Bokrecension: Spöket på Canterville och Andra Berättelser | Oscar Wilde

Oscar Wilde
Foto: 1889. Detalj

Novellsamlingen Spöket på Canterville och Andra Berättelser är skriven av Oscar Wilde (1854–1900). Spöket på Canterville var den första novell av Oscar Wilde som publicerades, och året var då 1887.

* * *

Jag hittade en utsökt liten volym på Röda korset: i halvfranska band hade någon låtit binda in en ordentlig samling med texter av Oscar Wilde. Jag funderade först på att först recensera när jag läst hela samlingen, men beslutade mig ändå, för att göra det något mer behändigt, att recensera allteftersom. Således recenserar jag här den första samlingen — den jag nämner ovan. Boken jag fann uppger som tryckår för denna samling 1929.

* * *

I samlingen ingår Spöket på Canterville, Lord Arthur Savilles brott, Sfinxen utan hemlighet, Millionären som modell och Porträtt av mr W. H. Låt oss ta dem en och en, helt kort.

* * *

Spöket på Canterville är en hänsynslös drift med modernitetens konflikt med romantiken. Det förhåller sig nämligen så, att på slottet Canterville håller ett spöke från 1500-talet till. En amerikansk familj köper huset, och med huset kommer spöket. Amerikanerna blir givetvis varnade för det hiskeliga spöket, men sånt bryr sig inte de moderna och synnerligen pragmatiska amerikanerna om.

Till exempel finns på en plats i huset en blodfläck som inte går att ta bort. Sades det. Till dess att nye ägaren, minister Otis, beslutar sig för att använda "Pinkertons Champion Stain Remover and Paragon Detergent" på missfärgningen. Fläcken försvinner, och spöket får ett omak att skaffa fram en ny fläck varje natt, emedan blod är svårt att få tag på. Följaktligen använder han färg: först rött, och sedan helt enkelt vad han kommer över.

Spöket framstår som alltmer löjligt i sina försök att skrämma de blaserade amerikanerna. Endast dottern i familjen känner medlidande med spöket, som blivit kvar eftersom han en gång mördat sin hustru. Dottern och spöket får kontakt, och hela berättelsen lämnar mot slutet den komik den börjat i, och antar renodlat romantiska former.

* * *

Lord Arthur Savilles brott handlar om determinism och berör därmed frågan om fri vilja. Lord Arthur blir spådd i handen att han kommer att döda en släkting. Eftersom Lord Arthur står i begrepp att gifta sig, vill han inte riskera att förstöra ett framtida äktenskap genom sitt framtida mord, utan beslutar sig att försöka få det överstökat snarast möjligt. Lord Arthur snärjs helt av handläsarens ord, och gör vad han kan för att uppfylla sitt förutsagda öde.

* * *

I den korta novellen Sfinxen utan hemlighet får vi möta Lady Alroy som blir kurtiserad av Lord Murchison. Men Murchison har den bestående känslan av att det finns en hemlighet i Lady Alroys liv; liksom ett skimmer står omkring hennes person, och hennes hemlighetsfullhet är uppenbar. Lord Murchison gör således vad han kan, för att komma sin tilltänkta inpå livet. Han vill veta: finns där en hemlighet, och vad är den månne då?

* * *

Millionären som modell är också den en kort novell, vari Hughie Erskine gör en välgärning mot en trashank som avporträtteras av hans konstnärsvän. Men givetvis visar sig trashanken vara allt annat än fattig, varvid Erskine blir rikeligen belönad.

* * *

Märkligast i samlingen är dock Porträtt av mr W. H., vari berättarjaget kommer i kontakt med en teori, om att den vittomsjungne ynglingen i en del av Shakespeares sonetter kan identifieras som en viss Willie Hughes. Berättarjaget är först betagen i teorin, avfärdar den senare, men finner att den får sin försvarare i en vän.

Berättelsen som sådan är väl mer än lovligt nötande, åtminstone för nån som inte är särskilt insatt i Shakespeareforskningsfältet. Men! Och det är ett stort men! — På grund av det kontroversiella ämnet, Shakespeares homoerotiska sonetter, måste berättelsen naturligtvis ha varit kontroversiell i sin samtid. Även om idén om att ynglingen skulle varit denne undflyende Willie Hughes ingalunda var ny. Betänker man Oscar Wildes egen sexualitet och de kretsar av homosexuella som han umgicks i, måste det väl åtminstone för honom varit förlösande att så öppet skriva om något så känsligt.

* * *

Oscar Wildes berättelser utspelar sig i övreståndsmiljöer. Det är Lorder och Ladies överallt. Emellanåt framställs de nästan som karikatyrer; men ytan menar jag är förrädisk. De fyller en funktion i sin stilisering, där de får gå omkring och fälla fantastiskt skarpa repliker, sådana som Wilde ju kom att bli känd för.

Så får den amerikanske ministern blir en symbol för modernismen i Spöket på Canterville. En hertiginna i Lord Arthur Savilles brott får träda fram som symbol för en förytligad överklass, utan andra intressen än att underhållas. Miljonären i Millionären som modell får visa att det lönar sig att vara god mot de svaga: trashanken var stormrik, och kom att bli sin välgörares välgörare.

Att det sen är oemotståndligt charmigt att herrarna springer på sina viktorianska klubbar, det är en sak för sig, och speglar den tid vari berättelserna skrevs, och ett fenomen som väl avtagit.

* * *

Den största behållningen efter läsningen är dock Oscar Wildes fjäderlätta och utsökta stil. Även i Porträtt av mr W. H. behålls den lätta, nästan svävande stilen, som dock aldrig missar sitt mål. Det känns aldrig tungt att läsa Oscar Wildes texter i denna samling. Och trots att översättningen nu har många år på nacken — och är en översättning — lyser Oscar Wildes ordkonst kraftfullt igenom. Citat ur hans skrifter har blivit bevingade och fyller böcker. Denna formulering, ur Lord Arthur Savilles brott, kan jag dock inte minnas sen tidigare:

"Nej, jag är icke alls cynisk, jag har endast skaffat mig en viss erfarenhet, vilket dock kan vara samma sak."

Jag räknar med att plocka upp min Oscar Wilde-volym — köpt för femton kronor på Röda korset — och fortsätta njuta av detta språkgenis konst.
— — —
Spöket på Canterville och Andra Berättelser, Oscar Wilde, övers. Einar Nylén, Världslitteraturens förlag 1929. 192 sidor.