Bokrecension: Karl XII | Bengt Liljegren

Karl XII i Altranstädt 1706-1707.
Teckning av Johan David Swartz. Detalj.

Karl XII: En biografi är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961).

Under högstadietiden ägnade jag mycket tid åt Karl XII, och höll på med ett projekt som sträckte sig över två eller tre år, där resultatet blev en uppsats om den gamle krigarkungen. Nå, inte alla lektionstimmar ägnades väl flitigt åt ämnet, men nog var jag fascinerad av av studieobjektet.

Därför är det intressant att åter stifta bekantskap med Karl XII i en modern biografi, och få fakta utbenat för sig, gamla missförstånd raderade, och de större perspektiven något förklarade.

* * *

Bengt Liljegren beskriver konungens liv från födsel till död. Och den Karl som dras fram ur historien är förvisso svår att syna i sömmarna. Hans äventyr är ju väldokumenterade, och den yttre kronologin står fast, men själva personen Karl XII undandrar sig effektivt från att beskrivas i alltför stor detalj. Och det är inte märkligt.

Karl XII var en mycket privat person. Hans inre har vi knappt tillgång till: endast genom fragment anas individen under den ärrade ytan. Men Liljegren kommer en bra bit på vägen ändå, trots det bistra källäget. Liljegrens Karl XII framstår som en något egensinnig gestalt. Han var mycket religiös och trodde väl fullt och fast på den gängse uppfattningen, att riket hade han fått av Gud, och endast inför Gud var han ansvarig. Han tog inte gärna råd från andra, utan handlade enligt sin egen uppfattning. Karl såg rimligen Sverige och alla som fanns i landet som sin personliga egendom. Karl var, på så vis, enväldig diktator över det då så vidsträckta och militärt mycket starka Sverige.

Karl XII var först och främst soldat. Visst var han fältherre och överbefälhavare, men vi behöver bara se på de porträtt som finns kvar: alltid klädde han sig i den enkla blå uniformen, utan gradbeteckningar, och utan tidens närmast obligatoriska peruk på huvudet. Han tillät inte konstnärerna att försköna honom: det stigande hårfästet fanns där, och koppärren från ungdomen kan anas, den framträdande underläppen har inte förminskats. Så blir kung Karl mycket levande och realistiskt framställd i avporträtteringarna.

Hela sitt vuxna liv tillbringade han borta från sin huvudstad, och en stor del av tiden till och med borta från sitt eget land. När Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland anföll Sverige strax efter att han tillträtt tronen, såg han väl det som en personlig förolämpning: det var inte nog att mota tillbaka fienden: de skulle för all framtid betvingas och sättas ur spel. Och hade Karl XII fått något i huvudet, så blev all strävan ställd därefter, som Liljegren visar. Även om det innebär krigsföretag med liten utsikt att lyckas, även om det innebär att lämna sitt eget land år efter år, för att förfölja gäckande fiender.

Karl XII var — vad det verkar — mycket populär bland sina soldater, trots att 200 000 av dem och deras officerare föll i det stora nordiska kriget. Han var, enligt Liljegren, den siste europeiska regenten som personligen ledde sina styrkor vid fältslag, och dessutom den siste av dem som föll i fält.

Så Karl levde ett farligt liv, och var nära döden flera gånger. Sex gånger blev han träffad av projektiler, berättar Liljegren: efter den totala framgången vid slaget vid Narva 1700 föll en kula ur halsduken på honom när han skulle gå till sängs. Strax före slaget vid Poltava 1709 blev han skjuten i foten, vilket fick den ödesdigra konsekvensen att han blev liggande på bår under ett av svensk historias främsta militära nederlag. Under Kalabaliken i Bender brände en kula hans ögonbryn och 1715 blev han träffad i bröstet varvid han svimmade av kraften. 1718 rev en kula upp ett sår på kinden. Och så, 30 november 1718, genomborrades hans huvud av en kula, vilket blev konungens död.

* * *

Ovanligt nog framför Liljegren teorin om att kungen blev mördad såsom högst sannolik, mer sannolik än att det var en lyckoträff från de avlägsna norska befästningarna vid Fredrikshald. Liljegren menar, att Fredrik av Hessen, gift med konungens lillasyster, hade mycket att vinna på att Karl XII försvann från spelplanen.

Som det nu såg ut, stod hertig Karl Fredrik, kungens avlidna äldsta systers son, nära tronen, om det nu skulle gå illa för Karl XII. Men efter att Karl XII dött, handlade Fredrik av Hessen mycket snabbt, utverkade att tronen tillföll kungens lillasyster, som Fredrik alltså var gift med. En kort tid därefter abdikerade hon, och Fredrik blev regent: kung Fredrik I.

Lönnmördaren, berättar Liljegren, kunde gärna ha varit fransmannen André Sicre, förbunden med Fredrik och närvarande i skyttegravarna kvällen då konungen dog. Efter att konungen konstaterats död och lagts på bår, lade Sicre sin peruk och hatt på konungen, för att det inte skulle komma ut vem som var död. Därefter for han iväg och meddelade Fredrik, och därefter skickades han till Stockholm för att meddela Karl XII:s lillasyster — Ulrika Eleonora.

Sicre blev med tiden psykiskt sjuk. Allmänt gick det rykten om att det var han som låg bakom Karl XII:s död, och vid ett tillfälle öppnade han till och med fönstret till sin bostad i Stockholm, och ropade ut att det var han som dödat Karl XII. Han tillfrisknade med tiden, flyttade till Frankrike och dog där, försörjd av kung Fredrik I.

* * *

För egen del är jag knappast tillräckligt insatt för att säga något om kung Karls död. Men Liljegrens teori — som förvisso inte är ny — är intagande. Man får komma ihåg att kriget pågått i omkring 20 år, att landet hade skriande brist på män, i synnerhet som Karl XII efter alla umbäranden lyckats ställa upp en ny, stark armé inför det andra fälttåget mot Norge, varunder han alltså stupade. Karl XII må ha haft sina soldaters beundran, men det är inte svårt att tänka sig, att många inom aristokratin nog varit måttligt roade av kriget som aldrig tycktes vilja ta slut.

Vad gäller Karl XII:s personlighet, får jag intrycket att han var en mycket vänlig man, privat. Han skänkte gärna gåvor anonymt, var i regel inte långsint, och skämtade gärna. Han verkar han ansetts vara en mild man. Privat. För officiellt var han en sträng, protestantisk furste, som tyckte sig ha Gud på sin sida vid bestraffande av sina fiender, även om detta kunde innebära en massaker. Om sin egen säkerhet brydde han sig inte särdeles mycket: hans livsinställning var fatalistisk — den kula Gud avsett för honom, skall också träffa honom den dagen Gud bestämt.

Karl XII var en skärpt taktiker, en mycket framgångsrik organisatör av fältslag, med fantastiska segrar bakom sig, nästan ända fram till dess att det ryska fälttåget inleddes, och avslutades med katastrofen i Poltava, när största delen av svenska armén antingen stupade eller fördes bort i fångenskap, och Karl själv med knapp nöd fick asyl hos Turkiet, fiende till Ryssland. Men man kan samtidigt inte annat än beklaga, att känslan av gudomlig rätt och personlig stolthet var så stark, att han inte hellre förhandlade om fred när sådant var möjligt, än att till varje pris kämpa för att återvinna förlorade provinser och straffa sina fiender.

Karl XII är något av ett mysterium, och eftersom han är det, lär väl fascinationen inför honom bestå, som också Liljegren är beskriver.

* * *

Karl XII: En biografi är rappt skriven. Man förs i hisnande fart genom konungens liv i kronologisk ordning, med inskjutna, intressanta partier av konungens mer privata sidor, till exempel hans omvittnade avståndstagande från tanken på att gifta sig. Vad detta nu kan bero på lär vi väl aldrig få klarhet i. Tanken att Karl XII skulle varit homosexuell eller asexuell ligger väl knappast långt borta, även om han ibland talade om att han kunde tänka sig att gifta sig längre fram.

Språket i biografin är utmärkt och flyter lätt. Detaljrikedomen blir aldrig så överväldigande att själva berättelsen lider av det. En hel del fördjupningar av texten erbjuds dock i ett ordentligt fotnotsystem. Dessutom finns i boken en kortfattad kronologisk sammanfattning av Karl XII:s tid, en rejäl litteraturlista och ett register.

Själva inledningen till boken förtjänar att belysas särskilt, ty den är särdeles utmärkt: Vi förs som ögonvittnen rakt in i en nästan skönlitterär beskrivning av Karls kröning. Därefter är det inte lätt att slita sig från texten. Skildringen av kröningen får en pendang i bokens senare del, där Karl XII:s död beskrivs mycket levande.
— — —
Karl XII: En biografi, Bengt Liljegren, Historiska Media 2010. ISBN: 978-91-89442-65-8. 442 sidor.