Ögonvittnen. Kulturhistoriska kåserier är skriven av litteraturhistorikern och litteraturkritikern Fredrik Böök (1883-1861). Boken utkom år 1926. 
Fredrik Böök
* * *
År 1926, när Ögonvittnen kom från trycket, var Fredrik Bööks ställning i det litterära och kulturella Sverige oerhört stark. Han hade varit verksam som professor i litteraturhistoria i Lund och var landets odiskutabelt mest inflytelserika litteraturkritiker och hade gett ut en mängd böcker i allehanda ämnen.
På hans ord kunde en författarkarriär skapas eller för alltid slås till marken.
I Ögonvittnen är han emellertid inte den fruktade litteraturkritikern, utan en trivsamt berättande skribent, som oftast utifrån olika böcker får anledning att kåsera kring allehanda ämnen. Åtskilliga av de böcker som han tar avstamp i eller som han refererar i sina kåserier fungerar i allra högsta grad som intressanta litteraturtips än i dag.
Ett exempel på det är Johan Christopher Georg Barfods bok om den skånska adeln, Märkvärdigheter rörande skånska adeln, skriven mot slutet av 1700-talet och i sin helhet utgiven först postumt. Den skildrar aristokrater i södra landsänden: deras egenheter, stundom deras högfärd, stundom deras avsky för flärd och ställning.
Således möter vi där en viss fältmarskalkinna Sofie Elisabet Staël von Holstein, barnsbarnbarn till Kristian IV. Hon skall vid färder till Kristianstad haft två trumpetare med sig på vagnen. De smattrade ut sina toner när hon for in i staden, som grundats av hennes mormors far.
Malte Ramel, ”Rike Ramel” kallad, en annan person ur Barfods bok som Böök berättar om, föredrog å andra sidan gamla tiders enkelhet, och höll sig helst från huvudstaden och utmärkelser.
Ett annat verk jag gärna hade velat läsa efter att Böök presenterat det för mig i Ögonvittnen är W. H. Davies självbiografi, The Autobiography of a Super-Tramp. Om engelsmannen Davies får vi veta att han växt upp hos sin farfar på dennes värdshus, men driven av en stark vandringslust emigrerar till Amerika, där han lever luffarliv intill dess att han förlorar foten i en olycka.
Den engelske luffaren hade stora litterära intressen och skrev poesi, som lyftes fram av ingen mindre än George Bernhard Shaw, som också försåg Davies självbiografi med ett förord.
* * *
Fredrik Böök är en mycket god stilist. Hans texter i Ögonvittnen osar av lärdom, men behåller en – ibland ironiskt spelad – ödmjukhet. Ironin använder han gärna när han skriver någon syrlighet, exempelvis när han kommer in på sedesförändringar i Sovjetryssland. — Och en viss lärdomsaristokratisk inställning kan väl skönjas i detta att han konsekvent avstår från att översätta citat.
Det är roligt att läsa Böök. Hans humör är gott. Pennan förmedlar väl skulpterade texter, skenbart enkla på det vis som endast mycket skickliga skribenter kan formulera dem.
Vi påminns också om litteraturens otidsenlighet, eller snarare dess tidsöverskridande möjligheter: böcker som var nya eller för den delen gamla för Böök finns fortfarande kvar för oss att njuta av. Det kan väl hända att våra omdömen skulle bli annorlunda än de omdömen som Böök lämnar, men värdefull litteratur kan det naturligtvis likväl röra sig om: här litteratur som sätter oss i kontakt med pulserande liv i andra tider.
– – –
Fredrik Böök, Ögonvittnen. Kulturhistoriska kåserier. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag, 1926. 256 sidor.
Inlägg
2 kommentarer:
Intressant att ta del av dina ord om Böök. Jag läste faktiskt härom veckan hans "Resa till Jerusalem" från 1925. Håller med om att han håller god stilistisk nivå och jag blev intresserad att läsa fler av hans reseskildringar (han skrev ganska många)
Ja, han gjorde ju det! Hade faktiskt förmånen att skriva en b-uppsats förra året om hans "Resa till Frankrike 1915", då jag analyserade hur han formulerade sig kring de då stridande nationerna Frankrike och Tyskland. Som betraktare såg han onekligen fransmännen som vänner, men tyskarna förblev mer än så: ett broderfolk, överlägset på de flesta vis.
Har emellertid de flesta av Bööks reseböcker kvar att läsa!
Skicka en kommentar