Bokrecension: Mei wenti! Inga problem!

Mei wenti! Inga problem!: Om livet i dagens Kina är skriven av Catarina Lilliehöök.

Om man vill få en bred och lättöverskådlig bild av kinesisk kultur och kinesiskt sinnelag är nog Lilliehööks bok ett bra val. För det är en riktigt bra bok. Lilliehöök beskriver hur hon flyttar till Kina, lär sig kinesiska, tampas med en kinesisk hyresvärd och ömsom bryter och ömsom följer kinesisk etikett, som för en västerlänning ofta synes minst sagt märklig.

Boken är skriven på så vis, att Lilliehöök berättar i närmast resedagboksform om sin tillvaro i Kina, och när ett särskilt fenomen dyker upp som kan vara värt att belysa fördjupar hon sig i just det. Det är en form som fungerar utomordentligt väl. Lilliehöök är uppenbarligen förtjust i sitt Kina, och förtjusningen märks i den berättarlust som genomsyrar texten.

I Mei wenti! Inga problem! möter vi kinesisk pragmatism – som när Lilliehöök med make flyttar till Shanghai och vill att vardagsrummet ska målas beige. Det har dock målats vitt, med motiveringen att vitt ju också är fint... Vi möter också den förlamande rädslan för att tappa ansikte – som exempelvis affärsmannen som efter en trevlig lunch blir arg för att han inte fått lov att betala notan. Och vi möter den lika förlamande hierarkin, som gör att underordnade inte får opponera sig mot överordnade – som i fallet med den unge kinesen som får ila genom Peking med några dokument från en lärare till en annan, och inte får lov att föreslå att de kanske kunde faxas istället...

Om några veckor reser jag till Kina. Vad jag främst kommer att bära med mig för lärdom av Mei wenti! Inga problem! är nog att se upp med etiketten och för Guds skull undvika att råka få en kines att tappa ansiktet.