Jag tror på språket

Jag har en djävla tro på ordens makt. Jag tror att allt kan fångas med språket – exakt eller genom metaforer, eller rentav både-och. Jag tror att texter är det bästa sättet att förmedla sig, att få fram det man vill ha sagt, att få det bevarat. Därför skriver jag hellre brev än ringer; just därför att jag har kontroll över orden, får sagt det jag vill ha sagt, och kan föra min argumentering från börjans stora bokstav, till slutets punkt.

Jag tror på språket som underhållning. Jag gillar Found-poetryn: att fånga upp texter, vardagliga texter, och betrakta dem som poesi – att se poesin i själva orden. Jag tror på att sitta och klippa i meningar och texter, klistra ihop. Jag tror på att bearbeta texter om och om och om igen. Jag tror på meningen med att vänja folk vid läsning och skrivning, för att få ett litterat samhälle.

Jag tror på det terapeutiska i att skriva ner de intryck jag får av verkligheten som finns utanför och inom mig själv. Jag tror att handens rörelse med pennan gör mig gott, liksom att se papperet fyllas med svarta bokstäver som jag själv har skrivit.

Jag tror på språket, texten och orden.