helt enkelt att jag har svårt att göra rimliga värderingar.  — Jag får väl helt enkelt läsa på bättre.

* * *

Det grekiska folket, som Antoniadis berättar i stor utsträckning har sammanhållits av den ortodoxa kyrkan, bryter sig loss från osmanerna under en utdragen kamp som började 1821. Det skulle leda till stora förändringar i regionen, kosta människoliv i mängder och skapa en stat som än i dag inte står helt stabilt. 

Men grekerna uthärdade och nationen överlevde utmaningar som framstår som nästan orimliga att uthärda. I dag är ett Europa utan ett Grekland snarast omöjligt att tänka sig. Hos mig ligger detta unika land med sin överväldigande historia alldeles nära hjärtat. Antoniadis hjälper mig att förstå det bättre, även bortom minoiska gravar på Kreta, agoran i Athen och den filosofi som Diogenes från Sinope praktiserade.
– – –
Antonios Antoniadis, Greklands moderna historia. Lund: Historiska Media, 2022. E-bok.

Bokrecension: Richard Nixon | John A. Farrell

Richard Nixon. The Life är skriven av John A. Farrell (f. 1953), amerikansk författare och historiker. Boken utkom första gången 2017. Jag har läst en upplaga från 2023.

* * *

Ur historisk synpunkt har en dålig biografi som ärende att antingen fungera som en anklagelseakt eller som en hyllningsskrift. Ingendera av dessa brister vidlåder John A. Farrells tegelstenstjocka biografi över den så kontroversiella amerikanske presidenten Richard Nixon (1913–1994). 

Vad Farrell istället, som en föredömlig historiker, åstadkommit är en beskrivning av mannen Nixon, hans tid och förutsättningar, hans personlighet och göranden: vad jag kan se utan att vilja bevisa att Nixon var si eller så ond eller si eller så god. Det gör att Nixon i biografin möter oss som komplex och kontrastrik människa, inte som karikatyr. 

Onekligen var Nixon mycket intelligent. Farrell beskriver hur Nixon växer upp under relativt enkla omständigheter på en farm utanför Los Angeles och arbetar sig igenom skola, college och sedan vidareutbildar sig till jurist, för att snart komma in i politiken och göra karriär som kongressman, senator, vicepresident och omsider president. 

Nixon fick att hantera Vietnamkriget och dess avslutande, och att utföra den vådliga balansakt mellan den kapitalistiska världen och den kommunistiska. Farrell belyser hur Nixon nog i sin utrikespolitik gjorde några av sina största insatser, bland annat genom att värma upp de kyliga relationerna med Sovjet och Kina. 

* * *

Det är ändå som människa och som personlighet som Nixon fascinerar mig som läsare mest. Farrell ger exempel på exempel på Nixons komplexitet, som bland annat yttrar sig i hans behov av att bevisa sig och få bekräftelse, grundad – får man anta – i en omfattande osäkerhet. Han tillhörde inte den elit som hans vän och sedermera rival John F. Kennedy gjorde. Nixon trivdes inte med sociala samkväm. Han var grov i mun. Andra upplevde det som att han hade en mur runtomkring sig.

Samtidigt var Nixon beredd att gå långt ut i dunklet för att nå de mål han föresatt sig, något som till sist ledde till hans fall som president i och med händelserna i samband med Watergateskandalen, som han nog inte, enligt Farrell, kände till i förväg, men dock försökte tysta ner i efterhand. 

Det verkar som att vissa av Nixons underordnade var beredda att agera på vad de trodde var i presidentens intresse, och att en del av maktutövandet på så vis skedde outtalat. Farrell betonar att det inte var något unikt för Nixon-administrationen. Avlyssning av motståndare skedde nog även från annat håll. Men för Nixons del blev hans inblandning i inbrotten på demokraternas kampanjhögkvarter och ett tidigare inbrott hos en visselblåsares psykolog för djup för att han skulle kunna ta sig ur det på annat vis än att avgå.

Farrells biografi påvisar att Nixon saknat en detaljerad politisk ideologi. Först och främst var Nixon en pragmatiker, inriktad på agerande. — Ja, Nixon var för konservativa värden och värnade Gud, nation och familj. Han var inbiten antikommunist. Samtidigt var han inte blind för betydelsen av medborgerliga rättigheter och problemet med rasism i delar av USA. Åtminstone en tid var Martin Luther King, Jr hans vän. Nixon insåg också hur bisarr en sådan kommunistjakt som McCarthys var.

Så framträder, som sagt, en komplex man, mer komplex ju mer man lär sig om honom. En man djupt misstänksam mot eliten, och själv president. En man som brottas med hur man bör avsluta Vietnamkriget på ett så acceptabelt vis som möjligt – ur amerikanskt perspektiv och som behöver sömntabletter för att kunna sova om natten. Han är fördomsfri och förskräckligt fördomsfull. 

Och, tror jag nog jag kan säga: han är en man som led själsliga kval.

* * *

Richard Nixon. The Life är ett mammutarbete på över 740 sidor, varav drygt 120 sidor utgörs av tättryckta noter med förklaringar och de mest omfattande källhänvisningar jag tror jag mött i något sammanhang. 

Allt tyder på att Farrell genomfört ett nästan ogripbart omfattande arbete med att sätta sig in i, arbeta med och väga det befintliga källmaterialet i form av bland annat PM, biografier, brev, officiella dokument, inspelningar och egna intervjuer med ännu levande då aktiva personer av intresse.

Ur historievetenskaplig synvinkel torde därmed även den mest källkritiskt inriktade historiker vara mer än tillfredsställd över arbetssättet. Till det kommer att brödtexten är njutbar att läsa som litteratur. Jag medger att jag inte hängde med i teknikaliteterna vid någon genomgång av det amerikanska valsystemet. Men det är pedagogiskt skrivet, och det är ledigt och medryckande skrivet. Jag drunknar inte i detaljer, som annars hade varit lätt att göra i ett arbete av den här omfattningen. Det förvånar inte att verket nominerades till ett Pulitzerpris.

Kvar står jag så till sist med en nyanserad bild av den president jag egentligen inte visste särskilt mycket om förut. Jag kan skönja hur Nixon är en del i ett stort politiskt spel, där rent spel hos inte bara honom kan vara mer sällsynt än somliga tror och hoppas. Till det kommer att boken ger en fascinerande inblick i en sammansatt människans person och personlighet. 

Alltsammans komplicerar sammanfattningsvis helhetsbilden av den svårgripliga människan Richard Nixon.
– – –
John A. Farrell, Richard Nixon. The Life. United Kingdom: Scribe Publications, 2023. 737 sidor.

Bokrecension: Dagligt liv i antikens Grekland | Robert Flacelière

Parthenon, Akropolis, Athen

Dagligt liv i antikens Grekland (fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès) är skriven av Robert Flacelière (1904–1982), fransk antikhistoriker. 

Boken utkom på franska första gången 1959. Jag har läst verket i svensk översättning av Margareta Nylander i en upplaga från 1990.

* * *

Den svenska titeln på denna bok kan upplevas som något missvisande, den franska är mer exakt: verket behandlar inte hela det antika Grekland under hela antiken, utan framförallt, om än inte uteslutande, Athen under den klassiska perioden, avgränsad till omkring år 450 f.v.t. till 350 f.v.t. med fokus på athenske statsmannen Perikles styrelsetid, omkring 450-429 f.v.t. 

Det är utan tvekan fråga om en ur kulturell synpunkt glansfull era. Det är Sokrates tid och Platons tid och Xenofons tid. Det är Aristofanes, Euripides och Sofokles tid. Det är en tid vi kan veta förhållandevis mycket om, eftersom trots all då skriven text som försvunnit för oss ändå tillräckligt har bevarats för att vi ska kunna uppleva oss kunna komma den tidens människor nära. 

Vi kan bilda oss en hyfsad uppfattning om hur det då var att leva i Athen.

Det är givetvis en era som blivit idealiserad av eftervärlden. Men Flacelière är noga med att i sin tematiska genomgång av vardagslivets Athen lyfta fram det inte så upphöjda och det förtryck som också rådde i denna demokratins födelseort. Ja, du kunde som någorlunda välbärgad medborgare och man leva ett gott liv i Athen under den klassiska tiden, om du inte besvärades alltför mycket av medlidande med dem som hade det svårare än du: hustrurna och slavarna, inte minst.

* * *

Flacelière berättar levande och ständigt förankrad i källorna om Athen utifrån många olika perspektiv. Han kan använda sig både av samtida, äldre och yngre källor, om de bedöms kunna lägga något till vår förståelse av stadsstaten.

Vi får lära oss om hur enkelt många vanliga, arbetande athenare bodde. Han berättar om olika samhällsgrupper: medborgarna, utlänningarna, slavarna, barnen, ungdomarna, kvinnorna, hetärerna, handelsmännen, jordbrukarna, och dessas levnadsvillkor. 

Han berättar hur giftermål gick till och om hur barn välkomnandes till världen och uppfostrades. Han berättar om hur man klädde sig, vad man åt, hur religionen yttrade sig och hur rättssystemet och det politiska systemet fungerade. Han berättar om Athens krigsmakt och hur man förde krig. Ofta illustrerat av längre eller kortare citat ur de antika texterna.

Kort sagt fungerar Dagligt liv i antikens Grekland som en utmärkt introduktion till den athenska kulturen under klassisk tid, en kultur som på samma gång känns mycket välbekant och mycket främmande. Onekligen är det en mycket högtstående kultur som också har inslag som vi i dag har svårt att relatera till utan ett mått av historisk inlevelse.

Dagligt liv i antikens Grekland låter den athenska kulturen framstå för läsaren i sin komplexitet, med sin vidskepelse och sin skyhöga konstnärliga nivå. Boken sprider ljus över de ruiner vi än i dag kan se och ta på, och låter oss ana de människor som en gång kallade Athen sin stad och sin stat.
– – –
Robert Flacelière, Dagligt liv i antikens Grekland (fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès). Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1990. 324 sidor.

Bokrecension: Salamanderkriget | Karel Čapek

Salamanderkriget (tj. Válka s mloky) är skriven av Karel Čapek och utkom första gången 1935. Jag har läst boken i svensk översättning av Erik Frisk i en upplaga från 1988. 

* * *

Först något om författaren Karel Čapek (1890–1938), till dels utifrån vad Björn Fischel berättar i sitt förord till denna upplaga av Salamanderkriget. Čapek har bedömts vara en av Tjeckiens främsta författare, och har förutom romaner och pjäser bland annat också skrivit en omtyckt kåseribok om trädgårdsskötsel. Čapek, som kämpade mot alla former av absolutism, doktorerade i filosofi 1915. I stor utsträckning samarbetade han i sitt skrivande med brodern Josef, som kom att möta döden i koncentrationslägret Belsen 1945. Salamanderkriget blev Čapeks sista bok.

* * *

I en vik på en ö någonstans i närheten av Samoa i Stilla havet upptäcker kapten van Toch en art av särskilt läraktiga salamandrar. De sälliknande men upprättstående varelserna kan lära sig att med verktyg plocka upp pärlmusslor från havsbottnen. 

Men salamandrarnas begåvning visar sig inte stanna där. Snart har salamandrarna blivit ett betydande inslag i världsekonomin genom att de kan användas i allehanda undervattensprojekt utan att få annan ersättning än föda. De förses med alltmer avancerade verktyg och även vapen och sprängmedel. De lär sig tala. Och de tillväxer explosionsartat i världshaven, så att de inom kort är fler än människorna. 

Likväl utnyttjas djuren hänsynslöst och kommer dessutom till användning i försvarssyfte. Vad som händer härnäst kan vi ana: de först så undergivna och tjänstvilliga salamandrarna blir självmedvetna och i kraft av sin ökande numerär kräver de livsrum, genom att helt enkelt underminera och sänka landmassor, väldiga landmassor. Mänskligheten kommer inte åt de djur som de använt som arbetskraft och blir själva allt mer trängda och ställs inför salamandrarnas ultimatum.

Det är huvudhistorien i Salamanderkriget. 

* * *

Čapeks bok är full av hänsyftningar till författarens samtid och den politiska verklighet som fanns då: fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kapitalismen världen runt, imperialismen. Mycket går mig säkert förbi. Det finns inte en övergripande linje varemot satiren riktar sig, utan slagen kommer utspritt, åt olika håll. 

Men det ska också sägas att Salamanderkriget fungerar utmärkt att läsa enbart som en dystopisk science fiction-berättelse om vad som ser ut att bli mänsklighetens undergång.

Tekniken Čapek använder är särskilt intressant. Berättandet är kollageartat, och återgivningar av tal, berättande delar, tidningsartiklar, vetenskapliga texter omväxlar i framställningen för att föra oss fram i historien. Det är mycket effektivt och skapar en realistisk stämning av att vi tar del en utforskning av något som inträffat i det förflutna.

Romanen kännetecknas för övrigt av en torr och mörk humor, som inte tar fokus från de allvarliga varningar som reses mot mänsklig kortsynthet, politiskt navelskåderi och brist på medkänsla. I det avslutande kapitlet heter det:

"Har du någonsin funnit något som varit så gräsligt, brottslighet eller vanvettigt att inte någon intellektualist med dess hjälp velat omskapa världen?"

Världen har delvis förändrats sedan Čapek skrev Salamanderkriget, och delvis inte förändrats alls. Hans varningar kvarstår och äger bestående relevans.
– – –
Karel Čapek, Salamanderkriget (tj. Válka s mloky). Övers. Erik Frisk. Förord: Björn Fischel. Stockholm: Litteraturfrämjandet, 1988. 298 sidor.

Bokrecension: Händelser och människor | Torgny Segerstedt

Händelser och människor är en samling artiklar av Torgny Segerstedt (1876–1945), publicist och religionshistoriker. Boken utkom år 1926.

* * *

Torgny Segerstedt är i dag mest känd för den kompromisslösa och villkorslösa polemik han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning idkade mot Nazityskland. En polemik som tidigt fick Göring personligen att indignerat reagera.

De 84 texter som samlats i Händelser och människor är av tidigare datum och författades från 1918 fram till 1926. De berör mångahanda ämnen, såsom livssyn, politik, religion och enskilda människor. Tillsammans utgör de ett historiskt dokument av stort värde, som låter oss, ungefär hundra år senare, känna av den samtid som Segerstedt som intellektuell och liberal ledarskribent såg omkring sig.

Grundtonen är företrädesvis pessimistisk, men med en ohöljd förhoppning till människans humanistiska potential, trots allt som tyder på hennes nit som rovdjur bland rovdjur. 

”Det är blott allt för sant att människorna i gemen äro ett fruktansvärt patrask. Huru skulle de kunna vara annat? Men i all den värdelösa bråten påträffas här och var om än sparsamt ädelstenar, som lysa med djup och betagande glans.”

Segerstedt markerar mot sådant som väcker hans motstånd eller tveksamhet. Inte minst gäller det socialismen, främst såsom den växer fram i det kommunistiska Sovjet men också så som den yttrar sig som socialdemokrati i Sverige.

Grundvärdena hos Segerstedt är individualism och frihetlighet, och det som hotar individualism och frihetlighet får honom att resa ragg, såsom alla yttringar av hjordinstinkt. Ja, han är konsekvent skeptisk mot allt som tar påverkas av människomassornas opinionsmässiga tyngd. Han tilltror massan såsom sådan föga förnuft.

Segerstedt är mycket medveten om det flyktiga i allt mänskligt. För honom är alltings flyktighet en grundläggande förutsättning, som innebär att ingenting består i längden. Människan i sig förblir något gåtfullt.

”Vårt medvetande höjer sig likt en korallö ur okända djup, till vilkas botten ingen ljusstråle når ned.”

Vad gäller det religiösa området måste Segerstedt betraktas som mycket klarsynt beträffande Svenska kyrkans utveckling. Han ser hur dogmerna spelar allt mindre roll, och hur kyrkan ständigt kommit att anpassa sig till den tid där den existerar. Det är detta som gör att den överlever, inte dess kontakt med det ursprungliga i sin lära. 

Kyrkans funktion blir att svara mot ett religiöst behov i människan, snarare än att den fungerar som förmedlare av vissa sanningar. Man kan ana att Segerstedt ser att kyrkan som institution spelat ut sin roll.

”Den kristna livsåskådningen har förflyktigat. Den kyrkliga institution, som hägnat våra fäders liv genom seklerna, står inför sitt sammanbrott.”

Vad gäller utrikespolitik förhåller sig Segerstedt givetvis i stor utsträckning till det nyligen timade världskriget. Han är mycket skeptisk till Versaillesfreden och anar de möjliga konsekvenserna av ett orimligt hårt beklämt Tyskland genom främst Frankrikes försorg. Han skriver:

”Missmodet kommer att gripa omkring sig. Ur dess jordmån kan mycket spira, som annars aldrig skulle finna fäste i folkets sinne. [---] Den franska statsledningen förfar, som om den önskade göra allt vad i dess förmåga står för att driva fram hämndkänslorna i Tyskland.”

På det mer inrikespolitiska området värnar Segerstedt om nationens förmåga att värna sig självt, och han far ut häftigt mot anslag att skära ner på försvaret. Segerstedt är inte chauvinist, men ser en svensk egenart som varken är bättre eller sämre än andra nationers egenart, men som dock är specifikt svensk. 

* * *

Icke socialist och icke konservativ, ej heller partigängare i det liberala partiet vandrar Segerstedt som den indvidualist han är sin egen väg framåt, framsägandes det han anser vara rätt och riktigt. Segerstedt bedömer efter merit, inte efter massans tycke eller efter samhällsställning. 

I sin polemik använder han gärna en torr, lätt överlägsen ironi, som måste haft förmåga att stundom svida i skinnet på dem den riktades mot. Ibland utvecklar han sin livssyn och kan då låta förvillande lik Marcus Aurelius och dennes stoiska visdomsord.

Språket är mycket gott och håller sig på en stilmässigt ibland skyhög nivå, som kanske emellanåt i våra öron kan tangera det preciösa eller rentav pastorala, men för det mesta endast ger belägg för Segerstedts fenomenala förmåga till utsökt formuleringskonst. Om och om igen vill man citera hans ofta dystra utlåtanden om världen och människorna. 

Nog bör man läsa Torgny Segerstedt än i dag! Naturligtvis för hans språk, men också för hur han med skarpt öga uppfattar sin omvärld. Någon gång märker vi att framtiden inte föll ut såsom han trott, men oftare ser han häpnadsväckande klart, ibland som om han betraktat framtidens händelser från en ännu mer framfaren framtid.

Man behöver inte hålla med Torgny Segerstedt i allt. Men man kan aldrig förneka honom hans mod eller hans nyktra försvar för den enskilda människans rättigheter och behov, trots allt det som gör människorna så farliga för sig själva och för varandra.
– – –
Torgny Segerstedt, Händelser och människor. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1926. 375 sidor.

Bokrecension: Tempe och Thermopyle | Emil Zilliacus

Emil Zilliacus

Tempe och Thermopyle. Resebilder är skriven av Emil Zilliacus (1878–1961) och illustrerad av Hugo Zuhr (1895–1971). 

Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga som gavs ut 1956.

* * *

För att förstå Tempe och Thermopyle behöver man förstå vem Emil Zilliacus var. 

Denne finlandssvenske litteraturhistoriker, översättare, poet och författare utförde under sin levnad en oskattbar kulturgärning för svenska språket, på så vis att han översatte en mycket stor mängd främst antika grekiska texter till vår tunga. 

När Teme och Thermopyle första gången utgavs hade han redan hunnit översätta åtskilligt av Aischylos. Under resten av sitt liv kom han också att låta bland andra Sophokles, Euripides, Menandros, Lukianos och Herondas att tala svenska, förutom de epigram som han också översatte och därtill kom många andra texter som han berikat oss med. 

Antikens värld har således genom Zilliacus förtjänst blivit oss mycket mer tillgänglig.

I Tempe och Thermopyle berättar han om resor till olika platser i Grekland. Få andra har väl möjlighet på samma sätt som han att i det grekiska landskapet såsom han möter det se genom årtusendena. Han vandrar till fots, han rider på åsna, han far med tåg och båt – för att kunna utföra vad som närmast måste kallas pilgrimsfärder (jo, han har några år tidigare gett ut en bok som heter just Pilgrimsfärder i Hellas).

Det handlar om fysiskt påfrestande eskapader, stundom krypandes på alla fyra  upp för ett berg som ståtar med antika traditioner, eller krypandes i en grotta med likaledes gamla anor. Och detta var ju ett tag sedan: turistbussar lyser med sin frånvaro och den finlandssvenske akademikern verkar i allmänhet mest stöta på herdar och andra ur lokalbefolkningen på sin väg till sådant som finns kvar av forntidens byggnader eller ännu efter tusentals år porlande heliga källor.

Men nog verkar även själva landskapet förhäxa Zilliacus. Det blir, för att nu vara uppriktig, rentav något tröttande att återigen får det mycket blå havet uppmålat för sina ögon, eller grönskan eller värmen. Det kompenseras emellertid av de lärdomsfyllda beskrivningarna av de platser han når fram till, och den innerliga kärlek han uppenbarligen hyser för det gamla – och för all del också det nya – Grekland.

* * *

Så vart reser han?

Tempe är precis som det mer kända Thermopyle strategiska pass på vägen in i eller ut ur det gamla Grekland. Zilliacus besöker båda. Han bestiger Helikon, musernas hemvist, och med hjälp av sin ledsagare når han den Musornas källa som en gång kallades Hippokrene. På platsen för chariternas tempel, inte långt därifrån, står nu ett kvinnokloster, men av staden där templet en gång ingick finns rester kvar. Och Zilliacus besöker källan där chariterna badade, Akidalia. 

Och Zilliacus besöker Thera, numera känt som Santorini, och dess tempel, varav ett är bland de äldsta vi känner till av sitt slag, helgat Apollon Karneios. På Samos söker han resterna efter tyrannen Polykrates gamla huvudstad och dess byggnader. På Paros föreställer han sig, efter att han besökt en gruva där högkvalitativ marmor bröts redan under antiken, ödena för de statyer som sådan marmor förvandlades till:

”Gudar och gudinnor, kvinnor och män, jungfrur och efeber, smyckande templen, uppställda i helgedomarna och på samlingsplatserna, dyrkade och beundrade. För att sedan bortrövas och förvisas, misshandlas eller förintas i kalkugnarna, och slutligen åter samlas, de som överlevat misshandeln och massakrerna, sargade, lemlästade, sönderslagna, i museisalar världen runt.”

Avslutningsvis skildrar Zilliacus hur han besökte Circes berg i Italien, Monte Circeo. 

Berget är platsen som identifierats med Circes hem i Odysséen. Circe förvandlade de flesta av Odysseus besättningsmän till djur, innan Odysseus med Hermes hjälp betvingar henne och mannarna återförvandlas till människor. Och så börjar en fest som pågår, med Circe, i långliga tider.

Bestigningen av Monte Circeo blir ett vådligt äventyr för Zilliacus. Han får hungrande och törstande övernatta på bergets topp, när nattmörkret lägger sig över landskapet.

* * *

Tempe och Thermopyle är en mycket charmig resebok som samtidigt utgör ett kärleksbrev till antikens Grekland. Den resonerar mycket fint med min egen svaghet för den tiden och det landet, och min vilja att närhelst jag besöker Grekland gärna någon eller några gånger besöka platser kända från forntiden. 

För Zilliacus med sin intima kunskap om både de gamles språk och seder måste resor som de han beskriver i boken ha varit överväldigande upplevelser och det märks på hans sätt att skriva om dem. Över dem skiner solen även om det händelsevis skulle vara mulet, för ljuset kommer från förr och från en annan värld.
– – –
Emil Zilliacus, Tempe och Thermopyle. Resebilder. Illustrerad av Hugo Zuhr. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB, 1956. 161 sidor.

Bokrecension: Extremister | Magnus Sandelin

Extremister. Människorna bakom attentaten är skriven av journalisten Magnus Sandelin (f. 1970). Boken utkom första gången 2007. Jag har läst en upplaga med extramaterial som utgavs 2008.

* * *

2004 drar ett par nazister omkring och krossar glas på offentliga byggnader. De vill på så vis starta en revolution. 2005 samråder islamister för att åstadkomma ett attentat mot en vallokal med en brandbomb. 2006 konspirerar vänsteraktivister mot McDonalds och placerar en brandbomb i innertaket på en sådan restaurang. Allt detta sker i Sverige. 

Magnus Sandelin berättar om dessa händelser och människorna bakom dem i sin elegant skrivna och rappt hållna Extremister. Han intervjuar personer som var inblandade och sådana som kände gärningspersonerna, han gräver i förundersökningsprotokoll och domar. Och han för resonemang om bevekelsegrunder och sammanhang.

Det som slår mig är de stora likheterna mellan dessa våldsbejakande aktörer, oavsett vilken ideologi de förespråkar. Det rör sig om människor som blivit så radikaliserade att de godtar och förespråkar våld mot civilister eller personer som de anser accepterar den rådande ordningen i syfte att nå överordnade politiska mål. De förenas i sitt hat mot samhällsordningen. De delar hängivenheten till överordnade dogmer. I allmänhet kan man i deras sammanhang finna antisemitism.

Och så är de unga. Radikala unga, beredda att göra långt mer än lagen tillåter dem och vanlig hänsyn dikterar för att nå dessa överordnade politiska mål: den ariska rasens bevarande, islams utbredande eller kapitalismens undergång. De må bära olika symboler på sina kläder, men därunder bultar likväl fanatiska hjärtan.

Likväl bemöts de olika typerna av extremister inte lika i svensk opinion. 

Få skulle väl någonsin få för sig att ursäkta nazistiska försök att utöva terror. En och annan skulle anlägga postkoloniala, västkritiska perspektiv på islamistiskt våld. Men mest förstående synes en del i media etablerade personer vara inför vänsterextremt våldsutövande, särskilt om det riktas mot högerextremister. Likväl har de samtliga övergett de demokratiska spelreglerna ringaktar frihetliga kärnvärden såsom yttrandefrihet och mötesfrihet.

* * *

Magnus Sandelins bok är viktig. Den tar oss med in i dessa extremisters tanke- och föreställningsvärldar, belyser de vanföreställningar och konspirationer som blomstrar där, och lyfter fram vad man anser vara värt att skada och döda andra människor för – och vilka som är fiender: judar eller sionister, representanter för samhället som politiker eller poliser och – kan vi ana – var och en som ställer sig i vägen.

Mot bakgrund av vad Sandelin lyfter fram blir det särskilt beklämmande att ta del av den naivitet som från samhället stundom visats inför våldsbejakande vänsterextremism. 

Kanske hänger det ihop med en i någon mån utbredd föreställning om att även ett extremt vänsterengagemang i grunden är något fint, något sympatiskt, något som rör sig om en kamp mot orättvisor och rasism, om än med omogna avarter. Det är, som Sandelin framför, väl långt mindre kontroversiellt att ha en bakgrund i den vänsterautonoma rörelsen än i en nynazistisk organisation. 

Sandelin lyfter fram som åtminstone en delförklaring till detta sakernas tillstånd att man hyser så stark avsky för nazismen, att det man uppfattar som dess motsats bemöts med visst överseende. Fastän man också på denna sida möter antidemokratisk och våldsförhärligande aktivism. 

Sandelin skriver om extremvänstern att ”enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället”. Sandelin ser här naivitet. Jag är benägen att instämma. Syn för sägen bär de utdrag ur recensioner från recensenter som vill släta över extremvänsterns antidemokratiska problematik som Sandelin låter publicera i denna upplagas extramaterial.

* * *

Magnus Sandelin skriver en tillgänglig och välbalanserad svenska. Texten förankras i citat och välformulerade argument. Han reflekterar kring det han granskat och ger personliga infallsvinklar. 

Vad Extremister framförallt lämnar mig med efter avslutad läsning är beredvillighet att inte sortera upp den här typen av ideologiska extremister i olika väsensskilda schatteringar, utan att framförallt se vad som förenar: föraktet för samhällsordningen och viljan att förändra den med hjälp av våld och hot, med hjälp av rå fysisk makt på eget bevåg, för att uppnå någon form av tänkt högre syfte.
– – –
Magnus Sandelin, Extremister. Människorna bakom attentaten. Stockholm: Pocketförlaget, 2008. 229+10 sidor.