tisdag 31 januari 2017

Bokrecension: Alfa och Omega | Oskar Källner

Alfa och Omega är en novellsamling av Oskar Källner (f. 1978).

Boken är utgiven 2017 på Fafner förlag.

* * *

Kan man tänja på verklighetens täta väv? Ja, åtminstone i skönlitteraturens värld. Det är vad Oskar Källner gör i sin novellsamling Alfa och Omega; universum vänds in och ut, tillvaron expanderas ut i det okända och skrämmande, tidsperspektiv vänds på huvudet… Att resa med Källner som berättare är en sällsam upplevelse.

Fantasy som genre är inte en genre jag är särskilt hemmastadd i.

Det är alltså med en viss ovana jag läser de besynnerliga noveller som utgör Alfa och Omega. Men jag märker också att det inom de fantasynoveller som ryms i Alfa och Omega finns en genremässig bredd. Från skräck till det nästan komiska, från det  folktrodunkla till det teknologiskt blanka.

Och till det kommer spänningen mellan enskilda varelsers liv och de ofta extremt stora perspektiv som rymmer världar och andra dimensioner, årmiljarder och nuet.

Det krävs ett visst mod av en författare att lämna realismen bakom sig, och ändå lita på att berättelsen fortfarande förblir trovärdig mot sig själv och sin inre logik. Det krävs också en skicklighet, för att det fantastiska ska behålla spänningen och inte falla samman under tyngden av det skenbart förnuftsvidriga som aktörerna i berättelserna råkar ut för.

Denna lindans förmår Källner exekvera; läsaren är trygg med honom, och balansen tiltas inte åt något håll: över avgrunden vandrar vi till berättelsernas slut. Och sen erfar man känslan av att ha varit med om ett äventyr.

* * *

I den mästerliga novellen "Jormungand", som tillhör mina favoriter i samlingen, byggs historien upp på ett nästan påtagligt skrämmande vis; det som börjar som ett kafkaeskt obehag utvecklas till ett lovecraftskt överträdande av tillvarons gränser, när den nyanställda upphovsrättstjänstemannen Lina stegvis upptäcker att det statliga verk hon arbetar för, och som är förlagt till ett bergrum i Stockholm, blott är fasad för något helt annat, något med tänder och tentakler.

En bisarr berättelse som jag inte blir riktigt klok på, men som biter sig kvar, är den serietidningsdramatiska ”Memento Mori”, där ingen annan än en viss Gunnar Jakobsson, alias Järnsyrsan, återberättar hur han är med om att bekämpa Morten från Rågsved, alias La Mort.

På ytan är det här en munter skröna i superhjältestil, men om man ser under ytan rör sig ett djupt mörker. La Mort är en slags psykopatisk inkarnation av ondska, och Järnsyrsan äger förvånande djup och reflekterade ideal, och hans styrka är villkorad. Helheten blir något av en korsning mellan 60-talets Läderlappen och en grekisk hjältesaga från antiken.

* * *

Alfa och Omega kännetecknas av en ohejdbar berättarglädje och vittnar om författarens otämjda och avundsvärda fantasi och föreställningsförmåga. Som allra högst når Källner i min mening när han lyckas frammana en känsla av att något är fruktansvärt hemskt, men när vi ännu inte vet vad: som till exempel nere i det där bergrummet i Stockholm, när Lina långsamt inser att platsen hon börjat jobba på trotsar mönstren i verklighetens väv.

Särskilt vibrerande är också ”Stockholms drottning”, där sagoväsen och mytologiska varelser tagit sin boning bland människorna och trängt ut dessa i marginalerna. Här blandas mustigt folktro med science fiction på ett effektfullt sätt.

* * *

Alfa och Omega blir i sin helhet en hisnande resa inom och utom världen såsom vi känner den.
– – –
Alfa och Omega, Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration Andreas Raninger, omslagsdesign Oskar Källner. ISBN: 978-91-982267-5-1. 264 sidor.

0 kommentarer: