Bokrecension: The Fireside Book of Death

The Fireside Book of Death är skriven av Robert Wilkins.

Jag hittade den här boken via ett tips på LibraryThing, och beställde den antikvariskt från USA via amazon.com. Det låter dyrt, men kostade bara en hundralapp. Tio kronor för boken och nittio kronor för frakten. Och det var det absolut värt.

The Fireside Book of Death är rikt illustrerad. En del skulle nog mena att bilderna är groteska, men tycker man inte att bilder av döda människor är svåra att stå ut med, så är illustrationerna mycket intressanta, exempelvis den på en tysk kvinna som dog ståendes i en ovanligt stark form av rigor mortis (likstelhet). Det finns även mängder av andra bilder: skelett, kistor, ossiarium, Oliver Cromwells avhuggna och mumifierade huvud på en påle, gravmonument, gravstenar och mycket annat.

The Fireside Book of Death handlar inte så mycket om själva döden i sig, men däremot mycket om arrangemang omkring döden. Den börjar med en längre utläggning av fenomenet att bli levande begravd, som var en vanlig rädsla under den tidigmoderna perioden. Wilkins berättar om hur man på olika sätt försökte förhindra detta och säkerställa att de man begravde verkligen var döda. Han berättar om flertalet legendartade berättelser där detta ska ha skett i verkligheten, men avfärdar de flesta av dem som skrönor och vandringssägner; sett till källäget finns det inte mycket som talar för att folk begravts levande i någon större utsträckning, även om det naturligtvis kan ha skett emellanåt, i synnerhet under större epidemier, som koleraepedimien, när det var bråttom att få de döda i sina gravar.

Wilkins berättar om det säkraste sättet av alla, att avgöra att döden har inträffat: tecken på förruttnelse. Ja, det fanns till och med byggnader där man kunde lägga de döda, omgivna av mängder av väldoftande blommor, till dess att de visade tydliga tecken på att ha börjat brytas ner. Då kunde man vara säker på att den döde verkligen var död. (sid. 49)

Det finns också, naturligtvis, rimliga förklaringar till varför kroppar som grävts upp visat tecken på att inte ha varit döda när de begravdes. Kroppen kan ha ändrat läge i kistan under transporten av kistan – i synnerhet förr måste det ha varit svårt att hantera en kista på samma lugna sätt som man gör i dag (tänk trappor, hästkärror etc., etc.). Ansikten med avskräckande miner kan lika gärna vara resultatet av effekter som inträffat efter döden, som att de skulle ha vaknat och blivit skräckslagna (och dött). Och de kroppsliga förändringar som kan inträffa efter döden kan även innebära att kistor går sönder och får skador. (sid. 27)

Dessutom, skulle man, trots allt, vakna i sin kista, så är det inte så att man skulle vara levande länge till. Man har antagit att luften kommer att ta slut inom kort, kanske så snabbt som efter tjugo minuter. Länge nog, emellertid. (sid. 32)

En längre avdelning handlar också om det skriande behovet av kroppar för anatomiska studier. Kropparna som fanns tillgängliga för kirurger att träna på för dryga hundratalet år sedan var långt färre än vad som behövdes. Alltså fanns det en marknad för "resurrektionister" – alltså personer som helt enkelt grävde upp kroppar. Ofta var de gravgrävare själva eller hade på annat sätt lätt tillgång till kyrkogårdar. (sid. 62f)

Och så finns det en avdelning om balsamering, något som är förhållandevis ovanligt i Sverige. Författaren poängterar att balsamering nu för tiden inte är en lösning för att bevara kroppen någon längre tid, utan snarare en estetisk, kortsiktig åtgärd. (sid. 138f)

Vi får veta en hel del om kremeringens historia. I Grekland ersatte kremeringen jordbegravning runt 1000 år före Kristus. (sid. 173f) Och i Rom var det sed för rikare romare att kremeras till in på hundratalet, varefter det av okända skäl förändrades. Men lite senare kom kristendomens avsky för kremation, och år 789 förbjöd Karl den store förfarandet med vite av dödsstraff för den som sysslade med kremering av döda kroppar. (sid. 174) Men kremationen fick en återkomst på 1800-talet, när bristen på gravplatser i städerna blev akut. Det var helt enkelt mer praktiskt att låta kropparna genomgå eldbegängelse än att låta kyrkogårdarna bli än mer utsatta för trängsel än vad de redan var. Och i Sverige i dag är ju kremation vida vanligare än jordbegravning.

Boken är mycket upplysande för den som intresserar sig av döden som fenomen och fenomen kring döden. Den är skriven ur ett brittiskt perspektiv, men har mycket att ge även en svensk läsare. Detta är en av de bästa böcker om döden som jag läst hittills. En stor fördel med den, är att den hanterar sitt ämne så rakt och utan omskrivningar. Myndiga människor kan väl få slippa att läsa om döden genom förskönande ord, tycker man... Och författaren här låter oss få slippa just det.

The Fireside Book of Death är inget för den känslige. Men något för den som är intresserad av att lära sig mer om det som hör till människans död.