Bokrecension: Stormän och kungar (vol. II) | Sven Hedin

Sven Hedin hälsas av studenter i Manchester år 1909.

Stormän och kungar. Senare delen är skriven av Sven Hedin. Boken utgavs år 1950.

* * *

Häromsistens skrev jag om första volymen av Sven Hedins Stormän och kungar. Nu har jag läst den andra och avslutande volymen, där Hedin fortsätter att berätta om stora män han haft med att göra genom sitt långa liv. Det är en gammal man som på sitt livs senhöst återigen ställer gamla bekanta framför sig, varav många redan då var döda. I denna volym viks dessutom ett kapitel åt en kvinna, nämligen hans kollega i Svenska Akademien Selma Lagerlöf.

I volym två berättar Hedin om ett trettiotal personer. Några av dem är kejsar Wilhelm II, marskalk Mannerheim, Gustaf V, Verner von Heidenstam, Paul von Hindenburg, Erich Ludendorff, Henry Ford, Robert Baden-Powell och dåvarande kronprins Gustaf Adolf, sedermera Gustaf VI Adolf. 

De flesta porträtten åtföljs av återgivanden av samtal han haft med de berörda personerna och i många fall åtskilliga längre eller kortare citat av eller ur brevväxling med dem.

Tendensen är som vanligt tyskvänlig. För Sven Hedin upphörde aldrig Tyskland att vara synonymt med kultur och civilisation, med den konsekvensen att de som utmanade och besegrade Tyskland motarbetade samma civilisation och kultur. 

Det stora hotet för mänskligheten var för Hedin inte fascism eller nazism, utan diktaturen i öst, det kommunistiska Sovjet. Därmed inte sagt att Hedin var nazist. Men hans okritiska kärleksrelation till det mesta som är tyskt gjorde honom sannolikt hart när blind för skadligheten hos rörelser, så länge de syftade till tysk återuppbyggnad eller storhet.

Vidare verkar Hedin bländas av sin egen begapelse i det som han uppfattar som stort, starkt och framstående. Så gnistrar hans porträtt av Henry Ford på det stora hela, fastän han samtidigt låter honom uttrycka en vidrig antisemitism: att judarna är nödvändiga för mänskligheten på samma sätt som lössen i hundens päls: de håller hunden alert. Det verkar inte förändra Hedins syn på Ford något nämnvärt: Ford förblir för Hedin en stor man som arbetade för mänsklighetens bästa. Hedin öser lovord över honom.

* * *

Genom sitt upplägg säger Stormän och kungar mindre om de som Sven Hedin skildrar än om Sven Hedin själv. Det handlar nämligen ofta om hur dessa nästan alltid utomordentligt förträffliga, trevliga, storartade, manliga människor trivs med Sven Hedins sällskap och hur de respekterar vad han uträttat opinionsmässigt eller som upptäcktsresande.

Detta blir i längden en smula tröttande läsning. Förvisso var Sven Hedin en världskändis på sin tid som genomfört stora bedrifter, men samtidigt verkar han ha ett behov av att framhäva hur nära han kom de många gånger världshistoriska aktörer som han lärt känna, och hur högt dessa höll bekantskapen med Sven Hedin själv.

I mångt och mycket blir Stormän och kungar en skuggbiografi över Sven Hedin, genom att han låter dem han berättar om relatera till hans resor och ibland vad de betytt för deras genomförande såsom mecenater eller på annat sätt uppmuntrande krafter.

* * *

Mest intressanta blir det när Sven Hedin inte skymmer sina skildrade personer med sin egen lekamen och detaljer kring deras personligheter får lov att träda fram.

Vi kan ta den gamle tyske kejsaren Wilhelm II som exempel, en onekligen komplex gestalt.

Sven Hedin fördjupar sin relation till monarken från det första samtalet på en nyårsfest i Berlins stadsslott 1903 över första världskriget till långt fram i tiden när Wilhelm II abdikerat och bor som landsflyktig på det nederländska slottet Doorn.

Besynnerligt nog tycks Hedin minnas enskilda replikväxlingar dem emellan; man bör inte utesluta att han har han fört anteckningar efter mötena för att fästa hågkomsterna på pränt. Om inte Hedin fabulerar förefaller de två männen utvecklat någon form av genuin bekantskap, om än inte vänskap.

Sven Hedin ser den tidigare monarken hugga ved i skogen. Han hör honom hålla en kristen predikan. I enskilt samtal vid en testund på Doorn med kejsaren och kejsarinnan låter Wilhelm den officiella masken falla och han dundrar, enligt Sven Hedin, över krigets elände och berättar om sitt liv. ”Han talade med oerhörd kraft och sprudlande temperament. Hans ord ljödo som hammarslag mot malm och hans ögon blixtrade.” Vid ett senare möte står Wilhelm inför sin 78-årsdag. ”Blicken var alltjämt ungdomlig, trotsig, vemodig, blixtrande allt efter ögonblickets stämning.”

Den sista kommunikation Sven Hedin har med Wilhelm II är ett brev från november 1940 från Wilhelm som Hedin genast besvarar. Några månader senare är den gamle kejsaren död. Sven Hedins omdöme om mannen är tydligt:

”Den propaganda, som allt sedan 1914 förgiftat människorna, skall efter hand förlora sin makt och framtiden skall en gång fälla en rättvis dom över kejsar Wilhelm.”

* * *

Sven Hedin skriver en mycket god svenska. Han har en stor litterär begåvning och var, som bekant, oerhört produktiv vad gällde att skriva böcker. Vad han skriver i Stormän och kungar är ordentligt färgat av hans ideal och hans sympatier; det går inte att missta sig kring var hans hjärta är beläget. Hur väl han än kan tala om någon engelsk Lord eller amerikansk gynnare är det ändå alltid det tyska som är hans resonansbotten och för honom är Tyskland, malträterat av fiender eller ej, det yppersta som tänkas kan i kultur- och nationsväg.

Man lämnar läsningen av Stormän och kungar med en vemodig känsla. Här står en man som ägnade sitt liv åt upptäcktsfärder och umgänge i de allra högsta societetssammanhangen, när han inte skrev på sina böcker. Han brevväxlade med personer som för alltid kommer att ha givna platser i historieböckerna. Och samtidigt anar jag — kanske fördomsfullt — att han, 85 år gammal, är en mycket ensam man. Hans älskade Tyskland är sänkt i vanära och därmed blir också Hedin genom sina ställningstaganden persona non grata i svenskt officiellt liv. Nästan alla hans högt uppsatta bekanta är sedan länge döda. Han själv står som åldring inför en ny tid, som han åser med mycket mörk pessimism.

I dag läser vi Stormän och kungar och lär oss om framstående personer från en annan tid. Men ännu mer om en man som ville vara deras vän, Sven Hedin själv.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Senare delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 498 sidor.

Bokrecension: Om livets korthet och andra skrifter | Seneca d.y.

Seneca d.y.

Om livets korthet och andra skrifter är skriven av Lucius Annaeus Seneca (omkr. 4 f.vt. – 65 e.v.t.). Texterna är översatta av latinprofessorn Magnus Wistrand. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Seneca d.y. är nog den mest kända romerska företrädaren för den stoiska filosofin. Åtminstone utifrån det perspektivet att vi från honom har kvar de ojämförligt mest omfattande texterna. 

Några av dessa texter har översatts av Magnus Wistrand och getts ut i Om livets korthet och andra skrifter, nämligen ”Till Paulinus om livets korthet”, ”Till Gallio om det lyckliga livet”, ”Till Serenus om den vises ståndaktighet” och så ”Trösteskrift till min mor Helvia”. Till detta kommer en informativ inledning med både biografiska och textkritiska uppgifter.

Den stoiska filosofin var mycket utbredd i antiken, både i Grekland – där den har sitt ursprung – och i Rom. 

En grundläggande tanke är att det enda egentligt goda i tillvaron är dygden. Redan här stöter vi på eventuella stötestenar. Dygd ska nämligen inte förstås som det 17-åriga brittiska flickor förväntades inneha under 1800-talet, utan hör, som Wistrand påpekar, mer ihop med ordets etymologiska släkting ”duglighet”. I engelska sammanhang tolkas ibland begreppet med ordet ”excellence”. 

Dygden, latinets virtus och grekiskans ἀρετή, handlar alltså om att sträva mot och försöka uppnå människans förnämsta egenskaper, såsom vishet, tapperhet, rättvisa och självbehärskning. Allt annat än detta, menar stoikern, är indifferent eller direkt skadligt. Det inbegriper hälsa, rikedom, lycka och så vidare. Den som vinner dygden och därmed uppnår vishet får emellertid som konsekvens av detta värn och vapen mot de saker som ödet slänger i ens väg. 

Stoikern skulle mena att den som följer filosofin på intet vis besparas angrepp från de yttre tingen, men den vise skulle ha lärt sig att hantera sådana slag, utmaningar och även framgångar. Den vise skulle uppnå sinnesro och oberördhet, vilket är den förnämsta konsekvensen av att ha blivit en vis person. 

Det leder tanken fel att här tala i termer om synd och goda gärningar. 

Den som inte är söker visheten riskerar inte att dra på sig straff från gudarna eller fördömelse efter döden. Men han vandrar genom livet blind och som en slav under ödet, inte insiktsfullt och med en beredskap som gör honom oberörd av ödet. En sådan person kan vara rik eller fattig, frisk eller sjuk och ändå förbli i ett tillstånd av sinnesro. För, som Seneca skriver: ”vad kan vara över den som står över ödet?” och ”[d]et enda som skänker oss frihet är likgiltighet inför ödet...”. 

Med detta sagt förnekar emellertid inte Seneca att vissa egentligen indifferenta ting dock kan göra livet enklare och mer behagligt. Sådana ting är inte och får inte vara avgörande för dygdens kultivering och en vis livsföring.

* * *

Det är utifrån stoiska grundföresatser som Seneca i sina skrifter försöker leda sina adressater fram mot visheten. Han är noga med att påpeka att han själv inte nått fram. Han, liksom de allra flesta andra, är inte vid målet, men försöker röra sig i riktning mot det. Seneca skriver: 

”Kräv alltså av mig, inte att jag skall vara jämbördig med de bästa, utan bättre än de dåliga: för mig räcker det att varje dag ta bort något av mina fel och att gräla på mina misstag.” 

Han skriver också: ”när jag kritiserar brister är det framför allt mina egna jag kritiserar: när jag blir kapabel till det skall jag leva som jag bör.”

* * *

Seneca varnar för att sätta sig i begärens malström. Ett begär kan nämligen aldrig mättas: ”för de önskningar som gått i uppfyllelse måste man göra sig nya.” Man kan nog säga, att den vise mannen jagar inte efter nytt och annat, utan nöjer sig med det som är. Han uppnår ἀπάθεια, oberördhet inför lidelser.

Inte heller rättar sig den vise mannen efter andras tyckanden: den vise mannen följer inte vad folk säger, utan sitt förnuft. Det är förnuftet som ska styra den vises liv, inte åsikter andra skänker en av vare sig gillande eller tadlande art. Inte minst ska man se upp för majoritetsuppfattningar:

”Alltså bör vi fråga oss vad som är bäst att göra, inte vad som är vanligast, och vad som kan ge oss tillgång till evig lycka, inte vad som funnit gillande hos folk i allmänhet, som är de som sämst förstår sig på sanningen.”

Den visa personen följer naturen, detta stoiska ledord, som är allt annat än enkelt att begripa sig på. Det synes handla om att anpassa sig till det som är naturgivet och inte gå emot sin egen natur och de förutsättningar naturen skänkt oss. Att leva i enlighet med naturen, menar Seneca, blir synonymt att leva lyckligt. 

Det beständiga hos människan är det som är inre i henne, den dygd som hon kultiverat. Allt annat är flyktigt, såväl människor i ens närhet, ägodelar, och hälsa. Den visa människan hämtar sin glädje ur den egna källan, och placerar dem inte i det yttre. På så vis gäller enligt Seneca att ”var och en kan göra sig själv lycklig.” 

* * *

Det är uppmuntrande att läsa Seneca. Det är tröstande också. För egen del är jag fascinerad av den stoiska levnadskonsten, även om jag inte i egentlig mening är anhängare av den. Jag menar dock att det finns avgjort mycket värdefullt i stoikernas filosofi. 

Visst finns det mycket som stöter mig för pannan: det i grunden radikala oberoendet av yttre ting, inklusive människor som står en nära, är svårt att acceptera. Jag har svårt att se hur man kan vara en mänsklig och social varelse och äga en övertygelse om sitt oberoende av andra människor i den utsträckning som stoikerna menar att den vise gör. Och tudelningen av själ och kropp, såsom den finns hos Seneca, gör att man enklare kan åtminstone teoretiskt kan göra sig oavhängig sin kropps lidanden. När man knappast kan komma ifrån övertygelsen om att jag är min kropp och inget mer än min kropp blir det mer komplicerat. 

Detta och sådant oaktat förblir värdet stort av att studera stoikerna, och bland dem Seneca. Vi lär oss att se förnuftigt på världen omkring oss, och att sätta fenomen i yttervärlden i perspektiv, vilket nog kan medverka till att uppnå sinnesro. En sänkning av ångestnivån kan nog märkas hos den som verkligen förmår hålla ödets slag för indifferenta, inklusive andras tyckanden och göranden och inklusive den egna döden.
– – –

Seneca, Om livets korthet och andra skrifter. Övers. Magnus Wistrand. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 2019. 194 sidor.

Bokrecension: Z | Vassilis Vassilikos

Z är skriven av Vassilis Vassilikos (1933–2023). Boken utkom på grekiska första gången 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Kerstin Tovi, i en upplaga från 1970.

* * *

Grigoris Lambrakis var en grekisk medicinare, fredsaktivist och parlamentsledamot som mördades i Tessaloniki år 1963. Mordgärningen visade sig ha kopplingar till högerextremistiska dignitärer inom polis- och militärväsendet. Skandalen ledde till sist till dåvarande premiärministerns fall. Men när juntan tog över 1967 försökte man tysta ner allt som hade med Lambrakis att göra.

Det är om denne Lambrakis som Vassilis Vassilikos dokumentärroman handlar. Boken förbjuds samma år som juntans maktövertagande. 

Vassilikos har i stor utsträckning ändrat namnen på de inblandade, och Lambrakis själv kallas uteslutande ”Z”, som står för första bokstaven i ”ζει”, grekiska för ”han lever”, vilket blev ett slagord efter Lambrakis död. 

Jag är alls inte tillräckligt insatt i händelsen för att kunna bedöma hur nära romanen ligger de historiska händelserna, utan får läsa den som litteratur med verklighetsbakgrund.

Den som känner till det moderna Greklands historia är nog bekant med de enorma spänningar som funnits i landet mellan vänster och höger. Z framstår som en omtyckt ledare för fredssaken och blir av sina fiender kallad kommunist.

Z blir obekväm för nationalistiska krafter och en konspiration mot honom orkestreras, som leder till att två ljusskygga existenser fungerar som verktyg för att röja honom i vägen — genom att köra över honom med en motordriven trehjulig transportcykel i samband med att någon slår Z i huvudet. Z dör några dagar senare av sina huvudskador. 

Konspirationen kan följas in i gendarmeriet, men hur långt upp i samhällshierarkin beslutet ursprungligen att skada eller röja Z ur vägen togs får vi inte veta.

Vassilikos har ingen huvudperson i sin roman. I stället använder han sig av en mängd olika perspektiv, där vi som läsare får följa både gärningsmän och de som försöker bringa klarhet i vad som hänt, såsom reportern och som utredaren. 

Ytterligare perspektiv läggs till de andra genom de samtal olika personer har, i brev eller på annat vis, med den döde Z. Dessa partier av boken, vari Z alltmer antar symbolisk gestalt och blir förstorad efter sin död och i någon mån förlorar sina mer mänskliga sidor kan stundom framstå som ganska tröttande att läsa. Detta gäller också det långa avsnitt där Z:s själ i luften följer den döda kroppens resa till begravningen.

* * *

Romanen Z är inte lättflytande läsning. Men det är intressant läsning, särskilt om man vill få en inblick i och känsla av Greklands politiska landskap såsom det såg ut i början av 1960-talet, då fortfarande gamla motståndsmän av olika falanger och nazimedhjälpare från andra världskriget fanns kvar på scenen. 

Det kanske är en cynisk inställning, men vi påminns genom Z om hur sanningen är något som de med makt och vilja att göra så åter och återigen böjer till den form som de önskar. Och det är väl en läxa för alla tider och platser att bära med sig.
– – –
Vassilis Vassilikos, Z. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1970. 338 sidor.

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. I) | Sven Hedin

Sven Hedin

Stormän och kungar. Förra delen är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Verket utkom år 1950.

* * *

Man frestas att fundera kring huruvida inte Sven Hedin än i dag hade hyllats som uppburen svensk upptäckare om det inte varit för hans avgjorda tyskvänlighet. En tyskvänlighet som ställde honom klart på tysk sida inte bara under första utan också under andra världskriget. 

Men en icke tyskvänlig Sven Hedin skulle emellertid inneburit att man också fått subtrahera de historiska och biografiska omständigheter som skapade hans person: studierna i Tyskland, fosterlandskärleken, miljöerna han vistades i. En Englandstillvänd snarare än Tysklandstillvänd Sven Hedin hade på det stora hela inte varit Sven Hedin — utan någon helt annan. 

Mot bakgrund av detta förhållande trädde Sven Hedin in i skuggorna redan medan han fortfarande levde. 

Icke desto mindre samlade han sig, 84 år gammal, till att utge ett verk i två volymer om världsberömda eller på annat sätt bemärkta människor han mött under sitt långa liv. I den första volymen, som jag läst, ryms ett drygt trettiotal sådana personer, samtliga män, många högt eller mycket högt uppsatta inom sina respektive verksamhetsfält: monarker, militärer, ämbetsmän, företagare, kulturpersonligheter, upptäckare och andra.

Samtliga av dessa människor har Hedin träffat. Hans på sin tid välkända och ofta flera år långa upptäcktsfärder in i Asien som syftade till att kartlägga de sista ej kartlagda områdena på jorden utanför polerna och till att lösa andra geografiska problem gav honom tillgång till de flesta av dem som beskrivs; han har deras öron och åtskilliga av dem knyter han vänskapsband med.

* * *

De skildringar som utgör Stormän och kungar är inte bara berättelser om de människor som Hedin mött. Tillsammans blir de också fragment till en självbiografi över författaren själv. Han berättar om sina stundom livsfarliga äventyr genom att låta dem återspeglas i hur han blir bemött av dessa sin tids kändisar, vad de pratar om, vad de hjälper honom med, och omständigheterna kring att de träffades.

I detta läge har den åldrige Sven Hedin ingenting att förlora på att låta dem fritt berömma honom och framlyfta hans egen betydelse, både i skildringarna själva och i de många brev som han återger. Han skriver därom i sitt förord, att det nog kan stöta en och annan att han återger sådana lovord. Men han menar att minnesbilderna av hans möten med dessa människor hade förfalskats om han inte tagit med dem, och att han själv inte tagit skada av berömmet.

* * *

Man kunde med lätthet fylla en avhandling med material utifrån stoffet i Stormän och kungar. Det har jag ingen ambition att göra. Men några nedslag må ha sin plats.

Ett av hans första möten med en storman rör kung Carl XV. Som liten såg han kungen vid några tillfällen, och hans farbror Svante Hedin, en skådespelare, hade tydligen i sin brevsamling flera mer eller mindre vågade verser från kungen, ”olämpliga att återgiva i tryck”. Dessvärre brände Svante Hedin denna samling. 

Mest levande står ändå för Sven Hedin hans minne av hur han som sjuåring med sin far ser den döde kungen på lit de parade i slottet, där han slås av hur gammal den blott 46-årige monarken då såg ut.

En uppenbarligen mycket god relation hade vidare Hedin till många andra upptäcktsresande. En av dem var norrmannen Fridtjof Nansen. Deras vänskap överlevde en vass polemik dem emellan i brittiska Times rörande unionsfrågan. De skickar varandra sina respektive böcker och utbyter många brev.

Några ytterligare av dem som fått sina egna kapitel är Oscar II, Alfred Nobel, tsar Nikolaj II, S.A. Andrée, H.M. Stanley, Taschi Lama, Lord Curzon, Lord Kitchener of Khartum, med många flera. Ytterligare andra skymtar förbi på grund av sin koppling till de gestalter som är huvudpersoner.

Ofta ger Sven Hedin en karaktäristik av dessa stormän och monarker på ett eller annat område. Berömmet och prakten flödar, men han har väl i regel tagit med dem i sin uppteckning just för att han på något sätt beundrar dem eller åtminstone aktar dem, ja, anser dem vara något utöver det vanliga. 

Hedin beskriver också ofta deras egenheter och specialintressen, såsom Alfred Nobels tankekast i konversationer, Lord Kitcheners faibless för kinesiskt porslin, eller tsar Nikolajs enkelhet i klädedräkt och bemötande när han och Sven Hedin träffas. Ärkebiskop Nathan Söderblom verkar ha varit en riktigt rolig figur, av hans återgivna brev att döma och Sven Hedins omdöme.

Inte minst intressant är Hedins beskrivningar av hur det gick till i alla de olika miljöer där han vistades, vare sig det nu rör sig om i österländska hov, hos brittiska vicekungar i Indien, eller industrimagnater. Slående är den påfallande och sirliga artighet som överallt synes varit rådande i alla kontakter, och den vanligen påfallande stora förmåga till konversationer personerna besitter, när de talar bort timmar tillsammans med Sven Hedin, varvid han ofta får berätta om sina expeditioner.

* * *

Sven Hedin nådde genom sina omfattande upptäcktsfärder som geograf och kartograf  rakt in i sammanhang där för historieböckerna välkända personer vistades. Hans vittnesbörd om dem tillför kännedom om hur dessa människor upplevdes, ibland i vardagslag, vilket kanske är det allra mest intressanta. 

Hans porträtt är i allmänhet hövliga, som det sig bör om i allmänhet sedan länge döda, men han kan också kosta på sig kritik någon gång emellanåt. Således döljer han inte Oscar II:s avvisande vresighet när Hedin söker upp honom i syfte att vinna honom som sponsor, men denna anekdot presenteras i kontrast mot att kungen kort efteråt bytt sinnelag och förvisso förser Sven Hedin med medel som hjälper honom att genomföra sin då aktuella expedition.

Särskilt sagoskimrande är Hedins beskrivningar om sina vistelser i ett Indien, där han underhålls av och underhåller den brittiska eliten, såsom vicekung Curzon, som tillsammans med vicekung Minto och överbefälhavaren över den indiska armén Lord Kitchener of Khartum får några av de längre avsnitten i verket. Samvaron med sådana som de i Indien verkar hämtade ur någon slags halvt verklig värld, i palats och sköna trädgårdar.

* * *

Det krävs större kunskaper än mina för att kunna skärskåda Hedins berättelser om de trettioen män som han gör till huvudföremål för sin första volym av Stormän och kungar. I vad mån han förskönar och förtiger kan jag inte avgöra, lika lite som jag kan avgöra huruvida hans ibland framskymtande gliringar äger fog för sig. Det är möjligen ett arbete för den tänkte avhandlingsförfattaren jag hänsyftade på ovan. 

Klart är emellertid att Stormän och kungar. Förra delen är fylld av intressanta möten med intressanta personer, personer som i allmänhet haft stort eller mycket stort inflytande på världshistorien eller åtminstone nationell historia i de länder där de hörde hemma. Alltsammans är uttryckt på ett vackert språk, som alltid i Sven Hedins nästan alltid rejält omfångsrika böcker. 

Jag ser fram emot att läsa volym II och att ta del av fler av hans personliga intryck av människor han mött och sammanhang där han har vistats — människor och sammanhang som nu sedan länge hör förflutenheten till.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Förra delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 511 sidor.

Bokrecension: Europa, mitt Europa! | Arthur Koestler

Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967 (eng. Drinkers of Infinty) är skriven av Arthur Koestler (1905–1983). Boken utkom på engelska 1968 och i svensk översättning av Margareta Nylander 1970.

* * *

Arthur Koestler är i dag mest ihågkommen som författaren av Natt klockan 12 på dagen (1940, sv. öv. 1941), en klaustrofobisk roman om Moskvarättegångarna som skildrar helvetet för dem som då fängslades av sovjetregimen.

Men Koestler skrev också mycket annat, inte minst essäer. En samling av dessa essäer, artiklar och tal möter vi i Europa, mitt Europa! Samlingens texter är tydligen i stor utsträckning utvalda på grund av sina kopplingar till andra verk av Koestler. 

Flera av essäerna behandlar ämnen som endast mycket begränsat finns på min kunskapshorisont, och jag kan därför på intet vis bedöma Koestlers insatser som insatt amatör på fälten evolutionsbiologi och psykologi. Och ärligt talat står jag tämligen främmande inför det som där för mig ofta framstår snarast som vetenskapliga teknikaliteter, även om mer insatta personer säker kan förklara varför det han tar upp är av mycket stor betydelse, vare sig nu han har fått rätt eller fel.

Koestler ägnar sig också en hel del åt vetenskapshistoria. Han belyser bland annat i vilken stor utsträckning vägröjande vetenskapsmän samtidigt som de kom något stort på spåren i annat i högsta grad var barn av sin tid: hur klarsynen så att säga kunde vara begränsad. Han vill också lyfta fram hur Galileo Galileis obstinata hållning gjorde att han hamnade i betydligt större konflikt med kyrkan än vad som hade varit nödvändigt. 

Helt andra ämnen finns också representerade, såsom exempel på hur Koestler engagerade sig mot dödsstraffet i England och exempel på hur han engagerade sig mot Englands absurda karantänsregler för hundar och katter. Det senare kan kanske för någon synas perifert, men Koestler lyckas genom dessa texter visa hur en statsapparat kan göra sig fullständigt blind för förnuft och bita sig fast i hållningar av ren blind envishet.

Till de mest intressanta texterna i samlingen hör kanske Koestlers småroliga och hyllande beskrivning av Norge och dess folk. Dit hör också beskrivningen av en lång kanotfärd i Frankrike, som innebar paddling på dagtid och god mat och dryck på kvällarna. 

Även beskrivningen av Österrike några år efter Andra världskriget är mycket givande och påminner också om hur landet led under den sovjetiska frammarschen, med 86 000 fall av dokumenterade våldtäkter, innan åtminstone Wien slets ur den sovjetiska björnens käftar och staden föll i västmakternas intressesfär, även om delar av Österrike till långt senare stod under sovjetisk ockupation. 

Koestler glömmer inte vidrigheterna då landet legat under den Nazi-tyska makten. I Wien finns 1954, då Koestler besöker staden för första gången sedan 1934, inga av hans vänner kvar, de flesta judar. De har emigrerat eller dött i gaskamrarna. Likväl finns hos Koestler en optimism avseende Österrikes framtid.

* * *

Europa, mitt Europa! tyngs av naturvetenskapliga inlägg som nog bara kan fängsla de i ämnena insatta; det är uppenbart att Koestler intresserade sig för sådana saker som återgång i evolutionen som möjliggör ytterligare evolutionära steg och för den konstnärliga och naturvetenskapliga skaparprocessen, inte minst dess undermedvetna inslag, men beskrivningarna är svårt tekniska och avsedda för insatt publik, inte för mig. 

Den som är specialintresserad av Koestler eller ämnena må läsa med intresse. Jag kan inte ha en åsikt om vad han i dessa saker skriver. Mer givande blir för mig är då hans texter i andra, mycket blandade, ärenden.
– – –
Artur Koestler, Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967. Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1970. 211 sidor.

Bokrecension: Minnas | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

Minnas är en roman av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1928. Jag har läst en upplaga från 1950. Eyvind Johnson fick nobelpriset i litteratur 1974.

Vid utgivningen av originalutgåvan av Minnas valde Johnson att utesluta en del av boken som utspelade sig i himmelen. Detta för att han inte trodde den skulle falla förlaget på läppen. Delen har på senare år införts i verket, dock ej i denna upplaga, som alltså är en nyutgåva av textens första publicerade version.

* * *

Minnas är en psykologiskt komplex roman. Till det kommer att mycket av det som utspelar sig i boken gör det i en tid före händelserna som skildras som berättelsens nutid; det är genom ett antal personers minnen som romanen får sin fyllighet, och låter läsaren förstå sammanhang.

Johnson skriver också i sitt förord att boken, som är tidig i hans produktion, att det är troligt att hans läsning av Freud och Proust påverkat utformningen, något som för läsaren framstår som sannolikt. 

Vi befinner oss i en småstad någonstans i Sverige, väl någon gång under förra seklets tidigare del. I staden bor ett antal människor som läsaren allteftersom berättelsen utvecklas får lära känna allt bättre. De är inga silhuetter, de är komplicerade gestalter.

Något av ett nav i boken är väl Ivar Barr, en ung man i 19-årsåldern som inledningsvis mitt under en fotbollsmatch då han ska slå in 12-0 väljer att inte fullfölja sparken; det är som att själva meningsfullheten i det han gör rinner av honom. 

Ivar Barr arbetar på kontor, bor tillsammans med sin mor, som är änka, och sin yngre bror Martin. Ivar är svårmodig och besatt av sin kärlek till Birgit, som är några år äldre och driver en egen rörelse. Hon behandlar honom som något försumbart, ett nöje för stunden, något att leka med och att inte ta på allvar.

Brodern Martin är en enklare person, ambitiös och godmodig. Han ägnar sin tid åt studierna för att kunna fortsätta läsa framöver.

I staden bor också doktor Clerk, stadsbibliotekarien, våldsamt beläst och eftertänksam, med minnen av en äldre tid då han nog hade en relation med Ivars och Martins mor, som möjligen resulterade i att doktor Clerk blev fader till Ivar, utan att Ivar nu själv vet om det.

Och så har vi den gamle gardisten J. A. Galén, numera innehavare av en matservering tillsammans med hustrun. Galén, med ett övertydligt efternamn, är kanske tillsammans med Ivar den psykologiskt mest komplexa personen i hela romanen. 

Galén kämpar nämligen med sina demoner. Han har periodvis ett svårt alkoholmissbruk, men han kämpar också med vad han inte vågar låta bli helt medvetet för sig själv: hans åtrå till pojkar och ynglingar. Hans hustru älskar honom, men kan inte riktigt nå honom. Galén är full av neuroser och till sist utvecklas hans själstillstånd till ren sinnessjukdom.

* * *

Minnas är en dyster bok. Den är helt utan hjältar och ställer framför läsaren idel lidande varelser, tragiska människor och oblida öden. Stämningen tenderar stundom det rent mardrömslika i sin laddade ångest. Det krävs en stor författarbegåvning för att åstadkomma ett sådant konstverk som Minnas i sin helhet blir. 

Hela romanen utspelar sig huvudsakligen under ett knappt år. Väderleken och årstiderna följer tätt med berättandet om människorna. Men genom att människorna ständigt gräver i sina minnen, uttryckligen eller genom antydningar, utspelar den sig också under flera decennier. Händelser som vi aldrig riktigt får veta något om kan vi ändå ana. Vi får erfara hur vad som sker i berättelsens ytskikt har rottrådar ner genom åren, tillbaka i tiden.

Ja, det är en dyster bok. I dess slut, när tragedin nästan har spelat ut, går en av huvudgestalterna genom staden i ett mästerligt avslutande stycke, och passerar platser och funderar på vad som har hänt. Vi är då något år framåt i tiden. Denna vandring avrundar historien och låter melodin långsamt klinga ut, men inte i durackord. 

Minnas är en stor bok genom sin psykologiska trovärdighet och sitt berättartekniska djup. Med något undantag händer inte mycket. Likväl vibrerar texten av spänningar. Därigenom blir läsningen en drabbande upplevelse.
– – –
Eyvind Johnson, Minnas. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1950. 239 sidor.

Bokrecension: Greklands moderna historia | Antonios Antoniadis

Greklands moderna historia är skriven av Antonios Antoniadis (f. 1992), journalist. Boken utkom första gången 2022. Jag har läst eboksversionen från samma år.

* * *

Grekland är mycket gammalt och samtidigt ungt. Allt utifrån anlagt perspektiv. Skådar man bakåt i tiden tappar man inte siktet på det grekiska förrän på tusentals års avstånd. Men ser man till nationen Grekland har den bara funnits i en handfull generationer. Sitt historiska arv är således något den relativt unga staten Grekland får leva med och hantera, knyta an till och kanske i någon mån tyngas av, genom dess enastående glans.

Den svenske journalisten Antonios Antoniadis, som genom sin grekiske far har nära anknytning till Grekland, har skrivit ett översiktsverk om denna grekiska nation, företrädesvis från frihetskrigets utbrott 1821 intill år 2022 och corona-krisen. För mig är Greklands moderna historia mycket nyttig läsning.

Jag vet inte hur många böcker jag läst som på något sätt beskriver om, vrider och vänder på, eller stammar från den grekiska antiken. Det gör att jag känner mig mer hemmastadd i Greklands historia såsom den präglades av Athen och Sparta för drygt 2000 år sedan, än det nuvarande Greklands historia, det land som jag gärna besöker om och om igen, både för att njuta av dagens grekiska kultur och lämningarna av det mycket gamla Grekland.

Antoniadis bok utgör en lättillgänglig orientering över det moderna Greklands politiska historia. Vad vi möter är strider, kriser, problem, resningar. Och det inte bara i det förflutna, utan ända in i våra dagar. Grekland är alldeles uppenbart ett land med en stolt och frihetsälskande befolkning, men också ett land med med stora utmaningar, inte minst ekonomiska sådana. 

Antoniadis skriver själv, ”att det moderna Grekland aldrig har varit ett fungerande land”. Och på ett annat ställe: ”Ända sedan den grekiska nationalstaten etablerades på 1800-talet har landet präglats av dramatiska konflikter, folkmord, diktaturer, ockupationer, inbördeskrig och militärkupper.”

Men nog försöker det grekiska folket gång på gång resa sig upp och stå stadigt, trots korruption, nepotism, underskott och politisk extremism.

En mycket intressant aspekt som Antoniadis lyfter fram är Greklands kluvenhet. På många sätt vill man göra landet till en traditionell västerländsk stat. Samtidigt har landet genom sin historia stått under ett överväldigande stort inflytande från österlandet. Det märks inte minst på musiken, på maten, på sättet att umgås. Grekland är inte det ena eller det andra. Det är både och. Antoniadis skriver: ”man är kvar i ett ingenmansland mellan väst och öst.”

* * *

Jag ska inte här sammanfatta hela boken. Det vore ogörligt redan av det skälet att Greklands tvåhundraåriga historia är alldeles för snårig för att kunna förkortas utan att bli helt obegriplig. Vi har konfliktytorna mot andra länder, inte minst Turkiet, vi har de politiska spänningarna inom landet, som bland annat gjort att ett nazistiskt parti under en period på 2000-talet innehade parlamentsplatser. Vi har dragkampen mellan att ta utländska lån och att följa de utländska kraven som kommer med lånen. Vi har andra länders påtryckningar på Grekland utifrån dess strategiska position på kartan, och så vidare.

Jag känner inte till något om författaren Antoniadis, förutom det han själv berättar i boken och att han uppenbart är en pedagogisk berättare. Men jag lockas ändå att notera att han använder sig av vändningar och förklaringsmodeller som hör till en vänsterideologisk uppsättning troper. 

Läsaren märker tydligt av skepsisen mot Amerika. Det talas om USA:s imperialism. I samband med beskrivningen av hur miltärjuntan tar över makten i Grekland står dessa skarpa ord: ”Att avveckla demokratin och införa diktatur låg i linje med amerikanska intressen.” Någon problematisering av den inhemska kommunismen märks däremot inte alls. 

Kapitalismen som sådan kritiseras också mot bakgrund av finanskrisen 2008: ”Det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd” och lite senare: ”Den globala kapitalismen är ett krisdrabbat system.”

Amerikansk inblandning och kapitalism kan möjligen vara rimliga förklaringsfaktorer bakom Greklands öden; jag noterar dock att förklaringssätten faller in i en viss bekant argumentationsfåra. 

Jag hade önskat få veta mer om varför vänsteraktivisterna (observera, inte ”vänsterextremister”, ty extremister kallas i boken enbart de som är till höger) sågs som ett sådant hot för så många greker, och mer om deras eventuella kopplingar till totalitära regimer i östblocket, och så vidare. 

Naturligtvis önskar jag inte på något vis att kritik därigenom mildras mot det vidriga förtrycket och förföljandet och fängslandet och dödandet av politiskt engagerade på vänsterkanten under långa tider. Jag önskar bara förstå lite mer. Min egen okunskap om ämnet gör helt enkelt att jag har svårt att göra rimliga värderingar.  — Jag får väl helt enkelt läsa på bättre.

* * *

Det grekiska folket, som Antoniadis berättar i stor utsträckning har sammanhållits av den ortodoxa kyrkan, bryter sig loss från osmanerna under en utdragen kamp som började 1821. Det skulle leda till stora förändringar i regionen, kosta människoliv i mängder och skapa en stat som än i dag inte står helt stabilt. 

Men grekerna uthärdade och nationen överlevde utmaningar som framstår som nästan orimliga att uthärda. I dag är ett Europa utan ett Grekland snarast omöjligt att tänka sig. Hos mig ligger detta unika land med sin överväldigande historia alldeles nära hjärtat. Antoniadis hjälper mig att förstå det bättre, även bortom minoiska gravar på Kreta, agoran i Athen och den filosofi som Diogenes från Sinope praktiserade.
– – –
Antonios Antoniadis, Greklands moderna historia. Lund: Historiska Media, 2022. E-bok.

Bokrecension: Richard Nixon | John A. Farrell

Richard Nixon. The Life är skriven av John A. Farrell (f. 1953), amerikansk författare och historiker. Boken utkom första gången 2017. Jag har läst en upplaga från 2023.

* * *

Ur historisk synpunkt har en dålig biografi som ärende att antingen fungera som en anklagelseakt eller som en hyllningsskrift. Ingendera av dessa brister vidlåder John A. Farrells tegelstenstjocka biografi över den så kontroversiella amerikanske presidenten Richard Nixon (1913–1994). 

Vad Farrell istället, som en föredömlig historiker, åstadkommit är en beskrivning av mannen Nixon, hans tid och förutsättningar, hans personlighet och göranden: vad jag kan se utan att vilja bevisa att Nixon var si eller så ond eller si eller så god. Det gör att Nixon i biografin möter oss som komplex och kontrastrik människa, inte som karikatyr. 

Onekligen var Nixon mycket intelligent. Farrell beskriver hur Nixon växer upp under relativt enkla omständigheter på en farm utanför Los Angeles och arbetar sig igenom skola, college och sedan vidareutbildar sig till jurist, för att snart komma in i politiken och göra karriär som kongressman, senator, vicepresident och omsider president. 

Nixon fick att hantera Vietnamkriget och dess avslutande, och att utföra den vådliga balansakt mellan den kapitalistiska världen och den kommunistiska. Farrell belyser hur Nixon nog i sin utrikespolitik gjorde några av sina största insatser, bland annat genom att värma upp de kyliga relationerna med Sovjet och Kina. 

* * *

Det är ändå som människa och som personlighet som Nixon fascinerar mig som läsare mest. Farrell ger exempel på exempel på Nixons komplexitet, som bland annat yttrar sig i hans behov av att bevisa sig och få bekräftelse, grundad – får man anta – i en omfattande osäkerhet. Han tillhörde inte den elit som hans vän och sedermera rival John F. Kennedy gjorde. Nixon trivdes inte med sociala samkväm. Han var grov i mun. Andra upplevde det som att han hade en mur runtomkring sig.

Samtidigt var Nixon beredd att gå långt ut i dunklet för att nå de mål han föresatt sig, något som till sist ledde till hans fall som president i och med händelserna i samband med Watergateskandalen, som han nog inte, enligt Farrell, kände till i förväg, men dock försökte tysta ner i efterhand. 

Det verkar som att vissa av Nixons underordnade var beredda att agera på vad de trodde var i presidentens intresse, och att en del av maktutövandet på så vis skedde outtalat. Farrell betonar att det inte var något unikt för Nixon-administrationen. Avlyssning av motståndare skedde nog även från annat håll. Men för Nixons del blev hans inblandning i inbrotten på demokraternas kampanjhögkvarter och ett tidigare inbrott hos en visselblåsares psykolog för djup för att han skulle kunna ta sig ur det på annat vis än att avgå.

Farrells biografi påvisar att Nixon saknat en detaljerad politisk ideologi. Först och främst var Nixon en pragmatiker, inriktad på agerande. — Ja, Nixon var för konservativa värden och värnade Gud, nation och familj. Han var inbiten antikommunist. Samtidigt var han inte blind för betydelsen av medborgerliga rättigheter och problemet med rasism i delar av USA. Åtminstone en tid var Martin Luther King, Jr hans vän. Nixon insåg också hur bisarr en sådan kommunistjakt som McCarthys var.

Så framträder, som sagt, en komplex man, mer komplex ju mer man lär sig om honom. En man djupt misstänksam mot eliten, och själv president. En man som brottas med hur man bör avsluta Vietnamkriget på ett så acceptabelt vis som möjligt – ur amerikanskt perspektiv och som behöver sömntabletter för att kunna sova om natten. Han är fördomsfri och förskräckligt fördomsfull. 

Och, tror jag nog jag kan säga: han är en man som led själsliga kval.

* * *

Richard Nixon. The Life är ett mammutarbete på över 740 sidor, varav drygt 120 sidor utgörs av tättryckta noter med förklaringar och de mest omfattande källhänvisningar jag tror jag mött i något sammanhang. 

Allt tyder på att Farrell genomfört ett nästan ogripbart omfattande arbete med att sätta sig in i, arbeta med och väga det befintliga källmaterialet i form av bland annat PM, biografier, brev, officiella dokument, inspelningar och egna intervjuer med ännu levande då aktiva personer av intresse.

Ur historievetenskaplig synvinkel torde därmed även den mest källkritiskt inriktade historiker vara mer än tillfredsställd över arbetssättet. Till det kommer att brödtexten är njutbar att läsa som litteratur. Jag medger att jag inte hängde med i teknikaliteterna vid någon genomgång av det amerikanska valsystemet. Men det är pedagogiskt skrivet, och det är ledigt och medryckande skrivet. Jag drunknar inte i detaljer, som annars hade varit lätt att göra i ett arbete av den här omfattningen. Det förvånar inte att verket nominerades till ett Pulitzerpris.

Kvar står jag så till sist med en nyanserad bild av den president jag egentligen inte visste särskilt mycket om förut. Jag kan skönja hur Nixon är en del i ett stort politiskt spel, där rent spel hos inte bara honom kan vara mer sällsynt än somliga tror och hoppas. Till det kommer att boken ger en fascinerande inblick i en sammansatt människans person och personlighet. 

Alltsammans komplicerar sammanfattningsvis helhetsbilden av den svårgripliga människan Richard Nixon.
– – –
John A. Farrell, Richard Nixon. The Life. United Kingdom: Scribe Publications, 2023. 737 sidor.

Bokrecension: Dagligt liv i antikens Grekland | Robert Flacelière

Parthenon, Akropolis, Athen

Dagligt liv i antikens Grekland (fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès) är skriven av Robert Flacelière (1904–1982), fransk antikhistoriker. 

Boken utkom på franska första gången 1959. Jag har läst verket i svensk översättning av Margareta Nylander i en upplaga från 1990.

* * *

Den svenska titeln på denna bok kan upplevas som något missvisande, den franska är mer exakt: verket behandlar inte hela det antika Grekland under hela antiken, utan framförallt, om än inte uteslutande, Athen under den klassiska perioden, avgränsad till omkring år 450 f.v.t. till 350 f.v.t. med fokus på athenske statsmannen Perikles styrelsetid, omkring 450-429 f.v.t. 

Det är utan tvekan fråga om en ur kulturell synpunkt glansfull era. Det är Sokrates tid och Platons tid och Xenofons tid. Det är Aristofanes, Euripides och Sofokles tid. Det är en tid vi kan veta förhållandevis mycket om, eftersom trots all då skriven text som försvunnit för oss ändå tillräckligt har bevarats för att vi ska kunna uppleva oss kunna komma den tidens människor nära. 

Vi kan bilda oss en hyfsad uppfattning om hur det då var att leva i Athen.

Det är givetvis en era som blivit idealiserad av eftervärlden. Men Flacelière är noga med att i sin tematiska genomgång av vardagslivets Athen lyfta fram det inte så upphöjda och det förtryck som också rådde i denna demokratins födelseort. Ja, du kunde som någorlunda välbärgad medborgare och man leva ett gott liv i Athen under den klassiska tiden, om du inte besvärades alltför mycket av medlidande med dem som hade det svårare än du: hustrurna och slavarna, inte minst.

* * *

Flacelière berättar levande och ständigt förankrad i källorna om Athen utifrån många olika perspektiv. Han kan använda sig både av samtida, äldre och yngre källor, om de bedöms kunna lägga något till vår förståelse av stadsstaten.

Vi får lära oss om hur enkelt många vanliga, arbetande athenare bodde. Han berättar om olika samhällsgrupper: medborgarna, utlänningarna, slavarna, barnen, ungdomarna, kvinnorna, hetärerna, handelsmännen, jordbrukarna, och dessas levnadsvillkor. 

Han berättar hur giftermål gick till och om hur barn välkomnandes till världen och uppfostrades. Han berättar om hur man klädde sig, vad man åt, hur religionen yttrade sig och hur rättssystemet och det politiska systemet fungerade. Han berättar om Athens krigsmakt och hur man förde krig. Ofta illustrerat av längre eller kortare citat ur de antika texterna.

Kort sagt fungerar Dagligt liv i antikens Grekland som en utmärkt introduktion till den athenska kulturen under klassisk tid, en kultur som på samma gång känns mycket välbekant och mycket främmande. Onekligen är det en mycket högtstående kultur som också har inslag som vi i dag har svårt att relatera till utan ett mått av historisk inlevelse.

Dagligt liv i antikens Grekland låter den athenska kulturen framstå för läsaren i sin komplexitet, med sin vidskepelse och sin skyhöga konstnärliga nivå. Boken sprider ljus över de ruiner vi än i dag kan se och ta på, och låter oss ana de människor som en gång kallade Athen sin stad och sin stat.
– – –
Robert Flacelière, Dagligt liv i antikens Grekland (fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès). Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1990. 324 sidor.

Bokrecension: Salamanderkriget | Karel Čapek

Salamanderkriget (tj. Válka s mloky) är skriven av Karel Čapek och utkom första gången 1935. Jag har läst boken i svensk översättning av Erik Frisk i en upplaga från 1988. 

* * *

Först något om författaren Karel Čapek (1890–1938), till dels utifrån vad Björn Fischel berättar i sitt förord till denna upplaga av Salamanderkriget. Čapek har bedömts vara en av Tjeckiens främsta författare, och har förutom romaner och pjäser bland annat också skrivit en omtyckt kåseribok om trädgårdsskötsel. Čapek, som kämpade mot alla former av absolutism, doktorerade i filosofi 1915. I stor utsträckning samarbetade han i sitt skrivande med brodern Josef, som kom att möta döden i koncentrationslägret Belsen 1945. Salamanderkriget blev Čapeks sista bok.

* * *

I en vik på en ö någonstans i närheten av Samoa i Stilla havet upptäcker kapten van Toch en art av särskilt läraktiga salamandrar. De sälliknande men upprättstående varelserna kan lära sig att med verktyg plocka upp pärlmusslor från havsbottnen. 

Men salamandrarnas begåvning visar sig inte stanna där. Snart har salamandrarna blivit ett betydande inslag i världsekonomin genom att de kan användas i allehanda undervattensprojekt utan att få annan ersättning än föda. De förses med alltmer avancerade verktyg och även vapen och sprängmedel. De lär sig tala. Och de tillväxer explosionsartat i världshaven, så att de inom kort är fler än människorna. 

Likväl utnyttjas djuren hänsynslöst och kommer dessutom till användning i försvarssyfte. Vad som händer härnäst kan vi ana: de först så undergivna och tjänstvilliga salamandrarna blir självmedvetna och i kraft av sin ökande numerär kräver de livsrum, genom att helt enkelt underminera och sänka landmassor, väldiga landmassor. Mänskligheten kommer inte åt de djur som de använt som arbetskraft och blir själva allt mer trängda och ställs inför salamandrarnas ultimatum.

Det är huvudhistorien i Salamanderkriget. 

* * *

Čapeks bok är full av hänsyftningar till författarens samtid och den politiska verklighet som fanns då: fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kapitalismen världen runt, imperialismen. Mycket går mig säkert förbi. Det finns inte en övergripande linje varemot satiren riktar sig, utan slagen kommer utspritt, åt olika håll. 

Men det ska också sägas att Salamanderkriget fungerar utmärkt att läsa enbart som en dystopisk science fiction-berättelse om vad som ser ut att bli mänsklighetens undergång.

Tekniken Čapek använder är särskilt intressant. Berättandet är kollageartat, och återgivningar av tal, berättande delar, tidningsartiklar, vetenskapliga texter omväxlar i framställningen för att föra oss fram i historien. Det är mycket effektivt och skapar en realistisk stämning av att vi tar del en utforskning av något som inträffat i det förflutna.

Romanen kännetecknas för övrigt av en torr och mörk humor, som inte tar fokus från de allvarliga varningar som reses mot mänsklig kortsynthet, politiskt navelskåderi och brist på medkänsla. I det avslutande kapitlet heter det:

"Har du någonsin funnit något som varit så gräsligt, brottslighet eller vanvettigt att inte någon intellektualist med dess hjälp velat omskapa världen?"

Världen har delvis förändrats sedan Čapek skrev Salamanderkriget, och delvis inte förändrats alls. Hans varningar kvarstår och äger bestående relevans.
– – –
Karel Čapek, Salamanderkriget (tj. Válka s mloky). Övers. Erik Frisk. Förord: Björn Fischel. Stockholm: Litteraturfrämjandet, 1988. 298 sidor.

Bokrecension: Händelser och människor | Torgny Segerstedt

Händelser och människor är en samling artiklar av Torgny Segerstedt (1876–1945), publicist och religionshistoriker. Boken utkom år 1926.

* * *

Torgny Segerstedt är i dag mest känd för den kompromisslösa och villkorslösa polemik han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning idkade mot Nazityskland. En polemik som tidigt fick Göring personligen att indignerat reagera.

De 84 texter som samlats i Händelser och människor är av tidigare datum och författades från 1918 fram till 1926. De berör mångahanda ämnen, såsom livssyn, politik, religion och enskilda människor. Tillsammans utgör de ett historiskt dokument av stort värde, som låter oss, ungefär hundra år senare, känna av den samtid som Segerstedt som intellektuell och liberal ledarskribent såg omkring sig.

Grundtonen är företrädesvis pessimistisk, men med en ohöljd förhoppning till människans humanistiska potential, trots allt som tyder på hennes nit som rovdjur bland rovdjur. 

”Det är blott allt för sant att människorna i gemen äro ett fruktansvärt patrask. Huru skulle de kunna vara annat? Men i all den värdelösa bråten påträffas här och var om än sparsamt ädelstenar, som lysa med djup och betagande glans.”

Segerstedt markerar mot sådant som väcker hans motstånd eller tveksamhet. Inte minst gäller det socialismen, främst såsom den växer fram i det kommunistiska Sovjet men också så som den yttrar sig som socialdemokrati i Sverige.

Grundvärdena hos Segerstedt är individualism och frihetlighet, och det som hotar individualism och frihetlighet får honom att resa ragg, såsom alla yttringar av hjordinstinkt. Ja, han är konsekvent skeptisk mot allt som tar påverkas av människomassornas opinionsmässiga tyngd. Han tilltror massan såsom sådan föga förnuft.

Segerstedt är mycket medveten om det flyktiga i allt mänskligt. För honom är alltings flyktighet en grundläggande förutsättning, som innebär att ingenting består i längden. Människan i sig förblir något gåtfullt.

”Vårt medvetande höjer sig likt en korallö ur okända djup, till vilkas botten ingen ljusstråle når ned.”

Vad gäller det religiösa området måste Segerstedt betraktas som mycket klarsynt beträffande Svenska kyrkans utveckling. Han ser hur dogmerna spelar allt mindre roll, och hur kyrkan ständigt kommit att anpassa sig till den tid där den existerar. Det är detta som gör att den överlever, inte dess kontakt med det ursprungliga i sin lära. 

Kyrkans funktion blir att svara mot ett religiöst behov i människan, snarare än att den fungerar som förmedlare av vissa sanningar. Man kan ana att Segerstedt ser att kyrkan som institution spelat ut sin roll.

”Den kristna livsåskådningen har förflyktigat. Den kyrkliga institution, som hägnat våra fäders liv genom seklerna, står inför sitt sammanbrott.”

Vad gäller utrikespolitik förhåller sig Segerstedt givetvis i stor utsträckning till det nyligen timade världskriget. Han är mycket skeptisk till Versaillesfreden och anar de möjliga konsekvenserna av ett orimligt hårt beklämt Tyskland genom främst Frankrikes försorg. Han skriver:

”Missmodet kommer att gripa omkring sig. Ur dess jordmån kan mycket spira, som annars aldrig skulle finna fäste i folkets sinne. [---] Den franska statsledningen förfar, som om den önskade göra allt vad i dess förmåga står för att driva fram hämndkänslorna i Tyskland.”

På det mer inrikespolitiska området värnar Segerstedt om nationens förmåga att värna sig självt, och han far ut häftigt mot anslag att skära ner på försvaret. Segerstedt är inte chauvinist, men ser en svensk egenart som varken är bättre eller sämre än andra nationers egenart, men som dock är specifikt svensk. 

* * *

Icke socialist och icke konservativ, ej heller partigängare i det liberala partiet vandrar Segerstedt som den indvidualist han är sin egen väg framåt, framsägandes det han anser vara rätt och riktigt. Segerstedt bedömer efter merit, inte efter massans tycke eller efter samhällsställning. 

I sin polemik använder han gärna en torr, lätt överlägsen ironi, som måste haft förmåga att stundom svida i skinnet på dem den riktades mot. Ibland utvecklar han sin livssyn och kan då låta förvillande lik Marcus Aurelius och dennes stoiska visdomsord.

Språket är mycket gott och håller sig på en stilmässigt ibland skyhög nivå, som kanske emellanåt i våra öron kan tangera det preciösa eller rentav pastorala, men för det mesta endast ger belägg för Segerstedts fenomenala förmåga till utsökt formuleringskonst. Om och om igen vill man citera hans ofta dystra utlåtanden om världen och människorna. 

Nog bör man läsa Torgny Segerstedt än i dag! Naturligtvis för hans språk, men också för hur han med skarpt öga uppfattar sin omvärld. Någon gång märker vi att framtiden inte föll ut såsom han trott, men oftare ser han häpnadsväckande klart, ibland som om han betraktat framtidens händelser från en ännu mer framfaren framtid.

Man behöver inte hålla med Torgny Segerstedt i allt. Men man kan aldrig förneka honom hans mod eller hans nyktra försvar för den enskilda människans rättigheter och behov, trots allt det som gör människorna så farliga för sig själva och för varandra.
– – –
Torgny Segerstedt, Händelser och människor. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1926. 375 sidor.

Bokrecension: Tempe och Thermopyle | Emil Zilliacus

Emil Zilliacus

Tempe och Thermopyle. Resebilder är skriven av Emil Zilliacus (1878–1961) och illustrerad av Hugo Zuhr (1895–1971). 

Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga som gavs ut 1956.

* * *

För att förstå Tempe och Thermopyle behöver man förstå vem Emil Zilliacus var. 

Denne finlandssvenske litteraturhistoriker, översättare, poet och författare utförde under sin levnad en oskattbar kulturgärning för svenska språket, på så vis att han översatte en mycket stor mängd främst antika grekiska texter till vår tunga. 

När Teme och Thermopyle första gången utgavs hade han redan hunnit översätta åtskilligt av Aischylos. Under resten av sitt liv kom han också att låta bland andra Sophokles, Euripides, Menandros, Lukianos och Herondas att tala svenska, förutom de epigram som han också översatte och därtill kom många andra texter som han berikat oss med. 

Antikens värld har således genom Zilliacus förtjänst blivit oss mycket mer tillgänglig.

I Tempe och Thermopyle berättar han om resor till olika platser i Grekland. Få andra har väl möjlighet på samma sätt som han att i det grekiska landskapet såsom han möter det se genom årtusendena. Han vandrar till fots, han rider på åsna, han far med tåg och båt – för att kunna utföra vad som närmast måste kallas pilgrimsfärder (jo, han har några år tidigare gett ut en bok som heter just Pilgrimsfärder i Hellas).

Det handlar om fysiskt påfrestande eskapader, stundom krypandes på alla fyra  upp för ett berg som ståtar med antika traditioner, eller krypandes i en grotta med likaledes gamla anor. Och detta var ju ett tag sedan: turistbussar lyser med sin frånvaro och den finlandssvenske akademikern verkar i allmänhet mest stöta på herdar och andra ur lokalbefolkningen på sin väg till sådant som finns kvar av forntidens byggnader eller ännu efter tusentals år porlande heliga källor.

Men nog verkar även själva landskapet förhäxa Zilliacus. Det blir, för att nu vara uppriktig, rentav något tröttande att återigen får det mycket blå havet uppmålat för sina ögon, eller grönskan eller värmen. Det kompenseras emellertid av de lärdomsfyllda beskrivningarna av de platser han når fram till, och den innerliga kärlek han uppenbarligen hyser för det gamla – och för all del också det nya – Grekland.

* * *

Så vart reser han?

Tempe är precis som det mer kända Thermopyle strategiska pass på vägen in i eller ut ur det gamla Grekland. Zilliacus besöker båda. Han bestiger Helikon, musernas hemvist, och med hjälp av sin ledsagare når han den Musornas källa som en gång kallades Hippokrene. På platsen för chariternas tempel, inte långt därifrån, står nu ett kvinnokloster, men av staden där templet en gång ingick finns rester kvar. Och Zilliacus besöker källan där chariterna badade, Akidalia. 

Och Zilliacus besöker Thera, numera känt som Santorini, och dess tempel, varav ett är bland de äldsta vi känner till av sitt slag, helgat Apollon Karneios. På Samos söker han resterna efter tyrannen Polykrates gamla huvudstad och dess byggnader. På Paros föreställer han sig, efter att han besökt en gruva där högkvalitativ marmor bröts redan under antiken, ödena för de statyer som sådan marmor förvandlades till:

”Gudar och gudinnor, kvinnor och män, jungfrur och efeber, smyckande templen, uppställda i helgedomarna och på samlingsplatserna, dyrkade och beundrade. För att sedan bortrövas och förvisas, misshandlas eller förintas i kalkugnarna, och slutligen åter samlas, de som överlevat misshandeln och massakrerna, sargade, lemlästade, sönderslagna, i museisalar världen runt.”

Avslutningsvis skildrar Zilliacus hur han besökte Circes berg i Italien, Monte Circeo. 

Berget är platsen som identifierats med Circes hem i Odysséen. Circe förvandlade de flesta av Odysseus besättningsmän till djur, innan Odysseus med Hermes hjälp betvingar henne och mannarna återförvandlas till människor. Och så börjar en fest som pågår, med Circe, i långliga tider.

Bestigningen av Monte Circeo blir ett vådligt äventyr för Zilliacus. Han får hungrande och törstande övernatta på bergets topp, när nattmörkret lägger sig över landskapet.

* * *

Tempe och Thermopyle är en mycket charmig resebok som samtidigt utgör ett kärleksbrev till antikens Grekland. Den resonerar mycket fint med min egen svaghet för den tiden och det landet, och min vilja att närhelst jag besöker Grekland gärna någon eller några gånger besöka platser kända från forntiden. 

För Zilliacus med sin intima kunskap om både de gamles språk och seder måste resor som de han beskriver i boken ha varit överväldigande upplevelser och det märks på hans sätt att skriva om dem. Över dem skiner solen även om det händelsevis skulle vara mulet, för ljuset kommer från förr och från en annan värld.
– – –
Emil Zilliacus, Tempe och Thermopyle. Resebilder. Illustrerad av Hugo Zuhr. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB, 1956. 161 sidor.

Bokrecension: Extremister | Magnus Sandelin

Extremister. Människorna bakom attentaten är skriven av journalisten Magnus Sandelin (f. 1970). Boken utkom första gången 2007. Jag har läst en upplaga med extramaterial som utgavs 2008.

* * *

2004 drar ett par nazister omkring och krossar glas på offentliga byggnader. De vill på så vis starta en revolution. 2005 samråder islamister för att åstadkomma ett attentat mot en vallokal med en brandbomb. 2006 konspirerar vänsteraktivister mot McDonalds och placerar en brandbomb i innertaket på en sådan restaurang. Allt detta sker i Sverige. 

Magnus Sandelin berättar om dessa händelser och människorna bakom dem i sin elegant skrivna och rappt hållna Extremister. Han intervjuar personer som var inblandade och sådana som kände gärningspersonerna, han gräver i förundersökningsprotokoll och domar. Och han för resonemang om bevekelsegrunder och sammanhang.

Det som slår mig är de stora likheterna mellan dessa våldsbejakande aktörer, oavsett vilken ideologi de förespråkar. Det rör sig om människor som blivit så radikaliserade att de godtar och förespråkar våld mot civilister eller personer som de anser accepterar den rådande ordningen i syfte att nå överordnade politiska mål. De förenas i sitt hat mot samhällsordningen. De delar hängivenheten till överordnade dogmer. I allmänhet kan man i deras sammanhang finna antisemitism.

Och så är de unga. Radikala unga, beredda att göra långt mer än lagen tillåter dem och vanlig hänsyn dikterar för att nå dessa överordnade politiska mål: den ariska rasens bevarande, islams utbredande eller kapitalismens undergång. De må bära olika symboler på sina kläder, men därunder bultar likväl fanatiska hjärtan.

Likväl bemöts de olika typerna av extremister inte lika i svensk opinion. 

Få skulle väl någonsin få för sig att ursäkta nazistiska försök att utöva terror. En och annan skulle anlägga postkoloniala, västkritiska perspektiv på islamistiskt våld. Men mest förstående synes en del i media etablerade personer vara inför vänsterextremt våldsutövande, särskilt om det riktas mot högerextremister. Likväl har de samtliga övergett de demokratiska spelreglerna ringaktar frihetliga kärnvärden såsom yttrandefrihet och mötesfrihet.

* * *

Magnus Sandelins bok är viktig. Den tar oss med in i dessa extremisters tanke- och föreställningsvärldar, belyser de vanföreställningar och konspirationer som blomstrar där, och lyfter fram vad man anser vara värt att skada och döda andra människor för – och vilka som är fiender: judar eller sionister, representanter för samhället som politiker eller poliser och – kan vi ana – var och en som ställer sig i vägen.

Mot bakgrund av vad Sandelin lyfter fram blir det särskilt beklämmande att ta del av den naivitet som från samhället stundom visats inför våldsbejakande vänsterextremism. 

Kanske hänger det ihop med en i någon mån utbredd föreställning om att även ett extremt vänsterengagemang i grunden är något fint, något sympatiskt, något som rör sig om en kamp mot orättvisor och rasism, om än med omogna avarter. Det är, som Sandelin framför, väl långt mindre kontroversiellt att ha en bakgrund i den vänsterautonoma rörelsen än i en nynazistisk organisation. 

Sandelin lyfter fram som åtminstone en delförklaring till detta sakernas tillstånd att man hyser så stark avsky för nazismen, att det man uppfattar som dess motsats bemöts med visst överseende. Fastän man också på denna sida möter antidemokratisk och våldsförhärligande aktivism. 

Sandelin skriver om extremvänstern att ”enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället”. Sandelin ser här naivitet. Jag är benägen att instämma. Syn för sägen bär de utdrag ur recensioner från recensenter som vill släta över extremvänsterns antidemokratiska problematik som Sandelin låter publicera i denna upplagas extramaterial.

* * *

Magnus Sandelin skriver en tillgänglig och välbalanserad svenska. Texten förankras i citat och välformulerade argument. Han reflekterar kring det han granskat och ger personliga infallsvinklar. 

Vad Extremister framförallt lämnar mig med efter avslutad läsning är beredvillighet att inte sortera upp den här typen av ideologiska extremister i olika väsensskilda schatteringar, utan att framförallt se vad som förenar: föraktet för samhällsordningen och viljan att förändra den med hjälp av våld och hot, med hjälp av rå fysisk makt på eget bevåg, för att uppnå någon form av tänkt högre syfte.
– – –
Magnus Sandelin, Extremister. Människorna bakom attentaten. Stockholm: Pocketförlaget, 2008. 229+10 sidor.

Bokrecension: Varaktigare än koppar | Harry Järv

Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka är skriven av Harry Järv (1921–2009), ställföreträdande riksbibliotekarie, författare, översättare. 

Boken utkom år 1962.

* * *

Harry Järv har i förordet till Varaktigare än koppar en ödmjuk inställning till de texter han i detta verk samlat och som han tidigare publicerat i olika sammanhang. Han skriver att de tidskrifter och tidningar där de tidigare förekommit varit föga lästa, och att han därför ”i praktiken” skrivit för ”skrivbordslådan.” 

Emellertid blev han rekommenderad att ge ut denna samling, och rekommenderades även en titel på samlingen, nämligen Tråkiga författare, något även förläggaren tydligen uppskattat, men som han själv inte kunde acceptera, eftersom han inte kunde klassificera en av de författare han skriver om såsom tråkig, nämligen Jaroslav Hašek. Likväl:

”Själv trivs jag mycket bra med tråkiga författare, bara de är gedigna, och det skulle glädja mig om jag lyckats presentera dessa gediget tråkiga författare på ett sätt som är adekvat – om också bara till en del.”

Den läsare som har ett rejält litteraturintressen är sannolikt benägen att hävda att Järv lyckas mycket bra med denna föresats. I en stor mängd essäer och artiklar introducerar och berättar han företrädesvis om olika författarskap, många för mig knappt kända eller kanske inte alls kända, som i fallet Karel Čapek, som jag hastade att beställa en bok av.

Mest intressant är för mig annars den inledande, långa essän, som väl också är den mest knastertorra. 

Det handlar om hur man genom tiderna, särskilt sedan 1700-talet och fram till 1900-talets första hälft, sett på författarskapet till Iliaden och Odysséen. Den akademiska striden har stått mellan om man ska räkna med en enskild författare, ”Homeros”, eller om man ska räkna med att texterna är redigerade kompilationer, kanske av sagocykler av olika ålder och ursprung. 

Denna djupgående presentation av filologers teorier kring författarskapet fungerar rent förhäxande på mig och fördjupar min beundran för verken som sådana. Någon tycker kanske att det är pretentiöst att på fullt allvar uppskatta Homeros — åt helvete med den uppfattningen, säger jag: Iliaden och Odysséen rymmer båda sin starka sirensång som gör det omöjligt för den välvillige läsaren att inte dras in i dem, gungas på havet i dem, känna solgass och bloddoft.

Detta om detta.

Vidare berättar Järv alltså om många fler författarskap. Han presenterar till exempel Canterburysägnerna, Rabelais mustiga berättarkonst, Goethe (särskilt i relation till storverket Faust), Walt Whitman (som jag inte förstår mig på). Robert Louis Stevenson behandlas i två texter, dels i relation till Skattkammarön, dels i relation till Dr Jekyll och Mr Hyde, där den senare texten utgör ett vådligt psykoanalytiskt anlagt försök att förstå sig på Stevenson ända in i dolda själsskrymslen.

Den sista, och väl allra längsta texten, utgör likaså den en synnerligen vågad psykoanalytisk djupborrning, då i Franz Kafkas huvud, där en novell av honom, dagboksanteckningar, andra texter och brev med mera får utgöra stoff som bekräftar den ena mer bisarra freudianska infallsvinkeln efter den andra. 

Järv tror på psykoanalysen som en pingstvän tror på Gud. Det man kan ta med sig av allt detta är kanske inte fördjupade kunskaper om Stevenson eller Kafka, men väl i psykoanalytisk metod och vad jag bara kan se som våldsam övertolkning.

* * *

Harry Järv skriver en utmärkt svenska och tar sina ämnen på största allvar. Han är uppenbarligen mycket väl inläst på vad han skriver om och hanterar sitt stoff med stor intelligens. Hans introduktioner lockar mig i flera fall till ytterligare läsning av de författarskap som han skriver om. 

Inledningsvis citerade jag Järv där han skriver om att han tycker om att läsa gedigna författare: en sådan är han också själv, även om jag har ytterligt svårt att följa honom i hans freudianska bisarrerier där dessa används som litterär och biografisk analysmetod.
– – –
Harry Järv, Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka. Malmö-Lund: Caverfors, 1962. 279 sidor.

Bokrecension: Hem till Grekland | Agne Hamrin

Kretensisk vy.

Hem till Grekland är skriven av Agne Hamrin (1905–1983), författare och journalist, bland annat under många år medelhavskorrespondent för Dagens Nyheter. Hem till Grekland utkom år 1975.

* * *

Grekland och det grekiska står mig på många vis nära. Skälen till det är flerfaldiga. 

Ett givet skäl är klimatet och naturen. Men mest avgörande är den mångskiktade kulturhistoria som möter snart sagt vart man där vänder sin blick. — Berget där borta nämns i Iliaden, orten där vi sover beboddes en gång av den ena eller den andra av dem vi känner från historien, de tankar vi tänker i dag har ofta rötter ner i grekisk mylla. Och de texter som överlevt sedan antiken är inte bara läsbara utan påfallande ofta njutbara, vackra, tankeväckande och utmanande. 

På många sätt är således för mig det historiska djupet i Grekland avgörande i min attraktion till detta land. Summan blir att Grekland som plats för mig blir något alldeles speciellt.

Agne Hamrin hyste uppenbarligen liknande känslor för landet som han skriver om i Hem till Grekland.

Hamrins bekantskap med denna en av sina hemprovinser (vid sidan av Sverige, Italien och Israel) är intim. Han känner sin samtids Grekland och han känner det historiska Grekland. Och i detta verk presenterar han det grekiska ur flera perspektiv. Han berättar om det längesedan förflutna, och han berättar om det Grekland som när boken kom ut 1975 nyss blivit fri från militärjuntans styre. Han ger sig iväg till platser bortom turiststråken och fascineras av byprästen likväl som av Mikis Theodorakis, av Lord Byron likväl som av Hippokrates: alla i en eller annan mening som synnerligen knutna till Grekland.

Det är som att texten om och omigen vill sticka iväg från författaren, i hans rena glädje över att berätta om något som ligger så nära hans hjärta; Hamrin får liksom med viljekraft hala in det han berättar om för att det inte ska bli för yvigt eller alltför fyllt med exkursioner. Han drar än i den ena och än den andra tråden som tillsammans utgör den stora grekiska väven genom årtusendena. Språket är journalistiskt rappt utan att blott bli överfarande. 

* * *

Några stycken kan särskilt nämnas. Så berättar Hamrin utförligt om de omständigheter som fanns kring Lord Elgins beryktade nedmontering av delar av Parthenon som han lät sin agent utföra, för sändande till London, där delarna fortfarande finns på British Museum. Hamrin har därvidlag en något försonande syn på det som inträffade, medan en äldre tids greklandsvän som Lord Byron hårt smädade Lord Elgin i sin diktning:

”När Byron skrev The Curse of Minerva doppade han verkligen sin gåspenna i vitriol. Bland världslitteraturens hatdikter hävdar den verkligen sin plats.”

En intressant historisk återgivning utgör beskrivningen av slaget vid Actium, då Octavianus sjökrafter drabbade samman med Marcus Antonius och Kleopatras skepp, varvid Octavianus genom sin seger lade ut kursen för det framtida romerska kejsarriket där han blev känd som Augustus. Hamrin står på en höjd med utsikt över platsen och förefaller se sjöslaget framför sig.

Vidare besöker Hamrin och återger med charmfull skärpa en grekisk by; han berättar om dess politiska inklinationer, och han berättar om hur rikedom räknas i enheter om får och getter. Hamrin besöker en kaféägare, för några år sedan deporterad av militärjuntan, därefter återkommen. Hamrin pratar också med kaféägarens mor, som upptänd av hat till de gamla makthavarna önskar deras död och betecknar prästerna som fascister. — Ja, också där en aspekt att ta vara på: ofta en personlig religiositet, samtidig med skepsis mot prästerskapet, som i Grekland kommit att leva i en besynnerlig symbios med staten.

Ytterligare berättar Hamrin om Alexander Panagoulis (1939–1976), som under lång tid torterades av juntans folk efter att ha försökt ett attentat mot den nya regimens ledare Georgios Papadopoulos (1919–1999). I sin cell skrev Panagoulis dikter med sitt eget blod som bläck. Panagoulis, som efter demokratins återinförande blev parlamentsledamot, kom sedermera att för många bli något av en frihetssymbol.

Nå, man kan fortsätta att anföra exempel på vad Hamrin berättar om i Hem till Grekland, denna vindlande beskrivning av ett land och en kultur och en oöverblickbar historia. Man kan anföra hur Hamrin skriver om ön Kos, om Sparta, om Athen, om det politiska systemet... 

Men än hellre vill man hänvisa direkt till boken: läs den, om du har minsta intresse av de ämnen som kan rymmas under den vida rubriken ”det grekiska”.
– – –
Agne Hamrin, Hem till Grekland. Stockholm: Bonniers, 1975. 248 sidor.

Bokrecension: Fyrskeppet och andra noveller | Siegfried Lenz

Fyrskeppet och andra noveller är en samling noveller skrivna av Siefrid Lenz (1926–2014), tysk författare. 

Denna samling, utgiven 1967, är översatt till svenska av Brita Edfelt och har försetts med förord av Johannes Edfelt. 

* * *

Fyrskeppet och andra noveller består av fyra noveller. Den första når sådan omfattning att den med rätta kunde kallas kortroman. Samtliga av novellerna är stämda i mollackord och ställer läsaren inför frågor som berör skuld och svek och ansvar.

Den första berättelsen, titelnovellen, utspelar sig på ett fyrskepp, som är ute på sin sista vakt. Utanför den tyska kusten står fartyget väl ankrat i botten och fungerar som varning och navigationsstöd för andra fartyg i närheten. Kaptenen ombord heter Freytag, och hans mål och plikt består i att se till att också denna den allra sista vistelsen ombord ska gå utan problem, innan fyrskeppet får dra upp ankaret och anlöpa hamn.

Men så räddar man tre personer i sjönöd, drivandes i en jolle längre ut till havs. 

De tre är föga tacksamma för räddningen, på så vis att de snart visar sig vara kriminella, och vill förmå besättningen ombord att föra dem till deras planerade destination på det ena eller andra viset. Något som kapten Freytag givetvis vägrar, samtidigt som han lika resolut vägrar att låta den egna besättningen ta några risker på så vis att man skulle försöka övermanna de beväpnade främlingarna. Han vill ha sin besättning i land, trygg och säker.

Så börjar ett psykologiskt drama av sällsynt trovärdighet. 

De tre främlingarna utgörs av två brutala bröder och deras gentlemannamässiga ledare, doktor Caspary, som utomordentligt vänligt och lika iskallt framställer sina krav, av vilka det yttersta kommer att bestå i möjligheten av att låta själva fyrskeppet lätta ankar och föra dem till deras slutmål. Kapten Freytag med sin absoluta plikttrogenhet kan inte tänka sig något sådant och har fullt sjå med att försöka hålla tillbaka sina mannar, varav en är hans son, från att försöka slå sig fria från utpressarna. 

Kaptenen riskerar att uppfattas som feg, men är egentligen endast just detta — plikttrogen.

Kapten Freytag är ytterst trovärdig som allt annat än pragmatisk men övertygat viljestark pliktmänniska. Och doktor Caspary är trovärdig som lika viljestark och överläggande ledare för sitt lilla gäng. Doktor Caspary, visar det sig, har valt sin risktagande livsföring av brott och bedrägeri, med tre parallella, antagna liv. Hans konverserande vänlighet skär sig effektfullt mot de två brödernas vassa, mycket mer uttryckliga aggressivitet. Doktor Caspary framstår som betydligt mer skrämmande än sina råa kumpaner. Han är den som håller dem tillbaka. 

Kapten Freytag säger att han inte förstår sig på honom men de två verkar på något vis nå varandra; banditen och hedersmannen. Doktor Caspary konstaterar: ”Varje människa liknar sin motståndare, inte till någon har hon ett intimare förhållande.” Och doktor Caspary river ner föreställningen att det finns goda och onda:

”Var och en, ja, verkligen varenda en kan anklagas: rika och fattiga, änkor och föräldralösa. Ta vilken människa som helst, och jag garanterar att man kan hitta något hos henne som hon enligt vanlig rättvisa borde sitta inne för i två år – och detta inte bara vid drakonisk utmätning.”

Så doktor Caspary har nog levt sitt bedrägliga och lagöverskridande liv i medvetenhet om alla andras likväl som sin egen skuldbelastning: att alla kommer till korta vad gäller hederlighet.

Berättelsens inre spänning stegras och når också sin utlösning till ett mollackord, där det avslutande händelseförloppet kanske inte är lika övertygande som resten av verket, men som ändå är följdriktigt.

* * *

De andra, kortare, novellerna handlar om en man som söker efter liket efter sin hustru utmed en kust, och om en man som hyr ut sitt kök med gasspis till en främling, och sedan håller sig själv och sin flickvän borta därifrån, och om en vetenskapsman som får sitt livsverk torpederat.

Siegfried Lenz skriver en välkomponerad prosa, utan bombastik, utan där de stillsamma händelsernas egna sammantagna dramatik bygger upp spänningen. Det är illusionsfritt och på något vis befriande i sin illusionsfrihet. Jag har inte läst Siegfried Lenz förut, men dessa noveller gör onekligen att jag vill återvända till hans författarskap.
– – –
Siegfrid Lenz, Fyrskeppet och andra noveller. Översättning Brita Edfelt, förord Johannes Edfelt. Stockholm: Tidens förlag, 1967. 157 sidor.

Bokrecension: Undergången | Joachim Fest

Tyska soldater lämnar ifrån sig vapen och hjälmar till sovjetiska soldater.

Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket (ty. Der Untergang. Hitler und das Ende des Dritten Reiches) är skriven av Joachim Fest (1926–2006), tysk historiker specialiserad på Adolf Hitler och Tredje riket. 

Boken utkom första gången på tyska 2002. Jag har läst boken i en svensk översättning av Ulrika Jannert Kallenberg, i en upplaga från 2005.

* * *

Många av oss har nog sett filmen Undergången (2004), som skildrar Hitlers sista dagar i bunkern, med Bruno Ganz i huvudrollen som den ilskne och sjuke diktatorn. Filmen bygger på denna fackbok skriven av Joachim Fest.

Boken Undergången rekonstruerar de sista veckorna av slutstriden i Berlin 1945, med särskilt fokus på Hitlers öde, de sista veckorna och dagarna innan självmordet, samt tiden fram till kapitulationen. Som stöd använder Fest ögonvittnesskildringar, som han väger emot varandra. 

Förvånansvärt ofta verkar skildringarna skilja sig från varandra i detaljer. Fest berättar att han följer de versioner som verkar sannolikast, följaktligen de som han, som historiker, anser ligga närmast hur det verkligen var. Eller så redovisar han olika varianter. Eller så har han forskarens heder i att låta frågor förbli obesvarade, såsom icke längre möjliga att besvara.

En av dessa frågor är vad som hände med Hitlers kropp efter självmordet. 

Hur själva självmordet i sig gick till är inte helt fastslaget heller. Någon säger att Hitler återfanns i soffan bredvid Eva Hitler-Brauns döda kropp, någon säger att han satt i fåtöljen bredvid. Någon säger att han sköt sig i tinningen, någon i munnen, och någon att en tredje, okänd, person fått i uppdrag att skjuta honom. Någon säger att han samtidigt som skottet föll bet sönder en kapsel blåsyra. 

Efteråt bars Hitler ut ur bunkern tillsammans med Eva Hitler-Braun. Bensin hade införskaffats i dunkar, och bensinen hälldes över dem, där de lagts i ett kraterhål. Rysarnas artillerield föll samtidigt tungt över staden och försvårade alla handlingar. 

Man hade svårt, berättar Fest, att först få eld, men när man tänt på papper och slängt dem brinnande i riktning mot gropen tog det fyr. Fest menar, med stöd i återgivningar från dem som var på plats, att kropparna förbrändes till ben, som senare vid beröring föll samman. Och även om vi inte säkert kan veta saken, är det förmodligen så att allt som fanns kvar av Hitler kom att bli en del av hans tänder, som senare användes för att bekräfta hans död. 

Därmed får vi dra slutsatsen att Fest ställer sig tveksam till att de förbrända resterna av diktatorn skulle tagits om hand av sovjeterna, såsom i bland hävdas. Fest verkar anse slutsatsen rimligt att diktatorns kropp helt enkelt i stort sett förstördes till stoft och aska i rikskansliets trädgård utanför bunkerns nödutgång, och att allt som återstod av kroppen blev de nämnda tänderna.

Men Fest beskriver inte bara detta nav i mytologin om Hitler-Tyskland. Han berättar också om hur det förtvivlade motståndet fortsatte in absurdum, hur nära de ryska trupperna än kom. Manspillan blev därför in i det sista stor både på tysk och än mer på rysk sida. Att kriget var förlorat torde varit givet, åtminstone för Hitler själv, sedan länge, enligt Fest. Fest skriver:

”Nederlaget var tydligt beseglat, och det som fortsatte var ett krig bortom slutet.”

Nu handlade det om ren destruktion. Fest menar att det var ett tydligt och framträdande drag hos Hitler: viljan till destruktion, och att den framträdde i så att säga ren form under dessa sista veckor och dagar.

* * *

I Undergången möter vi inte enbart Hitler. I boken framträder också närmaste män vid sina sista besök: där finns Göring och Himmler, som båda snart skulle anses som förrädare. Där fanns Goebbels som trogen tillsammans med sin hustru och deras av henne mördade barn följde diktatorn i döden. Och där finns sekreterare, militärer och tjänstemän. 

Fest har disponerat sin bok i åtta kapitel. Vartannat kapitel består av historiskt berättande, vartannat kapitel är mer essärartat och utgör Fests reflexioner kring olika ämnen. Totalt består verket av knappt 190 sidor, så det är fråga om en koncis volym, vari Fest ändå får mycket sagt, på så vis att vi får både översiktsbilder och detaljbilder av det Tredje rikets sista dagar. Till detta kommer väl valda fotografiska illustrationer som skänker ytterligare djup till framställningen.
– – –
Joachim Fest, Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket. Övers. Ulrika Jannert Kallenberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005. 186 sidor.