Jonathan Littell har skrivit De välvilliga. Den är prisbelönt med all rätt. Den är också möjligtvis den obehagligaste bok jag någonsin gett mig i kast med att läsa. Den är så depressiv att jag misströstar om att orka läsa färdigt den, trots att jag väl hunnit runt femhundra sidor av niohundra.
Littell lär ha skrivit boken i kompakta block med all avsikt – för att skapa en kvävande känsla. Och jag som läsare kvävs. Den gamle SS-officeren berättar med likgiltighet och rakhet och tydlighet om vad han var med om under kriget: hela boken är en fiktiv memoar, men minutiöst välresearchad. Jag häpnar. Detaljrikedomen är så överväldigande att jag, som ändå haft Tyskland under andra världskriget som ett av mina stora intressen inom historievetenskapen, långt ifrån alltid hänger med.
Men det är inte hans, Maxmilian Aues, gärningar i sig som skapar den här starka obehagskänslan, utan det är den iskalla människa som han är, hans likgiltighet som kryper in i läsaren, som inte går att värja sig emot.
De välvilliga är en mycket, mycket mörk bok. En mycket tragisk bok. Jag får se om jag orkar ta mig igenom den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar