Bokrecension: Twilight of the Idols and The Anti-Christ

Twilight of the Idols and The Anti-Christ är en engelsk översättning, gjord av Michael Tanner, av Nietzsches båda verk Avgudaskymning (Götzen-Dämmerung) och Antikrist (Der Anti-Christ). Båda böckerna ryms i denna upplaga i en volym.

Avgudaskymning och Antikrist skrevs 1888, i slutskedet av Nietzsches produktiva period, och andas intensitet och svavel. Avgudaskymning hanterar i sammandrag mycket av Nietzsches filosofi, och Antikrist handlar mer uteslutande om kristendomskritik. Båda böckerna är skrivna i Nietzsches karaktäristiska aforism-stil.

Avgudaskymning
Vad är det då för tankar som Nietzsche delger sina läsare i Avgudaskymning?

Det är elitism, det är bejakande, det är underordning och överordning. Det är religionsförakt. Det är handlingskraft och en rakhet i mötet med andra människor. "Formula of my happiness: a Yes, a No, a straight line, a goal..." (sid. 37) Det är också ett förakt mot politiska och andliga program. "I mistrust all systematizers and avoid them. The will to a system is a lack of integrity." (sid. 35). –

Det gäller att inte underordna sig, utan att stå upp för en pragmatisk och självbejakande livshållning, som skapar sig en egen etik, och inte går in under en rådande svag etik, som den hos kristendomen eller dess etiska avkomling socialismen, som vill stödja det svaga, istället för att låta det förgås. Att inte lyda instinkten, en ren och oförfalskad instinkt, räknar Nietzsche som dekadent: "To have to combat one's instincts – that is the formula for décadence: as long as life is ascending, happiness and instinct are one. –" (sid. 44). Och detta är vad Nietzsche håller emot kristendom, socialism, demokrati: att de som institutioner och uttryck för livshållning kväser den fria människan, den starka människan, Övermänniskan, som inte är jämställd med människor som är honom underlägsna, utan får lov att spela med andra regler – sina egna regler. "'Equality for equals, inequality for unequals' – that would be the true voice of justice: and, what follows from it, 'Never make equal what is unequal'." (sid. 113)

I Avgudaskymning går Nietzsche även till attack mot Sokrates, Platon (och Kant), främst för deras uppdelning av världen i en sinnevärld och en perfekt idévärld. Nietzsche lär väl i denna tanke se ett embryo till den kristna teologins uppdelning av tillvaron av ett liv här och nu och Guds perfekta tillvaro och senare den frälsta människans tillvaro i himlen. Nietzsche förespråkar att världen här, sinnevärlden, i själva verket är den enda världen. "The 'apparent' world is the only one: the 'real' world has only been lyingly added..." (sid. 46).

Ytterligare en intressant aspekt som Nietzsche anlägger, är den om viljans ofrihet. Nietzsche förnekar att människan har en fri vilja. Eftersom han inte ser någon annan värld än den som är uppenbar, måste också allt i den vara bundet i orsak-verkan-samband. Ingenting kan alltså ske, utan att en föregående verkan orsakat det. Och eftersom allting är lagbundet i kausalitet kan ingen fri vilja vara möjlig, bara illusionen av en. Och eftersom ingen fri vilja finns, kan det heller inte finnas något individuellt ansvar hos individen. –

Hävdandet av en fri vilja blir, enligt Nietzsche, ett verktyg för den som vill straffa. "Men were thought of as 'free' so that they could become guilty." (sid. 64). Den fria viljan är ju rimligen en förutsättning för att straffa någon för en aktivitet som han gjort. Möjligheten till straffs omintetgörs alltså, där ingen fri vilja finns. –

Antikrist
Antikrist är alltså mer direkt inriktad på kristendomskritik. Och det gör den i kraftigt polemisk ton. Orden som inleder boken, i förordet, är: "This book belongs to the very few. Perhaps none of them are even living yet." (sid. 125). Och så är det nog, boken är inte för alla öron. Föraktet den ger uttryck för har säkert en och annan svårt för. Fortfarande.

Nietzsches huvudinvändning mot kristendomen är att den är en del av resentimentet. Det vill säga, en del av det svagas avund och hat mot det starka. Nietzsche menar att drivkraften i kristendomen är att dra ner och döda det som är starkt i människan, på bekostnad av det som tynger henne, det som handikappar henne. Nietzsche vill ha starka, självständiga människor, fria andar, men kristendomen skapar hjordvarelser, bundna vid ideal och dogmatik.

En sammanfattning av Nietzsche distinktion mellan gott och ont, hans moral i koncentrat, ges i bokens andra aforism:

"What is good? – Allt that heightens the feeling of power, the will to power, power itself in man.
What is bad? – All that proceeds from weakness.
What is happiness? – The feeling that power increases – that resistance is overcome."

Och i samma aforism fortsätter han med vad många skulle kalla iskyla:

"The weak and the ill-constituted shall perish: first principle of our philanthropy. And one should help them to do so.
What is more harmful than any vice? – Active sympathy for the ill-constituted and weak – Christianity." (sid. 128)

Vad det är frågan om, är alltså att odla fram det starka, raka och kraftfulla, och inte låta mänskligheten böjas under svaghet och svaghetsideal. (Även om, som Nietzsche påpekar, de inte kallar sig "svaga", utan "goda"! – sid. 139) Att låta människorna bli individer, och inte tämjda eller av en hjordmentalitet. Som inte föredrar att låta sig tämjas, att kuva det som gör dem starka. Medlidande blir något ont på så vis att det förökar lidandet; lidandet så att säga smittar av sig på den som känner medlidande.

Kristendomen kväser den fria människan. Den hatar det i den fria människan, som gör den fria människan just fri, och vill försvaga henne: dominera rovdjuret (jmf. sid 144).

"Hatred of mind, of pride, courage, freedom, libertinage of mind is Christian; hatred of the senses, of the joy of the senses, of joy in general is Christian..." (sid. 143)

Människan är ett djur. Hon har inte sitt ursprung i något gudomligt och är inte skapelsens krona. Hon är kanske det mest sofistikerade djuret, men likväl ett djur bland andra (jmf. aforism 14).

Nietzsche kritiserar vidare kristendomens dogmatism, där allt blivit färdigt, där allt ska accepteras och tas emot och där rationalism stängs ute till förmån för den önskade ideologin: kristendomen, vars tankevärld och etik frikopplats från den faktiska världen, så till den grad att de inte längre har med den faktiska världen att göra.

Förvånansvärt nog skriver inte Nietzsche mycket om Jesus själv. Men han menar att de kristna förvanskat hans lära. Inte för att Nietzsche instämmer med den lära som han menar att den historiske Jesus hade, men likväl menar han att den läran förvanskats. Jesus ska ha predikat en sträng form av ickevåld och passivitet, att acceptera vad det onda gör mot en. Korsfästelsen blir det ultimata beviset på den läran, i och med att Jesus då inte strävar mot vad lidande han utsätts för. Dock menar Nietzsche att de tidiga kristna inte kunde acceptera att det tog slut där, att det inte var mer. Utan korsfästelsen måste ha någon större, någon andlig anledning.

Och så kommer återlösningsmotivet in i bilden, som Nietzsche så föraktar som något primitivt: detta att en oskyldig offras för andras synder. Och Nietzsche ser förmodligen många fel i det uttrycket: offret, oskyldig straffas för andras brott, och synd – inget av det hade han godkänt. Synden erkänner han inte som något annat än ett begrepp som beskriver något fiktivt. Offret är det primitiva, i synnerhet att någon som inte utfört ett brott straffas för det.

Med rättfärdigandet av korsfästelsen ur en andlig aspekt kommer så skuld, straff och belöning in i evangelierna, menar Nietzsche. De hade inte, menar han, förekommit tidigare i evanglierna, men behövdes nu som förklaringar, för att göra Jesus till något mer än den religiösa ledaren som predika icke-våld och passivitet... till Guds Son...

Nå, så fortsätter rasandet mot kristendomen sida upp och sida ner; vassa pikar slås in överallt. Perspektiv kastas runt och bibelcitat och bibelreferenser sätts i sammanhang som fungerar som ögonöppnare... För de flesta i dag är kristendomen en marginell företeelse, nåt som blir angeläget mest vid dop, bröllop och begravningar, till äventyrs vid konfirmationer – men för någon som jag, som var kristen och fick kontakt Nietzsches verk, var det omvälvande. Så till den grad att han var en stark bidragande orsak till att jag lämnade religiositeten.

Översättningen, inledningen och noterna av Michael Tanner är utmärkta! I slutet av boken finns även en namnförteckning med biografiska notiser om personer som förekommer i texten. Behändigt.

Om Nietzsche kan man skriva hur mycket som helst. Själv var jag på gång att skriva en magisteruppsats om hans kristendomskritik, men det blev inte av. Inte ännu i alla fall. Så ur de här böckerna går det att hämta mängder av material för att fördjupa sig i Nietzsches tankevärld. Recensionenerna ovan blir bara några snabba motivskisser över vad som framförs i dessa mycket dynamiska böcker.

Avslutningsvis en mening från Antikrists sista aforism, Nietzsches eskalerade kristendomsförakt i få ord:

"I call Christianity the one great curse, the one great intrinsic depravity, the one great instinct for revenge for which no expedient is sufficiently poisonous, secret, subterranean, petty – I call it the one immortal blemish of mankind..." (sid. 199)