Om Juliette och Sodom

Häromdagen kommenterade jag Juliette-diskussionen på Aftonbladet. Men jag skrev inget om hur jag själv upplever boken. Nå, det gör jag här.

Jag har de Sades Juliette och De 120 dagarna i Sodom. Båda givetvis utgivna på Vertigo förlag. Ingen av dem har jag läst ut, även om jag kämpar på med Juliette just nu. Båda böckerna är bastanta, mångordiga volymer och de är inte alldeles lätta att ta sig igenom. Det är som att springa en mycket lång löprunda i uppförsbacke. Det är jobbigt när man gör det, men rätt tillfredsställande när man är klar.

I Juliette varvas orgier med filosofiska utläggningar i en ovanlig mix. Boken har en antikristlig, ateistisk, frigjord, grym, detaljerad agenda. Mångordigheten, som jag av någon anledning ofta tycker mig uppleva i ursprungligen franskspråkiga böcker, stör mig gravt.

Men böckerna är nödvändiga. De är konst. Grymheterna som skildras i dem når inga verkliga offer. Bokens innehåll är fiktion, och kan därmed inte göra sig värdigt den indignerade kritik de nått. Jag kan hålla med Oscar Wilde: "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

Men jag tycker inte att böckerna, det jag nu läst av dem, är särskilt välskrivna. Det känns i någon mån som om orgie läggs på orgie; att orgierna är omotiverat flerfaldigade. Hade böckerna varit tvåhundra sidor kortare var, hade de blivit mer koncisa och läsupplevelsen hade blivit starkare. Värdet ligger nu i stället i att de skildrar något skandalöst, att de utmanar läsaren, att det upprör somliga. I berättelsen kastas vi in i en värld dramatiskt annorlunda än världen vi känner här.Samtidigt som en bakomliggande filosofi – en njutningssökande, nihlistisk filosofi – hela tiden är närvarande.

Hur man än vrider och vänder på det, är det två mycket fascinerande verk.