Bokrecension: Dharmadårarna

Dharmadårarna (Dharma Bums) är skriven av Jack Kerouac och utgiven på Bakhåll förlag.

Jag har inte läst Kerouac förut, även om jag gjorde en halvhjärtad ansats att börja på On the Road för ett tag sen. Det blev nu inget med det. Men som medlem i Bakhålls kärntrupper fick jag Dharmadårarna hemskickad. Den läste jag.

Ray Smith är huvudperson i boken varigenom berättelsen berättas. Han reser omkring i USA och för ett vagabondartat liv. Vart han än kommer för han med sig sina buddhistiska övertygelser. Smiths är en lätt förklädd version av författaren själv, och övriga karaktärer i boken känns igen som olika företrädare för Beat-generationen. Inte minst Japhy Ryder – som i verkligheten är Gary Snyder. Emellanåt skymtar en Alvah Goldbook förbi, som givetvis representerar Allen Ginsberg.

Smith verkar ha ett behagligt liv. Ryder ger honom fördjupade insikter i buddhismen, exempelvis under utflykter i bergen. Smith äter enkelt, tjuvåker med godståg och liftar sig fram dit han ska. Han super och festar och brister ut i lovprisningar av Dharma. Vid festerna kan såväl nakendans som poesirecitation förekomma.

Och det är behaglig läsning. Boken är nästan meditiativ i sin på något sätt samtidigt rappa men lugna stil. Jag antar att det kommer sig av att den är rakt skriven och inte blir pladdrig, men den hastar sig heller inte igenom händelseförloppen. Kerouac lär ha skrivit den under en tiodagars skrivsession, och det ger den en viss sammanhållenhet, en viss bestående känsla.

Hade jag kunnat mer om Beat-generationen hade jag säkert haft tillgång till fler nycklar som hade ökat min förståelse för de olika händelser som inträffar i berättelsen. Men jag är alldeles nöjd med det som jag får mig till livs som det är. Och ja, jag skulle nog kunna tänka mig att läsa igenom den igen om något år eller så. Så behaglig är boken.