Bokrecension: 101 historiska möten | Daniel Rydén

101 historiska möten är skriven av journalisten Daniel Rydén.

* * *

En bok innehållandes listor över ditten eller datten riskerar att bli katalogartad. Så ej 101 historiska möten, som tack vare ett mycket tillgängligt språkbruk och ett välvalt urval av episoder naglar läsaren vid texterna utan att läsningen känns rapsodisk.

Temat är, som titeln avslöjar, möten - möten människor emellan. Förvisso är inte alla av världsomvälvande slag. Men de vittnar hur som helst oavlåtligt om den historiska tid som de inträffade i.

Ofta handlar det om relationer som långt senare skulle blomma ut till fruktbärande samarbeten, som till exempel när Marx första gången träffade Engels. Men när mötena inträffar är gestalterna inte nödvändigtvis berömda personer, utan folk som ännu inte nått dit de skall nå. De framstår som ytterligt mänskliga.

Däri ligger också något av den främsta tjusningen vid läsningen av 101 historiska möten: vi skådar genom de många huvudpersonernas möten avförtrollade människor: en berusad Stagnelius, en ung skönsjungande Christina Nilsson, en H. C. Andersen som gör sig föga populär som gäst hos Charles Dickens.

* * *

101 historiska möten följer inte en kronologisk ordning och det är nog bra. Det motverkar tröttnad vid de många berättelserna att Rydén valt att hoppa fram och tillbaka i världshistorien, med tyngdpunkt på de två senaste århundradena.

Språket är mycket tillgängligt och med nästan skönlitterärt konsthandlag utmålar Rydén de händelser som han beskriver, fastän han alls inte lämnar källkritiken därhän utan gärna förklarar hur det sägs att ett möte gått till i kontrast till vad källorna egentligen säger. — Det hindrar emellertid inte att han med den skönlitteräre diktarens frihet kan dramatisera skeenden till dialog, vilket jag möjligen har lite svårt att förlika mig med i en fackbok av historiskt slag.

101 historiska möten är lustläsning för den anekdotsugne och i sina intressen historiskt böjde läsaren. Det är levande historia, det är litterärt kött på vittrande historiska ben.
– – –
101 historiska möten, Daniel Rydén. Historiska Media 2014. ISBN: 978-91-7545-173-2.

Bokrecension: We | Yevgeny Zamyatin

Jevgenij Zamjatin av Boris Kustodijev

We är en dystopisk roman av den ryske författaren Yevgeny Zamyatin (sv. Jevgenij Zamjatin) (1884-1937). Boken stoppades av sovjetiska censuren 1921, men utgavs på engelska 1924. I Sovjet utgavs den först 1988. Jag har läst romanen i engelsk översättning.

* * *

Zamjatin, ursprungligen ingenjör, hade ett ansträngt förhållande till den sovjetiska regimen. Själv en gång bolsjevik såg han med oro på samhällsutvecklingen. Han arresterades mer än en gång och vistades långa tider utomlands och gick till sist i exil, beviljad av Stalin själv. Han har kallats en av de första sovjetiska dissidenterna.

We är Zamjatins dystopiska mästerverk, som sägs ha inspirerat verk som Orwells 1984 och Huxleys Brave New World.

* * *

I We möter vi inte bara den totalitära staten, utan den totala staten, där medborgarna reducerats till nummer, där varje individ följer ett exakt, kollektivt schema för vad de ska ta sig för, och där fantasi anses vara något som det är lämpligt att operera bort förmågan till.

Staten har blivit en maskin och människorna dess komponenter. Man känner som medborgare sin tabellreglerade ofrihet och är stolt över den - man anser sig helt enkelt ha nått så långt som möjligt i den historiska utvecklingen: man har nått historiens slut och uppgått i idealet.

Staten är inramad av en mur som håller ocivilisationen ute och civilisationen inne. Civilisationen inne består av arbete, av marschmusik under promenaderna, av schemalagd egentid, av genomskinliga glasbyggnader som döljer intet - utom när man fått en kupong för att ha sex, då får man sänka draperierna. Utomhus är mikrofoner monterade. Avvikare likvideras ceremoniellt.

Matematiken har blivit den högsta vetenskapen, och till och med poesin i Staten lovprisar sådant som multiplikationstabellen. Allt är superrationellt. Och allt övervakas av Väktarna. Och över allt regerar Välgöraren.

I denna värld, åtskilliga sekler in i framtiden från vår egen tid, lever D-503, som arbetar med prestigeprojektet att bygga en rymdraket som är tänkt att sprida Statens evangelium till andra världar, som tänks vara Staten utvecklingsmässigt underlägsen.

D-503 diagnostiseras emellertid av en läkare med att han utvecklat en själ — en obotlig åkomma. Påverkad av den förföriska och fria anden I-330 förvirras och förändras långsamt hans syn på tillvaron.

I den dagbok han för – som är tänkt att sändas med raketen som ett vittnesbörd om den egna kulturens höghet – märker vi hur D-5033 går från ett chauvinistiskt försvarande av Staten som den bästa av alla tänkbara världar, till tvivel och vilsenhet. Han alieneras från kollektivets vi.

* * *

We ställer läsaren inför viktiga frågeställningar, som till exempel om det är önskvärt att leva i ett samhälle där den materiella rationalismen överflyglar allting annat: även sådant som fantasin, föreställningsförmågan och de enskilda individernas frihet att själva styra över sina liv – för det allmännas bästa.

Och hur agerar man när den personliga friheten kommer i kollisionskurs med vad som matematiskt och ur kollektivets synvinkel sett är irrationellt? Som att t.ex. ägna sig åt något som inte direkt främjar samhällsgemenskapen, men ligger i linje med de egna intressena? Att försvinna in i fantasivärldar som litteraturens olika verkligheter?

Eller att helt enkelt tugga maten färre gånger innan man sväljer än vad Staten förordar?

Och hur önskvärt är det för en dödlig människa att tillbringa sin tid i livet med att anpassa sig efter kollektivet snarare än efter sin egen vilja, oaktat detta kan gå ut över en tänkt lyckonivå? Trumfar kollektivets bästa automatiskt individens frihet? Och är det att föredra att alla individer når ett bekvämt liv, om det sker på bekostnad av den personliga friheten?

Vill vi tvingas ingå i ett kollektiv som detaljstyr vårt liv i avsikt att det ska bli så bekymmersfritt och lyckligt som möjligt - och där egna strävanden utanför de marscherande leden innebär att man lider risk att bestraffas? Och där konst för konstens egen skull är bannlyst till förmån för Statens nytta?

Naturligtvis inte. Men We lyckas med förbluffande träffsäkerhet, om än i parodins uppförstorade gestalt, förutsäga de stora totalitära staternas experimentella individkontroll under decennierna som följde publiceringen. Och än i dag blir Zamjatins skapelse en profetia över tillståndet i Nordkorea.

Han var klarsynt, Zamjatin.

* * *

Språket i We är intressant. Zamjatin skriver med djärva penndrag; meningar avbryts, styckenas innehåll inom kapitlen faller ibland långt ifrån varandra. Men det speglar effektivt huvudpersonens tilltagande förvirring, och lyckas dessutom något förvirra läsaren.

Zamjatin dog 1937, i exil och fattigdom. Men hans roman lämnar åt eftervärlden ett rikt arv: en varning – och en ruskig historia.
– – –
We, Yevgeny Zamyatin. Övers. Mirra Ginsburg. EOS 1999. ISBN-13: 978-0-380-63313-5. 232 sidor.

Bokrecension: En korsfarare hos Djingis Khan | Henrik Höjer

Piraten Anne Bonny

En korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer är skriven av historikern Henrik Höjer (f. 1968).

* * *

Bland historiens minsta beståndsdelar hittar vi individerna. Och det är individer som vi möter i Höjers essäsamling, individer som på något sätt är gränsöverskridande. Det är personer som levde i en viss tid, men som i flera av fallen stack av och var något mer än sin egen tids barn.

Många av gestalterna har dessutom levt i eller nära invid stora historiska skeenden, och också dessa skeenden får läsaren perspektiv på utifrån dessa individers plats i historien.

Jag tycker om essän som litterär genre. Den är vetenskaplig på så vis att den är garanterat facklitterär, men samtidigt krävs av en god essäist ett gott handlag med språket: en essä i prydno är inte bara ett exempel på ett resonerande och vetenskapligt förhållningssätt, utan rymmer också stilsäkerhet, ja, en litterär skönhet, helt enkelt.

Och det gör definitivt Höjers texter. De är rappt skrivna, täcker in mycket inom de epoker där huvudpersonerna levde, men förlorar inte skärpan i de detaljer som måste rymmas för att skänka liv åt berättelserna.

* * *

I boken får vi möta t.ex. engelsmannen som nog hette Robert, som blev tempelriddare, uteslöts och med tiden hamnade i Djingis Khans tjänst. Vi råkar också på de två kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read som härjade i de amerikanska vattnen under 1700-talet.

Bekantskap stiftas därtill med publicisten Anders Lindeberg som till myndigheternas förtret lyckas bli dömd till döden för majestätsbrott för sina skriverier för att verka för fri teaterverksamhet i det tidiga 1800-talets Sverige. Endast med juridiskt finlir lyckas makten komma ifrån att exekvera domen, som hade gjort Lindeberg till en liberalismens martyr i Karl XIV:s dagar.

Apart men ändå intressant i sammanhanget är essän om läkaren Peter Charles Remondino, som fått omskärelse på hjärnan och till icke ringa del ligger bakom att sekulär omskärelse fortfarande i dag är vanligt i USA. Remondinos motiv var att förhuden enligt honom orsakade allehanda nervproblem och sjukdomar och inte minst ett osunt masturberande.

Utöver dessa möter ytterligare ett gäng fascinerande människor upp på bokens sidor.

* * *

Det är avkopplande likaväl som bildande att med Höjer resa genom historien. Historiska utvecklingslinjer och faser anas genom alla berättelserna, och efter läsningen äger man förvisso en aning vidgade horisonter och en aning djupare insikter kring vad som varit — och kanske också något större förståelse för vad som ännu är.
– – –
En engelsk korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer, Henrik Höjer. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014250-6.

Bokrecension: Vad hade hänt om ... | Kristian Gerner (red.)

Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier är sammanställd av Kristian Gerner (red.) (f. 1941), professor emeritus i historia. Utöver Gerner själv har ytterligare sju historiker och författare medverkat med texter.

* * *

Kontrafaktisk historieskrivning kittlar nog de flesta — mig också. Tanken på hur långtgående konsekvenser ett enda litet val kan få, och hur annorlunda saker och ting kunnat bli, om valet fallit annorlunda än vad det verkligen gjorde, fascinerar både fantasin och vår syn på den verklighet vi lever i. Som Kim Salomon skriver:

"Den kontrafaktiska blicken sporras förstås av att ett annorlunda förflutet leder till en annan samtid och framtid."

I Vad hade hänt om ... möter vi åtta olika scenarier, där större eller mindre förändringar av de faktiska händelseförloppen diskuteras – och vad som då kanske hade kunnat ske.

Per T. Ohlsson skriver en nästan skönlitterärt elegant berättelse om hur Sverige kunde ha påverkats av om oroligheterna 1917 hade mötts med polisiärt våld, som det på en hårsmåns när gjorde. Dick Harrison resonerar kunnigt om hur Europas historia kunde skrivits, om kardinal Richelieu valt att sluta fred 1636 under det 30-åriga kriget: hade det månne i förlängningen lett till att Portugal aldrig blivit en stat, och dansk fortfarande varit skåningarnas nationalitet?

Daniel Rydén diskuterar vad som kunde skett om kronprins Fredrik av Preussen tackat ja till att överta kronan när hans far erbjöd honom den 1862. Monica Braw skriver om hur andra världskriget och världen utvecklats om atombomberna aldrig fällts över Hiroshima och Nagasaki.

Kristian Gerner själv reflekterar över vad som hänt om Beria övertagit statsrodret i Sovjet efter Stalins död, och Kim Salomon består med det mest apokalyptiska scenariot: om Kubakrisen lett till atomkrig och ett rekordkort världskrig.

Avslutningsvis skriver Staffan Skott och Klas-Göran Karlsson om vad som kunde tänkas ha skett om Sovjet aldrig hade avvecklats.

* * *

Författarna angriper sina uppgifter på olika sätt. Några skriver som om den kontrafaktiska historien var den reella historien; en slags historiskt dokumentär skönlitteratur, alltså. Andra resonerar mer kring ämnet, särskilt Dick Harrison, som nogsamt väger olika möjligheter mot varandra med den borne historikerns känslighet.

Spretigheten i sätt att skriva kontrafaktisk historia i boken bryter väl av enhetligheten, men ger å andra sidan volymen spänst och dynamik.

Själv är jag övertygad historisk determinist; jag vill mena att ingenting kunde skett annorlunda än vad det gjorde, eftersom de krafter som i en given stund var tillstädes tvunget måste verka på just de sätt de gjorde.

Likväl är det svårt att motstå tjusningen i möjligheten att små, små händelser: som t.ex. en amerikansk officers förhastade reaktion på Guantánamo under Kubakrisen i Kim Salomons scenario, leder till oöverskådliga konsekvenser på lång sikt, och formar vår historia.

Eller som i Per T. Ohlssons text, där kommissarie Anders Gustaf Kempes själsnärvaro när han förhindrade sin chefs kommendering av skingring av demonstranterna utanför riksdagshuset 1917 kan ha förhindrat en svensk regeringskris med vittgående konsekvenser.

För det är nog i dessa små händelser (en order, en handrörelse) med stora konsekvenser som den kontrafaktiska möjligheten är som störst. Det är då det ligger allra närmast till hands att tänka, att det lika gärna kunde ha blivit på ett helt annat sätt. Där finns tjusningen åtminstone för mig.
– – –
Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier, Kristian Gerner (red.). Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-265-4.

Bokrecension: Skräcknoveller | H. P. Lovecraft

Skräcknoveller rymmer 37 berättelser av H. P. Lovecraft (1890-1937).

* * *

Några av novellerna i Skräcknoveller har jag läst i andra sammanhang. Men det gör ingenting: det är kära återseenden. Trots att vissa av berättelserna inte är nya för mig fängslar de ändå.

H. P. Lovecraft berättar om fördolda ting och uppvisar genom detta ett skönjbart släktskap med Edgar Allen Poes prosa. Texterna avslöjar en fascination för det märkliga i det alldagliga, för det skrämmande som ryms alldeles bredvid allfarvägarna. Så utspelar sig åtskilliga av historierna i ordinära samhällen i New England, men med avstamp i det bekanta och vanliga för författaren läsaren med in i ett dunkel som med hisnande hastighet blir kompakt mörker.

Om jag skulle sätta ett ord som beskrivning på novellerna som torde vara någorlunda heltäckande, skulle det möjligen vara "drömskt" eller rentav "mardrömskt". Så fick också Lovecraft inte sällan sin inspiration från just sina egna drömmar, som Martin Andersson skriver om i textkommentarerna mot slutet av boken.

Tid och rum förvrids och förvrängs. Dimmor rymmer mysterier och monster bor på havsbottnen. Det förgångna räcker handen genom det okända och tar tag i nutiden. Magi för de stackars huvudpersonerna till vansinne, ja, huvudpersoner som ofta är nyktra och förnuftiga skakas om, förskräcks, och förvandlas till något annat: till spillror av sina en gång förskonat okunniga gestalter.

Och det som agerar i skuggorna är inte alltid konkret; det anas mer - ofta som något uråldrigt, något monstruöst, något "förbjudet" eller "namnlöst" för att ord som återkommer hos Lovecraft själv. Hans monster deklareras alltså ofta vara obeskrivliga, och läsaren möter icke sällan bara antydningar om det som är förfärligt. Men visst, ibland utmålas det bestialiska i alla sin vidunderlighet.

Lovecraft skriver.

"Det finns svarta zoner av skugga nära våra dagliga vägar och då och då banar någon ond själ sig en väg därigenom."

Och vidare:

"Det finns fasor bortom livets rand som vi inte har en aning om, och då och då manar människans onda snokande dem precis inom räckhåll."

Och ej alltid är det ens en ond själ som råkar vandra rakt in i mörkret alldeles bredvid allfarvägarna. Det räcker i Lovecrafts värld att man har ett intresse för det mystiska för att ligga i riskzonen.

* * *

Miljöerna som berättelserna utspelar sig är dock åtminstone delvis välbekanta. Den gamla koloniala staden Arkham i New England, "det av häxor förbannade, legendomspunna Arkham", är kuliss för flera av historierna. Dessutom är de givna ockulta böckerna med, och främst av dem Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred. I novellerna förekommer också fiktiva volymer som skapats av andra skräckförfattare.

Lovecraft rör sig dessutom i ett någorlunda koherent universum: det bestiarium han skapat har sina tentakler spridda i flera av berättelserna: samma monstervärld kan återspeglas i olika historier.

Lovecraft skriver onekligen på sitt eget vis; hans prosa är lätt att känna igen på de många, många adjektiven. I allmänhet är flitigt adjektivbruk väl knappast något att rekommendera, men i Lovecrafts fall är denna sed så inarbetad att den blivit som ett signum för hans berättelser, att man hade saknat dem och känt sig vilse om de saknats.

* * *

Några av novellerna gör särskilda intryck på mig.

En av dem är "I gravkammaren" om en inte särskilt exemplarisk begravningsentreprenör som blir inlåst i en bisättningskammare tillsammans med ett antal kistor. Vad han upplever den natten gör att han för alltid lämnar sitt yrke.

Den novell som Lovecraft själv höll högst var "Färg bortom tid och rum", och den är verkligen bra. Den handlar om en lantmätare som under sina undersökande vandringar i ett område som skall läggas under vatten vid ett dammbygge stöter på en större askgrå yta ute i skogen, och hur han fascineras av detta område, och trots lokalbefolkningens ovilja att tala om vad som hänt där lyckas lirka ut besked ur en äldre man.

Intressant och direkt mardrömslik är också "Jägaren i mörkret" om en man som från sitt fönster i staden har utsikt över en fjärran kulle och byn där med en till synes övergiven kyrka. Mannen graviteras mot denna kyrka och dras in i de mörka och fördolda ting som döljer sig inom dess väggar.

* * *

Det har sagts att Lovecraft bör läsas i original. Men översättningarna i Skräcknoveller, i de flesta fallen utförda av Sam J. Lundwall (f. 1941), äger en sådan naturlig rytm och har så passande ordval att berättelserna känns helt okonstlade att ta del av på svenska. Översättningarna funkar, helt enkelt; de funkar mycket väl.

I Skräcknoveller ryms, förutom Lovecrafts texter, även tillkomsthistoriska anmärkningar av Martin Andersson och en bibliografi över Lovecrafttexter som utgivits på svenska.

För den som är nyfiken på H. P. Lovecrafts skräckproduktion rekommenderas starkt Skräcknoveller som ingångsport: urvalet är omfattande och brett. Så vitt jag kan bedöma har samlingen lyckats fånga upp de flesta av de mer kända historierna, men även sådana som kanske inte är lika bekanta.
– – –
Skräcknoveller, H. P. Lovecraft. Övers. Sam J. Lundwall, m.fl. Vertigo förlag 2011, e-bok 2014. ISBN: 978-91-8656-755-2.

Bokrecension: Ensam på Mars | Andy Weir

Ensam på Mars (eng. The Martian) är skriven av Andy Weir (f. 1972). Svensk översättning är gjord av John-Henri Holmberg. Den ursprungliga utgåvan gav Weir ut på eget förlag 2011, varefter ett förlag köpte rättigheterna och gav ut boken på nytt 2014. I Sverige gavs Ensam på Mars ut av Bookmark 2015.

* * *

Ensam på Mars utspelar sig i en snar framtid. Människan har besökt Mars tidigare, och astronauten och botanikern Mark Watney är medlem av den tredje expeditionen dit. Expeditionen får emellertid avbrytas i förtid på grund av en sandstorm. När basen evakueras träffas Watney av metallskrot och försvinner. Den övriga besättningen tror att han avlidit och lämnar planeten.

Men Watney dog inte. Snart märker man på foton från Nasas satelliter att Watney lever. Och läsaren får följa utvecklingen dels i form av Watneys logganteckningar, och dels i olika former av prosastycken, som till exempel berättar om vad som händer hemma på jorden.

* * *

Ensam på Mars innehåller en mängd tekniklingo som åtminstone för mig är nästan omöjligt att hänga med i. Vad jag förstår har Weir strävat efter att vara så korrekt som möjligt i alla sina beskrivningar; hur som helst skänker terminologin onekligen realism åt berättelsen.

Och maskinerna är livsnödvändiga för Watney, som förutom botaniker är ingenjör och därför har gott handlag med dylika ting. För att ens ha en chans att överleva en längre tid på en främmande och fientlig planet tvingas han till mer eller mindre vågade experimentella lösningar.

Lyckade uppfinningar blandas med diverse nederlag och katastrofer. Det gör romanen spännande.

Men mest intressant är ändå själva scenariot, som skänker oss en slags Robinson Kruse på en främmande himlakropp, en Robinson Kruse för det 21:a århundradet. Ensamheten är hemsökande men Watney lyckas på något vis skapa sig en slags tillvaro i expeditionens övergivna habitat, med expeditionens övergivna fordon, övergivna instrument, datorer, personliga tillhörigheter och omgiven av planetens outtömliga förråd av sand, sand, sand.

Det som skildras är den mänskliga livsviljans kraftfulla manifestering i form av att våga hoppas, och våga sträva efter mål — fastän de synes smärtsamt avlägsna — om de blott kan hjälpa till att bevara livet.

* * *

Jag ska inte avslöja hur det går för Watney. Därför kan jag inte heller gå in i detalj på vad han tar sig för och vad han råkar ut för som strandsatt på en öde planet. Men ett hisnande äventyr är det fråga om, ständiga livsfaror tränger sig på, och en övergripande kapplöpning mot tiden är hela tiden närvarande.

Romanen är välskriven. Åtminstone i den svenska översättning av John-Henri Holmberg som jag läst, äger prosan en påtaglig realistisk stämning.  Watney framstår som en äkta person, och då som en ganska humoristisk figur, som sitt stora kunnande som expeditionens botaniker och ingenjör till trots är helt jordnära, nästan lite charmigt barnslig.

* * *

Ensam på Mars kommer som film i höst. Det ska bli intressant att se vad filmmakarna gjort av berättelsen. Jag hoppas att de bevarar Watneys genuinitet, men också den lite kusliga känslan av den röda planetens ödslighet.

Och så får vi se hur bokens generalfråga ställs — nämligen hur stora offer är det värt att göra för att rädda en enskild människas liv?
— — —
Ensam på Mars (eng. The Martian), Andy Weir. Bookmark 2015. ISBN: 978-91-87441-11-0.

Bokrecension: Vampyrernas historia | Katarina Harrison Lindbergh

Vampyrernas historia är skriven av författaren Katarina Harrison Lindbergh (f. 1976).

* * *

Vi lever i en vampyrvurmande tid. På teve går serier som True Blood och på bio Twilightsagan. I litteraturen är vampyrerna inte ovanliga och inte heller i populärkulturen generellt. Det finns rentav människor som lever som vampyrer — vare sig de nu dricker blod eller livsenergi.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en kulturhistorisk exposé över det fenomen som vampyren är. Vi får i Vampyernas historia får vi lära oss om vampyrernas historiska föregångare i mesopotamiska traditioner, över den egentliga vampyrens födelse under 1700- och 1800-talet med sin otvetydiga höjdpunkt i Bram Stokers roman Dracula, och vidare till våra dagars skimrande och nästan mänskliga huggtandsförsedda varelser.

Boken är uppdelad i tre avdelningar. Den första följer vampyrernas genealogi från de äldsta vampyrliknande figurerna i folktro och mytologi och framåt. Den andra delen fokuserar på vampyren i litteratur, teater och film. Den tredje delen handlar om verklighetens vampyrer och människor som fått vampyrrykte.

Särskilt intressant blir Vampyrernas historia när den avslöjar moderna myter om blodsugarna. Så är till exempel detta med att vampyrer skyr silver något som tillkommer under 1800-talet, när den moderna, egentliga vampyren skapas.

Och Vlad Dracula, vojvoden över Valakien, ansågs aldrig vara något slags övernaturligt, blodsugande väsen i sin samtid — endast namnet lånade Bram Stoker från honom, inte en uppsättning legender eller sägner knutna vid namnet.

Dessutom fördjupas kunskaperna om vampyrlitteraturen rejält genom de analyser av viktiga romaner och noveller på temat som Harrison Lindbergh bjuder på.

Särskilt bör också de personhistoriska porträtten av Gilles de Rais, Erzsébet Báthory och Vlad Dracula lyftas fram: Harrison Lindbergh nyanserar betydligt bilden av dessa förvisso inte särskilt angenäma historiska personer. I synnerhet de två förstnämnda bör nog kunna kallas monster även för sin egen tid, men då i mänsklig mening; vampyrer var de definitivt inte.

* * *

Min främsta invändning mot framställningen är att Harrison Lindbergh använder begreppet "vampyr" en aning anakronistiskt; åtminstone får jag intryck av det. Hon menar att det går en röd tråd från de urgamla gengångartraditionerna till dagens vampyrföreställningar. Jag är inte övertygad om att den tråden är så påtaglig som Harrison Lindbergh menar.

Jag anar nämligen en benägenhet hos författaren att kalla väl mycket "vampyr" som även före vampyrbegreppets genomslag på 1700-talet äger en viss likhet med dessa varelser. Jag tror att det urvattnar fenomenet "vampyr" att låta definitionen vara alltför bred.

Varelserna som vi kan kalla protovampyrer ägde egna namn. Att alltför oproblematiserat kalla allt som stiger upp ur graven för att skada människor och möjligen äta deras kött eller blod för vampyrer skapar illusionen av att vampyrer alltid funnits som just vampyrer, snarare än att folk i alla tider tänkt sig att de döda återvände som gengångare som ställer till med ofog eller rentav var direkt livsfarliga för människorna.

Jag hade därför gärna sett ett tydligare markerande i boken av att protovampyrerna rimligen endast med lite god vilja var vampyrer i någon meningsfull betydelse av ordet — men att de för all del mycket väl kan ligga till grund till de föreställningar som utvecklades till de blodsugande figurerna så som vi är vana vid att tänka oss dem.

Harrison Lindbergh skriver:

"Från att ha varit en synonym till gengångare har vampyren kommit att uppfattas som en speciell typ av blodsugande, odöd varelse."

Jag skulle vilja hävda att vampyren är just den blodsugande och odöda varelsen; att det som var dessförinnan som förvisso påminner om vampyrer, ännu ej blivit vad det kom att bli.

Men till sist är det givetvis en definitionsfråga – nämligen vad man är beredd att låta inkluderas i ordet "vampyr".

* * *

Vampyrerna, visar Harrison Lindbergh, har genomgått en evolution. Även om man bara fokuserar på de senaste trehundra åren visar det sig tydligt.

Vampyrerna har gått från att ha varit helt onda rovdjur, så som t.ex. Dracula är i Stokers roman, till förmänskligade varelser med känslor, ömhet, skönhet. Harrison Lindbergh visar vidare hur denna dandyfierade form av vampyrer modellerats på ingen mindre än diktaren Lord Byron. Vampyren har förvandlats från en demonisk varelse till en aristokratisk övermänniska.

"Under 1800-talet tog vampyren steget från att vara ett ocharmigt, illaluktande och dödsbringande lik till att bli en förfinad, välklädd individ att väva romantiska drömmar kring."

Litteraturen har skapat den moderna vampyren.

Steg för steg har våra uppfattningar av vampyren formats av en mängd böcker med vampyrtema, och därtill av teateruppställningar och i dag inte minst av filmen. Vampyren har förändrats under sin existenstid, vare sig man nu räknar den fyratusen år tillbaka i tiden eller trehundra år. Den har en självklar plats i vår föreställningsvärld.

Och vi vet i allmänhet vad den är, när vi möter den.

* * *

Vampyrernas historia är välskriven och lättläst. Exemplen som förekommer är väl valda. Det källkritiska perspektivet är uttalat och bidrar till att man känner förtroende för de slutsatser som Harrison Lindbergh drar. Var och en som vill fördjupa sina kunskaper om dessa varelser bör definitivt läsa en bok som borde bli ett svenskt standardverk i ämnet.
– – –
Vampyrernas historia, Katarina Harrison Lindbergh. Nordstedts 2011. ISBN: 978-91-1-303339-6.

Sommarläsning!

Sommaren är här! Och med sommaren möjligheten att kanske ägna sig mer åt litteraturen än eljest. Jag drog till Twitter och frågade några olika personer vad det blir för sommarläsning för deras del.

Biskop Åke Bonnier läser Göran Agrells och Peter Strömmers I Luthers fotspår: en resebiografi samt en biografi om den nästan legendariske ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Staffan Gunnarsson, vice president i European Humanist Federation, slår in på det filosofiska spåret och studerar Maurizio Ferraris Manifest för en ny realism.

Den produktive författaren och journalisten Niclas Sennerteg å sin sida fördjupar sig i historia; han nämner The Civil War av Bruce Catton, Astrid Lindgrens krigsdagböcker och Alice Petréns Made in France.

Författaren, journalisten och kolumnisten samt tidigare krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt ägnar också sommaren åt litteratur, emellertid som skriftställare, enär hon arbetar på Estrid, en bok i Sagan om Valhalla-serien.

Och jag, för min del, har tänkt mig att läsa Fänrik Ståls sägner av Runeberg och Dick Harrisons bok om Karl Knutsson Bonde.

Trevlig litterär sommar!

Bokrecension: Tidningsuppsatser | Gustaf Fröding

Tidningsuppsatser volym 1-4 innehåller krönikor och texter författade av Gustaf Fröding (1860-1911) under företrädesvis 1880- och 1890-talet. Albert Bonniers har låtit digitalisera texterna och sammanställt dem i en och samma e-bok; det är den jag har läst. Ursprungligen gavs samlingen ut 1922.

Samlingen är inte komplett, men i avdelningar som följer på varje del av boken listas även de i volymerna ej medtagna krönikor, samt texter som sannolikt skrivits av Fröding, ibland kommenterade. Dessvärre uppges – åtminstone inte i den digitaliserade versionen – ej vem som kommenterar, men det bör röra sig om Ruben G:son Berg (1876-1948), som var utgivare av Frödings samlade texter, ur vilka Tidningsuppsatser synes vara hämtade.

Tidningsuppsatser volym 1-4 fungerar utmärkt som fortsättning till Prosa volym 1 och 2. I något fall överlappar de två samlingarna dessutom varandra.

* * *

Under pseudonymer som A.K. och Hans Sax likväl som under sitt eget namn skrev Gustaf Fröding en mängd texter, främst kåserande krönikor, för i synnerhet Karlstad-Posten.

Krönikornas ämnen är av mycket olika slag, men återkommande är politiska stridsfrågor, livet i småstaden, recensioner av då nyligen utkomna böcker eller teateruppställningar och olika typer av beskrivningar av vistelser på främmande orter som författaren antingen hittat på eller faktiskt besökt.

Få ämnen är heliga, och inte minst kyrkan och storsvenska pretentioner drabbas mer än en gång av Frödings godmodigt svidande penna.

* * *

Ironi är en svår konst, inte minst i skriven form. Det är emellertid en konst som Gustaf Fröding behärskar till mästerskap. Han är den borne ironikern.

I text efter text låter han en fin, nästan öm, ironi genomsyra tonen i de krönikor som han skriver. Det må röra ett prästmöte, en galafest eller någon politisk het potatis som rösträttsfrågan eller frågan om huruvida Försvaret bör skaffa en pansarbåt: ironi, ironi, ironi, som blåser in en distans mellan författaren och ämnet, som sätter ämnet i rätt proportioner, som gör diverse allvarliga företrädare för än det ena och än det andra milt förvridna i en skrattspegel.

Det är mycket effektivt, och gör texterna särskilt njutbara för läsaren att ta del av, när vi nu inte längre retar upp oss nämnvärt över själva ämnena i sig, som att Norge lämnade personalunionen eller spannmålstullar.

Det är sällan man gapskrattar åt Frödings texter, åtminstone numera. Men de är för det mesta småtrevligt och smålustigt humoristiska med kvicka infall, associationer och ordlekar.

Den politiska tendensen i det Fröding skriver är väl försiktigt reformvänlig och i värderingsfrågor är Fröding tämligen frisinnad; han driver gärna med överklassmanér och konservativa och anakronismer. Det kan ta sig uttryck i så jordnära saker som drift med hur folk irriterar sig på titulering eller - för att nämna något gammaldags då på väg ut - seden att lyfta hatten när man hälsar och på så vis blotta sin glesnande hårkalufs.

"Naturligtvis är hövlighet en rätt god egenskap, men varför den just skall bestå i att visa alla sina bekanta att man är flintskallig, är svårt att begripa."

* * *

Fröding själv hade ju sina demoner att kämpa med, men av deras rumsterande i hans huvud och strupe märks intet i hans krönikor. De är tvärtom livaktiga, spänstiga, fågellätta, med en prosa som flödar lätt och ymnigt utan hinder och fördämningar. Det blir alltså aldrig tungt att läsa Frödings krönikor och de äger i det närmste konsekvent den borne humoristens distans till det som avhandlas.

Undantaget från denna frihet är möjligen några texter mot slutet av samlingen, där Fröding försiktigtvis backar från några av sina för tiden mer radikala uppfattningar om könsliv och nakenhet.

* * *

Gustaf Frödings uppsatser bjuder på kulturhistoriskt intressanta inblickar i livet under 1800-talets sista decennier, inblickar skänkta av en skarpsynt iakttagare. Därigenom blir texterna inte bara underhållande i allmänhet att läsa nu, på grund av deras kvickhet, utan också historiskt intressanta, när de för oss uppdagar vad man då diskuterade i tidningarna, hur man diskuterade i tidningarna, och vidare något om hur livet måste ha tett sig för en fri själ under en tid av förhållandevis strikta sociala restriktioner.

Dessvärre dras den digitala versionen av Tidningsuppsatser med en besvärande mängd korrekturfel, som månne har sin orsak i att ursprungsböckerna transkriberats maskinellt. En genomläsning extra hade kunnat åtgärda dessa små väghinder för läsningen.

– – –

Tidningsuppsatser volym 1-4, Gustav Fröding. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-014484-5. 

Bokrecension: Ett träd med vida grenar | Ola Wikander

Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia är skriven av språk- och religionsvetaren Ola Wikander (f. 1981). Boken utgavs första gången 2008. Jag har läst den i eboksversion från 2014.

* * *

Så här är det: jag är gammal gymnasiehumanist och har pysslat en del med grammatik genom åren. Detta till trots är mig Ett träd med vida grenar ingen lätt läsning, åtminstone inte vad gäller djupdykningarna i de indoeuropeiska språken och dess föregångare och upphov — det protoindoeuropeiska språket.

Men jag räddas av mitt språkintresse och det omöjliga i att inte smittas av Wikanders entusiasm och till synes encyklopediska kunskaper när det gäller verbböjningar, suffix och etymologi över hela den indoeuropeiska språkkartan.

Ett träd med vida grenar är dock enligt Wikander själv inte ens en introduktion till ämnet; han skummar bara på ytan, ger en överblick, en exposé.

Men det är nog för att läsaren ska få en hygglig uppfattning av vad en komparativ språkhistoriker sysslar med och hur man går till väga för att spåra det mystiska ursprunget till majoriteten av Europas alla språk i dag, ett språk som talades för kanske sextusen år sedan, och som man inte har en enda bevarad nedskriven rad av.

Wikander visar hur språk som svenska, tyska, latin, hettitiska och sanskrit är släkt med varandra. Det är inte ett sammanträffande att svenskans "tre" heter "þreis" på gotiska, "trēs" på latin och "trayas" på sanskrit. De har en gemensam språklig förfader i protoindoeuropeiskans *treyes.

Men också ord som i förstone inte visar några remarkabla likheter för ett otränat öga och öra dissekerar och analyserar Wikander, och för läsaren enligt språkvetenskapliga regler steg för steg bakåt i tiden, tills man hamnar vid en gemensam punkt, ungefär som en skicklig evolutionsbiolog kan påvisa hur råttan trots allt har ett gemensamt förflutet med hästen — bara man når den gemensamma grunden.

I de indoeuropeiska språkens fall är det protoindoeuropeiskan, som forskare under något sekel nu allt mer nalkats. Trots att det alltså inte finns något nedskrivet bevarat av detta urspråk måste det ha funnits: med numera snarast matematisk logik går det att nå det, ord för ord, stavelse för stavelse, fonem för fonem. För språk förändras inte hur som helst: språk förändras enligt vissa mönster, som språkforskarna förstår allt mer av.

* * *

Men mitt personliga intresse lutar mer åt historia än åt språk, och därför är det för mig särskilt intressant att läsa om vilka dessa indoeuropéer möjligen kan ha varit. Wikander visar hur många teorier om detta funnits och finns, men skiljer också ut vad som förefaller mest sannolikt. Wikander skriver:

"De metoder som står vetenskapen till buds är i grunden två: dels kan man utgå från de med säkerhet rekonstruerade protoindoeuropeiska orden och utifrån dessa sluta sig till vilka geografiska, zoologiska, botaniska och liknande fenomen som protoindoeuropéerna måsta ha haft i sitt närområde eftersom de hade ord för dem, dels kan man försöka ta hjälp av arkeologin för att relatera det vi vet om protoindoeuropéernas kultur till faktiska arkeologiska lämningar."

Vi finner då att de första indoeuropéerna, som talade det som långt senare kom att bli jiddisch, engelska, latin, sanskrit, kurdiska, gaeliska och många fler språk, verkar ha varit ett halvnomadiskt folk som rörde sig på en kanske inte alldeles stor geografisk yta för omkring sextusen år sedan. Kanhända inte större än den skandinaviska halvön till ytan, kanske mindre.

Geografiskt förefaller det vara omstritt var de höll till, men Wikander menar att det är mest sannolikt att det rörde sig om de sydryska eller ukrainska stäpperna.

På språkliga grunder kan man anta att hästen spelade en stor roll för dem, vagnar hade de, och hundar kände de väl till – men möjligen inte katter. Snö var inte okänt. Metallurgi fanns, men var i sin linda. Koppar kände man till. De kan ha varit styrda av någon form av hövding eller kung. Förmodligen var de halvnomadiska och ägnade sig åt både jordbruk och boskapsskötsel.

Det är också sannolikt att de som talade protoindoeuropeiska var polyteister. Ett namn på en gudom, berättar Wikander, verkar kunna rekonstrueras – nämligen *Dyēus ph₂tēr som ska betyda ungefär "Fader Himmel". Det är inte svårt att se hur detta namn återfinns hos romarna som Iuppiter, det vill säga Jupiter. Därmed inte sagt att de två gudomarna var mer än språkligt befryndade.

Intressant nog har också "asar", som i asagudar, sin språkliga motsvarighet i protoindoeuropeiskan, visar Wikander - nämligen i ordet *ansuz, med sannolikt ungefärlig betydelse "mäktig varelse".

Wikander sammanfattar om urindoeuropéerna att de

"...antagligen var en ganska typisk halvnomadisk kultur från kalkolitikum eller tidig bronsålder, om än med ovanligt stor tillgång till hästar."

Wikander är noga med att påpeka att indoeuropéerna inte nödvändigtvis var våra biologiska förfäder. Att de talade en språk som senare utvecklades till vårt säger ingenting om genetiskt släktskap, ej heller säger det något om huruvida vi ärvt något av deras kultur, hur populära sådana föreställningar än varit en gång i tiden.

Det är minst sagt förlegat att använda indoeuropéerna som någon slags rasideologiska slagträn.

* * *

Ett träd med vida grenar är ingen fjäderlätt läsning; boken kräver intresse. Tack och lov är Wikander inte bara en språklig begåvning utan även en stilistisk dito.

Det blir snart uppenbart vilket komplext arbetsfält som indoeuropeistiken är: det räcker långtifrån att lägga märke till att två ord är lika varandra för att utropa ett Heureka! och mena sig ha funnit ett samband.

Tvärtom har språkforskarna under långliga tider utforskat och funnit ett intrikat system språkförändringsregler som kan användas för att analysera huruvida sådana samband verkligen existerar.

Men när jag läst klart hissnar tanken: ord vi använder varje dag, tusentals ord som vi nyttjar varje vecka, har sitt ursprung gemensamt med språk oss så främmande som hettitiskan... Det är levande historia, det.
– – –
Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander. Norstedts 2014. Eboksproduktion Publit 2014. ISBN: 978-91-1-3067119-3.

Varför veta mer?

Någon frågade varför jag bryr mig om Esaias Tegnér. Och någon annan frågade vem som bryr sig om nordisk hedendom.

Hur vassa sådana yttranden än kan upplevas när de riktas till någon som brinner för ämnena, så äger de emellertid en viss vikt. Och frågan kan rimligen göras vidare: varför bry sig om någonting annat än att andas och äta över huvud taget?

Nå, jag tror att det är relevant att låta livet innehålla mer än att andas och äta. Åtminstone enligt min erfarenhet ger ökat vetande också en större upplevelse av livet. För varje ny insikt, varje nytt samband man förstår, så blir livet en aning djupare. Och man får lite fler referenspunkter att orientera sig utifrån, när man nu under en kort tid vandrar i det kaos som tillvaron är. Draperier dras ifrån, och där man tidigare intet såg, ser man nu fräscha utsikter, rika vyer.

– Åh, det går naturligtvis att leva sitt liv och endast stirra ner på varje steg som fötterna tar, nöjd med att andas och äta och hålla sig vid liv. Men nog kan vi låta livet vara mer än att hålla sig vid liv, nog kan vi tillåta oss både när- och fjärrsyn?

Så varför bry sig om Esaias Tegnér? För att hans ord berör, kanske? För att hans verksamhet påverkat den svenska litteraturen och därmed det svenska samhället? För att hans liv reflekterar hur ett liv kunde levas före oss?

Och varför bry sig om nordisk hedendom? För att de idéer som tänktes långt innan både vi och våra föräldrar och deras föräldrar föddes förmår inspirera våra tankar än i dag? För att hedendomens texter uppvisar en fräschör som sedan kvävdes under en annan ideologis hegemoni under tusen år? För att vi förstår lite mer genom att förstå hedendomen, än vad vi eljest hade gjort?

I dag har vi dessutom aldrig förut skådade möjligheter att skaffa oss kunskaper; aldrig har så mycket kunskap varit tillgänglig i sådan grad som nu; att försitta möjligheten att fördjupa sig synes mig vara att slå sig ner i en koja, när man utan större möda hade kunna bo i ett hus.

Jag tror på kunskapens värde. Jag tror att livet blir innehållsrikare ju mer kunskap vi samlat på oss. Och jag tror att belöningen för att jaga allt större kunskaper är ett långt och mångt mycket rikare liv än vad som varit möjligt kunskapen förutan.

Så varför veta mer? Jo, för att alternativet är att veta mindre, inse mindre, vara mindre.

Bokrecension: Esaias Tegnér | Fredrik Böök

Esaias Tegnér

Esaias Tegnér: En biografi är skriven av den på sin tid oöverskattbart inflytelserike litteraturhistorikern och akademiledamoten Fredrik Böök (1883-1961). Biografin är en förkortad version, utgiven postumt 1963, av Bööks tidigare utgivna biografier.

* * *

Esaias Tegnérs hjärta slutade slå halv tolv på natten den 2 november 1846 i Växjös pampiga biskopsgård Östrabo. Han var då 63 år gammal och hade genomlevt ett liv av både inre och yttre spänningar.

Han var ledamot av Svenska Akademien, professor, biskop i Växjö, riksdagsman och framförallt berömd poet. Han hade fått lovord av Goethe, lärt känna de flesta av tidens litterära celebriteter i Sverige och skrivit texter av oöverträffad skönhet.

Och han hade genomgått stora ideologiska förändringar. Ynglingen som sjungit Napoleons lov, upplysningens lov och liberalismens lov hade blivit monarkist och konservativ. Men hans kristendom var konsekvent kättersk i förhållande till Svenska kyrkans lära, och den Jesus som dog på korset var för honom, av biografin att döma, mer främmande än antikens Apollon.

Så var också Tegnér en antikälskare. I femtonårsåldern läste prästsonen från Värmland igenom Iliaden tre gånger och Odysséen två gånger. Det var nog inte tänkt från början att Esaias skulle gå den lärda banan: hans anlag gick dock inte att förneka, och hans kom att studera i Lund, där han vann lov och pris.

Kanhända hade han förblivit akademiker och skald, om inte knappa ekonomiska resurser fick honom att låta sig prästvigas och sedermera låta sig uppsättas som förslag till biskop, ett förslag som han också vann. Men skulder fick han dras med livet igenom.

* * *

Fredrik Böök, med sitt eleganta men en aning omständliga språk, utmålar Tegnér som en sympatisk personlighet. Han synes ha varit populär, vänlig och inte minst kvick i konversationer. När man träffade honom verkar han varit glad och lätt att ha med att göra, prestigelös, ehuru han gärna umgicks i de uppburna kretsarna – nog icke så lite för att han där fann beläst folk.

Likväl går genom Tegnérs liv ett kolsvart mörker. Svartalfer finns i hans huvud, som han någon gång skriver om. Depression tyngde honom. Och aldrig har väl melankolin han levde med fått starkare poetiskt uttryck än i hans dikt Mjältsjukan (1828), där några rader lyder:

Det går en liklukt genom mänskolivet
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa."

Obalansen i hans inre bryter ut i sinnessjukdom 1841, möjligen efter slaganfall eller hjärnblödning, och Tegnér tas till hospital i då danska Schleswig, där han långsamt återhämtar sig, även om han därefter endast sällan når den lyriska vitalitet han tidigare haft, av Böök att döma.

* * *

Tegnérs religiositet kunde vara ett lämpligt ämne för en avhandling. Som biskop utmärktes hans gärning inte minst av en vurm för att öka prästernas bildning, och för kyrkbyggande. Men kristen dogmatik är Tegnér knappast förtjust i, även om han är mycket väl bekant med den; särskilt som biskop studerar han ivrigt teologi. 

Men för Tegnér själv verkar den kristna religionen koka ner till en slags allmänfromhet, där evangeliernas etik är det beståndande, snarare än sånt som hjärtats tro, försoningsdöd och annat. 

Han kan inte se att dogmatiken är förenlig med bibeln, och Paulus brev kallar han ett "kaos". Men med påtaglig tolerans fördrar han stiftets pietism och väckelsepredikanter. 

I en dikt långt innan Tegnér blir biskop heter det:

"O, vad gör det hur vi kalla
denne far, som ingen ser?
För vad dyrkad bild vi falla,
solen eller korset ner?"

Böök menar, att det till och med för den teologiska sakkunskapen är svårt att ringa in Tegnérs uppfattningar i religiösa ting. 

Tegnér godtog den historisk-kritiska nya synen på Bibeln, som avtog skriften en air av gudomlighet och satte den under en filologisk lupp. Han verkar inte mena att Kristi död på korset öppnade vägen till himmelen, utan att tvärtom hans liv och lära leder till den bättring som Gud "belönar med evig salighet". 

Det är uppenbarligen en föga luthersk uppfattning, men, som Böök skriver, var "skepticism i dogmatiken [...] obotlig hos Tegnér." Tvärsäkerhet i spekulativa ting "bragte honom i harnesk", skriver han vidare. Böök fortsätter:

"Han gav varken det vetenskapliga sanningskravet eller den fromma tron till pris; han undvek de dogmatiska stridsfrågorna och höll sig till det praktiska och det poetiska i kristendomen."

Kanhända är det ändå så, att Tegnér livet igenom balanserade mellan sina sympatier för och sin kärlek till det antika, för Rom och Grekland, med vindarna från Jerusalem. Kanhända slog det aldrig över på någondera sida: han stod blott där och balanserade. Böök skriver:

"Den gud han tillbedjer bär lyra på sin arm liksom Apollo och svärd vid bälte som Frithiof."

* * *

Tegnér gifte sig med sin ungdomskärlek Anna Myhrman. 

Det hindrade emellertid inte att han under sitt liv hade otaliga svärmerier för andra kvinnor, av vilka friherrinnan Martina von Schwerin väl torde vara en av dem som upptagit mest tid. Tegnér ville måhända mer, men relationen utvecklas i platonsk riktning, och de två underhåller en brevväxling, där Tegnér nog uppskattar von Schwerins andliga högresthet och von Schwerin uppskattar Tegnérs poetiska genialitet. 

Biografin talar föga om hur hustrun Anna förhöll sig till makens många förälskelser, av vilka kanske ingen realiserades i köttet.

Äktenskapet verkade emellertid inte ha varit särdeles olyckligt, av Böök att döma. Fyra barn fick makarna tillsammans, två döttrar och två söner. Inte minst verkar dottern Disa ha varit något av Tegnérs ögonsten; de två utvecklade även ett besynnerligt språk tillsammans, som det ges exempel på i biografin.

* * *

Böök citerar utförligt Tegnérs dikter. 

Jag slås vid läsningen av dessa rader av hur enkla och okonstlade de är. Språket är rakt, orden aldrig omkastade, förståelsen omedelbar. Det är nåt rent över poesin, något obesudlat. 

Tegnér diktar inte fram ett dunkel, han diktar fram idel solsken. Och däri ligger, åtminstone som jag ser det, något av hans genialitet: att han förmådde uttrycka vad han ville ha sagt utan omvägar, att han skriver vers lika obekymrat som andra talar talspråk. Det är mästerskap, det. 

Som Tegnérs magnus opus framför alla andra står rimligen Frithiofs saga. 

I denna diktsvit hämtar Tegnér miljö och material från fornnordisk tid. Ja, själva berättelsen är en omarbetad version av en isländsk fornaldarsaga, Fritjof den djärves saga, från 1300-talet. Tegnér, som var med i götiska förbundet, hade argumenterat där för att det gamla inte kunde återuppstå, men i Frithiofs saga använder han sig av det gamla materialet för att skapa en berättelse om hjältemod och försoning. Även om det inte kan förnekas att en smak av kristendom blandat sig i berättelsen.

* * *

Tegnér har länge vilat i sin grav på Växjö kyrkogård. Men hans ord lever fortfarande, hans dikter och inte minst hans brev. Böök skriver träffande: 

"Brevformen var för Tegnér en litterär genre, som han odlade fullt medvetet."

Tegnérs kvickhet är uppenbar när man läser hans brev, liksom hans fina ironi och elegans i uttryckssätten. Tegnér var helt enkelt en språkvirtuos. Språket var hans apollon- eller davidsharpa.

* * *

Fredrik Böök skriver Esaias Tegnér: En biografi som en tämligen hagiografisk översikt rörande Tegnérs liv. Det geniala i Tegnérs språk och poesi betonas om och om igen. Icke utan rättvisa, säkert. 

Men kanske hade framställningen haft något mindre panegyrisk slagsida, om lovorden icke slösats med i samma grad som nu är fallet. Man vill som läsare säga: jo, vi har förstått att Tegnér var enastående.

En särskild styrka i biografin är belysningen av Tegnérs relationer till olika litterära gestalter i samtiden, och inte minst intagande är skildringen av Tegnérs värv som riksdagsman — något som annars väl lätt hamnat i skymundan. Och givetvis är det en styrka att Böök så frikostigt väljer ut ljungande citat ur Tegnérs produktion, som får åtminstone mig att vilja läsa mer av skalden som förmådde att med enkla ord uttrycka så stora ting.
— — —
Esaias Tegnér: En biografi, Fredrik Böök. Bonniers 1963. 341 sidor.

Fragment: Helfärd

Jag tog tåget
till Stockholm
för att vandra
i de avspärrade
tunnlarna 

Jag sov i tält
många nätter
innan jag nådde
porten
som var lätt att öppna. 

Där mötte mig hon
som är lång och smal
stel och blek
och vi satte oss ner
och pratade länge 

hon skrattade lätt
och bjöd mig stanna
Jag sa
"nej"
men "jag kommer tillbaka" 

Jag fick smörgåsar
och nyponsoppa
i en termos
när jag gick 

Jag tog tåget
från Stockholm
och en kyla i benen
värmer mig,
värmer mig ännu.

Bokrecension: Martin Eden | Jack London

Martin Eden är en roman av Jack London (1876-1916). Romanen publicerades först i magasinet Pacific Monthly 1908-1909 och utgavs sedan i bokform 1909. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version.

* * *

Martin Eden skall vara en delvis självbiografisk skildring av en ung arbetares väg mot litterärt genomslag. För mig är det emellertid omöjligt att avgöra i vilken grad berättelsen bygger på Jack Londons eget liv, förutom att jag kan konstatera att titelpersonens politiska övertygelse justerats i förhållande till författarens. Jack London var socialist, Martin Eden är individualistisk nietzschean.

* * *

De första två tredjedelarna av Martin Eden är nästan oläsliga. Då är berättelsen indränkt i huvudpersonens svärmiska förälskelse i borgarflickan Ruth, en blek, eterisk varelse i ett fint hus, som Eden träffar genom att han räddar hennes bror från ett slagsmål och vid det tillfället blir bjuden hem på middag.

Genom sin kontakt med bourgeoisien får sjömannen och diversearbetaren Eden en vilja att höja sig själv, bildningsmässigt. Med Ruths hjälp lär han sig tala mer formellt, och på egen hand söker han bibliotekets böcker. Snart har han delat in dygnet i två delar: en handfull timmar då han sover, samt resten av tiden då han arbetar med att antingen läsa eller skriva noveller, poesi, artiklar.

Ruth faller med visst motstånd för den av livskraft vibrerande Eden. Och Eden har snart genom sin formidabla vilja och sitt skarpa intellekt vunnit långt fler insikter än vad som ryms i den kälkborgerliga bildning som Ruth och hennes skyddade likar besitter.

Men de är blinda för Edens genialitet.

Lika blinda är tidningarna som han sänder sina noveller till. De kommer tillbaka och han skickar dem till åter nya tidningar. Och hela världen är på Eden om att han måste skaffa sig ett jobb, skaffa sig en "position". Men naturligtvis framhärdar han intill dess att han förfrämligats från sin arbetarklassfamilj lika mycket som från Ruth och hennes klass.

När genombrottet kommer förändras allt. Plötsligt, när väl dammen fått ett bräck, svämmar efterfrågan över alla bräddar: alla vill publicera Eden. Hans svågrar, som grymt avvisat honom i hans svältnöd, sträcker ut sina händer. Till och med Ruth, som till sist hade brutit med honom, söker honom igen.

Men då är det försent. Eden, trogen sin nietzscheanism, ser blott hyckleri och hjordmentalitet; de älskar inte honom, de älskar bilden av vad han blivit — en celebritet, mannen för dagen, en litterär meteor som lyser upp himlen. Han försjunker i letargi och anträder sin resa mot undergången.

* * *

Martin Eden får sitt värde genom det peripeti som äger rum i den sista tredjedelen av boken, då Eden till sist nått framgång och han inte längre räknar cent i fickan utan dollar i tusental på banken.

Först då når berättelsen sin intensiva realism, när världen avmaskeras, när illusionerna som Eden själv haft om borgerligheten fallerar och han i deras ställe ser bara falskhet, inskränkthet, insiktslöshet.

Och hyckleriet uppstår i sin vackraste prydno när hans en gång så åtrådda Ruth – hon med sin universitetsexamen, hon som lett honom de första stegen upp på kultiveringens branta trappa – smyger in på hans hotell och förklarar sig återigen vara beredd att äkta honom, fastän hon redan från början fått läsa allt Eden skrivit, och alltså borde insett hans litterära storhet, men då förkastat den.

Ruth kommer tillbaka för att Eden fått ett rykte, för att han blivit någon — för att man i de fina salongerna ivrar för att bjuda honom till sig.

Men Eden är alienerad. Han känner ingen vördnad för de välbärgades litterära konvenans och brackighet, men inte heller känner han sig hemma i den råa arbetarmiljö som han kommer ifrån. Han är ensam, och ensam drar han bort. Och på något vis blir denna desillusion och alienering det mest påtagliga och realistiska i hela den relativt svårlästa romanen.

* * *

Jack London skrev Martin Eden till sjöss.

Han hade, också han desillusionerad vad gällde det egna litterära kändisskapet, tillsammans med sin hustru begett sig ut på en två år lång seglats i Söderhavet. Mot denna fonden bör man kanske tänka sig Edens återkommande drömmar om att ge sig ut till havs; havet blir snarast en symbol för friheten från redaktörernas och allmänhetens press.

Eden går under, enligt ett brev av Jack London, inte för sin brist på tro på gud, utan på grund av sin brist på tro på människan. Övermänniskan, som står över dem omkring sig, som tar gestalt i författaren Eden, krossas till sist av den värld där hjordarna regerar.

* * *

Martin Eden är en icke alldeles njutbar roman. Likväl äger den sitt värde som tragik, när berättelsen på ett kvidande vis vänds kring sitt eget nav, och uppåtsträvandet vänds i handfallenhet och uppgivenhet.
– – –
Martin Eden, Jack London. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg; digitala upplagan baserad på romanutgåvan från Macmillan and Company 1913.

Bokrecension: Fly till vatten och morgon | Thorsten Jonsson

Fly till vatten och morgon är en novellsamling av översättaren och författaren Thorsten Jonsson (1910-1950). Boken utgavs första gången 1941. Jag har läst Bonniers digitala utgåva från 2012.

* * *

Jonsson är väl numera i det närmaste ställd i historiens dunkel. Detta fastän han som översättare var synnerligen betydelsefull för att introducera Steinbeck, Hemingway och Faulkner för en svensk publik. Han var dessutom kulturredaktör hos Dagens Nyheter från år 1948 till sin död.

I Fly till vatten och morgon berättar Jonsson, i en hårdkokt och skenbart vårdslöst grovhuggen prosa, tydligt inspirerad av de amerikanska författare han översatt, om ett antal händelser, som bygger på verkliga kriminalfall.

Den första berättelsen är den som gör starkast intryck på mig, nämligen Vinterstycke. En fjärdingsman Borg har fått i uppdrag att hämta in en viss Filipsson i Kvickträsk, för att denne ska sitta av fyra månader i fängelse. Borg reser med tåg till Kvickträsk i svårt vinterväder. Men Filipsson har föga vilja att följa med, och en viss dramatik utspelar sig när Borg försöker få kontakt med Filipsson för att förmå honom att följa med.

Jonsson lyckas med korta meningar och verklighetstrogen dialog skapa en stark inre spänning i historien. Det existerar inga utförliga beskrivningar av miljöer eller av karaktärer, men dem förutan blir ändå scenerna glasklara och nästan smärtsamt realistiska.

Samma karghet i språket är sedan utmärkande i samtliga tio noveller, vare sig de nu handlar om biltjuven som vill åka runt Mälaren, mannen som till sist tröttnar på sin kvinna och griper till hammaren, dottern som till sist tröttnar på sin far och griper till stekpannan, eller syskonparet som tar sin tillflykt till varandra.

Det är dessutom något ödsligt över berättelserna, något djupt melankoliskt. Skuggorna ligger djupa och mörka över boksidorna och skapar en känsla av dysterhet, av olycklighet.

* * *

Jonssons Fly till vatten och morgon visar hur man kan skapa litteratur med tryck utan väsnande och skränande prosa, utan konstlade metaforer eller liknelser. Han låter dessutom bli att gräva i sina gestalters inre liv: läsaren lär känna dem genom deras handlingar och genom deras ord.

Ett föredöme är Jonsson också i att osminkat ta upp ämnen som eljest ofta är tabu: incestrelationen mellan systern och brodern i novellen Gård i utkanten är ett sådant exempel. För god litteratur vet inte av och låter sig icke begränsas av sedlighetsgränser. Här hänger inga moralistiska höljen över det som behöver berättas, och ej heller nedlåter sig författaren till värdeomdömen rörande de personer han berättar om.

Berättelserna är vad de är, och står för sig själva. I regel låter Jonsson inte heller berättelserna få några epiloger; de avbryts ofta lika hastigt som de börjar.

* * *

Efter att nu ha gjort en bekantskap med Jonssons författarskap skulle jag inte tveka inför att läsa fler texter av hans hand. Han är helt enkelt en för skicklig författare för att stå kvar i historiens dunkel.
– – –
Fly till vatten och morgon, Thorsten Jonsson. Albert Bonniers förlag 1955, Bonnierförlagen Digital 2012, ISBN: 978-91-43-50593-1.

Bokrecension: Brev | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér

Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök är en samling av 101 av Tegnérs epistlar. Böök har moderniserat stavningen i de flesta av dem samt försett dem med koncisa förklaringar, vanligen rörande i breven förekommande namn. Samlingen utgavs 1947.

* * *

Esaias Tegnér (1782-1846) var en mångfacetterad person. I dag är han väl främst ihågkommen som poet och som sådan författare till Frithiofs saga. I sin samtid var hans gestalt dock ej enbart förknippad med vers och rim. Han var akademiker, ledamot av Svenska Akademien, biskop i Växjö.

Men när jag läser de 101 brev som Fredrik Böök (1883-1961) sammanställt i en volym, så är det inte främst en prästman som framträder, ivrandes för Jesu Kristi rikes utbredande. Nej, en mycket mer komplex personlighet kommer läsaren till mötes, en lärd som vill lärdomens utbredande, som inte ser nyttan med biskopsämbetet som sådant, och som icke en gång i något av breven nämner namnet Jesus. Faktiskt är kritiken av Svenska kyrkan framträdande.

Tegnér är kvick och vitsig, han är inte sällan träffande elak eller rentav nedlåtande i sina bedömningar av andra och behärskar ironi och sarkasm på expertnivå. Att sedan hans sätt att skriva utmärks av en sådan stilsäkerhet att han kunde fungera som skolexempel i retorik och avvägd prosa gör inte saken sämre.

Tegnér och det religiösa

Men låt oss uppehålla oss något vid Tegnér och hans syn på Svenska kyrkan, kristendomen och präster. Kort sagt: Tegnérs syn på det religiösa, såsom det kommer till uttryck i dessa 101 brev.

Som ung skriver han ett brev till sin gynnare, brukspatron Myhrman, att han ska ta akademisk examen och sedan fortsätta som akademiker eller som kanslist eller präst, "dock detta sist". Att bli präst var icke hans förstahandsval och när han nämner yrkena gör han det i avsikt att visa vad han tänkt försörja sig på. Tegnér var prästson från vad som verkar varit inte särdeles förmögna sammanhang.

Vad gäller kristendomen som sådan uppehåller Tegnér sig i breven mycket lite vid dess förtjänster; dess största sådan skriver han på ett ställe är dess "poetiska sida" exemplifierat av psalmboken.

Likväl riskerar religionen uppenbarligen att torka ut, och han kallar den "en stagnerande poesi", ja, en "omskuren" poesi. Men han ser i kristendomen ytterligare en förtjänst, och dess företräde framför andra religioner är själva "försoningsidén" som däri skulle framträda klarast.

Treenighet och annat sådant skriver han inget om, och den ortodoxa pietism (kanske det vi idag skulle kalla konservativ luthersk kristendom) har han alls inga varma känslor för: han är dess uttalade fiende.

Om det "pietistiskt-ortodoxa partiet" i Lund skriver han:

"[dess tendens är] i allmänt mänskligt och vetenskapligt [avseende], så trångbröstad, obskurantistisk och servil att den icke bör kunna påräkna andra befordrare och vänner än ignoranter, jesuiter och dumhuvuden."

Pietist-ortodoxerna "ha sovit bort de sista 6 eller 8 decennierna i teologien" och denna "vetenskapens fryspunkt" är "fördärvligare än allt fritänkeri för kristendomen".

Teologin har han annars inte mycket till övers för, fastän han senare studerar ämnet ganska ingående:

"Teologien i sitt förhållande till religionen är en dödskalle stjälpt över en lilja."

Själv kallar han sig en "schismatiker" i religionen. Vid ett annat tillfället bedömer han en person som "ärlig och är följaktligen ingalunda ortodox".

* * *

Tegnér har någon slags förkärlek för det hedniska, förkristna arvet. Han var också medlem i forntidssvärmande Götiska förbundet, där han emellertid underströk att det inte var möjligt att återuppliva det förgångna:

"Fädernas heliga anda vilar nu en gång för alla i våra ättehögar, och den store döda kunna vi ej uppväcka."

Likväl erkänner han villigt, att "mänsklighetens adelsmatrikel står fullskriven av hedniska namn."

För filosofin, i synnerhet den metafysiska dito, vurmar han ingalunda, och kallar den tyska varianten helt enkelt "det mänskliga förnuftets onanism". Och för all "metafysisk spekulation" känner han "vedervilja", han skriver att

"... liklukten ur våra vanliga filosofiska anatomisalar är mig högst vidrig."

* * *

Tegnér blev emellertid biskop. Detta icke av något slags inre kall, vad vi kan förstå, utan helt enkelt av det skälet att den skuldsatte Tegnér genom ämbetet får en fördubblad inkomst. Inför biskopsvalet skriver han till en vän:

"Jag vill, av ekonomiska skäl, gärna ha tjänsten, men vill ej heller förödmjuka mig därför."

Men helst, skriver han annorstädes, hade han velat vara född till pengar, så att han inte behövt söka ett ämbete. Och vid ett annat tillfälle noterar han att han hade tagit avsked i morgon dag om han sett en annan möjlighet att försörja sig.

Om sina senare kolleger, de andra biskoparna, skriver han att de är "fjäskande maskeradbiskopar." Och inför sin egen vigning, som innebär en lång resa till Stockholm, uttrycker han sig sålunda:

"Det är oanständigt att man skall resa 150 mil för en ceremoni från påvetiden, som även så väl kunde förrättas av min klockare. Ingen aristokrati i världen är mig så förhatlig som den prästerliga, av samma skäl som jag av all skurkaktighet finner den gudfruktiga nedrigast."

Senare konstaterar han att han och de andra biskoparna ingenting annat är "än kyrkans och hela det högre livets dödgrävare". Biskopsämbetet, skriver han, har "överlevat sig själv och förlorat sin betydelse". Själv konstaterar han att han icke är född för det prästerliga, "det ligger mycket hedendom i mitt väsende."

Sitt eget stifts konsistorium har han icke heller inledningsvis höga tankar om: "de äro åsnor". Han skriver att där härjar nepotism och att han leker med dem "som katten med musen", men att han omsider "biter huvudet av dem, varpå de egentligen ingenting förlora."  Stiftet, menar han, "luktar lik" och det lägre prästerskapet utmärks av "en okunnighet och råhet i tankesätt och böjelser". Förhållandet till konsistorium förbättrades emellertid betydligt med tiden.

För att få fason på sitt prästerskap grundar Tegnér omgående lässällskap, där prästerna får samlas och läsa litteratur, "alla svenska böcker av något vetenskapligt eller vittert värde". Han vill nämligen ha ett bildat prästerskap. Han skriver

"Så länge prästen ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen, blir han själv och med honom den lära han förkunnar översedd och föraktad. [...]" 

Och vidare skriver han att honom ingenting är "vidrigare än en okunnig präst." Dessutom super tydligen hans präster, fastän - tillägger han ironiskt - "ingen annan har rätt att supa än biskopen".

Tegnér som person

Tegnér som person märks givetvis i breven. Själv skriver han att han inte är särdeles sällskaplig, och snart märker man av en framträdande mjältsjuka som blir tydligare ju senare brev man läser; dödslängtan återkommer gång på gång.

"... mänsklighetens gudomliga och förhoppningsfulla mål — nämligen förruttnelsen ..."

Trots sin vitsighet är det alltså en tungsint man vi har med att göra. "Gud bevare mig för mjältsjuka och människohat", skriver han till en vän. Han har tydligen svåra nätter, eftersom han plågas av oro.

Tegnér är förvisso något av en misantrop.

"Individuellt betraktat är det — exceptionerna som rädda människosläktet i min opinion. Pluraliteten måste jag ge till spillo."

Hans livsglädje framskymtar annars tydligast i de brev han skriver till friherrinnan Martina von Schwerin, vilken Tegnér otvetydigt hyste stor omtanke och stor tillgivenhet för.

* * *

Esaias Tegnér avlider 1846 i sviterna av ett slaganfall. Sin egen död hade han sedan länge förutsett.

I dag finns han kvar i de många dikterna, men också i den strålande prosa som han skrev och som de 101 brev som Fredrik Böök sammanställde i en volym ger utsökta exempel på. Min citatsamling har växt i icke obetydlig omfattning efter läsningen: Tegnér får ur sig exceptionellt slående formuleringar i nära nog varje brev.

Kanske borde han aldrig blivit biskop: kanske hade han varit nöjdare om han förblivit vid akademin och verkat där, om än lönen varit sämre och skulderna blivit svårare att bära; kanhända hade han då rentav varit lyckligare. Det får vi naturligtvis aldrig veta.

En vacker lilja bör emellertid dagens fritänkare i tanken gärna nedlägga vid biskop Tegnérs minne.
– – –
Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök, Esaias Tegnér. Albert Bonniers förlag 1947. 350 sidor.

Bokrecension: Karthago | Joyce Carol Oates

Karthago (eng. Carthage) är en roman skriven av Joyce Carol Oates (f. 1938). Boken utgavs både på engelska och svenska år 2014.

* * *

Det är svårt att skriva om Karthago utan att avslöja för mycket. För likt ett pussel läggs i romanen del till del, så att läsaren först mot slutet får ihop en någorlunda fullständig bild av de skeenden som utspelar sig i berättelsen.

Men historien tar avstamp i att Cressida, 19 år gammal, försvinner från den lilla staden Carthage i New England. Hon kommer från en välbärgad och i trakten välkänd familj. Morgonen efter försvinnandet hittas den unge krigsveteranen korpral Brett Kincaid stupfull i sin Jeep, med spår av strid i ansiktet, med blod på vindrutan och med hårstrån på passagerarsidan. Kincaid var intill helt nyligen förlovad med den försvunna flickans syster.

* * *

Karthagos största styrka ligger i de säkert utförda psykologiska porträtten. Inte minst gäller det Cressida och korpral Kincaid.

Man anar att Cressida lider av någon form av psykiskt handikapp. Det specificeras inte, men kanske återfinns det inom autismspektrat; det yttrar sig till exempel på så vis att hon har svårt för socialt samspel, samt att hon har en förmåga att bli synnerligen uppslukad av det hon för tillfället ägnar sig åt, som vid ett tillfälle ett projektarbete om Frankensteins monster.

Vad gäller tecknandet av korpral Kincaid når Oates enastående nivåer. Kincaid har svåra psykiska såväl som fysiska trauman från kriget. I hans huvud flyter den innevarande verkligheten samman med vad han sett tidigare; han har svårt att separera vad han varit med om i Mellanöstern från vad han upplever nu, inte minst när han snart blir anklagad för att ha med Cressidas försvinnande att göra.

* * *

Jag kan förstå poängen och fördelarna med att berätta en historia på det vis som Oates i Karthago gör: hon låter läsaren möta del efter del av händelseförloppet utan att nödvändigtvis följa en strikt kronologisk ordning. På så vis hålls spänningen ständigt på en hög nivå. Vanligtvis brukar jag inte ha alldeles lätt för såna hopp på tidsaxeln, men i detta fallet lär jag mig att uppskatta skrivsättet.

Möjligen kan jag tycka att Karthago inte hade förlorat på att vara kanske hundra sidor kortare. Kanske hade en del utvikningar kunnat bli mer begränsade då, men å andra sidan hade det psykologiska djupet på så vis möjligen riskerat att bli grundare.

Karthago är en psykologiskt intressant berättelse som inte låter läsaren vila i sina uppfattningar om de förekommande personerna; de senare förändras och visar nya sidor kapitel för kapitel. Karthago är också en hjärtknipande skildring av hur en katastrof slår ner mitt i vardagen och ställer en familjs tillvaro på huvudet.
– – –
Karthago, Joyce Carol Oates. Övers. Ulla Danielsson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-014152-3.

Bokrecension: Sapiens | Yuval Noah Harari

Vitruvianske mannen, Leonardo da Vinci. Detalj.

Sapiens: En kort historik över mänskligheten är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2012. Jag har läst den i svensk eboksversion från 2015.

* * *

Det är inga små saker Harari behandlar i sitt visionära historiska och samtidigt framåtblickande verk.

Med avundsvärd pedagogisk säkerhet och otaliga välfunna exempel berättar han människans historia, från dess att hon och schimpansen gick skilda evolutionära vägar för sex miljoner år sedan, över diversifierade arter av släktet homo, kognitiva revolutionen och jordbruksrevolutionen, industrialiseringen och avslutningsvis med avstamp mot framtiden.

Detta är makrohistoria.

Det är historiens stora undervattensströmmar som analyseras: idéer som går genom årtusenden, levnadssätt som generation efter generation efter generation i sekler tillbaka tillämpat. Och Harari visar gång på gång att det vi tar som självklart är långt ifrån självklart: att kulturella uppfattningar, frågor om etik och frågor om livets mening är långt ifrån konstanta eller universella.

Man kunde tro att ett sådant överväldigade stort ämnesområde skulle bli ohanterligt. Det blir det inte i Hararis händer. Med populärt språk och utan att köra fast i detaljer, ehuru detaljer icke saknas, lyckas han föra hela sin stora berättelse i mål.

* * *

Sapiens är sprängfylld med information och nya tankeväckande infallsvinklar.

Som läsare får jag många aha-upplevelser. Särskilt fascinerar mig Hararis framställning av hur stora idéer, föreställningar, myter format och drivit mänskligheten vidare, som till exempel den enastående föreställningen om pengars värde.

Harari visar effektivt hur fiktionen eller föreställningen varit nödvändig i människans föränderlighet, intill dess att vi nu står inför kanske de största förändringarna i mänsklighetens historia.

En gång skilde homo sapiens ut sig från sina apsläktingar; måhända skiljer sig något nytt snart ut från homo sapiens, när vi nu äger förmågan att designa och förändra vår egen biologi.

* * *

Och intressant är att Harari i sin historia över mänskligheten inte begynner med de första civilisationerna för några tusen år sedan – där historieskrivning brukar ta avstamp – utan går längre, mycket längre tillbaka. Hans perspektiv är inte fågelns, utan satellitens, för att låna en liknelse av författaren själv.

Harari urskiljer tre banbrytande vägskäl i mänsklighetens historia.

Dessa är för det första den kognitiva revolutionen, som avskilde människan från sina meddjur och gav henne förmåga att skapa idéer, såsom religion, seder, etik, kultur. Detta inträffade för ungefär 70 000 år sedan, skriver Harari. Människan fick tillgång till fiktionen.  Det gav på sikt upphov både till ett rättssystem och föreställningen om mänskliga rättigheter.

För det andra är det fråga om jordbruksrevolutionen, när människan upphörde att vara nomadisk jägare-samlare och blev bofast träl under jorden; ett liv som med all sannolikhet blev hårdare och svårare än vad livet någonsin varit förut.

Och för det tredje är det fråga om den vetenskapliga revolutionen som Harari sätter inledningen för under 1500-talet, när människan lärde sig att inte nöja sig med religionernas svar, utan började söka ny kunskap: människan lärde sig att gå ifrån uppfattningen att allt relevant eller nödvändigt redan var känt – genom till exempel religionen – till insikten att ack så mycket ännu var okänt. Hon blev en utforskare både geografiskt och ur i princip alla andra aspekter.

* * *

Det hade inte varit svårt att skriva en hel uppsats rörande de många intressanta fakta och hypoteser man möter i Hararis bok. Det avser jag emellertid inte göra. Men jag kan likväl garantera att Sapiens utgör en djup mimersbrunn att ösa ur för den nyfikne.

Inte minst gäller det förmågan Harari besitter att — som han i synnerhet inledningsvis gör —sätta människan såsom varelse i perspektiv, som ett djur bland andra, men med ack så blodiga händer.

”Den verkliga skillnaden mellan oss och schimpanser är det mytiska kitt som binder samman ett stort antal individer, familjer och grupper. Detta kitt har gjort oss till skapelsens herrar.”

Homo sapiens påverkade inte nämnvärt omgivningen på tusentals år, för att efter kognitiva revolutionen sprida sig över världen och göra sig till dess härskare. Andra döda djur låg överallt i hennes spår.

Vi må också betänka att det inte – ur mänsklighetens historias synpunkt – var längesen homo sapiens var långt ifrån den enda arten av människa.

För inte mer än 30 000 år sedan befolkades jorden förutom av sapiens även av de berömda neanderthalarna, men också av andra arter av människor som alltså inte är föregångare till oss, utan parallella arter. Men förmodligen tog vi död på dem också. Harari skriver:

”Världen för 100 000 år sedan var hem för minst sex olika människoarter.”

Av dem var homo sapiens — vi — bara en, och vi hade vid det laget funnits som biologisk art i kanske femtiotusen år, menar han.

* * *

Sapiens är en utmärkt perspektivskänkare. Därtill är boken mästerligt pedagogisk. Aldrig springer den spränglärde författaren i förväg, aldrig blir han magistral. Av den bågnande volymen källitteratur i fotnoterna lyckas Harari snida fram en smäcker berättelse om människan såsom hon varit och är under sin vistelse på jorden, och låter oss ana sina visioner för framtiden: hur homo sapiens förvandlas till något annat genom genteknik, bioteknik och artificiell intelligens.

Är vi beredda på övermänniskans ankomst?
– – –
Sapiens: En kort historik över mänskligheten, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2014. Ebok 2015. ISBN: 978-91-27-14040-0.

Bokrecension: Europas ungtid | Sture Linnér

Fresk från Knossos, ca. 1600-1500 f.v.t. Minoiska kulturen

Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr. är författad av tidigare diplomaten Sture Linnér, (1917-2010), docent i grekiska och framstående expert på antiken. Han är författare till en imponerande mängd böcker om denna historiska epok. Första utgåvan av Europas ungtid kom 2002. Jag har läst eboksutgåvan från 2015.

* * *

Jag påminns om Frödings diktsvit "Strövtåg i hembygden" när jag följer med Linnér på hans resa genom sekler och årtusenden, när han undersöker det sedan länge förgångna och tar fram i ljuset sådant som månne nått hög ålder nu, men som då var ungt, fräscht: som då stod i ljuset av civilisationens gryning och förmiddag. Eller som han själv skriver:

"... den gamla tiden var ung och nutiden är gammal, i varje fall äldre än föregående skeden. De tider som ligger längst tillbaka är de yngsta."

Jag påminns om "Strövtåg i hembygden" av två anledningar.

Dels för att det är fråga om strövtåg. Europas ungtid är inte en heltäckande skildring av ett antal tidiga civilisationer. Det handlar istället om Linnérs smultronplockning, för att använda hans eget ord. Han tar lite här, och lite där, och jämför med det ena och andra och kompletterar gärna med dikter från vår egen tid eller sen tid för att låta läsaren nå stämningar eller insikter.

"... några diktord kan låta oss starkare förnimma stadens fallna storhet än en beskrivning av dess kvarlevor."

Den andra anledningen till att jag påminns om Frödings diktsvit, är att det trots allt främmande är något odefinierbart bekant i dessa polyteistiska och synkretistiska tider som ännu inte nåtts av judeokristen kultur och dess kommande hegemoni, som så länge formade Europa.

Tiden är på något vis annorlunda än det som kom, annorlunda på ett sätt som stråkvis överbryggar tvåtusen år av kristendom.

Jag, som påverkas av de fornnordiska, hedniska texterna, upplever rent av någon form av befryndning med dessa sedan länge döda människor, som hade sina gudar, sina mytologier, sina berättelser — berättelser som i vissa fall kom att lägga grunden till myter man återfinner i hebréernas skrifter, såsom detta med syndafloden.

Vare det nu med det som det vill. En fascinerande volym är det hursomhelst som alla humanisters grand old man Linnér skrivit. Hans egen hängivelse till ämnet är icke att ta miste på. Han är kort sagt den ideale guiden, bärandes ett förråd av outtömliga kunskaper, men ständigt ödmjuk inför att kunskapen hela tiden förnyas och förändras, att kunskapens frontlinjer ständigt förflyttas.

* * *

Linnér börjar sin berättelse då de första högkulturerna i Mellanöstern börjar knoppas. Sedan följer han högkultur för högkultur — utan att för den sakens skull minutiöst ta upp varje kultur — och avslutar med Roms konungatid.

Däremellan hinner han alltså med sådana samhällen som det mesopotamiska, assyriska, hettitiska, babyloniska, minoiska, grekiska, etruskiska och många andra.

Med en blandning av associationsförmåga, forskningsresultat och ren poesi målar han således upp en fresk av väldiga dimensioner, hjälpt av många illustrationer.

Och ut ur skuggorna väcks gestalter till liv. Såsom assyriske kungen Assurnasirpal II, som lät murarna runt sin stad täckas av reliefskulpturer och invigde sitt väldiga palats med en bankett, dit 69 574 gäster sägs ha varit inbjudna och bland annat 2 200 oxar förtärdes på tio dygn. Assurnasirpal II regerade på 800-talet f.v.t.

Och förutom personerna möter oss orterna, såsom Knossos på Kreta, som visat sig vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna vi känner till: dess rötter tränger fram till år 6000 f.v.t. Och bland orterna må naturligtvis även Troja särskilt nämnas.

Och så byggnaderna! Såsom templet i Efesos som kung Kroisos lät bygga upp på 500-talet f.v.t, av "mått jämförbara med exempelvis Kölnderdomens." Templet stod i tusen år, tills det föll med en annan religions inbrytande.

* * *

De gamla kulturerna påverkar oss än idag. Att cirkeln har 360 grader och att timmen har 60 minuter är arv från Babylonien. Linnér menar rentav att vi finner "det svenska kulturarvet trefaldiga ursprung i hedendomen, kristendomen och antiken." Och som mer kuriosabetonat kan nämnas att månaden april tros kunna ha etruskiskt ursprung, efter deras ord "apru" som kan ha med Afrodite att göra.

Men vad mer är, har vi möjlighet att stifta bekantskap med dessa världar som fanns när civilisationen är ung.

Den snabba utvecklingen inom arkeologin, som Linnér menar gör hans bok inaktuell redan innan den ens tryckts, ger oss allt större möjligheter att förstå hur det var att leva då. Och en mängd texter är bevarade i fragment eller i sin helhet.

Och trots att det, som det berättas om i boken, endast är en tillfällighet vad som bevarats för eftervärlden, kan vi göra oss en bild av livet då: vi kan i allt större grad leva oss in i och förstå dessa människor under mänsklighetens ynglingatid, vi kan njuta av deras poesi och hänföras av deras arkitektur och konst.

Europas ungtid gjort mig än mer intagen av förflutenheten, och redo att ge mig i kast med mer av den klassiska litteraturen i den mån den finns bevarad. För vi kan inte bara nå det som varit genom texterna, vi kan också använda dem för att tänka själva, för att få nya bilder, för att på de antikens axlar spana ut över andra berättelsers horisonter. Som Linnér skriver:

"... Sapho. Hennes levnadstid sammanföll delvis med Buddhas; den store Nebukadnessar i Babylon var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel. Men hur nära hon ändå kommer oss i sin poesi."

Det som varit är ibland inte längre bort än bokstaven på papperet.

* * *

Om något skall anmärkas mot Europas ungtid är det väl möjligen att Linnér vid två tillfällen talar om mänskligheten som över en miljon år gammal. Det må vara sant att människans föregångare funnits i miljoner år, men människan såsom vi känner henne i dag är blott några hundratusen år gammal.

Och möjligen blir slutet, om etruskerna, något katalogartat i framställningen.

Det förtar inte helhetsintrycket. Europas ungtid är en utomordentlig bok, lättläst och fängslande.
– – –
Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr., Sture Linnér. Wahlström & Wahlstrand 2015. ISBN: 978-91-46-22245-3.