måndag 12 mars 2018

Ryska folksagor | Aleksandr Afanasiev

Ryska sagor utgör ett urval av de folksagor som Aleksandr Afanasiev (1826-1871) sammanställde på 1800-talet. Urval och översättning är gjorda av litteraturvetaren Carola Hansson (f. 1942), som även skrivit efterordet. Boken utkom 1977.

* * *

I Sverige är vi nog mest vana vid den tyska sagotraditionen, tillgängliggjord av bröderna Grimms samlingar. Det är från den traditionen vi har sådana sagor som "Hans och Greta", "Askungen" och "Rödluvan". Det finns emellertid också en slavisk sagotradition, som man med fördel kan bekanta sig med genom Ryska sagor.

Carola Hansson valde ut 29 sagor ur Aleksandr Afanasievs omfattande samlingar, som han publicerade under 1850-talet och framåt. Det kan med fog sägas, att Afansiev är en rysk motsvarighet till bröderna Grimm, även om han tydligen i högre grad vinnlade sig om att låta sagorna stå nedtecknade i mer ursprungligt skick och i olika versioner, där bröderna Grimm redigerade hårdare.

Sagorna är uppdelade i tre typer: djursagor, folklivssagor och undersagor. Den sistnämnda typen är den rikhaltigaste, så också i Ryska sagor.

Och i de ryska sagorna möter vi delvis nya världar, med nya hjältar, nya monster, nya grymheter. I synnerhet i undersagorna får rationalism och logik fara på dörren och drömska, ibland nästan psykedeliska, berättelser breder ut sig. Somliga sagor innehåller långa vindlingar, som ibland ser ut som sidospår, men som oftast knyts ihop till en helhet, där varje del haft någon form av syfte.

En enda av de 29 sagorna i samlingen har jag tidigare hört. Det gäller då "Den gyllene fisken". I starkt koncentrerad form kan den sagan återberättas som följer.

På en ö bor en fattig gubbe och gumma i en nedgången stuga. Gubben försöker livnära dem genom att fiska med nät från land. En dag fångar han en gyllene fisk, som lovar att uppfylla hans önskningar om gubben släpper honom fri. Gubben släpper fisken fri, men begär inget för tjänsten.

När gumman får höra detta blir hon rasande och kräver att han ska ropa fisken till sig igen och be den att skänka dem bröd. Så sker, bröd får de. Men då har bykkaret gått sönder, och gubben skickas återigen av sin gumma till fisken, och ett nytt bykkar får de.

Och så fortsätter det: gumman nöjer sig inte med något, utan kräver ständigt mer. Gubben ursäktar sig för fisken, som dock fortsätter att uppfylla gummans alltmer vittgående önskningar, intill hon blivit drottning i ett slott. Men när hon till sist begär att få bli havens härskarinna och regera över alla fiskar, så får den gyllene fisken nog. När gubben kommer hem står där inte längre ett slott, utan en gammal fallfärdig stuga, och allt är som det förut var.

— Rimligen är sensmoralen att man ska undvika girighet, nöja sig med det lilla och inte bli högmodig.

* * *

Det finns som sagt ett antal mystiska väsen i sagorna som är värda att nämnas. Inte minst Baba-Jaga, som är ett kvinnligt väsende som påminner om en häxa.

Baba-Jaga bor långt in i skogen, i en stuga som står på kycklingfötter. Runt stugan finns dödskallar uppsatta på stolpar. Hon reser omkring flygandes i en mortel, tar sig fram med mortelstöten och sopar igen spåren efter sig med en kvast.

Egentligen vill hon väl sina mänskliga besökare illa, men det verkar också som att det går att resonera med henne, köpslå rentav, även om det ofta krävs övernaturlig hjälp för att klara sig från henne.

Ett annat väsen är Kostjej den Odödlige, en trollkarl som har en tendens att röva bort folk, och vars död ibland sägs gömmas i ett ägg, vilket hjälten då måste hitta för att kunna övervinna honom.

Och så har vi bogatyrerna, någon slags rysk motsvarighet till de norröna bärsärkarna. Nämligen en enastående stark figur – människa eller häst. Ofta är hjälten en bogatyr och behöver som sådan en bogatyrhäst som förmår bära honom.

Ett återkommande tema är vad vi kan kalla "den okände hjälparen", en kvinna eller man som hjälten möter på vägen och som erbjuder honom hjälp i någon mening, ofta råd om var han kan hitta något han behöver. Det finns också gott om människor och djur som kan skifta hamn, alltså förvandla sig till ett annat slags varelse.


* * *

I sitt efterord reder Carola Hansson ut några teorier kring sagornas tillkomstmiljöer och de samhällen de olika typerna av sagor återspeglar.

Utan att vara folklorist kan jag tycka att en del slutsatser är väl långtgående. Betyder till exempel det faktum att fabelsagorna finns att de har rötter i en tid då jakten snarare än åkerbruket var särskilt viktig för människorna, och att sagor om djur ursprungligen kommer sig av "en magisk totemism"? Det kan ju vara så att ett direkt släktskap föreligger mellan de tänkta fabelhistorierna under forntiden och de långt senare upptecknade djursagorna, men att leda det i bevis känns inte alldeles lätt.

Men att andra sagor återspeglar andra tidsperioder, som Hansson skriver om, får anses rimligt - till exempel kan en feodaltida miljö anas i vissa sagor. Varje historia av ålder måste rimligen kunna tänkas bära med sig spår av den kultur de tillkom i.

* * *

De ryska folksagorna inspirerade och inspirerar författare och konstnärer. Det förstår jag, de har en särskild dragningskraft.

Liksom de sagor som bröderna Grimm samlade in var grymma – i de fall de inte censurerats och tillrättalagts av senare tiders publicister – var också de sagor Afanasiev gav ut grymma. Det är historier om monster och våld, men också om hjältar och mod. Och ofta – har de fått formen av en feberdröm: suggestivt, märkligt och irrationellt.
– – –
Ryska sagor, Aleksandr Afanasiev. Övers. Carola Hansson. Almqvist & Wiksell Förlag AB 1977. ISBN: 91-20-05872-1. 215 sidor.

0 kommentarer: