Bokrecension: Homosexuality & Civilization

Homosexuality & Civilization är skriven av Louis Crompton.

Homosexuality & Civilization tecknar homosexualitetens historia från antikens Grekland genom århundradena fram till dess att homosexualitet upphört att vara belagt med dödsstraff i större delen av världen, det vill säga på 1800-talet.

Det är mycket skakande läsning. Nog för att jag varit införstådd med att mina fränder plågats och förföljts i århundraden, men att djävulskapet pågått med sådan intensitet var jag ovetande om.

Men det börjar positivt. Crompton beskriver den upphöjda ställning homosexuella förbindelser mellan mentorer och ynglingar hade i antikens Grekland; ja, hur det var något fint för unga män att kunna säga att de hade ett förhållande med sin beskyddare, och att den som inte lyckades med den bedriften saknade något... Själve Sokrates berömmer sig ju av den formen av homosexualitet. På samma sätt har det i Kina och Japan sett som något högst normalt med homosexuella förbindelser, där man låtit det komma till uttryck både i bildkonst och poesi.

Inte heller i Rom var homosexualitet något märkligt, så länge man var den aktiva parten. Den passiva rollen ansågs bäst intas av slavar, som mästaren ansågs ha full tillgång till.

Sen kom kristendomen. Där man i områden obesmittade av de abrahamitiska religionerna haft stor tolerans för män som älskar män och kvinnor som älskar kvinnor, börjar förfäljelserna med Roms kristnande. Med stöd i Tredje Moseboks dödsstraff för män som ligger med män, och med en tolkning av berättelsen om Sodom i ryggen, där problemet (som traditionellt ansetts vara att Sodom var en ogästvänlig och självisk stad och därför förintades) sågs som att homosexualiteten var stadens synd som ledde till dess undergång, så dödas homosexuella.

Augustinus, Eusebios, Tertullianus, Johannes Chrysostomos fördömer homosexualitet. Chrysostomos, vars böcker ofta återfinns i kristna sammanhang än i dag, kallar mäns kärlek till män för monstruös, satanisk, föraktlig...

Så homosexuella förföljs. Och döms. De döms, inte sällan efter tortyr, till kastration (i sig ofta en dödsdom), att hängas upp och ner till de dör, brännmärkas, piskas, strypas, hängas, begravas levande, lemlästas, brännas levande, dränkas, svältas ihjäl, säljas till slavarbete. Sådan stränghet visade lagen, i detta fallet bland frankerna, inför homosexualitet, att om en man våldtogs två gånger av en annan man, kunde även han dömas till döden. Inkvisitionen, utsedd för att utrota kätteri, dömde under en period fler homosexuella till döden än villolärare. Man såg nämligen homosexualitet som en form av fysiskt kätteri.

Men Crompton berättar också om de namnkunniga gestalter i historien i vars texter man finner belägg och indicier på att de själva varit homo- eller bisexuella: Shakespeare, Fredrik den Store, Augustinus själv indikerar att han inte är oerfaren på området, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Ludvig XIII, Edward II, Jakob I (ja, han som stod bakom King James Bible), drottning Kristina, drottning Anne... Men källorna om folket på gatan är få. Deras historia skrevs av dem som dömde dem.

Homosexuality & Civilization är en mycket bra genomgång av homosexualitetens ofta plågade historia, som är så viktig att känna till. Inte minst på grund av kyrkans brott mot dem som varit som mig i tider som gått. Boken kräver att man är intresserad av sitt ämne, så ingående är den. Den består av en mångfald av citat och analyser av dessa citat. Lagar som behandlar homosexualitet gås noggrant igenom. Det är en grundlig genomgång. Det står om lesbisk kärlek, men på grund av att källtexterna om detta är få, kan det inte skrivas lika mycket om det ämnet som om manlig homosexualitet.

Jag rekommenderar var och en att läsa Homosexuality & Civilization.

Bokslut 2009

2008 års resultat inom parentes. Under 2008 skrev jag på literature connoisseur under sex månader.

Antal inlägg: 167 (67)
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 13,9 (11,7)
Årets särskilt rekommenderade böcker: Blindheten och En kortfattad historik över nästan allting.
Antal besök: 7154 (1201)
Planer inför 2010: Under 2009 har jag i allt större utsträckning skrivit mer personliga inlägg, med utdrag ur mina fragment, små historier och exempelvis Cut-up-poetry. Det tänker jag fortsätta med, liksom det är min förhoppning att kunna fortsätta skriva recensioner över de böcker jag under året läser.

Nyårsfragment

Jag satt på en bänk vid ån, när en illa upplyst buss åkte förbi. Man anade de döda passagerarna, som satt tysta därinne. De dog i natt och åker mot sin förintelse nu. Strålkastarna lyser svagt, men kastar inget ljus framför sig. En av dem därinne tittar upp på mig med outsläckligt lidande i blicken. Han ville inte dö ännu. Jag sitter kvar på min bänk en stund. Sen reser jag mig och går iväg. Jag tror det regnar lite i natt.

Ibland, kanske...

Ibland blir jag nostalgisk över en tanke på något; kanske något högst vardagligt. En välfylld anteckningsbok, en vältummad poesivolym, en blyertspenna väl nedskriven tills den bara är en liten stump.

Ibland drömmer jag om något; kanske en liten bok, 200 telefonbokstunna sidor där våra främsta dikter är tryckta med liten, liten stil: Boye, Ekelöf, Lagerkvist, Södergran. Men ingen djävla »Hercules arla en morgon stod upp«, utan poesi som faktiskt kan betyda något för någon. Och pärmarna ska vara svarta och hårda. Sidorna ska ha hundöron. Jag ska hitta i den utan och innan.

Ibland skräms jag av något; kanske över all tid som jag låter rinna mellan mina fingrar, medan jag uppdaterar statussidan på Facebook, röker min tionde cigarett för dagen, eller ser reprisen av ett teveprogram som jag redan sett – när jag kunde ha läst, skrivit, memorerat de vackraste dikter vi har.

From cut-up

Från rabiat kristna Världen idags artikel: Musikal om kristna martyrer hade premiär.

tio
personer
fick se
självcentrerade
martyrer
på Livets ord

en dog,
säger
Joakim

Om skrivandet

– Ja, jag skriver. Jag förstår inte varför det skulle låta pretentiöst, som jag ibland får för mig att det gör. Att skriva som hantverk och intresse, är ju inte annorlunda än att måla i olja eller att musicera: man behöver inte leva på det, för att det ska vara en mycket tillfredsställande sysselsättning. Åter andra tränar fotboll. Inte heller det skiljer sig i sin egenskap av intresse. Vissa spelar i division tre, andra i korplag och åter andra i allsvenskan. Nå, intresset för och vördnaden inför den egna sysselsättningen är central både när det gäller idrottandet och skrivandet. Viljan att träna, viljan att förbättra, viljan att bli så bra man kan och sträva framåt och uppåt är densamma. Och nöjet!

Jag älskar att skriva. En tidigare kollega till mig tog gärna med sig staffli och satte sig i skogen och målade. Jag bär med mig en anteckningsbok. Samma, men olika. Samma längtan, olika verktyg.

Idolbild

Friedrich Nietzsche (1844-1900)
Umwerter aller Werte

Cut Up

Så här kan jag hålla på hur länge som helst... vilken hobby!

Från Aftonbladets artikel: "Bonde"-Roger Karlsson kan förlora gården.

Roger
fick inte
sälja
sin stora kärlek
berättar
länsstyrelsen

Roger
säger
att ingen
betalar pengar för
Camilla

En tragedi
anser
Roger

Late Night Cut Up

Från Expressens artikel: Kompisarna anklagar datorföretag för diskriminering.

Arbetskamraterna
upptäckte bara
700 000
svarta ansikten
På sin hemsida
säger CNN

problemet är
att de inte är
arga
på datorn

Citat

Ett fint citat från författaren Samuel Butler (1835-1902):

»The oldest books are still only just out to those who have not read them.«

Ett bra argument när det gäller att ta sig an fler klassiker.

Idolbild

Franz Kafka 1883-1924

Absurdism galore

Cut Up obscene

Får man göra en hjälte obscen? Får man förvränga händelserna under ett försök till massmord till något lättsamt? – Det är klart att man får.

Här lite Cut up från Aftonbladets artikel: Jasper räddade livet på 290.

Den misstänkte
flygplansterroristen
Jasper
räddade livet
på 290 människor

Jasper klädde av sig
och handfängslade personalen ombord
Han agerade snabbt
mellan benen.

Övriga passagerare
applåderade

Idolbild

Oscar Wilde 1854-1900
Master of Art

Fragment: En julsaga

En julsaga

När jag stängt av motorn och öppnat dörren kände jag lukten av ruttet kött. Men mat måste vi ha, och framför mig låg affärerna. Med kniven i handen såg jag mig omkring på gatan, och gick långsamt mot den närmaste byggnaden – ett litet snabbköp.

Stanken var påfrestande, men uthärdlig. De automatiska dörrarna gled inte upp. Jag såg ingen av de döda. – Så med undersidan av knivens handtag slog jag sönder rutan. Sen igen. Och igen. Tills så mycket glas var borta, att jag kunde ta mig in i halvdunklet. Härsken odör från gamla skinkor och korvar rullade över mig. Men jag andades med munnen och halvsprang. Vid kassan drog jag åt mig en kasse, och när jag letade i de få gångarna plockade jag i den konserver, drickor, pasta.

Det tog inte mer än någon minut därinne, men solljuset utanför bländade mig när jag kom ut. Jag såg neråt gatan. Tomt. Jag såg mot bilen. Och mot mig rusade en död. En liten flicka. Armarna rakt ner; spretande, svartnade fingrar. Ögonen torkade och insjunkna. Håret svart, tovigt.

Innan jag hann reflektera svängde jag matkassen mot hennes ansikte. Fuktig hud slets av och flickan for åt sidan. Jag lät maten falla till marken och när flickan återigen sprang mot mig lyfte jag kniven. Den sjönk in vid hennes näsrot och ett svagt krasande hördes när spetsen gick genom ben.

Flickan ryckte och föll ihop.

Jag stod med kniven i en sörjig hand, nedanför en sörjig ärm. Hastigt drog jag ner kniven i bältet utan att torka av den. Jag böjde mig och travade så mycket matvaror jag kunde förmå i famnen. Så hystade jag in alltsammans i bagageluckan på bilen, och skyndade mig att komma in bakom ratten och låsa dörren.

Jag hade inte trott att det skulle bli så lätt att hitta min dotter.

Idolbild

Charles Baudelaire 1821-1867

Decadénce par excellence!

Apotekskvitto 091221

Varför gör jag det här? Kvitton? Korta texter från vardagen? – Jag räddar det förgängliga från förgängligheten. – I min almanacka hittade jag ett gammalt kvitto, nästan bleknat. – Så här, ännu ett fynd:

APOTEKET JUWELEN
Södra Älvsborgs sjukhus
SE-50182 Borås
TEL 0771-450 450
ORGANISATIONSNR 556138-6532
BUTIKSNR 8499832

IPREN TABL 400MG 10ST 25.50

SUMMA 25.50
ANTAL ARTIKLAR 1

KONTOKORT 25.50

MOMS
TOTALT

MOMS KR
5.10

NETTO
20.40

BRUTTO
25.50

BELASTAT BANKKONTO

BANKKORT VISA SWEDBANK
KORTNR **** **** **** 8290 1112
KÖP SEK 25,50
PERSONLIG KOD
KONTROLLNUMMER 73846175
REFNR/STAT 231841352209 DA1/00
SPARA KVITTOT

08-09-23 18:41 KASSA:4-77919 SIGN:INPE

Måndag-Fredag 8-19
Lördag, söndag, helgdag 11-16
Oskadad vara i obruten förpackning
återköpes eller bytes inom
8 dagar mot kvitto.
Läkemedel på recept eller
andra förskrivna varor
återköpes eller bytes ej.
VÄLKOMMEN ÅTER

Om poesi i praktiken

Sa jag att jag jobbar som begravningsentreprenör? Jag gillar mitt jobb. Jag gillar den poetiska aspekten av mitt jobb. Jag har sett hundratals döda. Jag har sett vackra farmödrar avsomnade i sina sängar. Jag har sett groteska offer för suicid och bortglömda människor som suttit döda i sina hem i veckor och månader, innan någon upptäckt dem. Jag har begravt hundratals människor, och talat med tusentals sörjande anhöriga.

Jag ger detta ett litterärt värde, ett poetiskt värde. Det outsägligt hemska och tragiska, kombinerat med det vackra vi försöker göra för dem: en oändligt värdig begravningsceremoni, med total aktning för det liv de döda levt. – Men samtidigt: ett skådespel. Vi begravningsentreprenörer har vårt yrke just som ett jobb. När jag kommer hem drar jag av mig min vita skjorta och tar på mig en flanellskjorta. Kostymbyxorna blir jeans, och strumporna blir raggsockar.

Jag ger mitt jobb ett litterärt värde: det tål att beskrivas med ord, och mina memoarer rymmer berättelser som få andra har någon erfarenhet av. Jag trivs med mitt jobb. Att stå omgiven av yttersta förtvivlan, stolt och rakryggad, och göra av situationen det bästa som kan göras av situationen.

I mina anteckningsböcker finns mementon för en verklighet som få någonsin ser.

Jag tror på språket

Jag har en djävla tro på ordens makt. Jag tror att allt kan fångas med språket – exakt eller genom metaforer, eller rentav både-och. Jag tror att texter är det bästa sättet att förmedla sig, att få fram det man vill ha sagt, att få det bevarat. Därför skriver jag hellre brev än ringer; just därför att jag har kontroll över orden, får sagt det jag vill ha sagt, och kan föra min argumentering från börjans stora bokstav, till slutets punkt.

Jag tror på språket som underhållning. Jag gillar Found-poetryn: att fånga upp texter, vardagliga texter, och betrakta dem som poesi – att se poesin i själva orden. Jag tror på att sitta och klippa i meningar och texter, klistra ihop. Jag tror på att bearbeta texter om och om och om igen. Jag tror på meningen med att vänja folk vid läsning och skrivning, för att få ett litterat samhälle.

Jag tror på det terapeutiska i att skriva ner de intryck jag får av verkligheten som finns utanför och inom mig själv. Jag tror att handens rörelse med pennan gör mig gott, liksom att se papperet fyllas med svarta bokstäver som jag själv har skrivit.

Jag tror på språket, texten och orden.

Antikvariskt 091220

Conversations-
LEXICON;
Innehållande
Alphabetiskt ordnade Upplysningar, rörande Vetten-
skaper, Vitterhet och Konster, Lefvernesbeskrifnin-
gar öfver märkvärdiga Personer i äldre och nyare
tider, Underrättelser om vigtiga uppfinningar,
upptäckter, inrättningar och anstalter, samt åt-
skilliga andra intressanta ämnen för en bil-
dad Conversation.

Öfversättning i Sammandrag
AF
C. A. B.

FÖRSTA DELEN.

On ne peut disconvir, que, depuis le
renouvellement des lettres, on ne doive en
partie aux, Dictionaires les lumières géné-
rals, qui se sont répandues dans la société.
D' ALEMBERT.

ÖREBRO,
Tryckt hos N. M. Lindh, 1821.

Julläsning

För ungefär ett år sedan sysselsatte jag mig med att läsa Ken Folletts tegelsten Svärdet och spiran. Berättelsen om några människoöden i medeltidens England var nästan beroendeframkallande och boken var mycket lättläst utan att vara trivial.

I år har jag satsat på att beställa fortsättningen, En värld utan slut, som lär utspela sig 150 år efter händelserna i Svärdet och spiran. Också den är en ordentlig tegelsten: 1200 sidor. Men om den följer i föregångarens stil, kommer den knappast att kännas utdragen.

Jag har alltså gott hopp om underhållande julläsning.

Akademiblogg

Peter Englund meddelar på sin sedan en tid sovande blogg, att han kommer att dra igång en Akademiblogg efter nyår. – Äntligen!

Inspiration

Fick en bok på posten i dag, som jag längtar efter att ta mig an. Det är en inspirationsbok för såna som skriver. För författare (låt oss ta ifrån det ordet dess pretentiösa biklang!). Boken heter Advice to Writers, red. Jon Winokur, och innehåller mängder av citat som berör hantverket att skriva.

Ett citat ur mängden:

»Omit needless words. Vigorous writing is concise. A sentence should contain no unnecessary words, a paragraph no unnecessary sentences, for the same reason that a drawing should have no unnecessary lines and a machine no unnecessary parts. This requires not that the writer make all his sentences short, or that he avoid all detail and treat subjects only in outline, but that every word tell.«

– William Strunk, Jr, och E. B. White

Det tycker jag är så bra, att jag egentligen borde skriva av det, klippa ut det och klistra in det först i alla mina anteckningsböcker!

Det oskyldiga spädbarnet

Lyssnar en hel del på Nick Caves album "Murder Ballads" – ett album som samlar folksånger och eget material med det gemensamma temat död. Texterna är helt enkelt lysande. I kväll hittade jag ett litet poem i Immortal Poems of the English Language, red. Oscar Williams, skrivet av A. E. Housman (d. 1936) som på något sätt påminner om känslan i sångerna Cave sjunger.

Infant Innocence

The Grizzly Bear is huge and wild;
He has devoured the infant child.
The infant child is not aware
It has been eaten by the bear.

Perfekt. Som ett svart barnkammarrim!

Catullus revisited

Juventius!
dina ögon...
om jag fick täcka dem med kyssar...
blev de hur många som helst.
Som om det skulle räcka!
– Ens om de blev lika många
som stråna på ängen...

Efter Catullus, # 48

Om litteraturen

Vad är litteratur för dig?

Den är parallell verklighet.

Vad betyder litteratur för dig?

Den betyder öppnade ögon.

Vad är litteraturens gräns?

Den har jag aldrig sett.

Fotspår

– Det är inte bara roligt att skriva. Det är vackert! Bokstäver, handskrivna på papper, så personliga! Se, mina fotspår!

Choklad 091207

Mjölkchoklad.
Ingredienser: socker, kakaosmör, mjölkpulver, kakaomassa, sötvasslepulver, laktos, emulgeringsmedel (sojalecitin), aromer. Innehåller minst 30% kakao. Mjölk: 18%. Kan innehålla rester av jordnötter, nötter, gluten och ägg. Producerad i: Tyskland. Kundkontakt: 020-83 33 33.

Ica 091206

PILENS LIVS
** TELEFON 033-156300 **

Förs: 2
Datum: 2009-12-06
Ka: 2
Nr: 572
Tid: 15:23

Marlboro Gold 47,50
Mjölkchokl nöt kak 4,90
Mjölkchoklad kaka 3st*4,90 14,70
Öresavrundning: -0,10
Total 67,00

Moms %
25,00
12,00

Moms
9,50
2,10

Netto
38,00
17,50

Brutto
47,50
19,60

Mottaget Kontant 100,00
Åter Kontant 33,00

ORG. NO 556305-9996

ÖPPETTIDER
* MÅN-LÖR 9-20 *
* SÖNDAG 10-20 *

Tack och välkommen åter !

Citat

Ett alldeles utmärkt citat från Maria Turtschaninoff:

»...enda orsaken till att man inte skriver är att man inte skriver.«

Så enkelt är det. Och så svårt.

Bokrecension: Nero

Nero är skriven av Jürgen Malitz.

Jag köpte den här boken för att kanske få en ny syn på Nero. Att han inte var så överdjävlig som traditionen bjuder. Nå, jag fick en något nyanserad bild. Han var nog inte överdjävlig. Bara skitjobbig...

Malitz börjar med att beskriva Neros barndom och fortskrider sedan i lagom avvägda tematiska men också kronologiska varandra följande kapitel. Det fungerar utmärkt. Den unge Nero framträder som en bricka i hans mors spel om makten i Rom. Men när han väl adopterats av kejsaren och kejsarens egen son dött under märkliga omständigheter (epilepsi? förgiftning?) i Neros närvaro börjar han odla sina talanger. Han verkar ha varit en duktig poet. Han spelade cittra och gillade teater. Det var inte särskilt populärt bland de hårdkokta romarna.

Nero blir kejsare. Han utmanövrerar sin manipulerande mor och driver henne i döden. Han ser också till att alla andra män som kan påvisa släktförbindelse i nedgående led med kejsarätten som stammar från Caesar och Augustus dör. Han tror sig på så vis befästa sin makt.

Kejsar Nero verkar bli beroende av sitt folks kärlek. Han ger sig i väg till Grekland och deltar i en mängd friidrottstävlingar. Han flyttar dem i tiden för att han ska hinna vara med på dem, och lägger till grenar. Och vinner tusentals priser... Han ger grekerna förmåner, trixar med skatter och blir allt mindre omtyckt av romerska militären och aristokratin.

Och så är det detta med branden. Det verkar vara allt annat än klart att Nero var orsaken till att Rom brändes ner. Men de kristna fick hursomhelst skulden och fick straffet som mordbrännare får: man tände eld på dem. Bland annat i Neros egen trädgård.

Till sist blir en sammansvärjning mot Nero så omfattande att han inte finner någon annan utväg än att med hjälp av en förtrogen ta sitt eget liv i sitt nästan utrymda och nybyggda palats.

Man tycker synd om Nero. Om han sluppit bli kejsare och fått lov att vara en musiker eller poet hade hans grymhet inte fått sådana konsekvenser för så många som kom i hans närhet. Han var säkert mycket ensam och oerhört beroende av bekräftelse. Jag tror att det kan ha varit så enkelt.

Boken avslutas med ett appendix med ett utdrag ur Suetonius kejsarbiografi; nämligen den del som behandlar Nero. Det är en högintressant textsamling. Suetonius föddes ett knappt decennium efter att Nero dött, så han ligger ganska nära i tid till det han beskriver. Han skriver också att han själv har manuskript av Neros egen hand, med hans egna dikter. Suetonius instämmer med Malitz beskrivning av Nero, och lägger till ytterligare lite skärpa. Visserligen säger kanske Suetonius berättelse mer om hur Nero uppfattades ett tag efter sin död, men särskilt missvisande behöver det inte nödvändigtvis vara för det.

Bland det mest fascinerade med beskrivningen av Nero tycker jag det är, att aristokratin så föraktar hans konstnärliga sida och hans vilja att själv delta i tävlingar med folket... Folklighet var tydligen inte på modet då...

Nero är en intressant bok som ger mersmak; jag vill gärna läsa på mer om romartiden. Det är verkligen en fascinerande epok.

Moleskine Cover

Okej, det här är ganska smalt. Men ändå... Vi som använder Moleskine kanske kan intressera oss för att titta på Moleskine Cover's hemsida. Där ges idéer till hur man kan klä sin Moleskine. – Klä min Moleskine är nu ingenting jag själv skulle göra. Anteckningsböcker liksom böcker får gärna vara slitna för mig. Men folk är uppfinningsrika, det får man ju säga...

Life as art

Tänk dig livet som litteratur. Tänk dig livet som en yttring av konst. – Perioder i din tillvaro blir till kapitel med klatschiga titlar.

Och med tanken på livet som litteratur gör du livet till ett konstverk: du styr över livet för att det ska bli litterärt, för att det ska vara möjligt att omvandla till en berättelse i text: dina ord blir till träffsäkra dialoger, människorna du möter blir till träffande beskrivningar med sina särskilda attribut. Du, som är författaren, begår lustmord på dina fiender. Du rosar dina vänner.

– Life as art.

Bokrecension: Gud vill att du ska dö

Gud vill att du ska dö är Mitra Lagers berättelse om sin tillvaro i Iran, perioder i fängelse för sin opposition mot regimen och fundamentalisternas iskalla hantering av motståndare.

Gud vill att du ska dö är en av de bästa böcker som jag har läst. Språket är mycket stringent. Trots att det beskriver ohyggligheter, som folk som man tar livet av genom att borra i deras huvuden, så mister berättarrösten aldrig sin neutrala ton, vilket gör den ännu starkare, och ohyggligheterna framträder så mycket tydligare, när de inte ackompanjeras av ständiga ve-rop.

Lager var engagerad i kampen mot shahen. Marxister, andra oppositionella och islamisterna kämpade tillsammans mot att få bort den hatade monarken. Men när han till sist blev störtad, kom ayatollah Khomeini till makten istället. Han hade inte fördrag med oliktänkande, och började med hjälp av Hizbollah ("Guds parti") sätta folk i fängelse eller helt enkelt ta livet av dem.

Mitra ledde ett demonstrationståg när hon blev gripen första gången. Hon var fortfarande bara tonåring. När hon släppts fri flydde hon med familjen från hemstaden till Teheran, där hon levde ett halvdolt liv i stillhet. Rapporter om Hizbollahs och andra islamistiska grupperingars grymheter mot enskilda människor som på något sätt har haft med oppositionen att göra når henne ständigt. Släkting efter släkting och kamrat efter kamrat spärras in. Många avrättas. En del av regimen, andra av mobben.

Till sist grips Mitra en sista gång. Falska rykten har återigen gjort att Khomeinis mannar tagit sig an henne. Hon förstår att det kan gälla livet. En tanke som föresvävat henne förut ser hon nu som sin enda räddning. Hon och hennes make och deras barn måste fly landet. Och under en tre veckor lång permission passar de på, och tar sig till flygplatsen. –

Nå, jag stannar där.

Boken är skriven i ett stort antal koncisa kapitel. Det finns inget utdraget över boken. Den samlade, sakliga rösten följer hela tiden läsaren. Boken vädjar inte så mycket till läsarens känsloliv, som till läsarens intellekt. Den är mycket nykter. Grymheterna som fundamentalisterna utsätter de förmodat oppositionella är helt utan sans, och Lager berättar om det med stor skärpa och klarhet. Ingen människa med hjärta kan stå oberörd inför fundamentalisternas hänsynslösa, vettlösa härjningar.

Det dunkelt skrivna...

Esaias Tegnér, skalden och biskopen, säger i »Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820«:

»Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.«

Slutraden, om det dunkelt sagda, skulle lika gärna kunna sägas om det dunkelt skrivna. En förhållningsregel som i alla fall jag vill ha med mig när jag skriver blir just detta: det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta.

Om Juliette och Sodom

Häromdagen kommenterade jag Juliette-diskussionen på Aftonbladet. Men jag skrev inget om hur jag själv upplever boken. Nå, det gör jag här.

Jag har de Sades Juliette och De 120 dagarna i Sodom. Båda givetvis utgivna på Vertigo förlag. Ingen av dem har jag läst ut, även om jag kämpar på med Juliette just nu. Båda böckerna är bastanta, mångordiga volymer och de är inte alldeles lätta att ta sig igenom. Det är som att springa en mycket lång löprunda i uppförsbacke. Det är jobbigt när man gör det, men rätt tillfredsställande när man är klar.

I Juliette varvas orgier med filosofiska utläggningar i en ovanlig mix. Boken har en antikristlig, ateistisk, frigjord, grym, detaljerad agenda. Mångordigheten, som jag av någon anledning ofta tycker mig uppleva i ursprungligen franskspråkiga böcker, stör mig gravt.

Men böckerna är nödvändiga. De är konst. Grymheterna som skildras i dem når inga verkliga offer. Bokens innehåll är fiktion, och kan därmed inte göra sig värdigt den indignerade kritik de nått. Jag kan hålla med Oscar Wilde: "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

Men jag tycker inte att böckerna, det jag nu läst av dem, är särskilt välskrivna. Det känns i någon mån som om orgie läggs på orgie; att orgierna är omotiverat flerfaldigade. Hade böckerna varit tvåhundra sidor kortare var, hade de blivit mer koncisa och läsupplevelsen hade blivit starkare. Värdet ligger nu i stället i att de skildrar något skandalöst, att de utmanar läsaren, att det upprör somliga. I berättelsen kastas vi in i en värld dramatiskt annorlunda än världen vi känner här.Samtidigt som en bakomliggande filosofi – en njutningssökande, nihlistisk filosofi – hela tiden är närvarande.

Hur man än vrider och vänder på det, är det två mycket fascinerande verk.

Från Fragmenten – Kina

Jag hade förmånen att få åka på studieresa till Kina med jobbet. För första gången hade jag med mig anteckningsboken och skrev fortlöpande anteckningar om vad jag var med om. Det var kul, och nu när jag bläddrar bland noteringarna får jag en direktkontakt med vad som hände då.

Det här är några av fragmenten från resan:

I Kina. Kineser i uniform överallt. Smog. Instruktioner på skyltar överallt. Väntar på att checka in på hotellet. Damm i näsan. Snart i väg mot kinesiska muren. Vilken miljö! Vilken kultur!

Tullar. Personal överallt. Smog.

Lördag 12:41
På väg ut till muren. Seriekrock. Förvridna lastbilar. Krossad ruta. I motgående riktning.

Lördag 14:05
Jag sitter på den kinesiska muren. Jag svettas och vinden känns sval. Under mig sluttar trappan neråt. Många kineser. Dimma. Det är fantastiskt.

Söndag 07:38
Flygplatsen i Peking är enorm. Rymd. Spegelblanka, polerade stengolv. Och utanför: smog.

Söndag 16:22
I bussen, i Xiamen. Husen: stora ruckel bredvid nybyggda höghus.

Måndag 13:09
Var på en stenmarknad. Blev lite inspirerad att köpa med mig en stenfontän från Kina, om de håller samma utmärkta pris som här: 180 kronor. – Fortfarande mycket varmt. Sett många stenskivor i mängder av små butiker.

Tisdag 19:49
Mat: bläckfisk, jätteräkor, grisfotknölar eller nåt, dumplings, krabba... jag äter med urskiljning...

Anteckningsböcker kan knappast överskattas. Det behöver inte vara pretentiöst. Några ord nedskrivna i en hast på en bänk någonstans, mot knät under en middag, på ett skakigt säte i en buss... Återigen: tidskapslar.

Texter från 9/11

Wikileaks släpper mängder av sms och meddelanden via personsökare som sändes dygnet omkring 9/11 2001. Det handlar om tiotusentals mer eller mindre kryptiska texter, små fragment av verkligheten översatt i text, som bevarats till oss, skickade mellan både privatpersoner och räddningspersonal.

Några exempel:

SPORTS HAVE BEEN CANCELLED AT OAK LAWN TODAY, THEY WILL BOTH BE COMING HOME AFTER SCHOOL. LAURA

I HAVE KATIE. SHE IS SAFE. JAY

Thank GOD your on the ground. I thought you might have been on the NWK/SFO flight that went down. I have been crying all the way back from the DSL. Can't reach you by phone. I'm back in your office. Steph stephanie

Can you call me when you get a chance please. I love you!

No meeting this morning.

Is everyone alright? Marge

Due to today's terrorist attacks on America you are NOT to go downtown, cancel all appointments, and work from home. The Chicago Cisco office has been closed and you will not be allowed to enter the office.

För lite fragment av nutidshistoria, gå in på Wikileaks och bläddra mellan alla meddelanden.

Någon teknisk samarit?

Det kostar att mixtra med mallar och HTML-koden. Efter att ha justerat fram och tillbaka ett tag försökte jag landa i den här mallen igen. Men ta mig fan, jag får inte bort "Read more..." längst ner. Ingen inställning verkar ta bort den, och inga taggar i HTML-koden verkar syfta på den.

Är det någon som vet nåt om hur jag ska få bort det?

Uppdatering: Efter lite sökande och mixtrande verkar det ha ordnat sig.

FarmVille versus Kafka

Behöver en djävla massa ledig tid. En trädgård. En liggstol som är bekväm, men inte så bekväm att jag riskerar att somna. En sommar som är nitton grader varm och utan skarp sol.

Sen skulle jag obekymrat läsa. Säkert.

– Nu sliter jag åt mig tid. Sliter den från teven, sliter den från Facebook. Sliter den från lunchrasten. Sliter den från nattsömnen.

Jag borde göra en prioriteringsavvägning: FarmVille eller Kafka... Southpark eller Proust...

Att det ska vara så svårt.

Om De välvilliga

Jonathan Littell har skrivit De välvilliga. Den är prisbelönt med all rätt. Den är också möjligtvis den obehagligaste bok jag någonsin gett mig i kast med att läsa. Den är så depressiv att jag misströstar om att orka läsa färdigt den, trots att jag väl hunnit runt femhundra sidor av niohundra.

Littell lär ha skrivit boken i kompakta block med all avsikt – för att skapa en kvävande känsla. Och jag som läsare kvävs. Den gamle SS-officeren berättar med likgiltighet och rakhet och tydlighet om vad han var med om under kriget: hela boken är en fiktiv memoar, men minutiöst välresearchad. Jag häpnar. Detaljrikedomen är så överväldigande att jag, som ändå haft Tyskland under andra världskriget som ett av mina stora intressen inom historievetenskapen, långt ifrån alltid hänger med.

Men det är inte hans, Maxmilian Aues, gärningar i sig som skapar den här starka obehagskänslan, utan det är den iskalla människa som han är, hans likgiltighet som kryper in i läsaren, som inte går att värja sig emot.

De välvilliga är en mycket, mycket mörk bok. En mycket tragisk bok. Jag får se om jag orkar ta mig igenom den.

Edenborgs höger

Åsa Linderborg skrev en positiv recension på Aftonbladet av Marquis de Sades Juliette som Vertigo förlag gett ut i höst. Det satte djävulen i en Kajsa Ekis Ekman som rasande skrev en replik på Linderborgs recension. Repliken är full av faktafel och osar av moralism. I dag skrev Vertigomannen själv, Carl-Michael Edenborg, en replik på repliken. Och det är en lysande text! Nästan så att man skulle klippa ut den och klistra in den i den egna upplagan av Juliette...

Följ debatten! – Om nu Ekis Ekman överhuvudtaget förmår skriva nåt efter Edenborgs välriktade höger.

Bokrecension: Faktoider

En sån där sida som jag brukar titta in på lite då och då är Faktoider, där Peter Olausson tar död på moderna myter och omhuldade missuppfattningar. Det är roande och givande läsning. En av de två böcker som Olausson gett ut med sina fynd är Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Jag har läst boken med stort intresse. Styckena är korta, ordentligt utmärkta med källor, pedagogiska och tydliga. Och en skattkammare för oss som inte är rädda för att erkänna oss vara besserwissrar... Dessutom är texterna välskrivna.

Vi får lära oss att de fem olympiska ringarna alls inte står för var sin världsdel, det finns inga belägg för att hävda att det funnits några ättestupor där man slängde ner åldringar, att riddarrustningar för faktisk strid inte var så förfärligt tunga, att Kristian Tyrann alls inte kallades Kristian den Gode i Danmark, att Einstein alls inte var en svag elev, att lärda människor alls inte allmänt hävdade att jorden var platt under medeltiden, att midsommarstången inte är en fallossymbol – och mycket, mycket mer.

När del två, Fler faktoider, kommer i pocket skaffar jag gärna den också. Del ett gav definitivt mersmak.

Nu då?

– Men Andreas, läser du inget?
– Jodå, men mycket, parallellt!
– Vad läser du då?
– Just nu blir det mest Everything you know about God is wrong och Vad gör jag här? av Chatwin. Gudboken är en samling reportage med religionskritik i en massa ämnen. Verkligen intressant. Och Chatwin skriver som en Gud! Det känns som att jag vill läsa om den boken massor av gånger och försöka ta till mig hans sätt att skriva.
– Men det låter ju intressant...
– Mm, jag klagar inte.

Världens bästa pressmeddelande

Vertigo står för årets bästa pressmeddelande, som inleds: "FITT I HELVETE" och är en svidande uppsträckning av pressmeddelandets mottagare, för att de inte gett uppmärksamhet åt Vertigos produktion, utan istället ägnar sig åt masslitteraturen. – Pressmeddelandet avslutas:

"Era sidor kommer att förvandlas till spegelbilder av pocketstället: deckare, deckare, deckare, chitlit, deckare, deckare, populärhistoria, deckare, deckare, chitlit, deckare, självbiografi, deckare. Kvalitetsförlagen kommer att finnas någon annanstans. Är det så ni vill ha det?"

Inlägget och pressmeddelandet är väl värt att läsa i sin helhet. Se Vertigomannen vittnar.

Dubbla citat

Två bra citat:

"Every word written is a victory against death."
– Michel Butor

"Neither man nor God is going to tell me what to write."
– James T. Farrell

Michel Butor är fransk författare, född 1926. James T. Farrell var en amerikansk författare (1904-1979). Med ingen av dem var jag bekant förut. Men citaten är fina. De kommer från sidan Quotes about writing, där det finns en ordentlig samling citat om att skriva; och det är få av dem som jag känner igen sen tidigare.

Satanism på topplistan

Om man går in under kategorin "Uppslagsverk" på Adlibris, och filtrerar så att endast pocketböckerna kommer upp – då kommer Anton Szandor LaVeys The Satanic Bible som nummer två på topplistan. Det var ju intressant.

Satansbibeln torde vara en sån där bok som är förhållandevis ökänd, men som få har läst. Nå, jag har läst den. Och jag tycker den är rätt bra. Den är visserligen vulgär och språket är inte särskilt välljudande. Men om man bara destillerar ut religionskritiken och studerar den, så är den träffsäker.

Som alla förhoppningsvis känner till numera är satanism ju inte detsamma som djävulsdyrkan. Satanism kan mycket väl vara ateistisk, och handlar om ett självbejakande snarare än ett bejakande av en transcendent kraft. Satan blir en symbol för upproret mot det som uppfattas som Gud och den gudens etik. Målet är ett självuppfyllande liv här, inte i en antagen tillvaro efter döden.

Naturligtvis är satansgestalten vald som galjonsfigur för satanismen som en provokation. Och till skillnad från nyktrare religionskritiker, som Nietzsche, min personliga favorit, tar LaVey i från fötterna. Det blir enkelt, oproblematiserat och vulgärt. Men det skadar ju inte att klämma ur sig ett citat från Satansbibeln emellanåt. Om man nu vill provocera...

"Life is the great indulgence—death, the great abstinence. Therefore, make the most of life—HERE AND NOW!" (The Satanic Bible, sid. 33)

Bokrecension: Thérèse Raquin

Thérèse Raquin är skriven av Émile Zola.

Thérèse gifter sig mer eller mindre av nödtvång med sin bortklemade och sjuklige kusin Camille. Hon är tyst, stilla och hämmad, där hon går omkring och hjälper till att sköta butiken som hennes faster, tillika Camilles mor, äger. De bor alla tre tillsammans på övervåningen.

Varje torsdag samlas en liten grupp av Camilles och fasterns gamla vänner i våningen ovanför butiken. Camilles kollega Laurent kommer också med i kretsen. Och Thérèse och Laurent blir förälskade. De inleder en romans och samlas i hemlighet. De känner med överväldigande styrka att de hör ihop. Och Camille står i vägen. Så tanken på att få honom ur vägen växer i dem. Laurent dränker Camille i Sein under en roddtur. Thérèse sitter med.

Nå, de lyckliga tu lyckas maskera brottet till en olyckshändelse. För att inte väcka misstankar ser de knappt på varandra under två års tid, ens under torsdagssamkvämen som fortsätter även efter Camilles död. När de andra vännerna märker Thérèses olyckliga uppsyn föreslår de fastern att den unga kvinnan borde gifta om sig. Och varför inte med den trevlige Laurent, Camilles vän, som visat sådan omtanke om den gamla fastern efter Camilles död?

Bröllop. Men äktenskapet kan inte fullbordas. Båda parterna plågas av skuld, hallucinationer och kyla... De glider ifrån varandra och märker att mordet de begått även dödat deras kärlek. Deras tillvaro tillsammans blir en plåga. De fasar för nätterna.

– Och så fortsätter det i allt vidare cirklar av destruktivitet. Jag utlämnar upplösningen...

Zola är, som bekant, naturalismens ärevördige fader, och boken är närmast ett skolexempel på en naturalistisk roman, där en stor vikt läggs vid realism, vid att låta karaktärerna utvecklas och där händelse obevekligt följer på händelse. – Och jag tycker mycket om det! Det är en obehaglig bok, en ruskig bok. Rädslan mördarna känner inför liket som hemsöker deras tankar på nätterna är nästan påtaglig. Och beskrivningen av det faktiska liket, när det väl hittats, är också mycket träffsäker och därmed olustig.

Thérèse Raquin blir en studie i skuldkänslor, men också en tidsbild av ett Paris under senare delen av 1800-talet. Också det har sitt stora värde. Böcker med över ett sekel på nacken kan ibland bjuda på en del mångordigt motstånd; men Thérèse Raquin är förhållandevis lätt att ta sig igenom rent språkligt.

Rättstavningsövning

Med bloggrevolutionen följer ett ivrigt bloggande av var och en. Häromdagen läste jag att en av de mest lästa bloggarna är Kissies blogg, som beskriver en artonårig tjejs vulgära leverne. Men det ska jag inte ha mer åsikter på nu. Jag är mer intresserad av språkhanteringen. Så här skriver Kissie i ett inlägg, som hon kallar "Killar är skit och jag är bakis".

"Jag är så bakis right know.. Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oyeah, killproblem så det skriker om det)!! Jaja iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämmning, folk var trevliga osv osv! Jag drack för mycket och posade stenpackad med läsare bland annat, life of Kissie lixom.. ;)"

Hur skulle man kunna låta bli att rätta en sådan text? Röd text: ändringar eller tillägg.

Jag är så bakis right now... Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oh yeah, killproblem så det skriker om det)!!! Jaja, iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämning, folk var trevliga, osv., osv.! Jag drack för mycket och posade stenpackade med läsare, bland annat. Life of Kissie lixom... ;)

Nå, jag är inte språkkonservativ. Men jag tycker det är djävligt roligt att greja med sånt här... Så djävla roligt att jag tar ett exempel till! Först originalet, från inlägget "Ni blir bara hatade!":

"Skillnaden mellan mig och dom bloggarna som härmar mig är att jag är bra på det jag gör, orginell och kommer på alla ideér samtididigt jag har riktiga vänner på sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!"

Nu den justerade versionen:

Skillnaden mellan mig och de bloggarna som härmar mig, är att jag är bra på det jag gör, originell och kommer på alla idéer, samtidigt som jag har riktiga vänner vid sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!

Nå, är jag elak nu? Kanske det. –

Encyklopediskt

Jag tillhör dem som köper Nationalencyklopedin, band för band, med Expressen en gång i veckan. Det är en förkortad version av stora Nationalencyklopedin. Men dock i tjugo band, med 64 000 artiklar. Tänk om man nån gång kunde läsa igenom de banden... Bara tänk om...

Det är ett bra initiativ av Expressen. Folkbildning på allra bästa sätt. Visst, det hade gått att skaffa sig medlemskap på Nationalencyklopdins hemsida. Det hade blivit billigare (46 kronor i månaden). Men det är nåt särskilt med att ha böckerna i hyllan. –

Nedsänkning i fiktion

Jag vill läsa ett enormt romanprojekt. Prousts På spaning efter den tid som flytt. Eller kanske Anthony Powells A Dance to the Music of Time. Jag har rivit ner de religiösa mytsystem som en gång spökade i mig; jag söker nya mytsystem; och var kan det väl vara lämpligare att söka dem, än i litteraturen – den alternativa verkligheten?

Återstår att välja. Att sätta igång. Att inte komma av sig. Jag försökte med På spaning efter den tid som flytt för ett halvår sen. Och kom av mig. Jag älskade språket, och att flyttas in i fiktionen. – Men så, kanske ett nytt försök?

Jag har en resa framför mig på nio timmar. Senare nio timmar tillbaka. Hur mycket Proust kan man tänkas hinna och orka läsa på arton timmar? Tillräckligt för att sänkas ner i fiktionen? Tillräckligt för att bli beroende?

Drömmen om bokstugan

Jag drömmer om ett eget bibliotek. Ett eget, friliggande bibliotek. – Om det blir så som vi hoppas, bor vi om några år på landsbygden. Där vill jag bygga en friggebod. Och därinne vill jag täcka väggarna med bokhyllor allt mer fulla med böcker, jag vill sätta in en schäslong, ett gammalt skrivbord och en stol. Och så bejaka mina hobbies än mer: läsa, skriva...

– Jag minns hur imponerad jag blev när min klassföreståndare första dagen i högstadiet berättade om lärarna vi skulle ha: om att en av dem, givetvis svenskläraren, hade ett hus till sina böcker... Jag vill också ha nåt sånt, om än bara en liten stuga...

Nu löser jag utrymmesbristen genom att bära ner böcker i förrådet, eller att ha böcker i dubbla rader i hyllorna. – Men en dag...

Bokrecension: Mei wenti! Inga problem!

Mei wenti! Inga problem!: Om livet i dagens Kina är skriven av Catarina Lilliehöök.

Om man vill få en bred och lättöverskådlig bild av kinesisk kultur och kinesiskt sinnelag är nog Lilliehööks bok ett bra val. För det är en riktigt bra bok. Lilliehöök beskriver hur hon flyttar till Kina, lär sig kinesiska, tampas med en kinesisk hyresvärd och ömsom bryter och ömsom följer kinesisk etikett, som för en västerlänning ofta synes minst sagt märklig.

Boken är skriven på så vis, att Lilliehöök berättar i närmast resedagboksform om sin tillvaro i Kina, och när ett särskilt fenomen dyker upp som kan vara värt att belysa fördjupar hon sig i just det. Det är en form som fungerar utomordentligt väl. Lilliehöök är uppenbarligen förtjust i sitt Kina, och förtjusningen märks i den berättarlust som genomsyrar texten.

I Mei wenti! Inga problem! möter vi kinesisk pragmatism – som när Lilliehöök med make flyttar till Shanghai och vill att vardagsrummet ska målas beige. Det har dock målats vitt, med motiveringen att vitt ju också är fint... Vi möter också den förlamande rädslan för att tappa ansikte – som exempelvis affärsmannen som efter en trevlig lunch blir arg för att han inte fått lov att betala notan. Och vi möter den lika förlamande hierarkin, som gör att underordnade inte får opponera sig mot överordnade – som i fallet med den unge kinesen som får ila genom Peking med några dokument från en lärare till en annan, och inte får lov att föreslå att de kanske kunde faxas istället...

Om några veckor reser jag till Kina. Vad jag främst kommer att bära med mig för lärdom av Mei wenti! Inga problem! är nog att se upp med etiketten och för Guds skull undvika att råka få en kines att tappa ansiktet.

Om ett beroende

Jag bär nästan alltid med mig en anteckningsbok. Moleskine, i fickformat, innehåller många sidor, och med rätt penna blir det lätt att skriva på både sidornas fram- och baksidor. Det blir en liten loggbok. Ibland skriver jag ner någon reflexion över något religionsproblem eller kanske något politiskt; ibland bara en iakttagelse av vad jag gör just för stunden.

Vi gör det igen. Vi slutar röka. I rökningen ligger nån form av tillfredsställelse – det ger ett lugn, en paus. – Men nu, sent på kvällen, med lätt huvudvärk känns det som om saknaden av cigaretterna kommer att vara överkomlig.

Jag skriver inte med tanke på att någon ska läsa det, möjligtvis med undantag för en tid då jag inte längre finns kvar. Om någon skulle vilja få någon sorts inblick i mitt liv då. – Men det kan också vara små poetiska strofer, ett utkast till en berättelse. Eller något som jag just för stunden, för mitt eget nöje, skriver ner.

Fascineras av vatten... vatten som fyller brunnar och svämmar över... rinner över asfalten och skapar vidsträckta sjöar där marken är plan... faller från grå moln som oräkneliga droppar... översvämmar källare som blir till dammar... reptiler och småfiskar... trä ruttnar, allt blir blött... saker flyter omkring, halvt ovan, halvt under, ytan... —

Jag försöker följa mina ideal för skrivande: att undvika pladdrighet, att försöka vara koncis. Jag har slutat att försöka skriva läsaren (om det så bara är mig själv) på näsan. Att inte förklara varje referens. Jag vill lämna utrymme, utan att vara otydlig. Men samtidigt som jag vill skriva i enlighet med mina ideal vill jag undvika ortodoxi; jag tillåter mig att blanda fiktion med fakta. Ja, jag tillåter mig.

Jag förstår inte hur en människa kan leva utan att skriva.

Bokrecension: Döda vita män

Döda vita män är skriven av Johan Hakelius.

Döda vita män innehåller essäer eller minibiografier över ett antal mer eller mindre excentriska och ofta mer eller mindre litterära britter: kolumnisten Jeffrey Bernard (1932-1997), dandyn Stephen Tennant (1906-1987), skådespelaren Sir Alec Guinness (1914-2000), dagboksförfattaren James Lees-Milne (1908-1997), politikern och fascisten Sir Oswald Mosley (1896-1980), författaren Evelyn Waugh (1903-1966) och sonen, författaren Auberon Waugh (1939-2001), den ofattbart förmögne affärsmannen Sir James Goldsmith (1934-1997), politikern, dagboksförfattaren Alan Clark (1928-1999), emigranten Sir Henry John Delves Broughton (1883-1942), mästersnobben Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, BT (1919-1985), nekrologförfattaren Hugh Massingberd (1946-2007), författaren Anthony Powell (1905-2000), och författaren George Orwell (1903-1950).

Detta är en bok för anglofiler. Brittiska anekdoter och stämningar osar genom hela textsamlingen. Som i nedanstående exempel, som behandlar James Lees-Milnes föräldrars relation. Stiff-upper lip, indeed:

"Till exempel när hans mor under pågående färd öppnade handskfacket i bilen och fann ett cigarettetui i guld. Hon läste gravyren, konstaterade att hennes man fått det av sin älskarinna, undslapp sig ett stillsamt 'hm', vevade ned bilrutan och kastade ut etuiet. James far hade inte rört en min." (sid. 108)

Det är omöjligt att försöka sammanfatta Hakelius bok. Den är så sprängdfylld av berättarglädje och små historier i historierna. Ett roligt inslag är hur Hakelius länkat samman samtliga i boken porträtterade personer i en lång kedja, genom hur de känner varandra, eller hur de på annat sätt kan ställas bredvid varandra. Framställningen får de intellektuella och aristokratiska kretsarna att verka mycket sammanhållna. Men inte konforma. Få av personerna i boken är konforma. Snarare obekväma för sin omgivning. Brittiskt sarkastiska. Snobbiga. Underbara.

Man måste nog vara något av en englandsvän för att få ut så mycket som möjligt av boken. För den är skriven av en riktig englandsvän. Nå, englandsvän är jag – om än inte i Hakelius omfattning – och jag njöt verkligen av läsningen, och vill gärna sätta igång och läsa Anthony Powells A Dance to the Music of Time för att få äta och dricka mer brittisk stil!

Conservapedia och källkritik

Ramlade över en helt osannolik sida häromdagen: Conservapedia: The Trustworthy Encyclopedia. För dem som tycker att Wikipedia är alltför liberal... Av allt att döma är dock Conservapedia inte den satir man gärna skulle vilja tro att den är. Loggan rymmer en amerikansk flagga, och artiklarna är pålitliga endast för den som inte vill få sina högerkristna familjevärden utmanade. –

Några textutdrag för att visa tendenserna:

"[Svenska kyrkan] is somewhat unique because it has decided to agree to perform a blessing ceremony for homosexuals engaging in registered partnership (full marriage for same sex couples is a matter of debate in Sweden). This Church is considered a liberal Church and does not protest against abortions, divorce, and other conservative issues." (Artikel "Sweden")

Artikeln "Homosexuality" är så förbannat tendentiös att jag inte ens orkar citera något. Den vittnar om en sån anti-intellektualism att jag saknar ord. Det kan räcka att anföra stycket 24.1, underavdelning till "Homosexual Agenda" – "The Marketing of Evil" (som syftar på en boktitel).

Artikeln om Obama anger i första stycket: "Obama spent far more per vote than McCain did: Obama spent $7.39 per vote, while McCain spent only $5.78 per vote." (Ja, i fetstil). Lite senare: "Critics of the Obama administration have coined the word "Obamunism" to describe Barack Obama's socialistic and "fascism light" economic planning policies..."

Nog sagt om detta. För ett gott skratt, som visserligen fastnar i halsen, kan intellektuella liberaler (eller intellektuella över huvud taget) logga in på Conservapedia. Sidan torde vara ett utmärkt medium för elever att testa sin urskiljningsförmåga på, när de skolas i en av den humanistiska vetenskapens ädlaste grenar: källkritiken.

Så: källkritik! Källkritik! Källkritik! – Gud, vad jag är glad att jag stiftat bekantskap med källkritisk metod!

Bokrecension: Våtmarker

Våtmarker är skriven av tyska författaren Charlotte Roche.

Ramberättelsen går ut på att 18-åriga tyskan Helen hamnar på sjukhus, eftersom hon fått en analfissur som behöver opereras. Läkaren blir då ombedd att även operera hennes uthängande hemorrojder. Under sin sjukhusvistelse ligger Helen och funderar på sitt liv, och ägnar sig åt små experiment och utflykter. Detta är själva berättelsen.

Och om man tycker det är magstarkt att berätta om i en bok, så är det ingenting mot vad mer man får veta om Helen som man aldrig någonsin skulle komma sig för att undra. Jag tänker inte gå in så mycket mer på vad det innebär, eftersom det väl i så fall skulle få bloggen flaggad för stötande innehåll... Men ett i sammanhanget harmlöst utdrag kan jag bjuda på i alla fall, där Helen berättar om en av sina vanor:

"Sedan dess lever jag ett toalettdubbelliv. Jämt när jag kissar eller bajsar, äter jag upp alla snorkråkor i näsan. Det ger en befriande känsla i näsan. Men det är inte huvudskälet till varför jag gör det. Ifall jag kommer över en torr kråkbit och drar i den och därmed sätter näsan i rörelse och lyckas dra ut en längre kråkslemklump, blir jag kåt. [...] Alltsammans åker in i munnen och tuggas långsamt med framtänderna så att jag tydligt kan känna smaken. Jag behöver ingen näsduk. Jag är mitt eget sopnedkast." (sid. 119)

Jag brukar skriva att jag uppskattar att skakas om av böcker, att de gärna får vara udda. – Nå, den här boken var bland det mest udda jag läst hittills. I vilket fall när det gäller banal, om än slipprig äcklighet... – Roche frossar i detaljerade, grafiska beskrivningar av huvudpersonen Helens hygienvanor. Och Helen är inte en hygienisk person. Snarare njuter hon av att vara smutsig, att inte tvätta sig.

Men om man ska se bortom det äckliga, så kan det vara en intressant reflexion att fundera på vad boken säger om kvinnan och kvinnosyn. Hade en man beskrivits på lika ingående vis, hade det antagligen inte fått mig att reagera som jag nu gör, när kvinnan, madonnan, rivs ner i smutsen och pratar om hur det känns för fingrarna att känna på insidan av livmodern. Jag hade velat läsa en feministisk analys av Våtmarker. För vad läsaren möter i boken är en mycket biologisk förståelse av Helen, en kvinna som subjekt, som söker njutning, som struntar i normer. En mycket stark kvinna.

