lördag 10 mars 2018

Bokrecension: Gröna vintern | Sven Delblanc

Gröna vintern är skriven av Sven Delblanc (1931-1992), författare och litteraturvetare. Boken utkom 1978.

* * *

Att Delblanc älskade litteraturen bär Gröna vintern vittnesbörd om. Boken består delvis av artiklar i litterära ämnen som han tidigare publicerat, och delvis av skönlitterära kapitel, där författaren sitter i sitt rum och får besök av litterära gestalter, eller sitter och funderar och reflekterar. Vid ett tillfälle finns ett brev med: om fiktivt eller inte vet jag ej. Allt är mycket – litterärt.

Flera ämnen och personer tas upp i denna smäckra bok.

Rökstenens mystiska och svårtolkade budskap finns med där. Han skriver om detsamma:
"En röst ropar tusen år borta, liksom över en dimmig myr, och vi hör bara enstaka ord och fragment av satser. Det är frustrerande men också egendomligt suggestivt."
Och Stiernhielm skriver han om. Den bortglömde en gång mycket välkände svenske latinpoeten Gustaf Lithou också, liksom Bellman. Och så Esaias Tegnér, den nordiske Apollon, vars litterära möjligheter Delblanc anar hade blivit så mycket större, om han inte kvävts av svensk enhetskultur och istället fått vara verksam som skald i Frankrike. Därtill Strindberg, som han ser större mytiskt-symboliskt djup hos än vad hans realism först kan påskina.

Hos den svartsynte Delblanc märker vi ett missnöje med svensk litterär kultur, han skyggar för infantiliseringen, för det grunda.
"... ja, barnboken är verkligen vår tids litteratur, eftersom den inkarnerar harmlösheten och det okontroversiella som går över alla gränser: därav denna jolmiga kult av det infantila."
I det utsökt elaka avsnitt där ovanstående citat finns med samtalar författaren med Bunny Boy, alias Ulf Lundell, och då kommer nämnda missnöje till tydligt uttryck. Bunny Boys bok är en "hippieroman", och den hade recenserats av en "standardåsna tillhörande flumvänstern" i Dagens Nyheter, som tolkade boken som "en flammande protest mot det senkapitalistiska samhället".

Delblanc gisslar Bunny Boy för att skriva manschauvinistiskt och för att han fläker ut sitt inre, med större eller mindre överdrifter rörande kvinnohistorier.

Och Delblanc skriver hur litteraturen utarmas på bekostnad av tevemedia, film och annat. Han slår ett slag för den kvalitativa litteraturen och den särbegåvade författaren: författandet som en syssla inte för vem som helst, men för den med "en språklig särbegåvning". Han ogillar den "kult av amatörismen" som han ser.

Men antyder också att det litterärt dygdiga – det icke prostituerade, om jag så får säga – litterära idealet kan bli tråkigt.

Nog är Delblanc elitistisk. Men hans jämförelse med sportens värld känns träffande: ingen reagerar med ogillande över att idrottsmän och -kvinnor tillåts sträva mot excellens. Men att inte författandet, skrivandet, skulle tillåtas ha liknande ambitioner: det sitter trängre till.

Delblanc avskyr tydligen konformism, en konformism som föll samman med enhetskulturen runt tiden för Tegnérs död, men som Delblanc ser återkomma med sovjetinspirerad statskapitalism, marxistisk jargong och en låtsad underdog-revolutionär anda hos författare. Han ser, tycker jag mig ana, en stelnad litteratur, anpassad efter samhällsmönstret, kalkerad efter offentliga ideal.

Don Quijote besöker Delblanc, och klagar över att han trängts undan av Pippi Långstrump. Men något besök av Tegnér manar Delblanc inte fram. Till sist, under den regniga gröna vintern, sommaren 1978, möter han gestalter enbart i drömmarna, mardrömmarna, där en missnöjd Tingsten uppenbarar sig.

* * *

Delblanc reagerar också gång på gång mot ett anakronistiskt betraktelsesätt på de äldre litteraturen: att vi i historiska romaner till exempel tillskriver romanfigurerna ohistoriska uppfattningar. Han skriver:
"... vi lider av den stupida, kronologiska chauvinism som vill göra våra egna ideologier till de definitiva, medan äldre idéer förkastas som falsk medvetenhet och mystifikation."
Så får i historiska romaner händelser och personer lätt sken av modernitet. Våra idéer idag tillåts råda över fiktiva historiska personers idéer då.

* * *

Sven Delblanc är ingen muntergök. Han är en dysterkvist. Själv skulle han, om han levt, måhända avfärdat mina ord om hans bok som dilettanteri, stupiditet, som vantolkningar. Det gör detsamma: jag hade stort utbyte av den nätta Gröna vintern, som dock är så rik i lärdom och stilla missnöje, vassa stick och kärlek till litteraturen.
– – –
Gröna vintern, Sven Delblanc. Alba 1979, ISBN: 91-7458-184-8. 103 sidor.

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

länge sedan jag läste Delblanc

Creutz sa...

Jo, han har ett härligt språkbruk och ger uttryck för en faktiskt upplyftande pessimism. Ser fram emot att läsa mer av honom. 'Samuels bok' tillhör de böcker jag håller allra främst.