Bokrecension: Konsten att citera och andra återblickar | Gunnar Brandell

Konsten att citera och andra återblickar är en samling essayer av litteraturhistorikern Gunnar Brandell (1916–1994). Boken utkom 1966.

* * *

Litteraturvetenskap och underavdelningen litteraturhistoria tillhör onekligen mina stora intressen. Då kan det vara en njutning att även utanför universitetsmiljön någon gång ibland läsa några texter som rör sig helt inom någondera av dessa sfärer. Jag har full förståelse för att ämnena inte livar alla andar, men de livar mina — åtminstone välskriven litteraturvetenskap, utan det abstraktionsslagg som emellanåt dessvärre vidlåder den. 

Icke så med Gunnar Brandell. Han skriver tydligt och rakt. Han draperar sig inte i den typ av jargong som ska förefalla intellektuell men såvitt jag kan se bara är ett beklagligt dunkel. Han belyser och döljer icke.

Konsten att citera och andra återblickar består av tolv essayer. Flera av dem handlar om enskilda författarskap och deras karaktär. De gestalter som där behandlas är sådana som Nietzsche, Ernst Jünger, Sartre och von Heidenstam, med flera. Men han skriver också om citationstekniken i litteraturhistorien, om litteraturteori, och presenterar som en av samlingens klarast lysande stjärnor en diktanalys av ”Samothrake”, en dikt av Gunnar Ekelöf.

Brandell själv var expert på August Strindberg. Det är om honom som Brandells doktorsavhandling handlar och han har också skrivit en omfattande biografi om honom. Någon renodlad Strindbergtext finns dock inte med i denna samling, men förståeligt nog dyker han upp som referens vid flera tillfällen ändå. 

* * *

Brandells uttolkning av Gunnar Ekelöfs ”Samothrake” är alltså en upplevelse. Han strukturerar upp denna dikt om ett dödens skepp på ett sätt som gör den mer begriplig än den kanske vid en första läsning verkar och visar hur Ekelöf låter flera olika röster eller toner höras inom ramen av en och samma dikt.

Intressant och lärt kåserande är också titelessayen ”Konsten att citera”. Han skriver där om hur citat kan användas för att ge författaren sken av lärdom, men också hur citat kan användas snarast lekfullt i diktverk (jämför återigen med Gunnar Ekelöf!). Brandell kan visa hur ”originalitets- och genikulten” under romantiken kunde gå ut över försöken att förankra sig i äldre litteratur, när man försökte formulera något nytt och eget. Mot detta kan ställas den hos Brandell anförde Vilhelm Ekelund, som var mycket medveten om att ingenting nytt av betydelse kunde sägas – det har redan sagts. 

För egen del undrar jag ibland om inte hela våra liv så att säga är citat av sådant som redan gjorts, levts och erfarits.

Intressant år också den polemik i litteraturteoretiskt ämne som Brandell ägnar sig åt när han kritiserar oklara distinktioner och definitioner inom viss internationell litteraturteori. Jag är inte tillräckligt skolad i ämnet för att helt hänga med, men njuter alltid när oklarheter rensas ur resonemang.

Vidare lyckas Brandell också göra mig mer intresserad av att läsa Ernst Jünger och mindre intresserad av att läsa Sartre.

* * *

Konsten att citera och andra återblickar består av texter varav, enligt Brandells efterord, ungefär hälften publicerats tidigare och resten här är tryckt för första gången. Texterna ger flera olika bidrag till förståelsen av olika författarskap likväl som till mer övergripande litteraturvetenskapliga ämnen.  Hans språk är föredömligt klart utan att någonsin bli banalt i en strävan efter förenkling. Han visar att man kan skriva begripligt även om sådana saker som ibland har en tendens att beskrivas i en dräkt av intellektuella dekorationer.
– – –
Gunnar Brandell, Konsten att citera och andra återblickar. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966. 127 sidor.

Bokrecension: Stanleys dagbok | H. M. Stanley

H. M. Stanley

Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley) av Henry Morton Stanley (1841–1904) är redigerad av Richard Stanley och Alan Neame. Per Wästberg har skrivit ett förord till den svenska upplagan, som översatts av Olof Starkenberg. 

Boken utkom första gången på engelska 1961 och på svenska året efter.

* * *

Några år efter att H. M. Stanley funnit David Livingstone är Stanley ute på sin andra expedition i Afrika. Och det går inte att komma ifrån att det ligger något äventyrligt och spännande i att följa resan från Zanzibar i östra Afrika tvärsöver kontinenten till Boma nära Atlantkusten och det direkt genom hans egna dagboksanteckningar.

Den senare delen av resan var han den förste europén att genomföra på den platsen. Den tidigare delen av resan hade blott få européer gjort före honom. Naturligtvis var det inte okänt land, såtillvida att det redan bodde mängder av folk här, men det var likväl okänt för personer för västerlandet. Stanley gjorde området känt där och blev samtidigt den förste att säkerställa var Nilens källa finns, denna gamla geografiska fråga. 

Per Wästberg kallar expeditionen för en rekognosceringstur före en fullständig vit erövring av områdena. Han sätter det i direkt samband med vad som kom sedan: den ökända Kongofristaden och dess massiva förtryck av invånarna. Kanske det. Men det var först två år senare Stanley var tillbaka i området på uppdrag av belgiske kung Leopold II och Internationella afrikanska samfundet för att organisera Kongofristaten, som Neame skriver.

Stanley själv berättar redan i den andra anteckningen om hur avsikten med expeditionen är att ”finna Nilens och Kongos källor”. I ett annat sammanhang skriver han att han ”kom för att se länder, folk och konungar och vatten”. Här betonas därmed själva upptäcktsresandet: att lösa geografiska problem och se dessa länder och dess innevånare. Sponsorer var tidningarna New York Herald och The Daily Telegraph.

Viktiga delar av expeditionen var att kringsegla Victoriasjön och Tanganyikasjön, samt att därefter följa Kongofloden ut mot havet. De tusen dagarna bjuder på mycket dramatik. Ibland samarbetar expeditionen med de stammar som passeras, ibland hamnar de i direkt strid med dem. I allmänhet kan expeditionens gevär hålla fiender på avstånd. 

Särskilt utmanande visar sig den sista delen av färden bli: färden utför Kongofloden är direkt livsfarlig i sig själv vid alla fall och strömmar, ibland lider man skriande brist på förnödenheter, ibland har aggressiva innevånare i landet vänt spjuten och bågarna mot dem. 

Särskilt påverkad verkar Stanley bli när hans ”tjänare, kamrat och gode vän” Frank Pocock dör drunkningsdöden efter en olycka med en kanot. Hans bror hade dött i sjukdom tidigare under expeditionen. Man hör senare talas om att Franks kropp har setts flyta nedströms, men den återfinns aldrig så att den kan begravas. Sedan går Stanleys rapporter alltmer i moll, och han ser alltmer negativt på både de egna expeditionsmedlemmarna och på folk han möter.

* * *

Vid inräkningen vid resans början i november 1874 består expeditionsstyrkan av 224 personer enligt Stanley. Året efter talar han om 347 personer. Enligt Wästberg var de inledningsvis 356 personer. Drygt hundra av dem kommer att avlida på vägen. Många deserterar också. Vissa sjuka måste lämnas.

Med sig för de mängder av gods att använda som handelsvaror, men också delarna till en monterbar båt, och mycket annat. Under delar av resan får Stanley hjälp av lokala hövdingar med manskap. Man kan tänka sig problemen med att hålla alla dessa människor med näring. Därför verkar det som att handeln Stanley bedriver när det är svåra tider för expeditionen kan vara ganska aggressivt förd, i syfte att hålla sitt folk vid liv. Hamnar man i strid med någon stam kan man föra med sig resurser från dessa som krigsbyte.

* * *

Stanley kom att skildra sin tusen dagar långa upptäcktsfärd 1874–1877 i Through the Dark Continent (1878). Men 1959 hittade Stanleys sonson Richard Stanley farfaderns dagbok och fyra reportageblock från upptäcktsfärden i en låda i Stanleys sista hem. Texterna visade sig ge en mer direkt, mindre litterärt utstyrd och mindre tillrättalagd skildring av vad Stanley och hans expedition varit med om under dessa år än det större bokverket.

Dagboken och reportageböckerna publicerades i en redigerad, kommenterad och något förkortad version. I en inledning förklarar Richard Stanleys samarbetspartner Alan Neamy hur man tänkt kring redigeringen samt något om dagbokens disposition. Vad jag förstår är den svenska översättningen en direkt motsvarighet till den engelska utgåvan, förutom att Per Wästberg, afrikakännaren, här också bistår med förord.

* * *

Wästberg beskriver Stanley som ”den minst tilltalande” av tidens upptäcktsresande i Afrika, men att han ändå ”ter sig här ganska sympatisk”. Jag har svårt att avgöra hur sympatisk Stanley framstår, men åtminstone framstår han som mycket levande; noteringarna har ofta en stor närhet till händelserna, allteftersom de inträffar. Han kommenterar fortlöpande vad som inträffar, hur miljön ser ut, vilka folk man möter och hur de beter sig. Jag ger omedelbart upp att försöka hålla ordning på namnen på stammar och orter, och följer blott med i skildringen.

Det går givetvis att anlägga litteraturvetenskapliga teorier på Stanleys dagbok och läsa texten medveten om kolonialism och rasism och maktstrukturer. Jag är väl ganska övertygad om att Stanleys böcker också har analyserats på dessa vis. I detta fall väljer jag emellertid att läsa dagboksanteckningarna som historiskt källmaterial, som utifrån sin tid och sina föreställningar vittnar om hur en upptäcktsresa i Afrika vid denna tid kunde gå till. Som sådan källa är boken mycket värdefull.
– – –
H. M. Stanley, Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley). Red. Richard Stanley, Alan Neame, förord Per Wästberg. Övers. Olof Starkenberg. Stockholm: Wahström & Widstrand, 1962. 210 sidor.

Bokrecension: Ros och dynamit | Heinrich Böll

Heinrich Böll, 1983

Ros och dynamit är en samling texter av Heinrich Böll (1917–1985), tysk författare och nobelpristagare i litteratur 1972. 

Jag har läst texterna i svensk översättning av Eva Liljegren samt Göran Löfdahl, som översatt Tal vid nobelbanketten 1972, i upplagan från 1974. 

* * *

Heinrich Bölls texter är ofta märkligt konturlösa; meningarna flyter ut och ibland undrar jag om de överhuvudtaget ska knytas ihop innan punkten följer. 

Hans mer teoretiska texter är generellt av samma slag: inte alldeles lätta att navigera i. Så vitt jag kan se saknas där klara verba. Eller så besitter jag helt enkelt inte kapaciteten att förstå honom om det nu skulle vara så att han i själva verket är tydlig. Emellertid kan man här och var hitta sådana fina aforistiska formuleringar som jag anser vara dyrbara och som förgyller varje litterär framställning:

”... allt skrivet har skrivits emot döden.”

eller

”... ett konstverk har lika många liv som de blickar som faller på det ...”

eller

”Var finns väl ett sådant odjur till människa att hon inte lider?”

Mest intagande är hursomhelst de självbiografiska texterna i Ros och dynamit och de texter som beskriver hans hemstad Köln. Där kan man få en känsla både för Bölls uppväxt och för den stad som han vistades i eller nära. 

En av de vackraste texterna i samlingen är ”De gamla ansiktenas stad”. Den handlar om de många människor han träffat i Köln, men som han inte kan namnet på; de har bara varit en del av hans upplevelse av staden — som en gatuförsäljare eller en polis. De har ansikten som han känner igen. Som en flicka han köpte bananer av 1929, och som han på samma plats 1959 återigen köper bananer av. Då är hon en medelålders kvinna. Eller glassförsäljaren som många år senare arbetar på ett café. 

Böll avläser tidens gång i åldrandet hos dessa människor som han ser genom åren, men inte är bekant med. Han kallar Köln ”en stad av obekanta som jag känner”.

* * *

Böll tillhör en generation som började publicera sig på allvar efter andra världskriget och den katastrof kriget ledde till för Tysklands del. Han är en del av det som kallas ”ruinlitteraturen”. Böll skriver:

”Vi skrev alltså om kriget, om hemkomsten och om det som vi hade sett unde rkriget och fann vid hemkomsten: ruiner.”

Hans författargeneration skildrade det som de såg omkring sig. Något som enligt Böll emellanåt togs illa upp. Likväl skrev de om det som de såg. Inte om idyller. De vill påminna om ”att förstörelsen i vår värld inte bara är av yttre art och inte så ringa till sin natur att man kan tro sig om att bota den på några år.”

Heinrich Böll är katolik, men inte försvuren till vadhelst påven eller kyrkan uttrycker. Han är tvärtom skarp i sin kritik av vad som kan komma från Rom, inte minst vad gäller hur kyrkan gett sin mening till känna avseende sexualiteten och sammanlevnaden människor emellan. Och hur man från katolskt håll stundom höll sig väl med den nazistiska regimen.

* * *

Ros och dynamit är en samling texter som hämtats ur Hörspiele Aufsätze (1961), Aufsätze Kritiken Reden (1967) samt Neue politische und literarische Schriften (1973). De är av olika slag, som antytts ovan. De handlar om litteratur, om Köln och Rhen, om kyrka och om politik. Kanske inte minst de politiska inslagen vittnar om den tid vari dessa texter skrevs. Där kan det handla inte minst om relationen till Sovjet.

Heinrich Böll skriver en vildvuxen prosa där det inte alltid är lätt för mig att få klara begrepp om vad hans ärende är. Det kan kanske åtminstone delvis vara kronologiskt betingat: texterna skrevs i en annan tid med en annan omvärldssituation än vår. Men en högre stramhet i de här samlade texterna hade åtminstone för min personliga del inverkat gynnsamt på denne nobelpristagares texter för att jag skulle fått större utbyte av dem.

– – –

Heinrich Böll, Ros och dynamit. Övers. Eva Liljegren samt, av Tal vid Nobelbanketten 1972, Göran Löfdahl. Stockholm: Aldus, 1974. 143 sidor.