Trots de ingående beskrivningarna av Helens privatliv är Våtmarker på intet sätt en erotisk bok, absolut inte. Snarare en sexualpsykologisk roman. Och egentligen vet jag inte vad jag tycker om den... Ramberättelsen: en ung kvinna på sjukhus, som funderar över sin tillvaro och trasiga familj – ja, det räcker för berättelsens syfte. Berättarstilen är så rak och tydlig som det bara går – det är bra. Och själva berättelsen i sig – ja, den är banal, men den får mig att reagera med både fascination och äckel, så det måste väl också betyda att den är bra...

Stormtruppsleverans!

Från Vertigo når mig en ny leverans med böcker som skadar tukt och sedlighet: den första svenska översättningen av Samuel L. Delanys Hogg, som inget amerikanskt förlag vågade publicera på närmare trettio år efter tillkomsten, och Marquis de Sades Juliette eller Lastbarhetens fördelar. Båda böckerna har givetvis typiska Vertigo-omslag: Hogg – en ung mans ansikte med en fot i munnen. Juliette – en naken kvinna med ridspö framför ett hav av kuvade likaledes nakna människor.

Välkommen till mina bokhyllor, Vertigoböcker...

Bokrecension: The Fireside Book of Death

The Fireside Book of Death är skriven av Robert Wilkins.

Jag hittade den här boken via ett tips på LibraryThing, och beställde den antikvariskt från USA via amazon.com. Det låter dyrt, men kostade bara en hundralapp. Tio kronor för boken och nittio kronor för frakten. Och det var det absolut värt.

The Fireside Book of Death är rikt illustrerad. En del skulle nog mena att bilderna är groteska, men tycker man inte att bilder av döda människor är svåra att stå ut med, så är illustrationerna mycket intressanta, exempelvis den på en tysk kvinna som dog ståendes i en ovanligt stark form av rigor mortis (likstelhet). Det finns även mängder av andra bilder: skelett, kistor, ossiarium, Oliver Cromwells avhuggna och mumifierade huvud på en påle, gravmonument, gravstenar och mycket annat.

The Fireside Book of Death handlar inte så mycket om själva döden i sig, men däremot mycket om arrangemang omkring döden. Den börjar med en längre utläggning av fenomenet att bli levande begravd, som var en vanlig rädsla under den tidigmoderna perioden. Wilkins berättar om hur man på olika sätt försökte förhindra detta och säkerställa att de man begravde verkligen var döda. Han berättar om flertalet legendartade berättelser där detta ska ha skett i verkligheten, men avfärdar de flesta av dem som skrönor och vandringssägner; sett till källäget finns det inte mycket som talar för att folk begravts levande i någon större utsträckning, även om det naturligtvis kan ha skett emellanåt, i synnerhet under större epidemier, som koleraepedimien, när det var bråttom att få de döda i sina gravar.

Wilkins berättar om det säkraste sättet av alla, att avgöra att döden har inträffat: tecken på förruttnelse. Ja, det fanns till och med byggnader där man kunde lägga de döda, omgivna av mängder av väldoftande blommor, till dess att de visade tydliga tecken på att ha börjat brytas ner. Då kunde man vara säker på att den döde verkligen var död. (sid. 49)

Det finns också, naturligtvis, rimliga förklaringar till varför kroppar som grävts upp visat tecken på att inte ha varit döda när de begravdes. Kroppen kan ha ändrat läge i kistan under transporten av kistan – i synnerhet förr måste det ha varit svårt att hantera en kista på samma lugna sätt som man gör i dag (tänk trappor, hästkärror etc., etc.). Ansikten med avskräckande miner kan lika gärna vara resultatet av effekter som inträffat efter döden, som att de skulle ha vaknat och blivit skräckslagna (och dött). Och de kroppsliga förändringar som kan inträffa efter döden kan även innebära att kistor går sönder och får skador. (sid. 27)

Dessutom, skulle man, trots allt, vakna i sin kista, så är det inte så att man skulle vara levande länge till. Man har antagit att luften kommer att ta slut inom kort, kanske så snabbt som efter tjugo minuter. Länge nog, emellertid. (sid. 32)

En längre avdelning handlar också om det skriande behovet av kroppar för anatomiska studier. Kropparna som fanns tillgängliga för kirurger att träna på för dryga hundratalet år sedan var långt färre än vad som behövdes. Alltså fanns det en marknad för "resurrektionister" – alltså personer som helt enkelt grävde upp kroppar. Ofta var de gravgrävare själva eller hade på annat sätt lätt tillgång till kyrkogårdar. (sid. 62f)

Och så finns det en avdelning om balsamering, något som är förhållandevis ovanligt i Sverige. Författaren poängterar att balsamering nu för tiden inte är en lösning för att bevara kroppen någon längre tid, utan snarare en estetisk, kortsiktig åtgärd. (sid. 138f)

Vi får veta en hel del om kremeringens historia. I Grekland ersatte kremeringen jordbegravning runt 1000 år före Kristus. (sid. 173f) Och i Rom var det sed för rikare romare att kremeras till in på hundratalet, varefter det av okända skäl förändrades. Men lite senare kom kristendomens avsky för kremation, och år 789 förbjöd Karl den store förfarandet med vite av dödsstraff för den som sysslade med kremering av döda kroppar. (sid. 174) Men kremationen fick en återkomst på 1800-talet, när bristen på gravplatser i städerna blev akut. Det var helt enkelt mer praktiskt att låta kropparna genomgå eldbegängelse än att låta kyrkogårdarna bli än mer utsatta för trängsel än vad de redan var. Och i Sverige i dag är ju kremation vida vanligare än jordbegravning.

Boken är mycket upplysande för den som intresserar sig av döden som fenomen och fenomen kring döden. Den är skriven ur ett brittiskt perspektiv, men har mycket att ge även en svensk läsare. Detta är en av de bästa böcker om döden som jag läst hittills. En stor fördel med den, är att den hanterar sitt ämne så rakt och utan omskrivningar. Myndiga människor kan väl få slippa att läsa om döden genom förskönande ord, tycker man... Och författaren här låter oss få slippa just det.

The Fireside Book of Death är inget för den känslige. Men något för den som är intresserad av att lära sig mer om det som hör till människans död.

Rapport: Bokmässan 2009

Förra året kom jag aldrig i väg till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Nå, det gjorde jag i år, även om det var förenat med stor möda. Det tog mig en timme från det att jag kört av motorvägen till dess att jag faktiskt hittat nånstans att parkera.

Och som vanligt var det mycket folk. Jag skrev några ord i anteckningsboken därinne:

Rapport bokmässan: varmt, svag lukt av svett, högtalarröster i bakgrunden, folk, folk, folk – böcker och priser. Och så är det varmt.

Jag gick omkring ganska planlöst. Förutom Vertigo, var det inte många förlag jag på förväg bestämt mig för att besöka. Och eftersom priserna på böckerna ofta är marknadspriser var det inte många klipp jag kunde göra heller. –

Men jag såg Johan Hakelius där. Jag plockade upp hans nya bok Döda vita män, en bok i anglofilins tecken, och bad honom signera den. Han beklagade att det gröna bläcket han haft i en annan penna dessvärre tagit slut.


Vid Humanisternas monter köpte jag Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0. Jag tycker inte om titeln. Men som aggressiv ateist vill jag ha läst den. Där hos Humanisterna kunde man även i Unga Humanisters regi se till att bli avdöpt... Ett fint sätt att symboliskt bryta banden med det som man tvingades in i som liten, om man nu blivit barndöpt...


Och hos h:ström köpte jag en bok som varit slutsåld, trots att den är ny: den oefterhärmlige Nikanor Teratologens Att hata allt mänskligt liv.

Men frågan är hur jag gör nästa år. Är det verkligen mödan värt att ta sig dit och trängas med alla dessa andra tusen människor, när jag bekvämt kan skaffa information och böcker direkt genom datorn här hemma? Återstår att se.

Typsnitt

På Manfred Kleins sida finns mängder av snygga typsnitt och symboler, gratis att ladda ner och använda. I synnerhet finns många frakturtypsnitt, om man nu vill använda det för rubriker och annat. Lägg märke till att en del fonter har tysk teckenuppsättning – därmed saknas vårt "å".

Själv har jag en viss svaghet för just frakturtypsnitt; jag tycker att de är mycket vackra. I brödtext är det naturligtvis helt arkaiskt att använda sig av fraktur. Men sparsamt, i rubriceringar – varför inte?

Malte Persson om e-böcker

Malte Persson skriver träffande om e-böcker i inlägget E-böcker är för veklingar! på sin blogg Errata.

Och jag har väl ungefär samma uppfattning själv. Jag har inte skaffat nån e-bokläsare, men har svårt att tänka mig att en sådan på något sätt hade kunnat ersätta upplevelsen av att ha en faktiskt bok i händerna. Jag vill ha lukten, känslan, det icke-maskinella. Jag vill kunna anteckna några ord i marginalerna. Jag vill kunna stryka över med överstrykningspenna och sen rent fysiskt bläddra bland sidorna för att hitta markerad text. Och jag vill kunna gå omkring bland mina böcker och läsa på ryggarna – inte se en lista på en skärm.

Bokrecension: Kroppsspråket

Kroppsspråket är skriven av Julius Fast och gavs ursprungligen ut 1970. Min svenska upplaga är tryckt 1989.

Fasts Kroppsspråket lär ha varit en pionjärskrift inom kinestiken – det vill säga vetenskapen om kroppsspråket. Och det märks. Det är många om och men. Men Fast griper sig an sitt ämne med ivrigt intresse och omfattande analyser. I stor utsträckning bygger boken på Fasts egna iakttagelser och hans sammanställningar av andra pionjärforskares rön på området.

Men det är inte mycket man lär sig som man inte redan anade. Självklarheter, som att den dominanta parten i en konstellation gärna sitter vid huvudändan vid bordet och sådant, finns givetvis med. Men i övrigt påpekar Fast gärna att kroppsspråket ständigt måste sättas in i sin kontext: att kroppsspråket tolkas bäst i förhållande till vad som sägs verbalt. Att kroppspråket blir ett kompletterande språk, som understryker eller motsäger det som sägs. Att kroppsspråket inte är ett språk i sig. På så sätt ger man kroppsspråkstolkningen ett stort utrymme för godtycke. Men det hör väl också till en begynnande vetenskaps framväxt: trial and error. Att pröva sig fram till vad som stämmer och fungerar – och vad som inte stämmer och inte fungerar.

Boken är indelad i elva olika avdelningar, med åtskilliga underavdelningar. De behandlar alltifrån hur människan handskas med rummet, hur mycket utrymme en människa behöver omkring sig, och vilka som tillåts komma nära eller till och med riktigt nära; de behandlar hur man genom kroppsspråk kan avskärma sig från omgivningen eller verka mer inbjudande. Det talas om raffinerade system för hur människor ser på varandra. Och så vidare, och så vidare.

Men boken är också ett barn av sin tid. Det talas om hur barnet skapar sig en kroppsspråksmässig identitet genom imitation av föräldrarna. Och då skriver Fast:

"Hur det ligger till med respekten inom en familj avslöjas av hur kroppsspråket imiteras inom familjen. Kopierar sonen sin fars gester? Dottern sin mors? I så fall kan man känna sig tämligen säker på att familjestrukturen är trygg och säker. Men se upp om sonen börjar kopiera moderns rörelser och dottern börjar imitera faderns. För sådant är tidiga kroppsspråksvarningar. 'Jag har glidit in på fel spår. Jag behöver lotsas rätt igen.'" (sid. 118)

Det vettefan vad det ska betyda...

Boken är intressant som kuriosa, men jag tror att den kroppsspråksintresserade nog skulle få ut mer av en modernare bok inom ämnet med nutida forskningsrön.

Bokrecension: Dharmadårarna

Dharmadårarna (Dharma Bums) är skriven av Jack Kerouac och utgiven på Bakhåll förlag.

Jag har inte läst Kerouac förut, även om jag gjorde en halvhjärtad ansats att börja på On the Road för ett tag sen. Det blev nu inget med det. Men som medlem i Bakhålls kärntrupper fick jag Dharmadårarna hemskickad. Den läste jag.

Ray Smith är huvudperson i boken varigenom berättelsen berättas. Han reser omkring i USA och för ett vagabondartat liv. Vart han än kommer för han med sig sina buddhistiska övertygelser. Smiths är en lätt förklädd version av författaren själv, och övriga karaktärer i boken känns igen som olika företrädare för Beat-generationen. Inte minst Japhy Ryder – som i verkligheten är Gary Snyder. Emellanåt skymtar en Alvah Goldbook förbi, som givetvis representerar Allen Ginsberg.

Smith verkar ha ett behagligt liv. Ryder ger honom fördjupade insikter i buddhismen, exempelvis under utflykter i bergen. Smith äter enkelt, tjuvåker med godståg och liftar sig fram dit han ska. Han super och festar och brister ut i lovprisningar av Dharma. Vid festerna kan såväl nakendans som poesirecitation förekomma.

Och det är behaglig läsning. Boken är nästan meditiativ i sin på något sätt samtidigt rappa men lugna stil. Jag antar att det kommer sig av att den är rakt skriven och inte blir pladdrig, men den hastar sig heller inte igenom händelseförloppen. Kerouac lär ha skrivit den under en tiodagars skrivsession, och det ger den en viss sammanhållenhet, en viss bestående känsla.

Hade jag kunnat mer om Beat-generationen hade jag säkert haft tillgång till fler nycklar som hade ökat min förståelse för de olika händelser som inträffar i berättelsen. Men jag är alldeles nöjd med det som jag får mig till livs som det är. Och ja, jag skulle nog kunna tänka mig att läsa igenom den igen om något år eller så. Så behaglig är boken.

Bokrecension: Brev till en bokhandel; Hertiginnan av Bloomsbury Street

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street är skrivna av Helene Hanff, m.fl.

Den 5 oktober 1949 skriver Helene Hanff, New York, sitt första brev till antikvariatet Marks & Co. i London. Den 25 oktober skriver firman ett svarsbrev. Det är början på en tjugo år lång brevväxling mellan den ivriga amerikanska författarinnan och de något mer formella anställda på antikvariatet.

Hanff använder antikvariatet ungefär som jag använder Adlibris: hon beställer fram udda böcker och ser till att få dem hemskickade. Men inte så att hon prövar på nyheter. Det är inte hennes stil. Hon är inte en bokslukerska i kvantitet – men i kvalitet: när andra läser femtio böcker läser hon samma bok lika många gånger... Hon lånar böcker på biblioteket; gillar hon dem ser hon till att skaffa dem. Från London.

Genom åren förs litterära samtal i breven, samtal om kostnader och om olika versioner av olika böcker. Hanff ömsom berömmer Frank Doel (som vanligtvis är den som besvarar breven) för att han fått tag i underbara böcker, och ömsom skämtsamt skäller ut honom. Som i fallet när hon får en Bibel på latin, som inte verkar vara av den traditionella katolska Vulgata-verisionen:

"VAD ÄR DETTA FÖR ELÄNDIG PROTESTANTISK BIBEL?
Var vänlig påpeka för engelska kyrkan att den har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på Vulgatan? De kommer att få brinna i skärselden som straff, sanna mina ord." (sid. 11)

Eller när Hanffs får en version av Samuel Pepys dagbok hemskickad:

"OCH DETTA KALLAR NI FÖR PEPYS DAGBOK?!
det här är inte Pepys dagbok, det här är någon beskäftig redaktörs eländiga hopkok av UTDRAG ur pepys dagbok fan ta honom.
det är så man kan spy." (sid. 37 – se hur interpunktionen och bruket av versaler understryker upprördheten hos skribenten!)

Men den låtsade upprördheten avbryts också av glädjeutrop:

"Nå, om dina böcker kostade lika mycket som de är värda skulle jag inte ha råd att köpa dem!" (sid. 53)

Med tiden utvecklas en vänskap mellan Hanff och personalen på Marks & Co. och i synnerhet mellan Hanff och Frank Doel med familj. Hanff sänder mat till sina antikvariatsvänner, något som är välkommet i efterkrigstidens och ransoneringens London.

Ett ständigt återkommande tema är Hanffs önskan, liksom engelsmännens önskan, att hon ska resa till London. Något som gång på gång skjuts på framtiden, på grund av att Hanffs ekonomi inte tillåter en sådan utgift.

Frank Doel avlider 1968, utan att ha träffat Helene Hanff. 1971 kommer hon till sist i väg till London, då ditbjuden som författare. Hon har låtit ge ut brevväxlingen med Marks & Co. som Brev till en bokhandel. Under sina veckor i London skriver hon dagbok, som på ett sätt blir en epilog till brevsamlingen och ger läsaren en fördjupning i vem Helene Hanff är. Dagboken ges ut som Hertiginnan av Bloomsbury Street.

Man bör nog både vara lite anglofil och bibliofil för att uppskatta den här boken. Uppfyller man de kriterierna, så har man härlig läsning framför sig! – Kontrasten mellan det amerikanska och engelska är underbar; och läsaren, som icke-engelsman men engelskvän, känner lätt igen sig i Hanffs förtjusning.

Bokrecension: Den långa vägen ut ur helvetet

Den långa vägen ut ur helvetet är Marilyn Mansons självbiografi, skriven i samarbete med Neil Strauss.

Boken målar upp en dekadent bild av människan Brian Warner, som blir artisten Marilyn Manson. Det är en orgie i droger, sex och kontroversiella scenframträdanden. Men historien griper mig inte. Antagligen delvis, för att jag har svårt att tänka mig Marilyn Manson sätta sig ner och skriva den här historien: den är berättad i jag-form, så det är så man ska uppfatta den, även om jag utgår ifrån att det är Neil Strauss som i praktiken skrivit boken, antagligen genom intervjuer med Manson och research. – Det blir inte äkta. Jag hade föredragit om boken skrivits som ett långt reportage; att den egentliga berättaren träder fram som författare.

Och Manson är inte särskilt exceptionell med finess. Jag gillar en del av hans låtar. Jag tycker att texterna ibland, i sin obscenitet, har ett litterärt värde. Men artisten Marilyn Manson, som hyllar och dedicerar boken till Anton Szandor LaVey – Satanskyrkans grundare –, som berättar om berg av droger, om sex med Jenna Jameson, om groupies... – Det blir ingen finess. Dekadensen är bara så uppenbar.

Sen kan jag alldeles för lite om Manson sen tidigare, för att kunna bedöma i vilken grad boken presenterar en bild av Manson såsom Manson själv vill: alltså en projicering av Mansons act. Eller om det är en uppriktig bild av den Manson är – Brian Warner. Ytterligare en anledning till varför jag hade velat ha Neil Strauss röst tydligare i boken, för att i alla fall få ett anslag av journalistik, kritik, källvärdering i boken.

Manson skriver i slutet av boken: "Tja, nu har jag fått allt jag velat ha. [...] Men jag har också lyckats förstöra och förlora allt jag någonsin älskat på vägen dit." (sid. 316). Kliché.

Nå, jag fortsätter väl att lyssna på honom ibland. Men jag är inte imponerad av den act han producerar. Men visst önskar vi alla att vi hade lite fler långfingrar ibland...

Litterär posering

Skrivmaskinen

Fick fram en gammal skrivmaskin. Inte en elektrisk, utan en manuell. En sån som man kräver kraft när tangenterna ska slås ner. En sån som man får svarta fingrar av när man försöker dra tillbaka färgbanden. En sån som färgbandet behöver vridas tillbaka på varje halvsida.

Det är charmigt. De ojämna bokstäverna. Det omedelbara mellan snappet och svärtan som trycks fast mot papperet. Hemska överskrivningar när det blir fel. Det är charmigt. Men nåt djävulskt opraktiskt, när det finns datorer. Datorer med visserligen surrande fläktar, men med behändiga möjligheter att redigera, stryka, omorganisera.

Så för längre skrivprojekt är datorn självklar. Och för mindre. Men för charmen: ja, kanske kommer jag att sitta vid den och skriva emellanåt.

Riktlinjer för kommentarer

Det är snårigt. Det är roligt när folk tar sig tid att kommentera inläggen på bloggen. Men bland kommentarerna förekommer emellanåt också svagt begåvat klotter, som uteslutande verkar ha till syfte att irritera mig som skribent och mina sansade läsare; och lika lite som jag tolererar oförskämdheter i ett vanligt samtal, lika lite tolererar jag oförskämdheter på bloggen.

Jag kan hantera det här på ett antal olika sätt. Jag har valt denna lösning:

Följande villkor införs från och med detta inläggs publicerande:

Kommentarer får stå kvar som de skrivs, även anonyma, om de följer några riktlinjer: De ska ha någon relevans i sammanhanget. De ska följa god kommunikativ sed – och det innebär att kommentarer som enbart har provokativ verkan inte får förekomma. Negativ kritik av det skrivna får gärna förekomma, men kritiken ska vara välmotiverad och sansad.

Det är alltså inte fråga om en egentlig censur, utan en hyfsning av nivån, låt oss säga en intellektualisering. Beslutet om en tveksam kommentar får stå kvar fattar jag, beslutet är subjektivt och mitt, och fattas utifrån de nämnda riktlinjerna. Vill man uttrycka en mening som inte följer riktlinjerna är man fri att göra det i ett eget forum.

För fler texter på liknande tema, se Mediascreen, Fragment, HAX (1) och HAX (2).

Om labyrintspråk

Läser Gustaf Ottossons Den humanistiske misantropen. I Ottossons bok förekommer gestalten Alexander, som pratar på ett mycket labyrintiskt och formellt sätt. Det fyller en funktion i texten, men det får mig alltså ändå att reflektera över vad jag själv föredrar för typ av uttrycksmetod.

Jag skyr tillkrånglat språk. Förr gjorde jag gärna en grej av att uttrycka mig så akademiskt och formellt som möjligt. En bekant sa att jag pratade som rättstavningsprogrammet i Word, vad nu det kan tänkas betyda. Men påverkad av en handledare på universitetet har jag helt ändrat förhållningssätt. Jag tycker fortfarande mycket om att eftersträva ett exakt och välljudande språk. Men tillkrånglat språk är tabu. Om jag så skriver en vetenskaplig essä eller ett PM på jobbet. Visserligen är det ju fråga om helt olika genrer, men somliga verkar älska att vrida sig i märkliga formuleringar; jag kan få en känsla av att det mer är en fråga om att visa att man kan snarare än att det ska vara lämpligt, klart och tydligt.

Tillspetsat: det finns ingen anledning att skriva "en automobil med kapacitet att framföras i hög velocitet" när man lika gärna kan skriva "en snabb bil". Och det håller nog de flesta med om.

I korthet: jag vill skriva kort, klart och tydligt. Och det är fan inte samma sak som att skriva slarvigt. Tvärtom. Alla som pysslat med textredigering känner nog till svårigheterna med att korta i en text och göra den mer koncis...

De där märkliga symbolerna...!

En fin tabell över specialtecken som går att infoga i de flesta ordbehandlingsprogram, genom att trycka ner "alt"-tangenten och skriva in en kod, finns här. Kan ju vara särskilt användbart i bloggandet eller på Facebook och Twitter, när man inte har symbolerna lika lätt tillgängligt som i OpenOffice eller Word eller vad man nu använder. Specialtecken som ç, æ, ¿, ß, » och « är aldrig långt bort...

Thente om snobbism

Jonas Thente skriver, som alltid, träffande om snobbism i inlägget "Den frivola användningen av ett begrepp".

Bokrecension: Twilight of the Idols and The Anti-Christ

Twilight of the Idols and The Anti-Christ är en engelsk översättning, gjord av Michael Tanner, av Nietzsches båda verk Avgudaskymning (Götzen-Dämmerung) och Antikrist (Der Anti-Christ). Båda böckerna ryms i denna upplaga i en volym.

Avgudaskymning och Antikrist skrevs 1888, i slutskedet av Nietzsches produktiva period, och andas intensitet och svavel. Avgudaskymning hanterar i sammandrag mycket av Nietzsches filosofi, och Antikrist handlar mer uteslutande om kristendomskritik. Båda böckerna är skrivna i Nietzsches karaktäristiska aforism-stil.

Avgudaskymning
Vad är det då för tankar som Nietzsche delger sina läsare i Avgudaskymning?

Det är elitism, det är bejakande, det är underordning och överordning. Det är religionsförakt. Det är handlingskraft och en rakhet i mötet med andra människor. "Formula of my happiness: a Yes, a No, a straight line, a goal..." (sid. 37) Det är också ett förakt mot politiska och andliga program. "I mistrust all systematizers and avoid them. The will to a system is a lack of integrity." (sid. 35). –

Det gäller att inte underordna sig, utan att stå upp för en pragmatisk och självbejakande livshållning, som skapar sig en egen etik, och inte går in under en rådande svag etik, som den hos kristendomen eller dess etiska avkomling socialismen, som vill stödja det svaga, istället för att låta det förgås. Att inte lyda instinkten, en ren och oförfalskad instinkt, räknar Nietzsche som dekadent: "To have to combat one's instincts – that is the formula for décadence: as long as life is ascending, happiness and instinct are one. –" (sid. 44). Och detta är vad Nietzsche håller emot kristendom, socialism, demokrati: att de som institutioner och uttryck för livshållning kväser den fria människan, den starka människan, Övermänniskan, som inte är jämställd med människor som är honom underlägsna, utan får lov att spela med andra regler – sina egna regler. "'Equality for equals, inequality for unequals' – that would be the true voice of justice: and, what follows from it, 'Never make equal what is unequal'." (sid. 113)

I Avgudaskymning går Nietzsche även till attack mot Sokrates, Platon (och Kant), främst för deras uppdelning av världen i en sinnevärld och en perfekt idévärld. Nietzsche lär väl i denna tanke se ett embryo till den kristna teologins uppdelning av tillvaron av ett liv här och nu och Guds perfekta tillvaro och senare den frälsta människans tillvaro i himlen. Nietzsche förespråkar att världen här, sinnevärlden, i själva verket är den enda världen. "The 'apparent' world is the only one: the 'real' world has only been lyingly added..." (sid. 46).

Ytterligare en intressant aspekt som Nietzsche anlägger, är den om viljans ofrihet. Nietzsche förnekar att människan har en fri vilja. Eftersom han inte ser någon annan värld än den som är uppenbar, måste också allt i den vara bundet i orsak-verkan-samband. Ingenting kan alltså ske, utan att en föregående verkan orsakat det. Och eftersom allting är lagbundet i kausalitet kan ingen fri vilja vara möjlig, bara illusionen av en. Och eftersom ingen fri vilja finns, kan det heller inte finnas något individuellt ansvar hos individen. –

Hävdandet av en fri vilja blir, enligt Nietzsche, ett verktyg för den som vill straffa. "Men were thought of as 'free' so that they could become guilty." (sid. 64). Den fria viljan är ju rimligen en förutsättning för att straffa någon för en aktivitet som han gjort. Möjligheten till straffs omintetgörs alltså, där ingen fri vilja finns. –

Antikrist
Antikrist är alltså mer direkt inriktad på kristendomskritik. Och det gör den i kraftigt polemisk ton. Orden som inleder boken, i förordet, är: "This book belongs to the very few. Perhaps none of them are even living yet." (sid. 125). Och så är det nog, boken är inte för alla öron. Föraktet den ger uttryck för har säkert en och annan svårt för. Fortfarande.

Nietzsches huvudinvändning mot kristendomen är att den är en del av resentimentet. Det vill säga, en del av det svagas avund och hat mot det starka. Nietzsche menar att drivkraften i kristendomen är att dra ner och döda det som är starkt i människan, på bekostnad av det som tynger henne, det som handikappar henne. Nietzsche vill ha starka, självständiga människor, fria andar, men kristendomen skapar hjordvarelser, bundna vid ideal och dogmatik.

En sammanfattning av Nietzsche distinktion mellan gott och ont, hans moral i koncentrat, ges i bokens andra aforism:

"What is good? – Allt that heightens the feeling of power, the will to power, power itself in man.
What is bad? – All that proceeds from weakness.
What is happiness? – The feeling that power increases – that resistance is overcome."

Och i samma aforism fortsätter han med vad många skulle kalla iskyla:

"The weak and the ill-constituted shall perish: first principle of our philanthropy. And one should help them to do so.
What is more harmful than any vice? – Active sympathy for the ill-constituted and weak – Christianity." (sid. 128)

Vad det är frågan om, är alltså att odla fram det starka, raka och kraftfulla, och inte låta mänskligheten böjas under svaghet och svaghetsideal. (Även om, som Nietzsche påpekar, de inte kallar sig "svaga", utan "goda"! – sid. 139) Att låta människorna bli individer, och inte tämjda eller av en hjordmentalitet. Som inte föredrar att låta sig tämjas, att kuva det som gör dem starka. Medlidande blir något ont på så vis att det förökar lidandet; lidandet så att säga smittar av sig på den som känner medlidande.

Kristendomen kväser den fria människan. Den hatar det i den fria människan, som gör den fria människan just fri, och vill försvaga henne: dominera rovdjuret (jmf. sid 144).

"Hatred of mind, of pride, courage, freedom, libertinage of mind is Christian; hatred of the senses, of the joy of the senses, of joy in general is Christian..." (sid. 143)

Människan är ett djur. Hon har inte sitt ursprung i något gudomligt och är inte skapelsens krona. Hon är kanske det mest sofistikerade djuret, men likväl ett djur bland andra (jmf. aforism 14).

Nietzsche kritiserar vidare kristendomens dogmatism, där allt blivit färdigt, där allt ska accepteras och tas emot och där rationalism stängs ute till förmån för den önskade ideologin: kristendomen, vars tankevärld och etik frikopplats från den faktiska världen, så till den grad att de inte längre har med den faktiska världen att göra.

Förvånansvärt nog skriver inte Nietzsche mycket om Jesus själv. Men han menar att de kristna förvanskat hans lära. Inte för att Nietzsche instämmer med den lära som han menar att den historiske Jesus hade, men likväl menar han att den läran förvanskats. Jesus ska ha predikat en sträng form av ickevåld och passivitet, att acceptera vad det onda gör mot en. Korsfästelsen blir det ultimata beviset på den läran, i och med att Jesus då inte strävar mot vad lidande han utsätts för. Dock menar Nietzsche att de tidiga kristna inte kunde acceptera att det tog slut där, att det inte var mer. Utan korsfästelsen måste ha någon större, någon andlig anledning.

Och så kommer återlösningsmotivet in i bilden, som Nietzsche så föraktar som något primitivt: detta att en oskyldig offras för andras synder. Och Nietzsche ser förmodligen många fel i det uttrycket: offret, oskyldig straffas för andras brott, och synd – inget av det hade han godkänt. Synden erkänner han inte som något annat än ett begrepp som beskriver något fiktivt. Offret är det primitiva, i synnerhet att någon som inte utfört ett brott straffas för det.

Med rättfärdigandet av korsfästelsen ur en andlig aspekt kommer så skuld, straff och belöning in i evangelierna, menar Nietzsche. De hade inte, menar han, förekommit tidigare i evanglierna, men behövdes nu som förklaringar, för att göra Jesus till något mer än den religiösa ledaren som predika icke-våld och passivitet... till Guds Son...

Nå, så fortsätter rasandet mot kristendomen sida upp och sida ner; vassa pikar slås in överallt. Perspektiv kastas runt och bibelcitat och bibelreferenser sätts i sammanhang som fungerar som ögonöppnare... För de flesta i dag är kristendomen en marginell företeelse, nåt som blir angeläget mest vid dop, bröllop och begravningar, till äventyrs vid konfirmationer – men för någon som jag, som var kristen och fick kontakt Nietzsches verk, var det omvälvande. Så till den grad att han var en stark bidragande orsak till att jag lämnade religiositeten.

Översättningen, inledningen och noterna av Michael Tanner är utmärkta! I slutet av boken finns även en namnförteckning med biografiska notiser om personer som förekommer i texten. Behändigt.

Om Nietzsche kan man skriva hur mycket som helst. Själv var jag på gång att skriva en magisteruppsats om hans kristendomskritik, men det blev inte av. Inte ännu i alla fall. Så ur de här böckerna går det att hämta mängder av material för att fördjupa sig i Nietzsches tankevärld. Recensionenerna ovan blir bara några snabba motivskisser över vad som framförs i dessa mycket dynamiska böcker.

Avslutningsvis en mening från Antikrists sista aforism, Nietzsches eskalerade kristendomsförakt i få ord:

"I call Christianity the one great curse, the one great intrinsic depravity, the one great instinct for revenge for which no expedient is sufficiently poisonous, secret, subterranean, petty – I call it the one immortal blemish of mankind..." (sid. 199)