Bokrecension: Du sköna nya värld | Aldous Huxley

Dystopin Du sköna nya värld (eng. Brave New World) är skriven av Aldous Huxley (1894–1963), och utgavs första gången 1932.

* * *

Vi befinner oss i år 2540, eller enligt det nya sättet att räkna, i Fords år 632. Platsen är London. Och verkligheten har förändrats mycket, från hur den en gång var. Numera föds inga barn av mödrar; alla barn skapas i flaskor och klonas fram i tusental, och fostras av världsstaten, bland annat genom hypnos under sömnen.

Somliga människor skapas till Alfa-människor, och får intelligens och andra egenskaper för att ta de mest högställda positionerna i samhället. Och sedan finns en fallande skala till Epsilonsemimoroner, vars tilltänkta arbetsuppgifter inte är av avancerad art och framförallt inte intellektuellt krävande.

Men nästan alla är nöjda. Det finns inte längre några krig. Gemenskapen mellan människorna är nästan total. Det må vara högst skamligt att tala om mödraskap, men lika obegripligt är det för människorna i Du sköna nya värld att tala om monogami: vill man ha någon, så tar man någon. Sexualitet är en fritidssysselsättning som man ägnar sig utan några som helst hämningar, och håller man fast vid en och uteslutande en och samma partner under någon månad, så anses man suspekt. Alla tillhör alla, lyder mottot.

Och för att inte bli uttråkade eller lida av ångest, får alla sin beskärda del av en drog som kallas "soma". Det pacificerar människan, ger henne sköna hallucinationer och allmänt välbehag. Resten av fritiden ägnas gärna åt — förutom sex — till exempel sportutövning.

* * *

Bernhard Marx är en Alfa-människa med en hög position på "Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran". Men Bernhard är inte som alla andra. Han har behov av att vara för sig själv, och föredrar inte alltid gemenskapen. Han trånar efter en och samma kvinna. Därmed anses han vara något av en kuf, och skvallret går, att något inte gick riktigt rätt när han var i sin flaska som foster.

Men Bernhard får dock med sig sin kärleks föremål, Lenina, till ett vildmarksreservat i USA, där indianer ("vildar") får leva enligt forna sedvänjor. Där råkar de på en mor med hennes yngling till biologiska son som en gång kommit från civilisationen, men fastnat i reservatet. Det är sedan i mycket genom denne son, "Mr. Vilde", eller John, som berättelsen fortsätter.

För väl i London finner John, Vilden, att inte mycket är som han tänkt sig i det civiliserade samhället. Han längtade bort från stamsamhället han kom ifrån, men trivs inte i den uniforma verklighet som finns där utanför. I den kliniska civilisationen finns till exempel inte längre plats för hans älskade Shakespeare; böckerna hålls undan, och de efterfrågas inte heller. Dissidenter skickas till avlägsna öar för forskningsarbete i avskildhet.

Så uppstår den märkliga situationen, att den sköna, nya världen kontrasteras med Shakespearska ideal, och vilden John kräver rätt till enskildhet, till kärlek till en enda människa. Och han kräver rätten till sitt eget lidande, hellre än den njutningslystnad som regerar i världsstaten.

* * *

Du sköna nya värld kan kanske anses annorlunda som dystopi, genom att samhället den målar upp inte är genomont: lidandet har minimerats, krigen och instabiliteten har utrotats och åldrandet är borta: man är frisk och fräsch nästan ända fram till sin plötsliga död.

Men kostnaden för det, blev att individen dog. Nu existerar bara det skiktade, men kollektiva samhället, där människorna gör vad de gör med bravur, för de har fostrats och formats till det sen före sin födsel. Och för att hålla tankar på död och Gud och lidande och annat borta, förses de med sin drog och sina sporter och diverse platta kulturevenemang.

Den melankoliska, reflekterande människan är nästan borta. Och de gånger hon ändå uppstår och skymtar, så är det bland Alfamänniskorna, de med högst intelligens. De avrättas inte eller så, men skärs bort från kollektivet, och får ägna sig åt sitt kätteri på sina avlägsna öar.

Kvinnosynen i Du sköna nya värld kan kanske diskuteras. Ingen kvinna framstår som särskilt sympatisk. Lenina är platt och ytlig och vill mest ha sex med allt och alla. Vildens mamma Linda verkar egentligen vara av samma slag.

* * *

Kanske kan Huxleys bok i dag mest fungera som en varning mot det förytligade samhället. Som en varning mot att låta platta nöjen tränga bort utrymmet för reflexion, för tankeverksamhet, för litteraturens värld. Kanske vill boken varna oss för att bli ett själlöst kollektiv med alla medicinska fördelar och fred och välmående, men utan någonting under fasaden.

* * *

Jag har läst Du sköna nya värld i svensk översättning av Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg. Hur texten som sådan är i original kan jag därför inte uttala mig om; i den svenska version min upplaga är upplever jag dock texten som något otymplig.
— — —
Du sköna nya värld, Aldous Huxley, övers. Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg, Wahlström och Widstrand 1963. 210 sidor.

Citat: Carl Sagan om tidsresor genom litteraturen

"One glance at a book and you hear the voice of another person, perhaps someone dead for 1,000 years. To read is to voyage through time."

— Carl Sagan (1934–1996)

Bokrecension: Alla monster måste dö! | Magnus Bärtås & Fredrik Ekman

Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage är skriven av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman.

* * *

Nordkorea står som antitesen till mina egna ideal. Jag vill se fria individer, med fri rörlighet över alla gränser, en minimerad byråkrati och att beslut fattas så nära dem som berörs av besluten som möjligt. Nordkorea är kanske världens mest isolerade och totala diktatur, en kommunistisk, rasorienterad, ultranationalistisk stat, där folket är uppdelat i olika kaster. Den nyligen avlidne Kim Jong-Il, den käre ledaren, skulle utan problem platsa som skurk i vilken James Bond-film som helst.

Men just för att Nordkorea är ett så fantastiskt absurt land, är det också mycket fascinerande. Jag recenserade den utmärkta Nothing to Envy av Barbara Emick 2010. Genom den boken fick jag kanske för första gången upp ögonen lite för hur fantastiskt absurt landet är. Och nu har jag alltså läst Bärtås och Ekmans Alla monster måste dö.

* * *

Bärtås och Ekman är båda verksamma inom den konstnärliga sfären. Bartås är professor på Konstfack, och Ekman är musikdramatiker. Och kanske på grund av deras kulturintresse, har de valt att lägga upp berättelsen liksom på två plan: dels handlar Alla monster måste dö om den gruppresa på åtta dagar som de 2008 är med på. Men det handlar också om skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok, två sydkoreaner som tidvis är gifta med varandra. Dessa två kidnappas helt enkelt 1978 av Nordkorea, för att få fart på landets filmindustri.

Bärtås och Ekman har träffat Madame Choi i Sydkorea innan sin resa i grannlandet. Hon är åldrad nu, och det är en tid sedan hon och dåvarande maken, numera avsomnad, flydde.

Så dessa två berättelser löper parallellt med varandra genom texten: dels de två svenskarnas egna erfarenheter av landet allteftersom de föses omkring i flock till de obligatoriska sevärdheterna, kombinerat med informativa fördjupningar om landets historia, och Madame Choi och Shin Sang-oks öden före, under och efter sin tid som nordkoreanska lyxfångar.

* * *

Nordkorea är som en egen värld i världen. Man håller sig till exempel med en egen tideräkning, som utgår från Kim Il Sungs födelse år 1912. Och in i denna världen kommer nu ett tjugotal turister. Att resa på egen hand till Nordkorea kommer inte på fråga. Turisterna kommer att hållas under noga uppsikt, de bor på ett avskärmat hotell i huvudstaden Pyongyang, där bara utlänningar arbetar.

De kommer under sin resa inte att få möjlighet att tala med en enda vanlig medborgare i landet, och deras guider kommer att dela med sig av den officiella nordkoreanska historieskrivningen. Eftersom inga författare släpps in i landet, får Bartås och Ekman presentera sig som konstnärer, vilket tydligen är helt i sin ordning.

Man får känslan av att mycket i Nordkorea är illusioner och kulisser. Bartås och Ekman berättar till exempel, om hur man, när de besöker "Minnesmuseet över fäderneslandets segerrika befrielsekrig", släcker ljuset i de salar de precis gått igenom. Man behöver väl spara på elen. På natten, genom utsikten från hotellet, har de framför sig en stad med miljoner invånare, nästan helt nedsläckt.

En amerikansk statstjänsteman som besökte Nordkorea gjorde dessutom en signifikativ och intressant iakttagelse. Han satt och tittade ut genom sitt hotellfönster på personerna som kom upp ur tunnelbanestationen, och de som åkte ner. Efter en stund lägger han märke till att det är samma personer som kommer upp och åker ner, om och om igen. Allt är skådespel.

Avhoppare har dessutom berättat, skriver Bärtås och Ekman, att upp till tusen personer kan engageras som skådespelare i huvudstaden, för att spela fotgängare och bilister utmed den färdväg som utländska viktigare besökare skall ta sig fram på.

* * *

Folket i Nordkorea är isolerat och hjälplöst i händerna på makten. Det sägs att omkring 200 000 nordkoreaner sitter i fångläger. Det vill säga — koncentrationsläger. Om en person av någon anledning har misshagat ledningen sätts kanske inte bara den enskilda personen i läger, utan hela familjen: i Nordkorea är blodsmystik nämligen högst relevant. En person som man funnit anledning att sätta i läger, smittar ner sin blodslinje i tre led. Man bär sina fäders synder högst påtagligt, följaktligen.

Synderna som kan föra en människa till ett läger är av högst varierande slag: det kan räcka med att man blir påkommen med att ha en bild av ledaren på golvet...

"De flesta av fångarna får inte veta varför de internerats. Man läser inte upp några anklagelseakter och håller inga rättegångar. Många har hamnat där för att någon i deras släkt anses opålitlig. [---] För flyktförsök finns bara ett straff: offentlig avrättning. Då samlas alla fångar för att tvingas bevittna hängningarna."

Och somliga av oss trodde månne att nazisternas grymheter dog med just deras system.

* * *

Det verkar finnas en sorts offentlig sanning i landet. Bärtås och Ekman berättar om den svenske diplomaten Lars Bergqvist, som hade tillfälle att träffa den gamle ledaren Kim Il Sung på åttiotalet. Han lade då märke till att Kim hade en enorm svulst på halsen, varvid han frågade en nordkorean, om inte Kim skulle låta ta bort den. Nordkoreanen svarade helt enkelt, att Kim inte har någon svulst.

Vid ett tillfälle besöker deltagarna på gruppresan "Det revolutionära heliga berget Baekdu", på vars sluttning Kim Il Sung skall ha fötts. Att stugan i fråga där ledaren skall ha fötts, av författarna bedöms vara bygd på åttiotalet stör inte legenden...

Men en guide sveper med handen över bergstopparna på Baekdu och säger i megafon att de alltid är snötäckta. Det är emellertid uppenbart för alla på gruppresan, att ingen snö finns på bergstopparna, vilket de påpekar. Guiden upprepar då helt enkelt: "Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta." Och så var det med det.

"Kultplatserna i Nordkorea tycks knappt dölja sina egenskaper av kulisser. Benämningarna och orden tycks viktigare än materialiseringarna."

Det verkar onekligen så.

* * *

Boken berättar livfullt om författarnas upplevelser på resan, och mixar på ett utmärkt sätt det historiska berättandet med de dagliga erfarenheterna tillsammans med gruppen.

Givetvis är det fullt av exempel i boken på den galenskap som florerar i Nordkorea, som väl i princip är helt omöjlig för en västerlänning att tänka sig in i. Nordkorea kan ge sken av att vara en nästan komisk karikatyrstat, men man ska inte låta sig luras. Landet har provsprängt kärnvapen två gånger. Anspänningen mellan Syd- och Nordkorea har ökat de senaste åren.

Och när nu Kim Jong-Il nyligen avlidit, och man ännu inte riktigt vet hur hans son, Kim Jong-Un kommer att fylla hans plats, är anledningen till vaksamhet gentemot världens striktaste diktatur stor. Ett sätt att vara vaksam på, är att informera sig om landet och hur det fungerar: Bärtås och Ekmans bok Alla monster måste dö är en utmärkt, svenskspråkig volym att då ta sig an.
— — —
Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage, Magnus Bärtås och Fredrik Ekman, Månpocket 2011. ISBN: 978-91-7232-247-9. 218 sidor.

Fynd: Vadstenadiariet

Ibland gör man riktiga fynd. Oscar Wilde-volymen jag skrev om häromdagen var ett sådant. Ett annat är Vadstenadiariet som jag hittade hos Auctores Bok&Förlag via Bokbörsen.

Det ursprungliga Vadstenadiariet utgör en slags kalender och dagbok som i varierande grad täcker åren mellan 1323–1545. Bland anteckningarna finner man både världshändelser sedda ur Vadstena klosters perspektiv, och lokala händelser. Som källtext är därför diariet oskattbart. Vadstena kloster invigdes 1384, varför vi får anta att de knappa anteckningarna i diariet för ett sextiotal år tidigare hamnat på pränt i kompletterande syfte.

Utgåvan jag fick tag på är solemnt utförd, och utgiven 1996 av Claes Gejrot på "Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia", av vilken den är del 19. I boken finner man en informativ inledning, ett fylligt register, och framförallt själva diariet på latin med svensk parallellöversättning, vartill finns en gedigen notapparat med förklarande texter.

Framför läsarens ögon passerar så en mängd namn: sådana som tillhör dem av vilka vi i dag endast har kvar just namnet, likväl som namn som tillhör kända gestalter ur vår medeltid. Det berättas om pest och bränder, begravningar och annat.

Några exempel:

13 JANUARI 1416

"...på trettondagens oktav begravdes här välboren man Anders Ingvarsson, fogde på Stockholms slott. Ett år tidigare hade han valt sin grav här. För att få räknas bland klostrets välgörare, skickade han hit — medan han ännu levde och var vid god hälsa — 100 mark penningar i svenska mynt av hans landbors avrad; vi får tro att han skaffat sig dem på hederligt sätt."

Av fotnoten får vi så veta, att Ingvarsson var en dansk väpnare, som satt som hövitsman på Stockholms slott från år 1402. Enligt de egna reglerna fick endast gåvor som "införskaffats på ett riktigt och gott sätt" mottagas av klostret, varefter gåvogivaren kunde räknas till välgörarna.

Från 1411 får vi en notering om en viss Lucia:

25 OKTOBER 1411

"Vidare, samma dag begravdes en kvinna som hette Lucia. Hon var en god kvinna. I mer än 35 år hade hon varit i klostrets tjänst och haft hand om mjölkmaten."

En viss — något mer känd — gestalt dyker upp för första gången i diariet 1521:

21 AUGUSTI 1521

"...dagen efter sankt Bernhards fest kom den dådkraftige mannen Gustav Eriksson med stort följe till Vadstena stad för att hålla herredag, vilken varade i nästan en vecka. Och han belägrade tre slott i riket, Västerås, Stegeborg och Stegeholm, som han inom kort erhöll. Därefter belägrade han Stockholms slott och stad."

Fotnoten berättar bland annat, att Gustav Eriksson Vasa under mötet i Vadstena valdes till riksföreståndare.

Mot slutet av diariet märker vi av hur Gustavs reformationsarbete sätter sina tydliga spår i verksamheten i klostret. Den sista anteckningen, odaterad från 1545, lyder:

"Därefter, 1545, rev stadsborna hela klostermuren för oss på sydsidan, som synes."

Klostret kom dock att finnas kvar i någon mån fram till år 1595, då det stängdes, och förblev stängt fram till år 1935.

* * *

Läs mer:
Vadstenadiariet: Latinsk text med översättning och kommentar, utgiven av Claes Gejrot, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 19. 1996. ISBN: 91-85104-22-1. 548 sidor.

Bokrecension: Spöket på Canterville och Andra Berättelser | Oscar Wilde

Oscar Wilde
Foto: 1889. Detalj

Novellsamlingen Spöket på Canterville och Andra Berättelser är skriven av Oscar Wilde (1854–1900). Spöket på Canterville var den första novell av Oscar Wilde som publicerades, och året var då 1887.

* * *

Jag hittade en utsökt liten volym på Röda korset: i halvfranska band hade någon låtit binda in en ordentlig samling med texter av Oscar Wilde. Jag funderade först på att först recensera när jag läst hela samlingen, men beslutade mig ändå, för att göra det något mer behändigt, att recensera allteftersom. Således recenserar jag här den första samlingen — den jag nämner ovan. Boken jag fann uppger som tryckår för denna samling 1929.

* * *

I samlingen ingår Spöket på Canterville, Lord Arthur Savilles brott, Sfinxen utan hemlighet, Millionären som modell och Porträtt av mr W. H. Låt oss ta dem en och en, helt kort.

* * *

Spöket på Canterville är en hänsynslös drift med modernitetens konflikt med romantiken. Det förhåller sig nämligen så, att på slottet Canterville håller ett spöke från 1500-talet till. En amerikansk familj köper huset, och med huset kommer spöket. Amerikanerna blir givetvis varnade för det hiskeliga spöket, men sånt bryr sig inte de moderna och synnerligen pragmatiska amerikanerna om.

Till exempel finns på en plats i huset en blodfläck som inte går att ta bort. Sades det. Till dess att nye ägaren, minister Otis, beslutar sig för att använda "Pinkertons Champion Stain Remover and Paragon Detergent" på missfärgningen. Fläcken försvinner, och spöket får ett omak att skaffa fram en ny fläck varje natt, emedan blod är svårt att få tag på. Följaktligen använder han färg: först rött, och sedan helt enkelt vad han kommer över.

Spöket framstår som alltmer löjligt i sina försök att skrämma de blaserade amerikanerna. Endast dottern i familjen känner medlidande med spöket, som blivit kvar eftersom han en gång mördat sin hustru. Dottern och spöket får kontakt, och hela berättelsen lämnar mot slutet den komik den börjat i, och antar renodlat romantiska former.

* * *

Lord Arthur Savilles brott handlar om determinism och berör därmed frågan om fri vilja. Lord Arthur blir spådd i handen att han kommer att döda en släkting. Eftersom Lord Arthur står i begrepp att gifta sig, vill han inte riskera att förstöra ett framtida äktenskap genom sitt framtida mord, utan beslutar sig att försöka få det överstökat snarast möjligt. Lord Arthur snärjs helt av handläsarens ord, och gör vad han kan för att uppfylla sitt förutsagda öde.

* * *

I den korta novellen Sfinxen utan hemlighet får vi möta Lady Alroy som blir kurtiserad av Lord Murchison. Men Murchison har den bestående känslan av att det finns en hemlighet i Lady Alroys liv; liksom ett skimmer står omkring hennes person, och hennes hemlighetsfullhet är uppenbar. Lord Murchison gör således vad han kan, för att komma sin tilltänkta inpå livet. Han vill veta: finns där en hemlighet, och vad är den månne då?

* * *

Millionären som modell är också den en kort novell, vari Hughie Erskine gör en välgärning mot en trashank som avporträtteras av hans konstnärsvän. Men givetvis visar sig trashanken vara allt annat än fattig, varvid Erskine blir rikeligen belönad.

* * *

Märkligast i samlingen är dock Porträtt av mr W. H., vari berättarjaget kommer i kontakt med en teori, om att den vittomsjungne ynglingen i en del av Shakespeares sonetter kan identifieras som en viss Willie Hughes. Berättarjaget är först betagen i teorin, avfärdar den senare, men finner att den får sin försvarare i en vän.

Berättelsen som sådan är väl mer än lovligt nötande, åtminstone för nån som inte är särskilt insatt i Shakespeareforskningsfältet. Men! Och det är ett stort men! — På grund av det kontroversiella ämnet, Shakespeares homoerotiska sonetter, måste berättelsen naturligtvis ha varit kontroversiell i sin samtid. Även om idén om att ynglingen skulle varit denne undflyende Willie Hughes ingalunda var ny. Betänker man Oscar Wildes egen sexualitet och de kretsar av homosexuella som han umgicks i, måste det väl åtminstone för honom varit förlösande att så öppet skriva om något så känsligt.

* * *

Oscar Wildes berättelser utspelar sig i övreståndsmiljöer. Det är Lorder och Ladies överallt. Emellanåt framställs de nästan som karikatyrer; men ytan menar jag är förrädisk. De fyller en funktion i sin stilisering, där de får gå omkring och fälla fantastiskt skarpa repliker, sådana som Wilde ju kom att bli känd för.

Så får den amerikanske ministern blir en symbol för modernismen i Spöket på Canterville. En hertiginna i Lord Arthur Savilles brott får träda fram som symbol för en förytligad överklass, utan andra intressen än att underhållas. Miljonären i Millionären som modell får visa att det lönar sig att vara god mot de svaga: trashanken var stormrik, och kom att bli sin välgörares välgörare.

Att det sen är oemotståndligt charmigt att herrarna springer på sina viktorianska klubbar, det är en sak för sig, och speglar den tid vari berättelserna skrevs, och ett fenomen som väl avtagit.

* * *

Den största behållningen efter läsningen är dock Oscar Wildes fjäderlätta och utsökta stil. Även i Porträtt av mr W. H. behålls den lätta, nästan svävande stilen, som dock aldrig missar sitt mål. Det känns aldrig tungt att läsa Oscar Wildes texter i denna samling. Och trots att översättningen nu har många år på nacken — och är en översättning — lyser Oscar Wildes ordkonst kraftfullt igenom. Citat ur hans skrifter har blivit bevingade och fyller böcker. Denna formulering, ur Lord Arthur Savilles brott, kan jag dock inte minnas sen tidigare:

"Nej, jag är icke alls cynisk, jag har endast skaffat mig en viss erfarenhet, vilket dock kan vara samma sak."

Jag räknar med att plocka upp min Oscar Wilde-volym — köpt för femton kronor på Röda korset — och fortsätta njuta av detta språkgenis konst.
— — —
Spöket på Canterville och Andra Berättelser, Oscar Wilde, övers. Einar Nylén, Världslitteraturens förlag 1929. 192 sidor.

Den litterära skolan: En förhoppning

Malin Siwe skriver i Expressen en text — Trivselterrorn — som får det att vända sig i magen på mig. Den handlar nämligen om skolans brist på boklighet. — Siwe berättar om hur Amanda Fondell, Idol-vinnare och gymnasieelev, på en fråga från DN om vilken bok hon senast läst, helt enkelt svarar att hon inte läser böcker. Siwe skriver också att Eric Saade sagt att han tänkt köpa och läsa Zlatans självbiografi — vilket då skulle bli den första bok han köpt och läst i sitt liv. Vidare skall en viss Måns Zelmerlöf aldrig ha läst en dikt, hur nu det är möjligt.

Fyfan.

* * *

Detta vittnar om två ting.

För det första om några personliga misslyckanden, i det att tre personer, någorlunda kända i musikvärlden åtminstone för tillfället, genom egen förskyllan gått miste om den litterära världen, med dess referenser och berättelser, gestalter och stilar. Men även litteraturens förmåga att forma och utveckla det egna språket.

Hur en musiker med någon vilja att skriva egna texter med genuin livskraft, dynamik och djup helt enkelt kan prioritera bort den litterära erfarenheten övergår mitt förstånd. Jämför ett sådant förhållningssätt med en musikens poetiska gudfader, Morrissey, vars extremt litterära texter skapar ett band mellan honom och hans hängivna lyssnare, som torde vara starkare än de flesta band mellan utövare och publik... —

Men främst vittnar det, som Siwe är inne på, om den svenska skolans misslyckande.

Kan det verkligen vara så, som Siwe antyder, att den svenska skolan slängt litteraturen överbord, för att istället skapa en så trivsam skola som möjligt, en skola med låga trösklar? En skola där man skyggar för att sätta god litteratur i händerna på eleverna, månne med hänsyn till dem som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig den?

Själv är jag av den uppfattningen, att skolan behöver mycket mer litteratur, och att en av skolans främsta uppgifter, måste vara att lära och stimulera eleverna till att handskas mer med texter: både att tillgodogöra sig dem, och att utforma dem. Och vad bättre sätt kan finnas att nå detta, än att försänka eleverna i vår mest slitstarka litteratur, att diskutera litteratur, och förhoppningsvis hos eleverna skapa incitament att även ägna fritid åt läsning.

* * *

Jag minns min mellanstadietid. Då läste jag mycket Olov Svedelid, nämligen hans historiska ungdomsromaner. Kanske lades där grunden till mitt idag monumentala intresse för det skrivna ordet. På en vägg långt bak i klassrummet, hade vår lärare satt upp ett stort ark med ett diagram, där man fortlöpande fick skriva in hur många sidor man läst: målet var ettusen lästa sidor. Vid sidan av litteraturens egen förmåga att skapa intresse, gav det diagrammet givetvis ytterligare incitament för läsande: det blev en lek, en tävling.

Genom litteraturen har jag funnit ett medel för själen att uttrycka sig: en dikt av Ekelöf kan sätta medvetandet i darrning, och betyda mycket som en textlig medvandrare, som en tolkning av en känsla, som en illustration av vem jag verkligen är. Under min gymnasietid hade vi en gång att ägna oss åt dikttolkning. Läraren utsåg särskilt åt mig att ta mig an just Ekelöfs "Jag tror på den ensamma människan", som då slog an ett helt ackord i mig. Dels kände jag mig sedd, dels fick jaget i djupet genom dikten ord på sig.

Så skulle jag vilja att skolan fungerade: sätt dikter i händerna på eleverna; inte nödvändigtvis trehundra år gamla kylslagna och gammaldags dito, utan lyrik som kan fungera här och nu, som säger nåt till dem om deras liv, för att travestera Morrissey. Använd litteraturen som utgångspunkt för diskussioner i olika ämnen: filosofi, svenska, historia, språk, religion... Bered mark i elevernas medvetanden, så att de blir mottagliga för litteraturen: sky den icke, vänj dem vid den.

Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha läst en mängd böcker som faktiskt säger något till dem om deras liv. Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha fått alla förutsättningar för att bli litterärt intresserade individer.

RIP Christopher Hitchens

Tidigt i morse fick jag veta att journalisten, författaren, tänkaren, religionskritikern Christopher Hitchens avlidit. Överraskningen blev inte stor — han hade ju länge varit sjuk. Men trots det, så är känslan av förlust påtaglig, trots att jag aldrig kände karln. Med Hitchens död har en osedvanligt vass penna lagts ned för alltid.

Som en ödmjuk hyllning av Hitch återger jag nedan fem goda citat av honom:

* * *

"Human decency is not derived from religion. It precedes it."

* * *

"What can be asserted without evidence can also be dismissed without evidence."

* * *

"Literature, not scripture, sustains the mind and — since there is no other metaphor — also the soul."

* * *

"The essence of the independent mind lies not in what it thinks, but in how it thinks."

* * *

"Everything about Christianity is contained in the pathetic image of 'the flock."

* * *

I juli 2010 skrev jag en recension av Hitchens God is not Great. Den hittar du här.

Bokrecension: Svensk historia | Alf Henrikson

Drakskepp ur Noveau Larousse Ilustré.

Svensk historia är skriven av Alf Henrikson (1905–1995) och försedd med teckningar av Björn Berg.

Mastodontverket Svensk historia, ursprungligen utkommen i två volymer, men i min pocketversion sammanförd till en tegelstenstjock pocket, fick Henrikson i uppdrag att skriva av Bonniers, berättar man på Alf Henriksons Sällskap. Arbetet påbörjades 1952 och gavs ut år 1963, efter ett avbrott för att skriva likaledes mastodontiska Antikens historier. 1964 och 1966 gavs bokverket ut i nya versioner.

* * *

Svensk historia är i mycket ett verk om svenska konungars och aristokraters liv och leverne; visst saknar jag gemene mans levnadsöden. Genom ett sådant framställningssätt, som Henrikson väljer, så ställer han sig i en äldre historieskrivnings tradition. Det gör emellertid inte texten mindre läsvärd.

Med avstamp i antiken över det förvirrande myller av personligheter som träder fram i brottet mellan sagorna och vår äldsta historia och vidare över medeltiden, stormaktstiden, frihetstiden, den moderna tiden och med stopp i den tid vari boken skrevs förs läsaren genom de svenska äventyren. De traditionella berättelserna finns i stor utsträckning med; och Henrikson kommenterar gärna huruvida det fortfarande finns nån som tror på det som berättas, eller om det vanligtvis hänförs till legendens sfär. Den som söker klassisk allmänbildning om svensk historia har således mycket att hämta i Svensk historia.

Henrikson berättar själv i ett efterord, att syftet med texten varit att åstadkomma en journalistisk överblick över fackmännens omvärdering av vår historia: omvärderingen ser jag inte mycket av, men det beror nog främst på att fackmännens omvärderingar nu, nära femtio år efter bokens publicering, är allmängods i skolorna.

Själv har jag den här gången i stort sett valt att läsa utan penna i hand, och bara njuta av berättelsen. Som vanligt är Henriksons berättarteknik enastående, och man får intrycket, att karln nog kunde ha skrivit om vad som helst, och ändå få ämnet fyllt med känsla och dynamik.

* * *

Förutom av själva brödtexten, ingår i boken även en kronologisk framställning av det svenska modets utveckling: från mantlar och rustningar, hättor och kjortlar till cylinderhatt, badkläder och pressveck. Parallellt med denna uppställning följer också en tidsaxel med de nordiska regenternas namn och viktigare historiska händelser. Dessutom finns i boken ett vidlyftigt register med kommentarer, som väl nästan kunde fylla en bok i sig. Registret erbjuder fördjupningar inom allehanda i boken berörda ämnen, men jag skall erkänna att jag i stor utsträckning läser registret selektivt och kursivt.

Till den som önskar en mycket underhållande och fortfarande fräsch kungacentrerad berättelse om den svenska historien rekommenderas Svensk historia varmt. Särskilt nyttig kunde den nog vara för gymnasieeleven som fått smak för historia, eller kanske för nysvensken som vill orientera sig i den svensk historia, men även för var och en som vill ha en systematisk och någorlunda överblickbar sammanställning av vad som en gång skett — eller sagts ha skett — främst nationens ledargestalter.
— — —
Svensk historia, Alf Henrikson, Bonniers 1990. ISBN: 91-0-047053-8. 1027 sidor.

Bokrecension: Karl XII | Bengt Liljegren

Karl XII i Altranstädt 1706-1707.
Teckning av Johan David Swartz. Detalj.

Karl XII: En biografi är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961).

Under högstadietiden ägnade jag mycket tid åt Karl XII, och höll på med ett projekt som sträckte sig över två eller tre år, där resultatet blev en uppsats om den gamle krigarkungen. Nå, inte alla lektionstimmar ägnades väl flitigt åt ämnet, men nog var jag fascinerad av av studieobjektet.

Därför är det intressant att åter stifta bekantskap med Karl XII i en modern biografi, och få fakta utbenat för sig, gamla missförstånd raderade, och de större perspektiven något förklarade.

* * *

Bengt Liljegren beskriver konungens liv från födsel till död. Och den Karl som dras fram ur historien är förvisso svår att syna i sömmarna. Hans äventyr är ju väldokumenterade, och den yttre kronologin står fast, men själva personen Karl XII undandrar sig effektivt från att beskrivas i alltför stor detalj. Och det är inte märkligt.

Karl XII var en mycket privat person. Hans inre har vi knappt tillgång till: endast genom fragment anas individen under den ärrade ytan. Men Liljegren kommer en bra bit på vägen ändå, trots det bistra källäget. Liljegrens Karl XII framstår som en något egensinnig gestalt. Han var mycket religiös och trodde väl fullt och fast på den gängse uppfattningen, att riket hade han fått av Gud, och endast inför Gud var han ansvarig. Han tog inte gärna råd från andra, utan handlade enligt sin egen uppfattning. Karl såg rimligen Sverige och alla som fanns i landet som sin personliga egendom. Karl var, på så vis, enväldig diktator över det då så vidsträckta och militärt mycket starka Sverige.

Karl XII var först och främst soldat. Visst var han fältherre och överbefälhavare, men vi behöver bara se på de porträtt som finns kvar: alltid klädde han sig i den enkla blå uniformen, utan gradbeteckningar, och utan tidens närmast obligatoriska peruk på huvudet. Han tillät inte konstnärerna att försköna honom: det stigande hårfästet fanns där, och koppärren från ungdomen kan anas, den framträdande underläppen har inte förminskats. Så blir kung Karl mycket levande och realistiskt framställd i avporträtteringarna.

Hela sitt vuxna liv tillbringade han borta från sin huvudstad, och en stor del av tiden till och med borta från sitt eget land. När Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland anföll Sverige strax efter att han tillträtt tronen, såg han väl det som en personlig förolämpning: det var inte nog att mota tillbaka fienden: de skulle för all framtid betvingas och sättas ur spel. Och hade Karl XII fått något i huvudet, så blev all strävan ställd därefter, som Liljegren visar. Även om det innebär krigsföretag med liten utsikt att lyckas, även om det innebär att lämna sitt eget land år efter år, för att förfölja gäckande fiender.

Karl XII var — vad det verkar — mycket populär bland sina soldater, trots att 200 000 av dem och deras officerare föll i det stora nordiska kriget. Han var, enligt Liljegren, den siste europeiska regenten som personligen ledde sina styrkor vid fältslag, och dessutom den siste av dem som föll i fält.

Så Karl levde ett farligt liv, och var nära döden flera gånger. Sex gånger blev han träffad av projektiler, berättar Liljegren: efter den totala framgången vid slaget vid Narva 1700 föll en kula ur halsduken på honom när han skulle gå till sängs. Strax före slaget vid Poltava 1709 blev han skjuten i foten, vilket fick den ödesdigra konsekvensen att han blev liggande på bår under ett av svensk historias främsta militära nederlag. Under Kalabaliken i Bender brände en kula hans ögonbryn och 1715 blev han träffad i bröstet varvid han svimmade av kraften. 1718 rev en kula upp ett sår på kinden. Och så, 30 november 1718, genomborrades hans huvud av en kula, vilket blev konungens död.

* * *

Ovanligt nog framför Liljegren teorin om att kungen blev mördad såsom högst sannolik, mer sannolik än att det var en lyckoträff från de avlägsna norska befästningarna vid Fredrikshald. Liljegren menar, att Fredrik av Hessen, gift med konungens lillasyster, hade mycket att vinna på att Karl XII försvann från spelplanen.

Som det nu såg ut, stod hertig Karl Fredrik, kungens avlidna äldsta systers son, nära tronen, om det nu skulle gå illa för Karl XII. Men efter att Karl XII dött, handlade Fredrik av Hessen mycket snabbt, utverkade att tronen tillföll kungens lillasyster, som Fredrik alltså var gift med. En kort tid därefter abdikerade hon, och Fredrik blev regent: kung Fredrik I.

Lönnmördaren, berättar Liljegren, kunde gärna ha varit fransmannen André Sicre, förbunden med Fredrik och närvarande i skyttegravarna kvällen då konungen dog. Efter att konungen konstaterats död och lagts på bår, lade Sicre sin peruk och hatt på konungen, för att det inte skulle komma ut vem som var död. Därefter for han iväg och meddelade Fredrik, och därefter skickades han till Stockholm för att meddela Karl XII:s lillasyster — Ulrika Eleonora.

Sicre blev med tiden psykiskt sjuk. Allmänt gick det rykten om att det var han som låg bakom Karl XII:s död, och vid ett tillfälle öppnade han till och med fönstret till sin bostad i Stockholm, och ropade ut att det var han som dödat Karl XII. Han tillfrisknade med tiden, flyttade till Frankrike och dog där, försörjd av kung Fredrik I.

* * *

För egen del är jag knappast tillräckligt insatt för att säga något om kung Karls död. Men Liljegrens teori — som förvisso inte är ny — är intagande. Man får komma ihåg att kriget pågått i omkring 20 år, att landet hade skriande brist på män, i synnerhet som Karl XII efter alla umbäranden lyckats ställa upp en ny, stark armé inför det andra fälttåget mot Norge, varunder han alltså stupade. Karl XII må ha haft sina soldaters beundran, men det är inte svårt att tänka sig, att många inom aristokratin nog varit måttligt roade av kriget som aldrig tycktes vilja ta slut.

Vad gäller Karl XII:s personlighet, får jag intrycket att han var en mycket vänlig man, privat. Han skänkte gärna gåvor anonymt, var i regel inte långsint, och skämtade gärna. Han verkar han ansetts vara en mild man. Privat. För officiellt var han en sträng, protestantisk furste, som tyckte sig ha Gud på sin sida vid bestraffande av sina fiender, även om detta kunde innebära en massaker. Om sin egen säkerhet brydde han sig inte särdeles mycket: hans livsinställning var fatalistisk — den kula Gud avsett för honom, skall också träffa honom den dagen Gud bestämt.

Karl XII var en skärpt taktiker, en mycket framgångsrik organisatör av fältslag, med fantastiska segrar bakom sig, nästan ända fram till dess att det ryska fälttåget inleddes, och avslutades med katastrofen i Poltava, när största delen av svenska armén antingen stupade eller fördes bort i fångenskap, och Karl själv med knapp nöd fick asyl hos Turkiet, fiende till Ryssland. Men man kan samtidigt inte annat än beklaga, att känslan av gudomlig rätt och personlig stolthet var så stark, att han inte hellre förhandlade om fred när sådant var möjligt, än att till varje pris kämpa för att återvinna förlorade provinser och straffa sina fiender.

Karl XII är något av ett mysterium, och eftersom han är det, lär väl fascinationen inför honom bestå, som också Liljegren är beskriver.

* * *

Karl XII: En biografi är rappt skriven. Man förs i hisnande fart genom konungens liv i kronologisk ordning, med inskjutna, intressanta partier av konungens mer privata sidor, till exempel hans omvittnade avståndstagande från tanken på att gifta sig. Vad detta nu kan bero på lär vi väl aldrig få klarhet i. Tanken att Karl XII skulle varit homosexuell eller asexuell ligger väl knappast långt borta, även om han ibland talade om att han kunde tänka sig att gifta sig längre fram.

Språket i biografin är utmärkt och flyter lätt. Detaljrikedomen blir aldrig så överväldigande att själva berättelsen lider av det. En hel del fördjupningar av texten erbjuds dock i ett ordentligt fotnotsystem. Dessutom finns i boken en kortfattad kronologisk sammanfattning av Karl XII:s tid, en rejäl litteraturlista och ett register.

Själva inledningen till boken förtjänar att belysas särskilt, ty den är särdeles utmärkt: Vi förs som ögonvittnen rakt in i en nästan skönlitterär beskrivning av Karls kröning. Därefter är det inte lätt att slita sig från texten. Skildringen av kröningen får en pendang i bokens senare del, där Karl XII:s död beskrivs mycket levande.
— — —
Karl XII: En biografi, Bengt Liljegren, Historiska Media 2010. ISBN: 978-91-89442-65-8. 442 sidor.

Citat: Hemingway om första utkastet

"The first draft of anything is shit."

— Ernest Hemingway

Väl drastiskt, kanske. Men god poäng.

Bygdeböckerna och Åsa Långas grav

En kulturhistorisk skatt som är väl värd att ta vara på är våra bygdeböcker. De flesta samhällen, byar och socknar har väl nån form av publikation utgiven, där man beskriver lite av områdets historia och utveckling genom tiderna.

Själv är jag mest intresserad av vad man i dem kan få reda på om gamla sägner och fornminnen. Sägnerna har väl av tradition mest bevarats muntligt genom släktleden, så deras nedtecknande är en stor tillgång för en historiskt intresserad eftervärld. Inte minst där avfolkning hotar glesbygden, men också rent allmänt, med tanke på folks benägenhet att flytta runt mer än tidigare. Möjligen är det muntliga berättandet av hembygdens traditioner utdöende. Så utmärkt då, när sägnerna tecknats ner! Och icke sällan är de det just i bygdeböcker vi kan hitta dem återgivna.

* * *

Själv har jag vissa rötter i Limmared, en bruksort omkring tre mil söder om Borås. Och genom en kamrats försorg kom jag att få Limmared: Bygden – Bruket — Samhället 1740–1990* till låns. Däri kan jag läsa några stycken om ett av de fornminnen med traditionsbildning som jag hastigt besökte tidigare i höstas, nämligen "Åsa-Långas grav", som finns nära vägen, i skogen mellan Limmareds samhälle och Södra Åsarps medeltidskyrka.

— Nå, åtminstone tror jag mig ha hamnat på rätt plats, med hjälp av den fantastiska appen Kringla, från Riksantikvarieämbetet. Det som kan tala emot, är att det skall finnas en andra rest sten precis i närheten, som jag icke fann. Men den kan ju för all del vara omkullfallen eller övertorvad eller både–och.

I regel har jag med mig en rejäl kamera när jag är ute och spanar efter fornminnen. Men den här gången stannade jag mer av en nyck, och hade bara mobilen att fotografera med. Men så här såg det ut:

Åsa Långas grav
(Koordinater: N 57° 33' 2,37", E 13° 22' 11,81")

* * *

I Limmaredsboken finns en del berättat om platsen. Jag får reda på att Tranemoprästen Kollinius antecknat något om den på 1700-talet, nämligen att den finns i närheten av Åsarps kyrka, och att den finns på "en slät backe som kallas Åsa Långa".

En Ernst Claesson i Uddebo (någon mil därifrån), har på 1800-talet antecknat sägnen om Åsa Långa, och Claesson citeras i boken. Det berättas då, att det i hednatid fanns jättar i trakten. I Åsarp bodde en jättinna som hette Åsa, som hade ihop det med en jätte som hette Måns. De tu blev emellertid osams, och byggde sig varsin borg; borgarna blev sedermera — märkligt nog — Åsarps kyrka respektive Månstads kyrka.

Men med kristnandet drevs jättarna bort, eftersom de inte tålde av klockklangen från kyrkor. Åsa var dock hemskt fäst vid sin borg, som nu blivit en kyrka, och höll sig väl med de kristna. De ville dock inte lämna ifrån sig sin kyrka, men man träffade en överenskommelse om att hon åtminstone skulle få begravas i närheten, på villkor att hon skulle sikta Södra Åsarps kyrkogård, och kasta bort de stenar hon hittade. Överenskommelsen hölls, och Åsa begravdes i närheten av kyrkan, nära utmed vägen.

Nämnas kan dock också, att Claesson verkar peka ut två olika platser för graven; en av dem förefaller dock vara samma plats som numera anges som Åsa Långas grav.

Så långt Claessons berättelse, återgiven i Limmaredsboken.

* * *

Innan Claesson skrev ner sin berättelse, är det väl sannolikt att den funnits som myt under en längre tid i bygden. Hur myten såg ut ursprungligen är omöjligt att säga; men att koka ner den till sina grundbeståndsdelar kan kanske vara en — ehuru vansklig — metod att nalkas dess tidigaste utförande: 1) Jättar fanns i bygden. 2) Kyrkan var ursprungligen en jättes borg. 3) De kristna och jätten träffade en överenskommelse. 4) Jätten fick begravas i närheten.

Så har man en behändig förklaring till gravplatsen. En intressant aspekt kan ju vara, att graven, enligt Riksantikvarieämbetet, möjligen är från järnåldern och skulle således kunna vara anlagd i relativ tidsmässig närhet till kyrkans uppförande under senare delen av 1100-talet.

* * *

Nåväl, jag tänker fortsätta att söka i bygdeböcker efter fler halvglömda sägner och likaledes halvglömda platser med historia att besöka. Ett gott fritidsintresse, en god hobby...!

* * *

* Limmared: Bygden – Bruket – Samhället 1740–1990, Limmareds Hembygdsförening 1990.

Bokrecension: Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim | Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevenson

1850–1894

Dr Jekyll och Mr Hyde samt novellen Markheim är skrivna av Robert Louis Stevenson (1850–1894).

Dr Jekyll och Mr Hyde utgavs första gången 1886, och är en fantastisk och koncis berättelse om läkaren Henry Jekyll, sedd främst genom vännen Mr Uttersons ögon. Dr Jekyll fascineras av att det i individen verkar finnas åtskilliga personer; Jekyll lyckas framställa ett medel, som när det intages förvandlar honom till en personifikation av sitt driftliv; det vill säga — ur viktorianskt perspektiv — sin ondska. När Jekyll, som ser sig själv som en blandning av ont och gott, förvandlas till denna senare person, både till psyke och rent fysiskt, kallar han sig Mr Edward Hyde.

Som Mr Hyde smyger han omkring i London, och låter sina drifter få fritt lopp. Exakt vad detta innebär är relativt dolt i texten, även om den antyder något sexuellt:

"De nöjen som jag skyndade mig att söka i min förklädnad var, som jag sagt, av skamligt slag; jag kan inte använda något annat ord. Men i Edward Hydes händer förvandlades de snart till något monstruöst. När jag återkom från dessa utflykter, förundrades jag ofta över min glupande aptit på det perversa."

Dr Jekyll blir alltså inte besatt; han förvandlas inte till ett från sig själv väsensskilt monster: han blir sig själv, ohämmad av något överjag. Men dualismen accentueras, genom att Jekyll till och med ger denna del av sig själv ett eget namn: Mr Hyde, och i boken får denne senare dessutom en helt egen gestalt, som icke är igenkännbar som den milde Dr Jekyll.

Det kan ligga nära till hands att associera till den samtide Nietzsches tal om att människan i själva verket består av flera jag: att det jag som för tillfället fungerar som ett jag, bara är en del av alla de drifter som finns inom oss. Nietzsches begreppspar dionysiskt och apolloniskt ligger kan ju också — i någon mån — komma till användning i sammanhanget, där Mr Hyde står för det dionysiska i människan, och Dr Jekyll för det apolloniska.

* * *

Efter Dr Jekyll och Mr Hyde finns i min volym även novellen Markheim. Den berättelsen handlar om just Markheim, som sticker ihjäl en antikhandlare, och sedan står i begrepp att råna honom, när ett övernaturligt väsende av osäkert ursprung (Djävulen? Gud?) får honom att överväga hur han bör fortfara: att traska vidare på en invanda vägen av brott och omvända sig på dödsbädden, eller att göra helt om redan nu. Man kan alltså läsa den som en symbolisk skildring av en samvetskris.

* * *

Texten i Dr. Jekyll och Mr Hyde är ren, om än något pratig — i synnerhet mot slutet.

Den oerhörda motvilja som gestalten Hyde väcker hos sina betraktare synes ock något spelad och överdriven; alltså icke helt övertygande. Visst problematiserar Jekyll själv kring sin egen dualism, men det kraftfulla allmänna fördömandet av djuriskheten och driftlivet i människan hade nog lättare att vinna anklang i en tid med viktorianska seder, snarare än i en tid som vår.

Visst är berättelsen en produkt av 1800-talet. Hade den kommit ut i dag har jag svårt att tänka mig att man till exempel hade förtigit vad skamligheter Hyde månne tar sig för: är det prostituerade han kopulerar med? Rent boys? Eller är han ute på helt andra, i dag föga uppseendeväckande, äventyr? — Hydes bana närmar sig sitt slut genom att Hyde begår ett dråp; i dag hade väl banan fått börja ungefär där; annars kan den inte — om ens då — ses som upprörande av andra än de mest konservativa moralisterna.

Dr Jekyll och Mr Hyde är ingen lång berättelse; vi kan kalla den kortroman eller långnovell. Desto rikare är den på innehåll; och om någon månne söker en text att diskutera på en bokcirkel har jag svårt att tänka mig många bättre böcker att använda sig av.
— — —
Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim, Robert Louis Stevenson, övers. Sam J. Lundwall, Bra Böcker 1979. 116 sidor.

Bokrecension: Karl XII som fältherre | Alex Svensson (red.)

Karl XII (1682 – 1718)
Målning av Axel Sparre. Detalj

Karl XII som fältherre innehåller en genomgång av Karl XII-receptionen genom tiderna av Alf Åberg, en längre uppsats om Karl XII:s fälttåg av Julius Mankell och en något kortare uppsats om ryska flottans tillblivelse i Finska viken, skriven av Adolph Wattrang. Redaktör är Alex Svensson, som även kompletterat Alf Åbergs redogörelse med uppgifter om hur Karl XII-forskningen fortsatt sen Åberg publicerade sin text 1964. Mankells text publicerades 1867 och Wattrangs 1920.

Det är således fråga om en återpublicering av texter som redaktören funnit vara av vikt. Och störst utrymme har den gedigna genomgången av Mankell: "Karl XII som fältherre".

* * *

Det märks att boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Det behövs nog nämligen ett ganska betydande militärhistoriskt intresse, för att orka sig igenom åtminstone den äldsta texten. Trots ett antal kartor, är det nästan omöjligt för en oinsatt läsare att hänga med bland alla orter, och att inte förvirra sig bland alla uppräkningar av antal soldater. Läsningen underlättas dock av att de äldre texterna har språkligt moderniserats.

* * *

Nå, vi får av redaktören och Åberg veta, att det traditionellt finns två skolor av forskning kring Karl XII: den gamla, som är övervägande kritisk, och den nya, som pendlar mellan hjältedyrkan och att ha en mer balanserad uppfattning. Vad som sammanfattningsvis kan sägas, är att få verkar ifrågasätta Karl XII:s förmåga att föra krig, medan många ifrågasätter hans politik.

* * *

En sammanfattning av Karl XII:s krigsföretag enligt Mankell. —

När Karl XII var nybliven enväldig konung över Sverige, ingick Danmark, Polen och Ryssland en pakt, och förklarade Sverige krig. Sverige var i det här läget inget utblottat eller försvarslöst land. Tvärtom stod det fortfarande på höjden av sin makt; dess stormaktstid var ett faktum. Landet höll en stående armé om 64 000 man, en flotta om 37 rangskepp som befolkades av 11 000 sjöstridsmän. Därtill kom åtskilliga starka gränsbefästningar. Tagna för sig, var samtliga av de anfallande länderna svagare än Sverige.

Den bekanta gången är sedan sådan: Polen hade givit sig in i svenska Livland och hotade Riga. Danmark anfaller Holstein-Gottorp, som var allierade med Sverige. Sverige anfaller Danmark och vinner en total seger, med hjälp av holländska och engelska flottan.

Därefter drar Karl XII till Livland för att undsätta Riga, och finner att ryssarna aktiverats och påbörjat en inringning av svenska fästet i Narva. Det polska angreppet mot Riga har dock redan slagits tillbaka.

Slaget vid Narva är kom att bli en av Sveriges främsta militära framgångar någonsin. Karl XII medförde 8 400 man. Ryska armén bestod möjligen av omkring 30 000 man, även om samtida propaganda gjorde gällande att det rörde sig om 80 000 soldater. Ryssarnas armé bestod av nyutskrivna, otränade livegna utan stridsvana, svenskarnas armé av vältränade soldater. Slaget stod, och inte utan hjälp av en snöstorm besegrades hela ryska armén och gav sig till fånga. Svenskarna hade emellertid ingen möjlighet att ta hand om så många krigsfångar, varför armén fick avtåga.

Måhända var denna seger fatal. Mankell skriver:

"Följderna av denna framgång vars dock inte lika lyckliga. Karl XII lärde sig nämligen att förakta en fiende som gjorde så föga motstånd."

Wattran menar dock, i sin uppsats, att Karl XII alls inte såg tsar Peter som en underordnad fiende, utan att han tvärtom såg honom som den primära fienden.

* * *

Nu blev det alltså dags att ta hand om polackerna. I stundtals långsamma marscher, som Mankell kritiserar Karl XII för, rör sig kungen ner mot polskt territorium, varvid polsk-sachsiske kungen August den Starke ständigt verkar glida undan. Karl XII å sin sida verkar, enligt Mankell, ha planen klar: August skall avsättas från kungatronen, och en svenskvänlig regent insättas istället.

Man ryker ihop med August, som vid slaget vid Kliszów, där Karl XII anför sin armé mot August, och besegrar hans dubbelt så starka styrka. August själv flyr emellertid undan.

Karl XII lyckas förmå den polska riksdagen att välja en ny kung, och det blir en viss Stanislaus Leszczynski. Med tiden rör sig Karl XII mot Sachsen, Augusts arvrike, och tvingar honom därmed till fred "på vilka villkor som helst", emedan området är kung August kärt.

* * *

Så här långt i kriget ger Mankell Karl XII sitt godkännande och gillande, möjligen med undantag av viss långsamhet i marscherna och osäkra manövrar i krigsföretagets början. Samtidigt ger han en förklaring till detta: den diplomatiska politiken måste också få tid att verka. Mankell skriver:

"Kastar man nu en blick tillbaka på Karl XII:s hittills tillryggalagda krigarebana så måste man medge att han med orubblig fasthet fullföljt det mål han föresatt sig, samt avslutar med att vinna en fullkomlig framgång."

Men Mankell noterar också, att Karl XII utvecklat vissa personlighetsdrag, som han inte finner särskilt tilldragande: han menar att hans fasthet blivit till envishet, att klokheten blivit till högmod, och dessutom, menar Mankell, slutar han helt att söka råd hos andra. Men, han förstår ändå denna utveckling, han menar att den inte är

"...märklig hos en yngling, vilken vid 18 års ålder vunnit en seger som den vid Narva och vid 24 års ålder stod som skiljedomare i mitten av Europa."

* * *

Så börjar det egentliga kriget mot ryssarna och tsar Peter. Medan Karl XII varit upptagen i Polen, har tsar Peter i stor utsträckning kunnat härja i de svenska östersjöprovinserna. Vid detta tillfälle, redogör Mankell, är de svenska stridskrafterna fortfarande numerärt överlägsna de ryska, och flottan är knappt nyttjad. Karl XII bestämmer sig för att gå mot Moskva.

Ryssland var omringat av folkslag som nog lätt kunde tänka sig att revoltera. Karl XII:s plan var att engagera dessa i sitt företag, att sammanstråla i ett tåg mot Moskva och så slå tsaren ur vägen.

Det går emellertid inte i enlighet med planeringen. Karl XII tvingas stanna inför ett välbefäst område, och hamnar i valet att avvakta att en andra svensk styrka hinner ikapp, eller att fortsätta söderut och riskera att bli avskuren från de annalkande svenskarna, men att då i tid hinna fram till de förberedda kosackerna, så att icke dessa tappar motivationen att förena sig med Karl XII.

Det slutar med att de väntade svenska trupperna hamnar på efterkälken, och att av kosackerna, som skulle varit trettio- till fyrtiotusen, enligt kosackledaren Mazepa, endast kommer 7 000.

* * *

Efter vinterkvarteret når man Poltava, som hålls av en mot svenskarnas trupper tredubbelt stor rysk styrka. Istället för att retirera, väljer kungen, som till råga på allt blivit skjuten i foten och inte kan anföra sin armé, att gå till anfall med sina uttröttade och hungriga karoliner: segra eller dö.

Det går, som bekant, åt helvete. Svenskarna retirerar dock till sist, utan att ryssarna förföljer. Karl XII drar vidare till Turkiet, för att förmå turkarna att anfalla ryssarna, men kvarvarande svenskar ger sig fångna.

* * *

Karl XII blir kvar flera år i Turkiet. Mankell kritiserar honom för denna bortavaro från hemlandet. Emellertid får kungen turkarna att förklara Ryssland krig tre gånger. Vid ett tillfälle fångades till och med tsar Peter, men släpptes av turkarna utan att ha avkrävt honom villkor som kommit Sverige till fördel.

Kungen slängdes emellertid till sist mer eller mindre ut ur Turkiet och begav sig hem till ett land som sargats svårt av Ryssland och förlorat åtskilliga provinser till dessa. Men fortfarande var flottan oförminskad, och armén bestod totalt av kanske 50 000 man, enligt Mankell. Och kriget fortsatte, nu med tillskott av ytterligare fiender: Preussen, Storbritannien och Nederländerna. Huvudmålet för Karl XII var dock vid detta laget, sedan ryssarna lugnat ner sig, Danmark.

Och så inleddes första fälttåget mot danska Norge, som kom att misslyckas. Kanske ville kungen ha Norge som en kompensation för vad han förlorat i öster, samt dessutom ge danske kungen en rejäl näpst. Andra fälttåget mot Norge gick betydligt bättre. Armén var välförsedd med folk och mat. Karl XII inleder en belägring av Fredrikshald. Belägringen gick utmärkt.

Men den 30 november 1718 träffas Karl XII av en projektil i huvudet och avlider omedelbart. Mankell menar, att man då var endast åtta dagar bort från Fredrikshalds fall. Mankell menar rentav, att hade inte hela krigsprojektet kommit av sig i och med kungens fullkomligt oväntade död, så hade det stora utsikter att lyckas, och Sverige hade sannolikt intagit hela Norge. Det blev inte så, och Sveriges tid som stormakt var förbi.

* * *

Mankell lyfter alltså fram Karl XII som en utmärkt fältherre, men att han drev en politik som inte kunde sägas vara i proportion med vad som var rimligt för landet. Jag får känslan, av att Karl XII i Mankells ögon blir som en hund som biter sig fast vid något och vägrar släppa tills något har knäckts. Så Karl XII nöjer sig inte med att hålla sig nära landets gränser. Har någon förklarat hans arvrike krig, så skall de också få ta konsekvenserna av det. Kungen, i Mankells ögon, var främst en skicklig krigare, men inte nödvändigtvis en skicklig regent:

"Låt oss därför skilja regenten från härföraren, och villigt åt den senare tillerkänna den lager han utan tvivel förtjänar."

* * *

Det är onekligen intressant att reflektera över vad som kunde ha skett, om kungen valt att inte gå till anfall vid Poltava. Om han dragit sig tillbaka, inväntat fler trupper. Eller rentav sökt fred med Ryssland och så kunnat bege sig hem till Sverige och låta sin armé förnyas. Eller om kungen inte fallit för det där skottet i Fredrikshald den 30 november 1718 — vare sig det nu avfyrades från svensk eller norsk sida. —

* * *

Sist i Karl XII som fältherre återfinns alltså en uppsats av Adolph Wattrang: "Grundläggandet av den ryska sjömakten i Finska viken". Där utvecklas bland annat hur Ryssland önskar lägga sig till med en ordentlig flotta, anpassad efter förhållandena i Finska viken, förhållanden som den svenska flottan, anpassad efter sjökrig med Danmark, inte var van vid. Ryssland lyckas, menar Wattrang, bygga upp en sjömakt på grund av sin stora folkmängd, och på grund av de pengar som tsaren fått tillgång till genom att göra sig till överhuvud för kyrkan år 1710.

* * *

Karl XII som fältherre är en bok som nog främst intresserar folk med en genuin fascination av Karl XII-gestalten och militärhistoria. Mitt intresse är tydligen stort nog, men jag frustrerades ändå av min otillräckliga kunskap om polska och östeuropeiska floder och platser som gjorde att jag inte fullt ut kunde hänga med i Mankells beskrivning. Mankells text är visserligen koncis, men också knastertorr. Också det kräver ju ett visst intresse för att hantera.

Synen på Karl XII har skiftat genom tiderna, som Åberg och Svensson gör klart. Alla åsikter har väl presenterats, och varit historiskt pålitliga i olika grad. För egen del ser jag Karl XII som en envis regent, som såg anfallen på Sverige som anfall på sin egendom, och att de som låg bakom dessa anfall måste oskadliggöras. I en krigshatande tid är det givetvis extra svårt att förhålla sig till en krigarkung av Karl XII:s kaliber. Det ger oss dock inte rätt att bedöma honom efter en modern måttstock: i sin tid var han en lysande militär. Men vad resultatet blivit om han haft en mer tillbakadragen läggning som regent, det får vi aldrig veta. Att vi fått behålla mer av vårt dåvarande rike är väl dock synnerligen osannolikt.
— — —
Karl XII som fältherre, Alex Svensson (red.), Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2001. ISBN: 91-974056-1-2. 158 sidor.

Bokrecension: Stormaktstid | Magnus Bergsten (red.)

Gustav II Adolf

Målning av Jacob Heinrich Elbfas, ca. 1630. Detalj.

Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal är en samling artiklar — eller essäer, om man så önskar — som tidigare publicerats i tidskriften Populär Historia. Redaktör var Magnus Bergsten, nuvarande chefredaktör för tidskriften, men vid bokens utgivning andreredaktör.

Jag gillar skarpt de möjligheter essän — eller artikeln — ger åt att belysa partikulariteter. Dels ges utrymme åt sådant som väl sällan får sig en hel bok tilldelat, dels kan stora sammanhang sammanfattas. — Så får man i en av Stormaktstids mer udda artiklar stifta viss bekantskap med 1600-talets modemöbel: praktsängen, och vad som var bakgrunden till denna möbels centrala roll vid formella besök, stormän emellan. Om detta skriver Ulf Zander.

Likaledes får man i en annan artikel, av Börje Magnusson, en fördjupning i Erik Dahlbergs arbetssätt, när han skapade bilderna till Suecia Antiqua & Hodierna, och en bakgrund till hur man rimligen tänkte när bilderna komponerades på inte alltid med verkligheten helt överensstämmande sätt. Poängen kunde vara, får vi lära oss, bland annat att i bilden få med så mycket information som möjligt, även om det innebar att man emellanåt fick göra avkall på en sån sak som perspektiv.

Inte heller tänker man alltid på att Gustav II Adolfs plats på tronen var långt ifrån säker; trots att han var Gustav Vasas barnbarn, fanns det ju andra pretendenter, med väl så goda släktförbindelser med den gamle koleriske landsfadern. Katarina Schoerner utreder detta förhållande elegant.

* * *

Sverker Oredsson skriver om Gustav II Adolf-receptionen genom tiderna. Eva Strömberg Krantz skriver om vad man månne kan utläsa om Wallenstein utifrån dennes palats i Prag. Ulla Britta Ramklint skriver om den onekligen märkliga gestalten — och barnbarnsbarnet till Gustav Vasa, den sista regenten i rakt nedstigande led från honom — drottning Kristina.

Lars Ericson har två bidrag tryckta i Stormaktstid: en om nydaningen av Stockholm stad under 1600-talet, och en mycket intressant beskrivning av hur utskrivningen av knektar gick till under en stor del av stormaktstiden. Hans Norman skriver om de två svenska kolonierna Nya Sverige och Cabo Corso. Och John Chrispinson avslutar samlingen genom att skildra hur det gick till när slottet Tre Kronor brann ner 1697, när Karl XI fortfarande var lik i huset.

* * *

1600-talet är en spännande period. Historieskrivningen har sedan länge skakat av sig 1800-talets nationalromantik och vi kan njuta av en nykter syn på en tid som innebar enorma uppoffringar för det svenska folket, inte minst vad gäller den manspillan som allmogen drabbades av i de många krigen.

Och genom att sätta oss in i hur de personer som verkade då tedde sig, kan vi, utan att deklarera dem vara hjältar, söka insikt i hur de tänkte, och hur de tider såg ut vari de levde. Vi behöver inte se dem genom ett hagiografiskt skimmer, men vi behöver inte heller rita djävulshorn i deras pannor. Låt oss bara försöka att förstå dem, och därmed vår egen historia.

* * *

Det är alltså en vacker liten buffé läsaren serveras i Stormaktstid. Artiklarnas språk är överlag mycket gott, och det enda jag egentligen saknar — och som genren utesluter — är källförteckningar. Möjligen hade också några rader med förslag till fördjupningsläsning varit ett värdefullt tillägg.

Bokens format är för övrigt utmärkt: hela volymen passar fint i innerfickan och kan med fördel tas fram på små lediga stunder. Jag vet inte i vilken utsträckning som Populär Historia och dess förlag Historiska Media valt att göra fler antologier som denna. Ett ytterligare exempel är Harrisons historia av Dick Harrison. Men jag hoppas att det finns ännu fler; jag tänker hålla ögonen öppna på antikvariaten.
— — —
Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal, Magnus Bergsten (red.), Historiska Media 1998. ISBN: 91-88930-18-1. 142 sidor.

Citat: Hemingway om att bli författare

"Anyone who says he wants to be a writer and isn’t writing, doesn’t."

— Ernest Hemingway

Jag skriver för lite...

Citat: ur Goethes Faust

"Dr. Fausto", Jean Paul Laurens. Detalj.

Ur Faust, av Johann Wolfgang von Goethe. Faust talar.

"Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;"

* * *

"Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin, juristeri,
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!"

(tolkning: Britt G. Hallqvist)

* * *

"Så har jag, ack! med glödande flit
i grund studerat filosofin
och medicinen, juristerit
och även, tyvärr, teologin
och står här nu nätt opp så klok
som jag var förut, stackars tok;"

(tolkning: Viktor Rydberg)

Bokrecension: Kungligt skvaller genom tusen år | Sven Eric Barck

Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia är skriven av rektorn och gymnasieläraren i historia Sven Eric Barck (1918 – 2008).

Boken går, som titeln antyder, igenom svensk historia sedan omkring tusen år tillbaka, och gör detta främst ur anekdotisk aspekt: Barck har velat lyfta fram de möjligen prekära situationer som våra regenter och deras anförvanter hamnat i. Saker som det nog en gång har skvallrats om, eller, vad gäller nyare händelser, kanske ännu skvallras om emellanåt.

Det är inga sensationella ting vi ställs inför. Mycket av det jag läser, känner jag direkt igen från Alf Henriksons Svensk historia som jag för tillfället också läser; Barck citerar till och med Henrikson vid upprepade tillfällen. Läsaren kan nog tidvis uppfatta Kungligt skvaller genom tusen år som en kondenserad version av Henriksons Svensk historia, där endast delar som kan kallas skvaller fått bli kvar. Och det rör sig då främst om olika kungligheters utomäktenskapliga förbindelser.

Det är knappast märkligt att åtskilliga av våra gamla regenter hade just utomäktenskapliga förbindelser, vilket också Barck påpekar. I regel var deras äktenskap arrangerade för att gynna diplomatiska förbindelser; romantik tog man inte särskilt stor hänsyn till. Att romantiken då söktes utanför äktenskapet var väl snarast allmänt accepterat.

Barck skriver i sin inledning:

"Vi bör också ha klart för oss att den breda allmänheten, speciellt under 1500-, 1600- och 1700-talen, såg mycket generöst på alla kungliga snedsteg. Regenternas giftermål hade ofta inte ingåtts av kärlek utan av rent politiska skäl."

* * *

Kungligt skvaller genom tusen år är inte en vetenskaplig avhandling. Men på grund av att innehållet emellanåt är ägnat att få läsaren att lyfta på ögonbrynet, hade jag mycket önskat utförligare hänvisningar till källor, vari dessa påståenden fötts eller åtminstone behandlats. Barck själv hänvisar till verkets typ för att motivera varför inte "en fullständig förteckning över använda källor" finns med, att det skulle "vara alltför pretentiöst". Jag håller inte med. Man behöver inte nödvändigtvis använda sig av en detaljerad notapparat, men en sammanställning i bokens slut, kapitel för kapitel, över var uppgifterna är hämtade, hade varit välkommet.

* * *

Så vad får vi ta del av? — Tja, att Kung Magnus Eriksson på 1300-talet kallades "Magnus Smek" på grund av en påstått homosexuell läggning; ryktet lär komma från heliga Birgitta, som inte var så speciellt förtjust i konungen. Att Bo Jonsson Grip, den stormrike jordägaren, lät skära upp magen på sin nyss döda gravida hustru, för att kontrollera om barnet levde, varvid han i så fall kunde disponera hustruns tillgångar och utestänga hennes släkt från dem (barnet lär ha levt).

Om Erik XIV:s son med Karin Månsdotter, Gustav, berättas att han efter sin landsförvisning stundom levde fattigt i Polen, och där såg, iklädd tiggardräkt, sin kusin Sigismunds intåg i Krakow. Birck upphåller sig också något vid den sinnessjukdom som möjligen fanns genetiskt i Vasasläkten.

Det talas något om Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora, och hennes kult av sin senare döde makes kropp, som hon helst ville behålla ovan jord tills hon själv gått bort. Drottning Kristina sägs, enligt skvallret, uppvisats icke bara manhaftiga utan också lesbiska drag.

Birck avfärdar också snarast legenderna om Karl XI:s resor inkognito i landet som "Gråkappan". Det sensationella 1800-talsryktet om att Karl XII i själva verket skulle varit en kvinna berörs hastigt, och avfärdas också det.

Det spekuleras även i Gustav III:s sexualitet och vana att omge sig med vackra unga adelsmän, liksom hans vana att ha en page sovandes vid sina fötter. Att Karl XIV Johan hade för vana att bespruta besökare med parfym har jag aldrig hört talas om innan, men det lär, enligt Birck, varit en vana han tagit sig efter att ha umgåtts med sin storrökande adoptivfar Karl XIII.

Om vår mest omskvallrade konung i modern tid, Gustaf V, nämner Birck dennes möjliga homosexualitet och i förbigående Haijbyaffären. Även Gustaf V:s broder Eugenes, konstnärens, sexualitet lär det ha skvallrats om. Och där nånstans tar skvallret slut. Om av hänsysfullhet, eller på grund av att våra senare konungar inte har något vi kan skvallra om i sina liv må vara osagt.

* * *

Birck skriver en rapp prosa som är mycket lättläst, även om materialet om de medeltida kungarna är så fulla av namn, att själva mängden är svårforcerad. Det är väl dock knappast möjligt att skildra den tiden, utan att på något sätt få med alla gestalterna. Till läsarens hjälp finns mot slutet av boken även ett antal ättetavlor, som kan göra släktförbindelserna överskådliga.

Till det mest intressanta i boken hör berättelserna om de utomäktenskapliga barnens fortsatta livsöden. Men den allmänhistoriskt intresserade finner nog det mesta av materialet i Kungligt skvaller genom tusen år även i mer omfattande krönikor; är man dock bara ute efter frågor kring utomäktenskapliga barn till konungar och en del obekräftade skvallerhistorier, så har man i stor utsträckning vad man behöver i denna volym.
— — —
Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia, Sven Eric Barck, Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2922-0. 120 sidor.

Bokrecension: Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi | Agne Furingsten (m.fl.)

Hällkista, Fristad

Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi är skriven av Agne Furingsten, Per-Eric Ullberg Omell, Eva Weiler och Bengt Östmark.

En av årets stora upptäckter för mig, har varit den stora mängd fornlämningar som finns i trakterna häromkring Borås. Därför har jag gång efter gång, utrustad med GPS, koordinater och information hämtade hos Riksantikvarieämbetets utmärkta tjänst Fornsök, och kamera givit mig i väg ut i skogarna och letat efter gamla gravar, ruiner och andra ting med anor. Jag blev förvånad att det finns så mycket att upptäcka, som jag inte hade någon aning om fanns därute.

Så har inte arkeologi varit mitt starkaste ämne. En hjälp mot denna brist är Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, del 1 i Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygdens serie i lokalanknutna ämnen. Med tydliga texter, stora och goda illustrationer och utan att förlora sig i detaljer berättar de många författarna om arkeologiska fynd som gjorts i Sjuhäradsbygden, och slutsatser man kan dra utifrån dem. Det är hejdlöst intressant, och överstrykningspennan har fått glöda den stund det tog att ta sig igenom skriften.

* * *

Egentligen hade jag väl velat referera hela boken, men jag ska nöja mig med att beskriva lite om gravskick genom tiderna, utifrån informationen i Känn Sjuhäradsbygden. Begavningskultur är ju något av ett specialintresse hos mig. Så för den som orkar läsa —

* * *

Man kan börja med att konstatera, att det kan ha funnits folk häromkring så tidigt som för tiotusen år sen, när inlandsisen dragit sig tillbaka upp mot nutida Vänern och Vättern, och Sjuhäradsbygden utgjorde den norra delen av en halvö, som fortfarande satt ihop med Europa. De äldsta arkeologiska lämningarna man funnit, är tre yxor och två flintspetsar som eventuellt är samtida. Dessa uppskattar man härstamma från nånstans omkring 8000 — 7000 år f.Kr.

I och med att folket började bli alltmer bofasta, uppträder också de första forntida gravarna i området. Det är från denna tiden som vi har våra hällkistor, som verkar ha fungerat som stora familjegravar, där man allteftersom personer dog, helt enkelt skuffade undan resterna efter de redan begravda och gjorde plats för en ny kropp. I södra Sjuhäradsbygden har man registrerat ett åttiotal hällkistor, varav 20 var utgrävda när boken publicerades (1988).

Trots att så få hällkistor undersökts ordentligt, har man gjort fynd. Man har hittat flintdolkar, spjutspetsar, lerkärl och annat. Emellanåt har man även funnit spår efter rödockra eller järnockrabitar i gravarna. Sveriges äldsta fynd av ett guldföremål kommer för övrigt från en hällkista i Jällby, utanför Herrljunga.

* * *

När stenåldern övergår i bronsålder omkring år 1500 f.Kr. förändras gravskicket. Nu börjar man gravsätta sina döda i rösen och stensättningar. I regel uppfördes dessa stenhögar på bergstoppar eller på åsar, där de kunde ses. Dessvärre har många rösen och stensättningar förstörts under början av 1900-talet, då stenarna fraktades bort och blev till makadam.

* * *

I Norden räknar man järnåldern från år 500 f.Kr. fram till och med vikingatiden. Detta är den tid, varifrån flest forntida gravar är bevarade, mer än hälften av bygdens 8 500 registrerade gravar, nämner författaren. Stensättningar används fortfarande, men nu uppkommer också sådana företeelser som domarringar resta stenar.

Författarna slår fast, att gravplatserna kunnat fungera som gränsmarkeringar mellan olika bosättningar, och att gravarna rimligen funnits i närheten av de byar som börjat uppstå. Ofta kan man märka, att gravplatserna från yngre järnåldern finns i närheten av eller på senare uppförda kristna kyrkogårdar, varvid man behållit en kontinuitet i var man valt att begrava sina döda.

Längre fram, under yngre järnåldern börjar högarna dyka upp som gravplatser. Dessa var runda till formen, och välvda: som kullar, helt enkelt. Ofta återfinns åtskilliga av dessa högar bredvid varandra. Kropparna kremerades ofta, men jordbegravning var inte okänt, men blev vanligast först mot slutet av vikingatiden, säkerligen under kristet inflytande. De brända resterna placerades i en urna. Ofta skedde eldbegängelsen i närheten av det som senare blev graven, eller så anlades helt enkelt graven över det som varit bålet.

Gravhögarna är således det sista gravskicket att användas av nordborna, innan de kristnas.

* * *

Det korta sammandraget ovan är bara en bråkdel av den koncentrerade och väl uttryckta inblick man genom Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi får i ett forskningsfält som man nog kan ägna en livstid åt att studera, även om man begränsar sig blott till de kommuner som i dag utgör Sjuhäradsbygden: Herrljunga, Ulricehamn, Borås, Bollebygd, Svenljunga, Tranemo och Mark.

Boken gavs ut 1988, och det är inte utan att jag undrar hur forskningsfältet månne förändrats på de här 23 åren. Författarna ger väl mellan raderna uttryck för en lätt frustration, över att så många fornlämningar icke undersökts, och att de undersökningar som görs, i de absolut flesta fallen, kommer sig av att man fått i uppdrag att kontrollera marker inför vägbyggen och andra nyetableringar.

Inte för att det funkar så, men en stilla önskan kunde ju vara, att man nånstans under en sten i Boråstrakten kunde hitta en skatt som kunde bekosta ett projekt, där samtliga fornlämningsområden i Sjuhäradsbygden kunde bli ordentligt undersökta; vem vet vad man kunde finna! Kanske en ny Mönekrage — den 1500 år gamla guldkrage som hittades i ett stenröse i Möne socken, några mil norr om Ulricehamn, på 1800-talet — och som i boken kallas "den mest utsökta och värdefullaste enskilda fornsak som funnits i Sverige"...
— — —
Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, Del 1 ur serie. Agne Furingsten, m.fl. Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygden 1988. ISBN: 91-85846-90-2. 64 sidor.

Fragment: Jag drar norrut

På sistone har jag fördjupat mig något i nordisk mytologi. Jag är såld. Jag älskar helt enkelt de gamla fantasifulla myterna, med deras gåtfulla språk, djupt förankrade i nordisk mylla och natur, med svartalfer under jorden och i stenarna, och Oden i Godheim med sina släktingar, och vanerna i fjärran, och jättarna, och eldvarelserna, och fylgior och allt vad det heter.

Givetvis kan jag inte låta bli att lägga in en jämförandeaspekt med den judeokristna mytologin.

Och den är något helt annat. Där de nordiska gudarna är lika låsta i tidens gång och ödets kedjor som alla andra, med en födelse och en gång en död, svävar Jahve onåbar omkring som en osedd tyrann — på något vis bortom tiden. Oden framställs inte som allgod: tvärtom är han en listig sate, som ljuger som det passar honom. Han är således mycket mänsklig. Naturen är förandligad, där vinden skapas av en fågel nånstans långt borta. Men hos de av orientalisk läggning, är människan icke en del av naturen, utan dess herre.

Hos Eddaskrifterna prisas vettet och kunskapen högt, och själva kampen för att ernå allt högre visdom och kunskap är ett av de främsta motiven hos Odengestalten, som ju till och med offrar sitt ena öga för att få insikt i hemligheter, och vid ett annat tillfälle hänger sig själv i ett träd i dagar i sträck, för att få inblick i det fördolda. Det finns alltså en dynamik i gestalten, som saknas hos Jahve, som liksom per automatik vet allt, ser allt och hör allt. Oden är mer naturnära. Visserligen vet han oerhört mycket, men han är beroende av sina korpar, som samlar in informationen åt honom. Allt är inte fix färdigt: man anar en ständig utveckling.

I den nordiska mytologin finns ingen metafysisk synd som hos de judeokristna. Visst kan man vara en ond människa, men det är då inte beroende på tro eller otro, och någon medfödd arvsynd är det inte tal om. Inte heller bestämmer ens tro vad som händer efter döden, för hos nordborna hamnar de allra flesta i skuggvärlden hos Hel, utom de modiga kämpar som Valkyrjorna utväljer på slagfälten och samlar till Valhall, för att de en dag ska stå på gudarnas sida vid den sista kampen vid Ragnarök, då världsordningen faller samman, förebådad av en lång vinter, utan avbrott för somrar.

I de färgstarka myterna finns i den nordiska mytologin ett fantastiskt symbolspråk, väl anpassat att använda även i vår egen tid. Där finns inte mycket utrymme för gravdoftande självplågeri för att rena sig, vari man dödar sig medan man fortfarande lever. Nej, livet är värdefullt, inte främst som en transportsträcka till ett liv efter döden, utan som ett värde i sig självt.

Så för min del håller jag mig hellre i trakterna av rimtursar, fylgior, ljusalfer och andra väsen, än ägnar mig åt den långa ökenvandring som ett kristet liv fyllt av synd- och nådbegrepp måste innebära.

Bokrecension: Fornnordisk mytologi | Lars Magnar Enoksen

Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter är skriven av Lars Magnar Enoksen (f. 1960), som även illustrerat texterna.

Det är boken igenom uppenbart att Enoksen brinner för sitt ämne. Det är med stor entusiasm som han tar läsaren med på en vandring i de förkristna myterna och den förkristna världsförståelsen här i Norden. Glädjen inför undersökningsobjektet kombinerat med en mycket pedagogisk disposition, skänker Fornnordisk mytologi ett koncist och lättläst men ändå djuplodande intryck; den lyckas bringa reda i det fullkomliga myller av namn och platser som den gamla gudaläran består av.

* * *

Som huvudkälla för sin redogörelse väljer Enoksen att använda ett av kvädena i den äldre Eddan, nämligen Vaftrudnersmal, där Oden hamnar i en gåtkamp med jätten Vaftrudner med livet som insats. Och frågorna som i dialogen får sina svar, rör mycket om den fornnordiska världsåskådningen, från tidernas begynnelse till Ragnarök.

I Fornnordisk mytologi ingår Enoksens egna, välljudande översättning av just Vaftrudnersmal, dels rakt upp och ner, och sedan igen, med varje vers kommenterad. Kommentarerna fördjupar definitivt förståelsen för Eddatexten ifråga.

Så får läsaren genom Fornnordisk mytologi en god översikt av vikinganordbons religion och kult, sett främst, men icke uteslutande, genom den källa som Vaftrudnersmal utgör.

* * *

Vid studiet av Enoksens bok, blir det uppenbart att Alf Henriksons Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, som jag recenserade häromdagen, verkligen är en parafras — om man inte till och med borde kalla den fri dikt, inspirerad av den fornnordiska mytologin. Henrikson var givetvis fri att utforma sin bok hur tusan han ville. Men samtidigt kan jag ändå tycka att vår gamla mytologi är invecklad nog, utan att behöva komplicera förståelsen för den ytterligare.

* * *

Förutom en god orientering i mytologin, bjuder Enoksen dessutom på en god inblick i Eddaforskningens historia. I slutet av boken finns en kommenterad lista med rekommenderad litteratur. Enoksen har medvetet valt äldre litteratur; för egen del upplever jag dock, att det hade varit intressant också med några nutida titlar, för att få en överblick av forskningsläget i dag.

I boken finns också ett utförligt namnlexikon, som kan hålla läsaren i handen på vandringen genom ett möjligen obekant mytlandskap. Där förklaras de flesta ting och där finns namnen på de gestalter med, som man träffar på i skildringen. Och när det gäller gestalterna, finns ofta en kort förklaring av släktförbindelser med.

* * *

Den som vill läsa på och få en gedigen utbildning i asatron och den värld som vikingatidens nordbor såg omkring sig, bör absolut skaffa och läsa Fornnordisk mytologi, och bli bekant med Oden och Vaftrudner, men också med einhärjarna, asynjorna, nornorna (mina favoriter!), fylgjor, jättar, svartalver, ljusalver, Midgårdsormen och Fenrerulven, Loke och Tor, valkyrjor, eldandar, Hel, Ratatosk, skaldemjödet och många, många fler element från nordisk mythistoria.
— — —
Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter, Lars Magnar Enoksen, Historiska Media 2004. ISBN: 91-85057-24-x. 152 sidor.

Text: Ge nödig vård åt lik

"Valkyriornas ritt" av Johan Gustaf Sandberg. Detalj.

Sigrdriva är en valkyria.

Det finns i den äldre Eddan åtminstone en beskrivning av hur man ska förfara med avlidna personer. Vi finner den i i verserna 32 och 33 i "Sången om Sigrdriva":

"För det nionde jag dig råder
att ge nödig vård åt lik,
evar dem i världen du varsnar,
om av sjukdom de dött,
om på sjön de dött,
om dem vapen på valplatsen dödat.

Bad skall man göra
åt dem, som bortgångna äro,
två deras händer och huvud;
dem kamma och torka,
förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova."

(övers. Erik Brate)

* * *

Texter som dessa är naturligtvis mycket intressanta för mig, som dagligen arbetar med avlidna personer. Och här märker vi, att även våra förkristna anfäder gjorde ordentlig vård om de bortgångna. Man ska ta hand om dem, varhelst de gått hädan. Dessutom ska kropparna tvättas: händer och huvud. Man ska kamma dem och de ska torkas, innan de läggs i kista.

Emellertid: formuleringar som "komma i kista" och "bedja dem saligen sova" låter misstänkt kristna. Vår äldsta handskrift som rymmer Eddan ungefär såsom vi känner den från i dag, kommer från 1270-talet och kallas Codex Regius. "Sången om Sigrdriva" återfinns där icke i fullständigt skick, men verserna ovan finns med.

Med tanke på att texten i sin helhet känns genuint fornnordisk, får vi nog anta att de bevarade textfragmenten ligger någorlunda nära orignallydelsen — en originallydelse som kan vara några hundra år äldre än själva handskriften Codex Regius. I "Sången om Sigrdriva" återfinns dessutom en av Eddans kraftfullaste lovprisningar av asagudarna (vers 3, 4):

"Hell dag!
Hell dagens söner!
Hell natt och närmaste fränka!
Blicken på oss
med blida ögon,
gen seger åt oss, som här sitta!

Hell eder, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Ord och visdom
oss två given
och läkande händer i livet!"

(övers. Erik Brate)

* * *

Visst tar vi fortfarande hand om de döda, varhelst de månde gå bort och i vad skick de än månde vara. Tvagningen har dock nästan helt fallit ur bruk, och sker numera nästan enbart, då det är särskilt nödvändigt — till exempel om kroppen är rejält smutsig. Hos muslimerna finns dock seden kvar som en naturlig och självklar del av begravningsarrangemanget.