Text: Ge nödig vård åt lik

"Valkyriornas ritt" av Johan Gustaf Sandberg. Detalj.

Sigrdriva är en valkyria.

Det finns i den äldre Eddan åtminstone en beskrivning av hur man ska förfara med avlidna personer. Vi finner den i i verserna 32 och 33 i "Sången om Sigrdriva":

"För det nionde jag dig råder
att ge nödig vård åt lik,
evar dem i världen du varsnar,
om av sjukdom de dött,
om på sjön de dött,
om dem vapen på valplatsen dödat.

Bad skall man göra
åt dem, som bortgångna äro,
två deras händer och huvud;
dem kamma och torka,
förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova."

(övers. Erik Brate)

* * *

Texter som dessa är naturligtvis mycket intressanta för mig, som dagligen arbetar med avlidna personer. Och här märker vi, att även våra förkristna anfäder gjorde ordentlig vård om de bortgångna. Man ska ta hand om dem, varhelst de gått hädan. Dessutom ska kropparna tvättas: händer och huvud. Man ska kamma dem och de ska torkas, innan de läggs i kista.

Emellertid: formuleringar som "komma i kista" och "bedja dem saligen sova" låter misstänkt kristna. Vår äldsta handskrift som rymmer Eddan ungefär såsom vi känner den från i dag, kommer från 1270-talet och kallas Codex Regius. "Sången om Sigrdriva" återfinns där icke i fullständigt skick, men verserna ovan finns med.

Med tanke på att texten i sin helhet känns genuint fornnordisk, får vi nog anta att de bevarade textfragmenten ligger någorlunda nära orignallydelsen — en originallydelse som kan vara några hundra år äldre än själva handskriften Codex Regius. I "Sången om Sigrdriva" återfinns dessutom en av Eddans kraftfullaste lovprisningar av asagudarna (vers 3, 4):

"Hell dag!
Hell dagens söner!
Hell natt och närmaste fränka!
Blicken på oss
med blida ögon,
gen seger åt oss, som här sitta!

Hell eder, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Ord och visdom
oss två given
och läkande händer i livet!"

(övers. Erik Brate)

* * *

Visst tar vi fortfarande hand om de döda, varhelst de månde gå bort och i vad skick de än månde vara. Tvagningen har dock nästan helt fallit ur bruk, och sker numera nästan enbart, då det är särskilt nödvändigt — till exempel om kroppen är rejält smutsig. Hos muslimerna finns dock seden kvar som en naturlig och självklar del av begravningsarrangemanget.