Bokrecension: Döda vita män

Döda vita män är skriven av Johan Hakelius.

Döda vita män innehåller essäer eller minibiografier över ett antal mer eller mindre excentriska och ofta mer eller mindre litterära britter: kolumnisten Jeffrey Bernard (1932-1997), dandyn Stephen Tennant (1906-1987), skådespelaren Sir Alec Guinness (1914-2000), dagboksförfattaren James Lees-Milne (1908-1997), politikern och fascisten Sir Oswald Mosley (1896-1980), författaren Evelyn Waugh (1903-1966) och sonen, författaren Auberon Waugh (1939-2001), den ofattbart förmögne affärsmannen Sir James Goldsmith (1934-1997), politikern, dagboksförfattaren Alan Clark (1928-1999), emigranten Sir Henry John Delves Broughton (1883-1942), mästersnobben Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, BT (1919-1985), nekrologförfattaren Hugh Massingberd (1946-2007), författaren Anthony Powell (1905-2000), och författaren George Orwell (1903-1950).

Detta är en bok för anglofiler. Brittiska anekdoter och stämningar osar genom hela textsamlingen. Som i nedanstående exempel, som behandlar James Lees-Milnes föräldrars relation. Stiff-upper lip, indeed:

"Till exempel när hans mor under pågående färd öppnade handskfacket i bilen och fann ett cigarettetui i guld. Hon läste gravyren, konstaterade att hennes man fått det av sin älskarinna, undslapp sig ett stillsamt 'hm', vevade ned bilrutan och kastade ut etuiet. James far hade inte rört en min." (sid. 108)

Det är omöjligt att försöka sammanfatta Hakelius bok. Den är så sprängdfylld av berättarglädje och små historier i historierna. Ett roligt inslag är hur Hakelius länkat samman samtliga i boken porträtterade personer i en lång kedja, genom hur de känner varandra, eller hur de på annat sätt kan ställas bredvid varandra. Framställningen får de intellektuella och aristokratiska kretsarna att verka mycket sammanhållna. Men inte konforma. Få av personerna i boken är konforma. Snarare obekväma för sin omgivning. Brittiskt sarkastiska. Snobbiga. Underbara.

Man måste nog vara något av en englandsvän för att få ut så mycket som möjligt av boken. För den är skriven av en riktig englandsvän. Nå, englandsvän är jag – om än inte i Hakelius omfattning – och jag njöt verkligen av läsningen, och vill gärna sätta igång och läsa Anthony Powells A Dance to the Music of Time för att få äta och dricka mer brittisk stil!