Eresía [Kätteri]. Essäer om helgon, anarkister, poetissor, onanister, filosofer... är en samling texter av Giacomo Oreglia (1924–2007), författare, översättare, poet.
Boken utkom första gången 1997. Jag har läst en reviderad upplaga från 2003.
* * *
Mängden böcker som skrivs är enorm. Själv kan jag tillgodogöra mig dem när de är skrivna på svenska och engelska, möjligen också på tyska. Giacomo Oreglia visar vilken nytta det hade varit för litteraturälskare att kunna också italienska!
För många av de texter som utgör Eresía är recensioner och referat av litteratur som utkommit på italienska, och Oreglia fungerar därmed som en förmedlare av italienska rön till Sverige: han redovisar och refererar vad framstående italienska humanistiska författare tagit upp, och tillgängliggör det också för en svensk publik.
Detta är den nästan alltid synliga röda tråden i Eresía: förmedlandet av italienskt till svenska.
Ämnena som han tar upp är för övrigt av mycket olika art. Således möter vi texter om de mest skilda saker och gestalter. Där finns skildringar av Giardano Bruno och Jeanne d'Arc, om en mängd olika italienska kulturpersonligheter genom tiderna, och då främst om Oreglias stora hjälte Dante Alighieri.
Om Dantes funktion skriver han, utifrån att denne tänks ha "tagit på sig […] varje människas […] öde", att han kan
"inte bara bli vår mästare utan också förenas med oss genom ett sant, intimt broderskap, bli vår köttslige bror som även nästan rent fysiskt står oss nära."
Och senare:
"Måtte […] Dante mästaren och brodern, blir det baner som kallar oss till förstärkning och försvar av det som ännu finns kvar av människan och av hennes mänsklighet."
I Eresía finns också på svenska återgivna italienska presentationer av författare från Sverige, såsom Harry Martinson, Eyvind Johnson och Lars Forssell. Och mer: masturbationens kulturhistoria. Lesbianismen genom tiderna. Anarkister och teatergestalter. Polemik och ros.
Dessutom, för teatermannen Oreglia, är det naturligt att en rejäl del av boken också ägnas åt olika typer av teaterhistoria.
* * *
Giacomo Oreglia utgör i sin själva person en brygga mellan italienskt och svenskt, mellan svenskt och italienskt.
Genom honom och hans verksamhet förs de två så olika länderna betydligt närmare varandra, när han låter respektive folk stifta bekantskap med varandras kulturhistoria. Alltsammans gör han på ett personligt sätt, så att man tydligt förstår när han uppskattar någon han skriver om, respektive när han är mindre förtjust i någon — som den tyske författaren Ernst Jünger, vars anknytning till regimen under Tredje riket belyses och understrykes.
Intressant är också de mjuka grepp han behandlar katolsk religiositet med. Oreglia förefaller dras till kyrkans marginalfigurer, dess nästan-kättare eller mer originella gestalter. Katolska kyrkan som sådan kan han vara kritisk mot, men den religion som utströmmar ur henne fördjupar han sig gärna i, särskilt dess varianter.
Eljest är Oreglia svag för att betona hur oerhört betydelsefulla vissa av de gestalter han skriver om är, hur väldigt stora de är, vilken stor betydelse de haft. Det kan i längden bli en smula tröttande. Hans språk är dessutom ansträngande att läsa: meningarna kan vara mycket långa, med inskjutna bisatser som bryter flödet.
Giacomo Oreglia var uppenbart en grundbildad kulturgestalt, något av en renässansfigur, vars bidrag till svensk kultur varit synnerligen värdefulla. Hans insatser hjälper oss också att få upp ögonen för inte bara vilka skatter som kan finnas att upptäcka från italienskt språkområde, utan därtill förmås vi att reflektera kring vad säkert finns kvar att upptäcka från alla dessa andra språkområden: många, många smala böcker i humanistiska ämnen av stort värde, ett värde som kanske inte kan omsättas i förlagsvinster efter översättningar till svenska, men i bildningsvinster — i vinster för den mänskliga anden.
– – –
Giacomo Oreglía: Eresía [Kätteri]. Essäer om helgon, anarkister, poetissor, onanister, filosofer... Stockholm: Ordfront förlag, 2003.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar