 |
| S:t Ansgars griftegård, Borås. Invigd 1816. |
* * *
Mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hände något med begravningskulturen i många av landets städer. Samma sak hade sedan en tid redan börjat hända ute i Europa. Nämligen att den gamla kyrkogården kring kyrkan övergavs och nya begravningsplatser utanför staden anlades istället.
Det är detta som detaljerat analyseras av Schönbäck i avhandlingen De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830. Hon identifierar under perioden 1770-1830 45 planerade begravningsplatser varav 33 började användas under dessa år. Några av dessa begravningsplatser återfinns i bland annat Borås, Halmstad, Lund och Uppsala. Först ut var Säter.
En av anledningarna till pådrivandet av begravningsplatsernas uppförande förklarar Schönbäck vara att man uppfattade kyrkogårdarna inne i städerna som ohälsosamma. Att man landat i denna uppfattning förefaller inte så märkligt. Många stadskyrkogårdar var överfulla och i oordning. Många berättelser finns bevarade om hur detta yttrade sig. Till exempel berättas det från Borås, att stadsborna som bodde söder om kyrkogården i centrum på somrarna inte kunde ha fönstren öppna på grund av stanken från gravarna.
I kontrast till detta skulle begravningsplatserna vara utformade av professionella arkitekter från Överintendentsämbetet, och dessa ritningar vittnar om ett ideal av strama kvadratiska och rektangulära former, markerade av yttermurar, gångar och träd.
Man möjliggjorde för ett mycket ordnat förfarande vid nya gravsättningar. Familjegravar placerades i regel utmed yttermurarna eller utmed gångarna. Tanken var sedan ofta att de som inte köpte familjegravar skulle gravsättas enligt linjebegravningens princip i det inre av gravkvarteren: helt enkelt sida vid sida allteftersom folk avled, utan avseende till släktskap eller annat.
* * *
Att anlägga nya begravningsplatser utanför städerna var dock inte gjort i en handvändning.
Schönbäck visar hur flera faktorer spelar in rörande motståndet, som främst märktes från allmoge och lägre borgerskap. Till exempel kunde man ha en köpt grav på den gamla kyrkogården sedan generationer. Att överge den och välja att inte begravas med sina förfäder föreföll inte alltid alldeles bekvämt.
Därtill kom att anläggandet av en ny begravningsplats inte var gratis. Den lokala församlingen bekostade uppförandet, till exempel med hjälp av dagsverken. Det gjorde att de många arkitektritade förslag som gjordes inte sällan fick bantas ner till enklare arrangemang. Pragmatismen i utförandefrågorna verkar ha varit utbredd.
Till detta kan läggas den traditionsbrytande konsekvensen som begravningsplatsernas anläggande kom att innebära: begravningen kring den centralt placerade kultplatsen där många olika aktiviteter förekom förflyttades till en särskild plats, avsedd uteslutande för just begravningar.
Men på det stora hela var utvecklingen i riktning mot nya begravningsplatser i gång och ohejdbar, propagerad för av vetenskapliga skrivelser och dagspressen, med inspiration från främst Frankrike och Tyskland. Att vara för begravningsplatser blev, om jag förstår Schönbäck rätt, att vara för utveckling och framåtanda.
Schönbäck gör en poäng av att utvecklingen inte var effekt av en sekularisering på samma sätt som på kontinenten. Kyrkan sätter sig inte på något vis till motvärn vad beträffar anläggandet av begravningsplatserna, utan välkomnar dem. Begravningsplatserna var en praktisk lösning för alla involverade och kampen stod snarare mellan traditionalism och en strävan efter att vara modern än mellan religion och sekularism.
* * *
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 kan sägas bestå av två stora block.
Det första blocket undersöker de rent konkreta begravningsplatserna: deras utförande, arkitektritningar, lägen och sådant.
Det andra blocket utgör en mer kulturhistorisk och teoretisk undersökning av mentalitet och människors inställning till de nya begravningsplatserna och de gamla kyrkogårdarna, såsom dessa kommer till uttryck i bevarade källor. De två blockens redogörelser får så kasta ljus över varandra.
* * *
Vad man i synnerhet tar med sig efter läsningen av Schönbäcks avhandling som begravningshistoriskt intresserad läsare är insikten hur föga inbjudande en kyrkogård kunde te sig för tvåhundra år sedan eller något därutöver: hur överfulla kyrkogårdar där gravar grävdes om mycket tidigare än vad som behövdes för att de redan gravsatta skulle hinna brytas ner innebar i form av makabra fynd i jorden och inte minst dofter.
Därtill kommer den besynnerliga seden att begrava människor inne i själva kyrkobyggnaden, vilket i sin tur gjorde att gudstjänster kunde få firas i en atmosfär som var allt annat än inbjudande.
Anläggandet av bergavningsplatser måste under dessa omständigheter ha varit en klar förbättring av stadsmiljön, oaktat att man av rädsla för sjukdomar när det begav sig överdrev riskerna med centralt placerade kyrkogårdar.
Schönbäck har gjort ett idogt arbete genom inventering och analys av källtexter, till exempel ritningar, sockenstämmobeslut, kungliga brev och annat. För vår förståelse av processen då i synnerhet städernas kyrkogårdar upphörde att användas för att ersättas av begravningsplatser utanför tätbebyggt område är Schöbäcks avhandling omistlig.
– – –
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet, Hedvig Schönbäck. Stockholmia förlag 2008. ISBN: 978-91-7031-202-1. 347 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar